The man who can't be moved - Kapitel 27

Jag vaknade av tystnaden och ljuset. Under natten hade jag vaknat flera gånger av att Harry snarkade tillsammans med trafiken utanför hans sovrumsfönster. Och nu på morgonen var det så ljust att jag inte kunde somna om. Jag rullade över mot Harrys sida och upptäckte att den var tom och sval. Han hade gått för länge sen. Besvikelsen sköljde över mig. Jag hade velat ha honom hos mig när jag vaknade. Det var så här han gjorde: lämnade en ensam.
Jag satte mig yrvaket upp och räckte mig efter Harrys mjukisbyxor som låg prydligt ihop vikta på stolen bredvid min sida av sängen. Det var först då jag la märke till hur stort rummet var och vad det var som prydde de vita väggarna. Över den mörka mahognybyrån på en av kortsidorna hängde flera svartvita fotografier, alla tagna av Harry. Jag kunde se det på hans stil, och för att jag var med på många av dem. Många av dem var tagna precis den sommaren jag fyllde 16 år. Med tandställning och långt, slitet sommarhår poserade jag på en sommaräng hemma i Holmes Chapel. På en annan låg jag utsträckt på en bil i natten och tittade upp mot stjärnorna. Jag kunde inte låta bli att le en stund åt dem. På några andra foton fanns Anne med och Gemma. I hela Harrys hem hade jag bara hittat ett foto som kunde koppla honom till hans familj, men det var här som gömman hade varit hela tiden.
”I never planned to have them here.”, jag snurrade runt och mötte Harry. Jag hade inte märkt honom tassa ut från duschen och in i rummet. Han tittade först på mitt ruffsiga hår och sen på hans mjukisbyxor som inte alls passade mig. De hängde som en påse på rumpan. Jag kunde skymta ett leende i mungipan. ”I thought about throwing them och burn them.”, fortsatte han och satte sig på sängkanten. Jag följde tyst efter och satte mig i skräddarställning bredvid honom och pillade någon minut på sängöverkastet som var det enda som låg slarvigt slängt på sängkanten. Harrys blick brände på mig, jag kunde känna den trots att jag inte tittade på honom.
”They’re very beautiful. You’re a great photographer, Harry.”, jag tittade upp och mötet hans blick. Den var varm. ”Why don’t you take some more?”, fortsatte jag. Han svalde några gånger och började sätta upp håret i hög toffs.
”Cause I’ve lost the appetizer of doing it.”, jag blev lite arg på honom. En kort sekund trodde jag att jag hade hittat något som knöt an till hans gamla liv, något som kunde få Harry att komma tillbaka. Jag blundade och slängde mig tillbaka i sängen. Jag släppte frustrerat ut all luft ur mina lungor. Framför mig hörde jag honom skratta, jag älskade hans skratt, men jag fick ta vara på de få stunder han faktiskt skrattade och njöt av det mullrande skrattet som kom ur hans bröstkorg.
”Why are you so stubborn…”, mumlade jag irriterat. Han la sig bredvid mig och åter igen kunde jag känna hur han tittade på mig. ”Stop starring.”,
”I let you in my room, a least you can do is to let me look at you.”, han la huvudet mot min bröstkorg precis som vi brukade göra när vi va små. Jag visste att han lyssnade på mina andetag och hjärtslag. Med handen på hans panna började jag stryka undan håret för hans ansikte. Han var fortfarande lite blöt sen duschen.
”Why? Why did you let me sleep in here?”, Harry tittade upp på mig och funderade en stund. ”You always keep this door locked and…:”
“I don’t feel comfortable having strangers here. But you’re no longer a stranger to me. I guess that’s why I let you in here.”, inombords släppte en lättnad. Det betydde att vem som helst inte fick vara här inne. Men det betydde också att Liam och de andra killarna inte var annat än bandmedlemmar för Harry. Det var inte min och Harrys relation som jag skulle fixa, det var ju Harry och killarnas samt hans karriär. Jag var långt ifrån färdig med honom.
”I have to meet the girls at 12, please pick me up at six?”, jag reste mig upp och började packa ihop mina skor och gårdagens klänning. Harry följde med mig ut till dörren och betraktade varje moment jag gjorde.
”Why? Any plans?”, sa han till slut. Jag drog jackan över Harrys t-shirt jag hade på mig och hoppade i mina ballerinaskor. Outfiten var en katastrof men jag kunde inte lämna Harrys lägenhet i gårdagens klänning.
”That’s a suprise.”, svarade jag och lutade mig mot dörren för att lämna lägenheten.
”No good bye kiss?”, Harry plutade ledsamt med munnen och la armarna i kors. Jag suckade högt och drog honom intill mig innan jag kysste honom lätt på kinden.
”I’ll see you tonight.”, sen klev jag ut i regnvädret.
Danielle hämtade mig klockan kvart över tolv samma dag. Jag hade precis hunnit tillbaka från Harrys innan hon klev in genom dörren och gjorde sig hemmastadd. El kom strax därefter och gjorde oss sällskap innan vi fortsatte in mot stan för en kaffe och skvaller var ett faktum.
”So he just kissed you, out of the blue?”, Elanour drog ointresserat med handen över en klänning på skyltdockan inne på Marc Jacobs. Hon var mer intreserad av hur Harry kunde helt plötsligt blivit så som han var. Båda två hade attackerat mig så fort de hade kommit innanför dörren. Frågorna hade haglat och jag hade lugnt och försiktigt fått förklara att jag skulle besvara alla frågorna så gott jag kunde.
”Well yeah… Kind of? He changed after that night.”, El letade reda på klänningens ordernummer och knappade snabbt in det på sin Ipad. Vi var ute på ”insperationsrunda” för Els kommande modevecka i Paris och med hjälp av ordernummer och Ipad kunde hon lätt få tag på alla plaggen innan de hann ta slut. Dani vinkade till oss och vi gick ut ur butiken och ner för gatan mot ett närliggande café. Solens ken för första gången på flera månader och jag kunde inte undgå att tänka på den kommande turnén. Om bara ett par veckor lyfte planet mot bland annat USA. Jag visste fortfarande inte om jag skulle få följa med. Ted hade ringt veckan innan Harry hade kysst mig och sagt att jag var tvungen och följa med till USA om Harry inte hade gjort framsteg innan dess. Men med facit i hand hade han faktiskt gjort en hel del framsteg den senaste tiden. Men att skicka ut honom på turné i USA där hysterin var som värst och han som mest ensam klingade inte så jämt.
”Do you like him?”, Dani tog upp telefonen och verkade skicka iväg ett sms lite snabbt innan hon la den bredvid sig. El tittade nyfiket på mig och väntade på svaret.
”He was my best friend, girls.”, började jag. Såklart jag själv hade funderat på detta, hela tiden faktiskt.
”Oh come on! You can’t deny that you haven’t had feelings for him when you were sixteen?! I mean I’ve seen that cute little face he used to have.”, El stampede frustrerat med foten I marken. Skvaller, tjejerna älskade skvaller. Men jag visste att det aldrig skulle skvallra, de var för lojala för det.
”We were never an item. Our relationship was not complicated or anything like that. It was childish and naiv, spontanious and flexible. But of course, I loved him. But never like that.”, svarade jag bestämt. Dani och El flinade åt mig och jag kände att jag definitivt hade sagt något jag skulle ångra.
”Honey, you just described a teenage relationship. Maybe the thing you two are now have been the missing piece. Now you´re complete? Maybe you two are ready for each other.”, Dani tog min hand. Jag sköt undan tanken på att hon faktiskt kanske hade rätt, att allt detta hade en mening. För mig hade alla kyssar, leken mellan oss och känslan av att vilja vara så nära honom bara varit något naturligt. Jag hade aldrig reflekterat över varför jag kände som jag gjorde. Visst hade tankarna gått fram och tillbaka men jag var rädd att känna något för Harry, att få bekräftelse på det.
”Harry is very labil. Even though he may trust me I can’t trust him. He can turn on me any second and I’m not ready for that yet. I’m not ready to get hurt, not again.”, sa jag bestämt. Dani och El nickade stumt och vi reste oss för att packa ihop och gå hem. Det var precis så jag hann hem och duscha, göra mig i ordning och kanske hinna förbi jobbet för att dumpa av några filer innan Harry skulle hämta upp mig. Jag var fotfarande lite upprörd sen fikan med tjejerna och var osäker på om min plan med Harry för kvällen skulle kunna funka. Jag hade ju själv erkänt att han var labil och i ostadig form för att chansa, ändå lockade jag håret lite snabbt och hoppade i andra kläder innan jag rotade fram det jag letat efter så länge; Harrys kamera. Jag hade hittat den hemma hos Anne för något år sen och av någon konstig anledning följde den med mig tillbaka till London. Hur arg jag än hade varit på honom just då så hade något fastnat och etsat sig fast att jag ville hålla kvar till Harry och hans fotografering. Det var något med bra minnen.

The man who can't be moved - kapitel 26

Harry kom ut ur sitt rum med handduken runt höften samtidigt som han kramade ur det sista blöta ur hans vilda lockar. Jag fick anstränga mig själv att inte tjuvkika på honom bakom Vouge tidningen jag läste. Med kvällens klänning forfarande på och skorna vid sidan av, låg jag utbredd på Harrys soffa. Vi hade bestämt oss med än gång att gå tillbaka hem efter bråket med Colin och det hade slutat upp hemma hos Harry. Han hade gått in i duschen nästan direkt och jag hade slagit mig ner och läskigt nog gjort mig mer än hemmastad nu för tiden i hans vardagsrum.
”I can loose a bit on this one if you want to…”, Harry drog lite i ena kanten på sin handduk han hade löst omkring höfterna. Han hade ett stort leende på sina läppar som var svårt att sudda ut. Jag hade blivit upptäckt. Rodnaden spred sig som en löpeld i ansiktet på mig och jag drog snabbt upp händerna till ansiktet. Jag kände hur han sjönk ner bredvid mig och flyttade på mina fötter och la dem i sitt knä.
”Are you tired?”, sa han efter en stunds tystnad. Jag kikade fram bakom tidningen och tittade på honom. Jag var förvånad över hur snabbt hans hår torkade och la märke till hur ett blåmärke hade börjat skymta på bröstkorgen. Det hade inte varit där för ett par dagar sedan och jag kunde inte undgå att tänka på hur han hade kunnat få det.
”Yes.”, svarade jag till slut och vek ihop tidningen och la den i knät. Harry greppade min högerfot och började mjukt massera den. Till en början var jag skeptisk och själva situationen kändes väldigt obekväm: Harry i bara handuk som masserade min fot. Men efter någon minut slappnade jag av och kände hur en hel del spänningar släppte. Han var noggrann och missade inte en millimeter. Omsorgsfullt tog han hand om varenda tå och såg till att trycka på alla punkter.
”Are you happy, Jo?”, han avbröt mig plötsligt i mina funderingar och jag tittade eftertänktsamt på honom. Var jag lycklig? Var jag mer lycklig nu än innan Harry? Eller hade jag blivit mer olycklig?
”We don’t fight so much anymore. That makes me happy, I guess. It gives me hope that I can break through.”, jag satte mig upp så jag mötte hans blick. Han förstod inte riktigt mitt svar och letade efter någonting att säga utan att verka allt för dum eller såra mig på köpet. Jag slog ner blicken och fick känslan av att jag kanske hade retat upp honom. Det var fortfarande känsligt det här med ”rädda Harry” – projektet. Varje gång det drogs upp fick han en annan blick och käkarna spändes.
”There’s nothing to save, Joanna. I asked if you’re happy, not if you’re making progress with me.”, jag ignorerade hans försök till att reta upp mig. Han ville ha en diskussion. Han ville att jag skulle öppna mig och visa känslor som han hade gjort för mig. Jag hade fortfarande svårt för det. Jag rätade upp mig mot Harry och drog åt mig mina fötter och satte mig i skärddarställning.
”Then what kind of answer are you looking for?”, sa jag frusterat och drog i min uppsatta toffs. Harry mötte min blick. De där jade gröna ögonen tindrade så himla fint mot mig och jag ville inget annat än att ge honom alla svaren han ville ha. Jag ville ge honom hela världen om jag kunde.
”I want to know if you’re happy, if you’ve gotten miserable in my company or if I’m hurting you. I want to kow if you’re happy…”, jag kröp närmre och tog dosan för att stänga av tvn. Jag vet inte om det var champagnen från eventet som talade eller om han faktiskt verkligen brydde sig. Bara ett par veckor tidigare hade vi bråkat så fort vi såg varandra, vi hade skrikit och kastat saker omkring oss. Nu visade vi känslor och jag kunde inte bara se en framgång med att Harry öppnade upp sig utan jag började också ta ut vinsten i förskott. Så därför sa jag orden som gjorde så ont att säga.
”Harry… I’m happy right now, in this very moment. You don’t have to worry about my happiness or if you’re hurting me. I can’t get to attached to you. This –“ jag pekade på oss. “this is just temporary. But I like it the way it is right now.”, jag kände klumpen I halsen växa fortare än moster Annie åt upp sin pajbit. Hade jag sårat honom? Jag skyddade mig själv när jag hade uttalat orden, det var ord som jag inbillade mig var sanna. Men sanningen var att jag redan hade blivit allt för fäst vid hela situationen, vid Harry… vid oss två. Jag var rädd att han skulle ställa sig upp och storma iväg, köra ut mig eller kanske mest rädd av allt var jag att han inte skulle bry sig alls.
Harry sträckte sig efter mina ben och drog mig upp i sitt knä. Han sa ingenting och det gjorde inte jag heller. Han bara tittade på mig, som om han försökte memorera mitt ansikte och mina drag. Klänningen var tajt och obekväm att sitta så här. Harry märkte att jag inte var nöjd och drog upp klänningen över mina lår så jag kunde sitta mer bekvämt.
”What are you doing, Harry?”, jag fick knappt ur mig orden för jag hade helt plötsligt blivit så där nervös och obekväm i hans sällskap igen. Jag svalde om och om igen i hopp om att jag kanske skulle ha modet att våga säga något igen. Helt plötsligt bara log han. Han log det där sneda leendet med båda smilegroparna som syntes, det där leendet jag älskade mest av allt hos honom. Han lutade sig framåt och kysste mig mjukt längs halsen.
”I don’t believe a single bloody word you just said.”, jag började fundera på om detta var ett av hans ”moves” han drog med alla tjejer. I morgon kunde det vara en ny i hans knä, någon ny som han snärjde och lockade. Jag försökte kontrollera min andning. Men jag kunde inte låta bli att tänka på om alla andra tjejer också hade känt så här för honom. Hade dem också fått klänningen uppdragen över låret med hans enorma, mjuka händer? Hade dem också mött de där otroligt vackra ögonen och sen druknat?
Harry drog ur min toffs så att mitt långa, mörka hår föll längs ryggen. Jag hade satt upp det med än gång när jag hade blåstd et lite lätt så stora lockar hade bildats. Det var Harrys favorit, han älskade när jag hade håret utsläppt och speciellt med lockar. Harry var periodare och en period i sitt liv hade han velat bli fotograf. Jag fick alltid ställa upp som modell och han ville alltid ha mitt hår lockat.
”Even though it might be temprary we can make it as real as possible.”, sa han efter en lång stunds tystnad.
”Why are you so beautiful, Styles?”, mumlade jag mot hans läppar. Det var inte meningen att säga det högt. Harry skrattade till och jag kände hur han log ett brett leende. Vi satt så där en stund. Under mig kände jag hur Harrys ben egentligen började bli lite trötta av min tyngd men han fortsatte som om det inte var något problem.
”Please stay the night, Jo?”, det var första gången han hade bett till mig. Jag log ett triumferande leende. ”I know I just begged to you…”,
”Does every girl hear those words?”, han skakade lätt på huvudet. Jag himlade med ögonen och gick av Harrys knä för att gå bort till gästrummet och lägga mig för natten. Halvvägs bort i korridoren hörde jag Harrys steg bakom mig.
”Not in the guest room. In my room.”, jag höll på att sätta mina tabletter i halsen jag nyss hade tagit mot huvudvärken. Och så blev det. Min första natt i Harrys rum.

The man who can't be moved - kapitel 25

Jag styrde Harry förbi den sista fotografen på röda mattan. Alla frågor hade handlat om varför de andra killarna inte var med och varför jag var med Harry. Han hade lugnt och försiktigt förklarat för alla att det handlade om den stora donationen han hade lämnat och att jag var där för gamla goda vänners lag. De flesta köpte det. Harry var allt för bra på att flörta och ljuga inför de kvinnliga reprtrarna. De manliga reportrarna var dock svårare att övertyga men det gick det också. Harry och jag fotograferades en sista gång innan vi gick in i en gigantisk bunalow där eventet hölls. Det var fullt med lampslingor och väggarna pryddes med Nick Brandts fotografier från Afrika. Harry hämtade varsitt glas med champagne innan vi banade oss fram till Nick och hans vänner. Jag stod i bakgrunden och studerade hur Harry betedde sig offentligt. Det var ju trots allt fortfarande mitt jobb. Jag vet inte om jag fick en rättvis bild för Harry var precis som vanligt, precis som jag hade lärt känna honom. Ibland kastade Nick en bild på mig för att försäkra mig om att han faktiskt skötte sig. Harry såg sig ibland om efter mig och jag höjde mitt glas i luften för att visa att jag var strax bakom och i närheten. Han såg på något vis ut att vara väldigt till mods och framåt med sina vänner.
”Gin and tonic, please!”, killen brevid mig hävde sig fram på bardisken och överröstade ljudet med sin beställning till bartendern. Hon nickade och började blanda en Gin och tonic. Jag log vagt mot honom när han tittade på mig. ”Why are you standing here alone?”, han tog emot sin drink och vände sig mot mig.
”I’m here with a couple of friends from work.”, svarade jag artigt och fortsatte sippra på min champagne. Han var envis.
”Colin!”, han räckte fram en solbrun hand och jag skakade den vänligt men bestämt. På ena sidan av handleden syntes en tatuering av en orm. Orginellt.
”Joanna”, svarade jag. Han vände sig mot bartendern igen och beställde in en drink till och räckte den sen mot mig. Jag avböjde vänligt men han var som sagt en envis typ.
”So where are your co-workers?”, han började se sig om i lokalen. Jag pekade på Nick som dansade hej vilt med en okänd man från BBC. Han nickade.
”Ah, so your job is at BBC, producer?”, jag skakade på huvudet och tittade lite åt Harrys håll. Han mötte min blick och höjde ett ögonbryn. Jag vände mig mot Colin igen.
”My job is kind of complicated. I work as a pr-maneger.”, jag log lite halvhjärtat. Han nickade lite stumt. ”And what about you?”,
”That’s a secret.”, han blinkade mot mig som om jag skulle bli imponerad av det - och jag var inte imponerad. Jag höjde ett ögonbryn och himlade lite med ögonen. Han försökte flirta med mig förgäves. Det fanns inte på kartan att jag skulle kunna ses med en annan kille de närmsta åtta månaderna.
Det blev stelt mellan oss och jag kunde inte se en bättre chans att lämna honom ensam. Jag ställde ner drinken och vände mig om för att gå bort mot Harry och Nick.
”In England it’s rude to leave without saying goodbye.”, jag kände Colins hand greppa min arm för att hindra mig från att gå vidare. Jag ville inte skapa en scen mitt bland alla människor så jag log ett bländande leende.
”Thank you and goodbye.”, jag försökte slita mig loss men hans grepp hårdnade.
”Everything’s fine?”, Harry slöt upp bakom min rygg och Colin släppte snabbt min arm som om han hade bränt sig. Hjärtat slog tusen volter och det kändes nästan som om jag hade det på tungan. Harry la armen om min midja och jag lutade mig tryggt mot honom.
”Everything’s fine.”, mumlade Colin och vände sig om och försvann.
Harry vände sig mot mig och flackade med blicken över mitt ansikte. Han var… orolig. Det var som om han hade blivit rädd för en kort sekund.
”Are you okey?”, han nästan skrek orden åt mig för i musiken flöt orden ihop och blandades till en grytig massa. Jag nickade och kramade hans hand lätt. Jag var nog mest chockad att Colin hade blivit så hotfull helt plötsligt. Samtidigt var jag lite arg på mig själv. Harry hade gjort mig svagare på något vis. Mitt jobb hade gjort mig svagare. I vanliga fall hade jag stått upp för mig själv och satt Colin på plats utan att tveka. Men nu gick Harry först, oavsett situationen. Jag var hela tiden tvungen att tänka på vilka konsekvenser han skulle få. Det gjorde mig frustrerad och irriterad att en del av min frihet fick betala för att jag skulle få detta att fungera.
”I need some fresh air.”, jag tryckte mig fram i massan och nådde till slut den bakre utgången via VIPen. Harry stannade på insidan och gav tecken åt att han skulle gå tillbaka till dem andra. Väl ute lutade jag ryggen mot en av de svala väggarna för tältet till en popcornförsäjning. Runt omkring mig fanns folk från alla möjliga olika branscher; film, tv, musik, PR, service etc. Det var länge sedan jag känt mig så ensam som i denna stund. Jag saknade helt plötsligt Stockholm. En plats jag inte saknat på flera år. Jag saknade de fina uteserveringarna och takterasserna på sommaren. Jag saknade sena kvällar på Stockholmsberget och picknick i en park. Jag saknade att passa in. Det var tragiskt. London och England var mitt hem och hade varit det majoriteten av mitt liv. Stockholm och Sverige var längre bort än bara på kartan.
Jag rättade till frisyren och läppstiftet innan jag vände för att gå tillbaka in. Vid sidan om ingången såg jag Harry. Han var upprörd och hade käkarna hårt spända medan han stod bredbent och nära en annan person.
”Not again! Do you hear me?”, Harry puttade på personen som stod framför honom. Hans kavaj låg slängd på marken bredvid honom och alla hans andra tillhörigheter med. Jag skyndade på stegen, vilket var mycket svårare än jag trott i klänningen. Personen som stod framför honom höll upp händerna i försvar samtidigt som Harry förberedde sig för ännu en attack.
”You know why we’re both here tonight, Styles.”, det var en man med välbekant röst.
”Harry?”, jag ropade inte allt för högt men ändå tillräckligt för att han skulle höra mig. Ingen reaktion. Håret var utsläppt och lockarna föll i hans ansikte så han nästan inte såg något. ”Harry!”, jag ropade högre. Denna gång hörde han mig och släppte blicken från mannen framför honom.
”I can see why you brought her. And I can tell that you’re more than a PR-maneger, miss.”, Colin klev fram I ljuset och borstade lätt av sig sin kostym innan han gick tillbaka mot ingången. ”This weekend, Styles. This weekend!”, han vände sig om och pekade på Harry. Jag plockade upp Harrys saker från marken och räckte honom dem. Han stod med händerna för ansiktet och drog sen handen genom håret ett par gånger.
”Harry…”, började jag. Han rörde sig inte. ”Harry.”, jag slängde grejerna på marken igen och tog tag i Harry. Jag kupade mina händer om hans ansikte och masserade käkarna för att få honom att slappna av. ”Harry.”, nästan viskade jag. Han lät händerna falla längs sidorna och sen vilade han dem mot mina höfter.
”Before you ask me about what just happened…”, började han. Jag skakade på huvudet.
”You seem to know that guy.”, var allt jag sa innan jag lät honom fortsätta. Harry nickade och flyttade sen mina händer och höll dem hårt i sina.
”You don’t have to worry. He’s not gonna ruin this.”, mer än så fick jag inte. Harry hade i alla fall inte förändrats på den fronten. Han skulle alltid ha hemligheter för mig och några av dem skulle jag aldrig få reda på. Frågan var om jag ens ville ha reda på några av dem.

The man who can't be moved - Kapitel 24

 
”Please, Harry! Can you…”, jag drog med svampen en gång till över Harrys kindben och han ryckte undan min rörelse.
”It hurts!”, utbrast han och drog sig undan så snabbt att jag nästan föll ner från min position. Harry satt på toalettlocket medan jag stod och balanserade på papperskorgen samtidigt som jag hängde mig över honom och försökte sminka över hans blåslagna ansikte. Ljuset var dåligt och det hjälpte inte att Harry hela tiden drog sig undan vid min minsta rörelse. Han hade definitivt inte gillat min idé. Vi hade ägnat oberäkneliga minuter åt att argumentera om situationen. Skulle vi gå hem? Skulle vi gå in ändå? Till slut gick han med på att gå in med blåtyran översminkad. Så nu satt vi där, instängda på en av toaletterna på eventet i full shå att försöka få till så att Harry såg någorlunda presentabel ut.
”Don’t be such a pussy!”, morrade jag åt honom och pudrade över det sista. Jag tog fingrarna under hans haka och granskade mitt verk i ljuset. Det dög, han såg inte sjuk ut och inte heller blå. Jag kom på mig själv att hålla kvar ställningen alldeles för länge. Harry flyttade plötsligt sin fot så papperkorgen välte och jag hamnade med varsitt ben om sidan i Harrys knä.
”Ops!”, flinade han och höll mig kvar med blicken. Utan att tänka mig för böjde jag mig ner och kysste honom lätt. Det var läskigt hur naturligt allt föll sig och det var som om både Harry och jag kom av oss. Han besvarade min kyss och tog ett stadigt grepp om min midja. Jag var rädd att klänningen skulle spricka i tyget på grund av min helt onaturliga position. James skulle döda mig.
”We need to go out now…”, sa han till slut. Jag nickade och klev ner från Harry. Han studerade mig medan jag plockade ihop mina saker och stängde sen bestämt väskan. ”Ladies first!”, han pekade på dörren åt mig att gå ut först så ingen skulle misstänka oss tillsammans. Jag vände mig om en sista gång och såg på Harry.
”Everything will be fine, Mueller.”, han blinkade med ena ögat åt mig. Jag log ett halvdant leende tillbaka.
”Are you afraid?”, frågade jag. Plötsligt hade jag en våg av panik som sköljde av mig. Innan kvällen var slut skulle folk över hela världen veta att jag och Harry ”dejtade”. Jag skulle bli nedringd, hatad, kanske älskad och media skulle jaga mig och Harry. Var jag verkligen beredd på det?
”You’re afraid, Joanna. You’re having a panic attac, aren’t you?”, jag kände hur svetten droppade på ryggen och nästan hur min mun var lika torr som Sahara. Jag kunde inte göra det här. Det gick bara inte. Jag kastade mig mot handfatet och satte på iskallt vatten så jag kunde släcka törsten och kyla ner mig. Långt bort hörde jag Harry som försökte lugna ner mig. Han fick klara sig själv. I morgon skulle jag sätta mig på närmsta plan bort här ifrån och glömma allt.

Joanna och Harry 15 år
Jag sprang före Harry hela vägen fram till bussen. Han var alltid så himla slö och hittade alltid något att titta på eller fråga om. Väl framme såg jag hur bussen kom i kurvan. Vi skulle missa den.
”Come on, Harry!”, han började småspringa dem sista meterna så vi hann precis hoppa på bussen innan den skulle gå igen. Det var slutet på terminen och det var ovanligt varmt i år för att vara slutet på maj. Snart skulle allt stå i blom och vi skulle stå med våra avslutningskläder på trappan och vinka hej då till den gågna skoltiden. Vi var nervösa, hoppfulla och njöt för fullt av den sista tiden vi hade kvar. På vägen hem till mig hade Harry öppnat en godispåse som vi delade på. Vi firade att jag hade klarat mitt sista prov i matte och att Harry fått högsta betyg i musik. Det var en bra dag.
”I thought we could go to York this weekend.”, började Harry. Vi stannade upp utanför grinden. Inifrån huset hördes skrik och saker som kastades. Plötsligt rycktes dörren upp och farmor klev ut på trappen.
”Hi pumking, what do you say about…-”, jag trängde mig förbi henne och hörde hur både Harry och farmor ropade på mig att inte gå in. Men jag fortsatte och fann mamma och pappa i vardagsrummet. Jag önskade att jag hade stannat kvar ute på trappan.
”How could you? Is she better than me? How old is she?”, mamma var högröd i ansiktet och kastade en vas åt pappas håll. Den träffade kaminen och gick i tusen bitar precis innan pappa hann och få den i huvudet. Han trampade om och duckade igen för en gammal ljusstake. Det var då mamma fick syn på mig i dörröppningen.
”Hi honey, how was school?”, jag vände mig om och gick med armarna hängande längs sidorna ut till Harry och farmor. De stod på trappen och väntade på mig. Harry omfamnade mig och jag föll tungt i hans famn. Jag kände hur halsen snörpte ihop och svetten började rinna. Det var min första panik – och ångestattack och Harry satt med mig hela kvällen hemma i hans källare. Den sommaren var den värsta i hela mitt liv och på hösten lämnade Harry för X factor.
Nutid
Vi hade suttit på toaletten i snart 30 minuter. Harry satt på papperskorgen och räckte mig vattenglas efter vattenglas men min törst ville aldrig släckas. Det brukade vara så och Harry visste det för han hade varit med om flera av mina panikattacker.
”When was the last one?”, han räckte mitt femte vattenglas och jag hällde i mig det med än gång. Jag drog på svaret och ville inte ge honom dåligt samvete. Det var illa som det var. Han med en blåtyra och jag med en panikattack.
”A few years ago”, sa jag kort och tittade på honom via spegeln. Svullnaden i ansiktet hade börjat lägga sig och han såg mer presentabel ut nu.
”When I left for X facor…”, konstaterade han och tittade ner på sina händer. Hade han dåligt samvete?
”No, a year after.”, jag försökte göra smärtan mindre för honom. ”When I realised you weren’t coming back”, jag hann inte stoppa mig själv. Jag var tvungen att få det ur mig. Han skulle få reda på att jag klandrade honom för mycket annat ändå. Han nickade och ställde sig upp. I spegeln rättade han snabbt till sin toffs och räckte sen ut sin hand mot mig.
”We don’t have to do this. But it would be a shame to not show the world your dress. It’s beautiful.”, det var typiskt Harry. Jag log ett snett leende mot honom och tog hans hand. Den var kall men för första gången på länge kände Harry full av värme.
”I’m not sure about this, Harry.”, han greppade min hand hårdare och tittade sen på mig med en blick jag inte sett honom göra på flera år. Den var ärlig och genuin. Han brydde sig.
”We can go out there and have fun. The world can wait.”, jag visste vad han menade. Vad gjorde det om världen väntade ytterligare en vecka? Vad gjorde det om Harry och jag råkades ses kyssandes utanför jobbet?
Harry tryckte ner handtaget och vi gick ut bakvägen mot eventet.

The man who can't be moved - kapitel 23


Jag saknade honom. Varför saknade jag honom? Vi hade inte setts på två dagar och helt plötsligt så saknade jag honom? Det var ju inte riktigt klokt. Jag blev inte klok på mig själv som kände så här. Och hela tiden så snurrade tankarna omkring i huvudet om han kände likadant. Harry smsade aldrig och det var inte helt ovanligt att han inte skulle dyka upp på eventet ikväll. James nålade fast den sista fållen och råkade sticka mig på låret samtidigt. Jag ryckte till och blängde surt på honom.
”What’s on your mind, gorgeous?”, han tog ut min ”akupunktur” och satte tillbaka nålen rätt igen innan han granskade sitt verk från håll. Jag tittade ut genom fönstret och skymtade Apollo Star, James’s favorit bar, bakom trädtopparna.
”I don’t know. Is it possible that Harry could miss me too?”, suckade jag till slut och klev ner från podiet. Jag såg i ögonvrån hur James log lite lurigt åt mig. Jag hade berättat allt om hur Harry hade sovit över och varit borta morgonen efter utan att lämna en lapp eller skickat ett sms. Liam hade dock sagt att han hade dykt upp till repet i tid på morgonen så en liten, liten chans var kanske att han hade haft bråttom och glömt bort det. Glömt bort mig pep en liten röst i huvudet. Jag sköt snabbt undan den.
”Jo, I think that you must be careful with your feelings for him.”, det var första gången jag hade hört James prata allvarligt om hela situtationen mellan mig och Harry. Jag satte mig tungt på pallen och lät det champangefärgade tyget falla till golvet. Jag så hur James försökte behärska sig för att inte säga åt mig att ta upp klänningen. I stället satte han sig på soffkanten bredvid mig. Det toge n stund innan han till slut sa något.
”Do you remember Wren?”, James grimatiserade vid uttalandet av hans namn.
”Of course I remember Wren. How could I forget?”, svarade jag och petade James på axeln. Wren hade varit en av de första pojkvännerna James hade haft. Han var välmusklad, brunhårig och hade ett toppjobb på Vouge. James föll pladaskt för honom. Men Wren höll på med svarta marknaden vid sidan om jobbet och höll på att dra in James i hans affärer. James var blåögd och gjorde allt som Wren sa, trots hans förflutna och fritidssyssla.
” The day I called the police and realised I was free from him was one of the best days of my life. Even though he did all those bad things I still loved him, and that’s proof how dangerous love can be and so blind. That day I felt stronger than ever before.”, jag nickade åt James predikan.
“But I can never love Harry. He’s not a person I can love, James.”, jag kände mig så hemsk när jag uttalade de där orden. Orden som egentligen hade svamlat omkring i skallen på mig i veckor. Var det någon som förtjänade äkta kärlek så var det Harry, han behövde känna sig älskad och behövd.
”And still you ask me if he misses you too?”, James blinkade med ögat och pekade på podiet så vi kunde fortsätta.

”He won’t show up, Liam! I promise you I’ll be standing here all alone.”, jag småviskade fram orden i mobilen. Här satt jag i taxin och lät taxametern gå allt för att jag var tvärsäker på att Harry aldrig skulle komma. Han hade inte hört av sig på hela dagen så varför skulle han komma nu? Jag ville hinna gå igenom allt; hur skulle vi agera, när skulle vi kyssas, vem skulle se det? Frågorna var så många.
”He’ll be there. Just step out of the taxi and grab a drink. He’ll be there.”, upprepade Liam igen. Jag sneglade på chauffören som satt och tog snapchats på sig själv.
”What if I make a fool of myself out there?”, jag vet inte varför jag var så plötsligt osäker. Jag svalde ett par gånger innan jag suckade igen.
”Joanna… stop making it so difficult for yourself. Go out there, have fun.”, jag hörde hur Liam försökte laga mat samtidigt i bakgrunden av vårat samtal. Han tappade något och scor högt. Jag nickade, även om jag visste att Liam inte skulle se det.
”Thank you.”, sa jag och la på. Jag skickade fram pengarna till taxichauffören och tog sedan ett djupt andetag. Det här kunde väl inte vara så himla svårt. En vernissage där pengarna gick till att rädda elefanter i Afrika. Inget svårt intalade jag mig själv.
Jag hittade Nick Grimshaw tillsammans med några andra radioprofiler i ett hörn utanför ingången. Han pratade ljudligt och högt om sin senaste resa till LA. Jag sträckte på mig för att kunna leta efter Harry men han syntes inte till någonstans. Det började bli tomt med folk utanför och jag märkte att Nick och hans vänner ville börja dra sig mot mattan för fotografering. Ett tag funderade jag på att smita bortom hörnet mellan buskarna och ropa åt mig en taxi men jag var alldeles för osmidig i dessa klackar för den sortens undanflykt. Jag fingrade nervöst på mobilen i min kuvertväska i hopp om att han eventuellt hade hört av sig eller ihop om att jag lyckades skicka ett nödsms till James så jag hade en anledning att kunna gå. Men han hade varken hört av sig och inte lyckades jag skicka iväg något till James. Det här började bli pinsamt. Nick log medlidsamt mot mig och tog Alexa om midjan för att börja gå mot mattan. Jag nickade åt dem att börja gå så länge. För att vara så bra vän med Harry hade han väldigt lite på koll honom.
Jag hade nästan bestämt mig för att gå därifrån när jag plötsligt kände en hand på min rygg och någon som lutade pannan mot den. Jag snurrade runt och möttes av Harrys ansikte.
”Hi there, I’m so sorry for being late!”, han var propert klädd och att Harry var sen var inget ovanligt. Men det var något som inte stämde. Jag drog med honom ut i ljuset av gatlampan och såg att han hade ett stort blått märke över hela vänstra ansiktshalvan.
”What the hell have you done?”, han sänkte huvudet och vägrade möta min blick. Det fanns inte på kartan att jag skulle kunna ta med Harry in på det här eventet när han såg ut så här. ”Harry…”, jag lugnade mig och försökte möta hans blick.
”I can’t go in like this.”, sa han till slut. Han drog in luft och tittade bort mot röda mattan och fotograferna. Jag nickade. Nej, det gick inte. Jag började rota i min väska och fick fram puder, concealer och ett läppstift.
”I’ve got an idea and you’re not gonna like it.”, sa jag.

Inställda inlägg

Mina inlägg som har legat på tidsinställning har hamnat i fel ordning från kapitel 20->
Jag har återställt misstaget och kapitlet du inte har läst är nummer 20!

The man who can't be moved - kapitel 22

”We’re on in 10…9…8”, Matt började räkna ner till sändning. Jag satt nervöst i bakgrunden och inväntade otåligt direktsändning. Harry blickade över bordet till mig och log ett snett leende. Det här skulle gå fint. Han skulle sköta sig.
   ”Ey mate… Sorry for what I said before…”, jag kunde höra Nialls ursäkt till Harry på avstånd. Harry skakde hand med Niall och nickade. Ännu en lättnad släppte. Han skulle fixa det här!
   ”We’re back from the news and beofre that we heard Sex by the wonderful The 1975. Right now I’m sitting with all five boys from One Direction. Hi guys!”, Matt presenterade killarna och alla svarade glatt hej tillbaka. ”So we’re gonna play your new single. I’m holding it right here in my hands. Can you please tell me something about it?”, Matt viftade med singeln I handen framför kameran som livesände hela intervjun.
   ”Well this is a new sound for us and it’s more edgy and more grown up than our other singles.”, Zayn öppnade upp.
   “You and I is about a stronger love. Stronger than everything else.”, Harry öppnade munnen. Alla tittade på Harry som sällan ens brydde sig om intervjuer.
   ”Well aren’t all songs about that kind of love?”, Matt log lite mot Harry som såg ut att fundera ett bättre svar. Hela rummets tod stilla. Det var som om alla var spända på hans svar. Ett skratt kommer ut ur Harrys munn.
   ”Yes, that’s true! But this is truly about the undying love. Nothing can stop them. The lyrics is based on true experience. Right from the heart.”, Harry pekade på Matts hjärta. Han nickade och de andra killarna stämde in.
   ”And while Harry Styles continues to walk the lonely road to Nirvana we can lissen to their new single. Here’s You and I!”, alla killarna skrattade lite nervöst. Det var modigt utav Matt att säga så. Men Harry höll sig i skinnet.
   ”I’m so proud of you!”, Jag drog in alla killarna i en kram och vi började gå mot bilarna. Det var en betydligt gladare stämmning i gruppen nu än den hade varit tidigare under kvällen. Alla killarna hade pratat glatt i intervjun och Matt hade till och med ringt upp fans som hade fått ställa frågor. Det hade varit länge sedan någon hade kunnat göra så eftersom vi hade varit oroliga över Harrys spydighet och image. Men han hade fixat det, han hade inte spårat ur. På något vänster kändes det som om vi var på väg åt rätt håll.
   En efter en började hoppa in i den stora vanen. Det började bli lite väl kallt för att bara stå ute i en tröja och jag ville fort in i värmen.
  ”Can we go back to your place?”, jag kände en hand om min midja. Harry viskade orden så ingen skulle höra dem. Jag svalde och nickade sen. Det var fortfarande en sak att vänja sig vid, att Harry faktiskt rörde vid mig överhuvudtaget. Jag satte mig fram hos Paul medan Harry hoppade in bakom mig bredvid Niall.
  ”Back to the studio!”, Paul körde ut från parkeringen och jag började kolla igenom mejlen en gång till.
  ”Hey! Does anyone wanna go out for drinks? Celebrate our new single?”, Louis klappade mig på axeln. Jag såg Harry som sneglade på mig I backspegeln.
  ”I don’t think so, Lou. I must finish all the paperwork Jane gave me this morning.”, jag höjde bunten med papper och viftade med den så Louis skulle se vilket enormt arbete dessa fem killer gav mig. Han nickade misstänktsamt.
   ”I think I want to have an early night Lou. Rehearsal starts at 10 am tomorrow…”, jag var imponerad av att Harry ändå försökte ljuga men detta var nog den sämsta lögnen han kunde komma på.
   ”Bullshit! Since when did you care about rehearsals or an early night?”, Louis avbröt Harry och kom på sig själv med än gang att han hade höjt rösten åt Harry. Det var alldeles för sent för mig att rädda honom ur detta…
   ”Okey fine… I have to clean up at home. Ted treated me with an unannounced meeting from the police if I don’t stop with the pills and drugs…”, alla killarna stannade upp i vad de höll på med och tittade på Harry. Till och med jag var lite chockad med lögnen.
   ”Then you better clean up.”, var Nialls svar innan vi alla släppte det. Jag slängde i väg ett sms till Harry och frågade om han hade ljugit. Det tog inte en sekund innan nej kom tillbaka.
   Vi skiljdes åt allihop på parkeringen vid kontoret och jag tog en taxi och Harry en annan. På väg hem till mig funderade jag på Harrys lögn, som i själva verket hade varit sanning. Det gjorde mig nervös och orolig. Det var en stressfaktor att hela tiden behöva tänka på att Harry kanske fortfarande höll på med både drogerna och vara inblandad i det där gänget han hade berättat för mig. Samtidigt ville jag inte pusha honom framåt för mycket då rädslan att kanske tappa honom helt fortfarande var ett faktum. Jag försökte flera gånger skaka av mig tankarna men ibland kunde dem göra mig sömnlös på nätterna.
   Det första jag gjorde när jag kom innanför dörren var att slänga mig i soffan och sätta på tv:n. Ett program om gorillorna i Rawanda rullade i bakgrunden medan jag riktigt grottade ner mig i soffan. Dagens klänning var fortfarande på och skorna med för den delen. Jag var trött och för första gången på länge kändes det som en hel del spänningar släppte när jag tänkte tillbaka på att Harry varit så medgörlig idag.
   Jag hade somnat och med en snabb blick på klockan visade den 23:43. Jag hade totalt glömt bort att Harry skulle komma förbi.
   ”Sorry, did I wake you up?”, Harry sänkte ljudet på tv:n. Han satt inlindad i en av mina hoodies i hörnet av soffan där jag låg. Han hade tagit av mig mina klackar och slängt över en filt.
  ”When did you get here?”, jag reste mig sakta upp, fortfarande förvirrad över att klockan var så mycket och att Harry hade stannat.
  ”Around two hours ago. You were asleep when I came.”, jag tittade på honom. Där satt han i en röd-grön hoddie med håret åt alla håll och tittade på… Hannah Montana? Jag himlade lite med ögonen när jag såg vad han tittade på. Men även det där så var han så himla fin. Han hade stannat trots att jag somnat och väntat på att jag skulle vakna. Jag hade lika gärna kunnat sova igenom hela natten.
   Jag blickade bort mot köket, han hade diskat upp min disk och plockat in allt i skåpen. Var han sjuk? Hade Harry faktiskt städat upp efter mig…?
   ”I had nothing to do and I was afraid to wake you.”, erkände han. Jag blev nästan lite tårögd. ”Oh please… I do have feelings.”, nu var det Harrys tur att himla med ögonen. Jag kröp över till honom och han öppnade upp sin famn åt mig.
   ”Sorry I fell asleep…”, mumlade jag mot hans hals medan jag drog in hans doft. Han luktade som hemma. Och det skrämde mig hur bekväm jag var i vissa lägen hos Harry.
   ”Sorry I woke you up…”, svarade han. Hannah Montana drog till med en sista refreng innan programmet var slut och nyheterna började. Det var hemtrevligt med Harry bredvid mig och på något sätt påminde det om en svunnen tid som fick nytt liv. Vi satt så en stund, som två gammlingar framför nyheterna.
   ”I want to go back to sleep.”, gnällde jag till slut. Jag ville samtidigt inte köra i väg Harry. Det började bli sent och jag höll honom hellre hos mig än att jag inte visste var han höll hus. Jag lite fortfarande inte till 100 % på honom. Harry reste sig upp och slet bort filten från mig. Jag tittade storögt på honom. Vad höll han på med… Sen böjde han sig ner och drog upp mig och bar mig in till sovrummet.
   ”Harry. Harry Styles! Let me down!”, nästan skrek jag. Men allt jag hörde var Harrys mullrande skratt som kom djupt in från bröstkorgen.
   ”As you wish.”, han slängde ner mig på sängen vände sig om för att gå.
   ”Harry.”, han vände sig om i dörröppningen och jag tvekade en sekund inna jag fortsatte. ”Can you stay? Please?”, det var andra gången idag jag hade bett honom om något. Jag måste sluta. Ett flin spred sig på hans läppar medan han stängde dörren bakom sig. Jag ställde mig upp och lät honom dra ner dragkedjan på min blåa klänning. Jag rös av hans beröring och jag kunde slå vad om att han retades när han plötsligt saktade ner i mitten av ryggen. Jag tog på mig en gammal t-shirt och kröp ner under täcket. Harry följde efter och la sig på andra sidan sängen. Jag vände mig om och möttes av att Harry låg vänt mot mitt håll.
   ”I can get used to you begging me to do stuff.”, sa han. Jag kände hur rodnaden spred sig över kinderna och ner på halsen. Jag vände mig om i protest.
   ”Good night, Styles.”, sa jag enkelt. Harry kröp upp närmre och drog mig intill.
   ”Good night, Mueller.”, svarade han.


The man who can't be moved - kapitel 21

Det var precis knäpptyst i bilen. Louis satt längst fram med Paul och chauffören med jag satt inklämd i bakre delen av bussen med Harry och Liam. Zayn hade glömt sina nycklar och jacka på kontoret så han och Niall skulle ta en annan bil senare och möta upp oss. Alla satt med mobilerna och jag tittade ointresserat ut genom fönstret. Jag var liksom fortfarande skakis efter Harrys kyss i hissen och de andra killarnas blickar när vi kom ut. Trots det kunde jag emellanåt känna Liams blick i nacken från backspegeln. Vi hade inte hunnit prata innan vi snabbt var tvungna att hoppa in i bilen och åka.
   ”Did you bring my papers and the second cellphone?”, frågade jag Harry medan jag rotade oroligt omkring i väskan. Jag upptäckte mitt misstag och såg Louis blick i backspegeln. ”I must have forgotten it at your place…”, jag fortsatte gräva min egen grav.
   ”You forgot it at the office.”, Harry blinkade med ena ögat och tog fram bunten med papper och min jobbtelefon. Jag log ett tacksamt leende för att han hade ljugit för mig men var osäker på om Liam och Louis hade gått på den lögnen. När bilen stannade utanför studion hoppade jag snabbt ut och lät Paul och Harry gå in först. Jag kollade igenom mina missade samtal och meddelande innan jag stängde bildörren för att gå in.
   ”What’s up with you two lovebirds?”, Louis ställde sig framför min väg. Bredvid slöt sig Liam upp. Det borde jag ha anat.
   ”Nothing.”, jag försökte se oskyldig ut och tränga mig förbi dem. Jag hade fel. Liam blockade vägen för mig.
   ”Hey! Don’t act innocent. I know you two are up for something.”, Louis kisade med ögonen. Skulle han fortsätta tänka så här skulle han få skavsår.
   ”You know we’re soon suppose to act like a coupple. Just get used to it. Can you please let me through?”, jag boxade mig fram och kände Liam greppa tag i min arm.
   ”Please, Joanna. Be careful!”, jag började bli irriterad.
   ”You –” jag pekade på dem båda. ”are the one who called me. You are the one who brought me in to this mess. So don’t you tell me to be careful, be grateful!”, jag gick med bestämda steg in till studion och satte mig I loungerummet. Harry mötte min blick och höjde ett ögonbryn. Jag viftade bort det så fort Louis och Liam kom in i rummet.
   Det var en tung dag som segade sig fram. Speciellt eftersom Liam och Louis hade ögonen på mig och Harry hela tiden. Inte nog med det glömde Zayn saker efter saker och Niall var osynkad med gruppen. Det var som om alla fem var ur balans. Jag kände vi var tvungna att reda ut lite saker vid eftermiddagen inna radiointervjun hos Matt. Jag var rädd att det skulle skina igenom annars under själva intervjun.
   Vi satt alla inklämda i lunchrummet hos BBC på våning tre. Jag hoppades på att få stöta på Nick för att eventuellt höra hur det var med James, men han hade nog slutat för dagen.
   ”Okey guys…”, började jag. Ingen rörde ett finger. ”Guys, we need to talk about something.”, jag höjde rösten lite och Niall tittade upp. Han boxade Zayn i sidan och jag hade hans uppmärksamhet också.
   ”This Wednesday there’s an event in Hyde Park. Harry and I will be there to share our first kiss in public.”, jag hörde hur Louis satte i halsen bredvid mig. Jag dunkade honom I ryggen en gång.
   “Your first? Yeah sure…”, Louis tryckte in resten av sin hamburgare. Niall och Zayn tittade på Louis, sen mig och sist Harry som låtsades om att den här konversationen inte ens existerade.
   ”What? Have you two already kissed? Like really kissed and liked it?”, Niall hade ett hånfullt leende på läpparna mot Harry. ”Wow… I didn’t know Harry had feelings”, fortsatte han, och det var droppen. Harry knäppte. Med en smäll reste han sig upp och slängde tallriken i golvet för att sen storma ut. Jag suckade och lutade huvudet mot händerna. Nu hade jag förmodligen tappat honom totalt och vi hade en intervju om cirka 45 minuter. Inte en chans att jag kunde lugna ner honom på 45 minuter.
   ”Sorry.”, Niall reste sig upp för att gå efter Harry. Jag hann före och stoppade honom.
   ”You’ve done enough, thank you.”, jag slängde igen dörren efter mig och började leta efter Harry i korridorerna. Det var verkligen ine meningen att vara så hård mot Niall och jag brukade verkligen inte höja rösten åt dem. Men nu hade han och de andra förmodligen förtstört det jag hade byggt upp med Harry den senaste veckan. Jag kände mig otroligt förådd av de andra killarna och samtidgt hade jag en viss förståelse. Det här var ju en vanesak för dem också. Speciellt att se Harrys andra sida och den sidan av honom som han kände för mig. Det var tungt för oss allihop men den som kämpade mest i detta var varken jag eller killarna, det var Harry själv. Han brottades dagligen med sig själv och känslorna.
   ”Hey, Hugh! Jag såg Hugh Stewens svänga in på ett av kontoren. Han stannade upp och väntade in mig. ”I’ve lost one boy of five. Have you seen him?”, jag lutade mig mot väggen.
   ”The curly one? Yeah, I saw him running up to the roof.”, han nickade mot taktrappan och jag tackade snabbt innan jag började gå mot taket. Tankar om att han skulle stå på kanten högst upp eller kanske inte ens vara där började fara igenom skallen på mig. Vägen upp kändes lång och tung. Väl framme la jag handen på handtaget och tvekade. Tänk om han var helt borta, tänk om han hade flippat ur totalt? Jag tryckte ner handtaget och klev ut i den kyliga luften. Jag hörde den rusande trafiken nedanför och iskalla vindar blåste över taket.  Jag såg honom ingenstans. Jag drog handen genom håret och suckade.
   ”Looking for something?”, jag svängde runt och såg Harry som stod lutad mot husväggen med en cigarett i munnen. Håret hängde över huvuvdet och ner i ansiktet. Ironiskt nog såg jag den perfekta Tumblr bilden framför mig. Han tittade upp och mötte min blick. Den var annorlunda. Inte alls den han hade haft i hissen tidigare idag. Den var nästan hårdare.
   ”I was looking for you.”, jag tog ett steg närmare och såg hur han rätade upp sig i försvar. ”I can see you’re upset. They acted like kids.”, fortsatte jag.
   ”Why did you tell them? Why did you have to tell them about Wednesday?”, han släckte cigarette och gick med bestämda steg mot mig. För första gången på flera dagar kände jag mig hotad av honom. Käkarna var spända och ögonen mörkare. Jag var inte rädd för honom men jag kände ett obehag av att vara i närheten av honom.
   ”I-I didn’t think you’d mind? The group is splitted. They’re worried about us.”, jag behöll lugnet och stod kvar på min plats. Han stannade upp och drog in luft. Lugnade han ner sig eller skulle han tvärvända totalt?
   ”They’re not worried about me. They’re worried about you. About me hurting you.”, svarade han med samanbitna tänder. Jag nickade.
   ”It’s not true though. You won’t hurt me, I know that.”, jag var säker på att Harry aldrig fysiskt skulle skada mig. Jag nästan viskade fram orden. I vinden lät det som mummel. ”Please, Harry.”, jag hade aldrig bett till honom förut. Jag var själv förvånad över orden som kom ur min munn. Jag räckte mig efter hans hand och tog den och precis som alla andra gånger, släppte alla hans spänningar. Jag kände hur han slappnade av och att jag kunde dra mig honom intill. Jag lutade min panna mot hans och blundade.
   ”What is happening to me?”, viskade han. Jag skrattade till. Det var så ovant att höra honom nästan lite svag. Hans andetag blev tyngre och käkarna slappnade av. Jag kände mig lättad. Jag hade lugnat och släckt en eld.
   ”You’re changeing back.”, svarade jag. Jag kunde nästan känna hur han himlade med ögonen åt mig.
   ”Let’s go back and do that interview.”, för än gång skull var det Harry som kom ihåg jobbet och inte jag. Jag log åt honom och gick före ner för att möta dem andra.


The man who can't be moved - Kapitel 20

Harry
  
Jag trummade nervöst på bordet framför mig. Pulsen gick upp och ner för varje person som steg in på kontoret, ingen av dem var hon. Varför var jag så jävla nervös? Var det för att vi inte hade setts sen i lördags? Var jag faktiskt orolig över vad som var emellan oss? Skärp dig, Harry. Jag hade ju känt henne majoriteten av mitt liv. Och sen helt plötsligt har jag ett samvete och känslor igen. Usch.
   Visst hade det varit trevligt och faktiskt ganska avslappnat här om kvällen med henne. Vi hade delat med oss av varandra, det hade inte längre känts konstigt eller obekvämt som det var i början. Det hade känts som vanligt. Och nu satt jag här och var riktigt jäkla nervös över att träffa min PR maneger och min gamla barndomskompis.
   ”Okey, guys! Let’s start!”, Ted kom in och satte sig på stolen bredvid den som Joanna brukade sitta på våra morgonmöten. Jag började flacka med blicken mot dörren och tittade lite menande på Liam.
   ”Are you okey?”, Louis knuffade mig i sidan och jag nickade lite stumt. Jag kunde känna Teds blick på mig, som om han väntade sig att något var fel.
   ”This is the third reahersal week of four before we, or you, go out on tour. This week I’d like you to prepare and try to finish everything we’ve been practicing. You know, the final finish before we polish next week.”, vår röst coach Bran börajde motet. Jag horde honom dovt medan jag fortfarande var fokuserad på dörren. Varför kom hon inte? Jag ville fråga Liam eller någon annan varför hon inte var här men då skulle det ju vara uppenbart att jag faktiskt brydde mig. Hon kanske var sjuk eller fast i trafiken. Hon hade ju en tendens att vara sen. Tanken fick mig att le men avbröt mig ganska snabbt då jag kände Louis’ frågande blick igen.
   ”This afternoon you’ll have an interwiev with STAR magazine at 5 pm and a radio interwiev with Matt at the BBC around 7 pm.”, killarna nickade till svars. ”The questions will be about your new tour and the upcoming album. No fuss about that…”, hon bläddrade bland sina papper, eller Joannas papper, innan hon snyggt satte in dem tillbaka i pärmen.
   Mötet var snart över och Joanna hade fortfarande inte dykt upp. Jag var just på väg att räcka upp handen för att fråga när Ted avbröt mina tankar.
   ”Has anyone seen Miss Mueller this morning?”, jag lutade mig tillbaka.

Joanna
   Förbannade morgon. James hade hämtat mig klockan sju för att vi skulle hinna till kemtvätten innan morgonmötet som började 8.30. Men givetvis hade kemtvätten glömt att jag skulle hämta upp förra veckans kläder så ingenting var tvättat. Vi fick stressa tillbaka till lägenheten för att hitta en ny outfit för morgonens möte och intrevjuer och givetvis låste vi oss ute. Mitt i spöregn. När låssmeden väl kom var klockan redan över 8.30 och mötet hade börjat. Jag hade fyra missade samtal av Liam och ett av Ted. Det känds totalt meningslöst att ens stressa vidare. Jane hade smsat mig och sagt att hon förberett killarna för dagen så jag behövde inte oroa mig. Det kändes skönt att ha henne som backup.
   Jag slängde igen dörren och sprang med bultande hjärta in i hissen innan dörrarna stängdes. Vägen upp till vång tolv kändes för första gången väldigt lång. Pulsen var fortfarande hög. Jag var nervös – givetvis. Han skulle inte bry sig att jag kom för sent. Han skulle säkert inte ens bry sig att jag inte var där. Jag försökte så gott jag kunde med att inte hålla förhoppningarna uppe. Tänk om han faktiskt ville ses, tänk om han var orolig att jag inte var där? Men det var Harry vi pratade om, den nya Harry, han skulle inte bry sig att jag var sen.
   Jag stannade upp utanför dörren intill konferensen. Jag hörde Teds och Janes röster där inne. Mötet pågick alltså fortfarande. Skulle jag gå rätt in? Jag slätade ut kjolen och mötte Liams blick genom glasväggen. Han himlade med ögonen. Jag tryckte ner handtaget och klev in.
   ”There she is! She’s here now!”, Harry ställde sig så tvärt upp att stolen flög en meter bakåt och hela rummet tystnade. Alla tittade först på Harry och sen på mig. ”Sorry…”, han ställde tillbaka stolen och satte sig klumpigt ner. Det fick mig att le. Han hade varit orolig. Han hade säkert inte sagt någonting alls på hela mötet och nu hade han helt plötsligt skrikit ut något. Såklart alla var chockade.
   ”Sorry I’m late. I locked myself out this morning.”, sa jag och satte mig bredvid Ted. Självförtroendet var tillbaka. Ted nickade och fortsatte där han förmodligen slutade för någon minut sedan. Jag sneglade på Harry. Han mötte inte min blick utan tittade tyst på sina knäppta händer. Däremot mötte jag alla de andra killarnas blickar: de flinade stort allihop.
   Jag reste mig upp och sköt in stolen efter mötets avslut och skulle precis gå då Ted stoppade mig.
   ”Harry? Joanna? Can I have a minute?”, jag log och lutade mig på bordskanten. Jag kände hur Harry slöt sig upp bakom mig. ”There’s an event in Hyde Park on Wednesday. Be there, kiss and look happy. If people ask questions be polite and answer them with your most honest answers you can give them.”, Ted vände sig ut mot fönstret och började plocka med några papper. Bakom mig hörde jag hur Harry var på väg att uttrycka sig. Jag reste mig från bordet och tog handen bakom ryggen för att nå Harry. Han stod mycket närmre än jag trott för han fångade min hand innan jag ens hunnit ge honom den.
   ”We’ll be there!”, Ted vände sig om och Harry släppte snabbt min hand och tog två steg tillbaka. Jag tog min pärm och log mot Ted innan jag gick ut ur konferensrummet med Harry i släptåg.
   Jag gick vidare mot hissen för att hinna i fatt de andra killarna. Det regnade fortfarande ute och jag visste att bilen inte kunde vänta för länge i garaget på oss så ville vi inte ta en egen taxi var vi tvungna att skynda oss.
   ”Did Jane tell you about Matt’s interwiev tonight?”, jag tryckte frenetiskt på knapparna så hissen skulle komma. ”- and did she tell you about STAR magazine?”, jag visste att hon hade berättat för dem men helt plötsligt kände jag mig illamående istället för nervös i Harrys sällskap. Dörrarna till hissen öppnades och vi klev in.
”Jo?”, jag tittade upp och mötte Harrys blick i spegeln. Han la en lugnande hand på min axel och vände mig om. ”Stop. You making me more nervous than I should be in your company. And I can tell that you’re very nervous right now.”, jag kände hur hans hand skakade på min axel. Han var nervös han också. Jag blundade ett par sekunder och andades ut och in.
   ”Sorry.”, sa jag till slut. Han nickade och flyttade på sin hand. Jag ville att han skulle röra vid mig igen.
   ”Yes, Jane told us everything but you already know that.”, log han och tog mig på bar gärning. Jag kände hur rodnaden spred sig på halsen.
   ”I’m sorry.”, jag bad om ursäkt igen. Han skakade på huvudet så lockarna föll på plats. Vi var snart nere i garaget. Jag vände mig om igen mot hissdörrarna i hopp om att försöka skingra tankaran bort från att bara vilja ha Harrys hand på min kropp. Två våningar kvar.
   Plötsligt kände jag Harrys händer om min midja. Han styrde runt mig en andra gång. Den där brännande känslan kom tillbaka som den alltid gjorde då han rörde vid mig. Han lutade sig fram och kysste mig mjukt en gång. En våning kvar. Jag besvarade kyssen och tittade nervöst på våningsräknaren. Han drog mig tätare intill sig. Dörrarna skulle öppnas vilken sekund som helst. Samtidigt var jag som förlorad i hans famn och ville inte behöva gå där ifrån. Var han tvungen att komma och tänka på detta nu? Han hade haft tretton våningar på sig.
   Pling! Harry tog ett steg tillbaka och snurrade runt mig. Dörrarna öppnades och där stod Liam tillsammans med resten av gänget. Hans blick mötte min och jag vet precis vad han tänkte. Shit.

The man who can't be moved - kapitel 19

”I don’t know… He’s just different. I can’t put my finger on it.”, Liam tog en klunk av apelsinjuicen som stod framför honom. Han tittade lite finurligt mot mig och jag ryckte på axlarna. ”You two slept together, didn’t you?”, han reste sig hastigt upp och pekade. Paret bakom oss höjde blicken från sina kaffekoppar och tittade förskräckt på Liam. Vi satt på ett kafé i Liams kvarter och pratade om de senaste dagarna med Harry. Och visst hade Liam rätt, Harry hade förändrats men än var det svårt att säga om det var något som var långvarigt.
”Liam… Please sit down!”, jag försökte lugna ner honom. Han satte sig ner och lutade sig försiktigt mot mig.
”Please tell me you didn’t sleep together?!”, han tittade vädjande på mig.
”No, Liam. We did not sleep together. Actually… he was the one who kissed me. Without notice!”, jag höll upp händerna I försvar. Liam tittade misstänktsamt på mig för att avgöra om jag ljög för honom eller inte. Och ljugit hade jag ju inte gjort, det hade ju varit Harry som flugit på mig.
”Did you like it?”, sa han till slut. Jag reste mig upp och sköt in stolen för att gå. ”Seriously, Jo!”,
”I’m not having this discussion with you and absolutely not in public!”, väste jag tillbaka. Han följde efter mig mot tunnebanan och drog in mig i en kram.
”We’ll see about that!”, svarde han. Jag skulle definitivt inte ha den här typen av diskussion med honom. Kanske Elanour och Danielle, men bara kanske.
Två dagar tidigare
”Please bring me some water!”, jag hörde hur Harry suckade från toaletten och hur hans steg rörde sig mot köket. ”Please?”, försökte jag igen. Köksluckor som öppnades och stängdes, kranen som sattes på och stängdes av igen. Det var hemtrevligt på något sätt. Men jag var noga med att inte känna mig allt för van vid det. Harry var fortfarande som en bomb och rätt som det var kunde han lika gärna stänga mig ute igen.
Jag rullade över till andra sidan soffkanten och blicken fastnade på ett familjefoto som stod i bokhyllan brevid Harrys mixerbord. Det var det enda personliga fotot i hela lägenheten som jag hitills hade hittat. Det föreställde Anne och Harry när han fyllde 16 år. Mamma hade bakat en tårta och vi hade alla varit bjudna till släktkalas. Senare på kvällen hade Harry haft sin första riktiga fest och det hade spårat ur totalt. Några månader senare var Harry borta för X-factor och kom aldrig mer tillbaka. Jag fick en klump i halsen när jag tänkte på det. En del av mig ville fortfarande inte acceptera och förlåta honom för det han gjort. Jag hade också en del av mig som hade svårt att acceptera situationen vi var i nu. Hur skulle det bli på måndag när vi var tillbaka i studion? Skulle han ignorera mig? Skulle jag kanske ignorera honom. Var vi ett par nu? Hade någon…
”What’s on your mind?”, Harry avbröt mig I mina tankar och jag kände hur han tungt satte sig ner bredvid mig. Han räckte mig glaset med vatten och jag tog en klunk för att lugna tankarna.
”The future.”, svarade jag ärligt. Harry nickade och tittade ner på sina nakna fötter. Nervöst började han gnida insidorna av händerna mot varandra. ”What’s on your mind?”, ställde jag tillbaka. Jag rätade upp mig och lät fötterna dingla ner för kanten av den ganska så höga soffan. Mina fötter var så små och bleka jämt emot Harrys stora och bruna fötter. Han var faktiskt fortfarande ganska brun hela han efter deras senaste resa till LA för några månader sedan. Snart skulle han tillbaka och det var också något som jag inte riktigt visste hur jag skulle ställa mig till.
”You and I.”, svarade han till slut. Jag blinkade till ett par gånger och höll nästan på att sätta i halsen. ”I mean, not us in particular. I think about how wrong things got in between us. I often think about that. I often think about you.”, han nästan viskade de sista orden. Jag kände den där klumpen i halsen igen. Försiktigt kramade jag hans vänster hand för att säga att allt var okej nu.
”Do you want to know a secret?”, han nickade misstänktsamt och rätade lite på sig. ”You were my first kiss.”, jag kände hur jag behövde lätta på stämmningen och visst gjorde jag det…
”Like two hours ago? Seriously?”, hela Harry flinade och jag kände hur det började hetta i ansiktet.
”No, stupid. When we were fourteen… at Jasmin’s.”, han nickade.
”I know. I’m just messing with you. Thanks for telling me. You were my real first kiss too.”, det kändes helt plötsligt som om två bästa vänner som satt och tog igen allt som dem hade missat tillsammans. Det kändes som för första gången på länge som att vi faktiskt lärde känna varandra igen. Som om vi började om. Det fanns ett litet, litet hopp inom mig som ropade Halleluja redan nu.
”Harry?”, jag lutade mig mot honom och han drog mig intill sig. Jag var inte längre främmande för honom. Han kände sig bekväm att jag var i närheten.
”Hmm?”, han lutade sig fram och satte på tvn.
”Thank you.”, han kysste mig på pannan och det tog inte lång tid innan jag faktiskt somnade.

The man who can't be moved - Kapitel 18

 Harry och Joanna 14 år
   “Jo, I don’t want to do this! It’s getting late and Kirsten is probably very worried about us.”, Harry tvekade ännu en gång medan jag krampaktigt höll min ryggsäck i ena handen och den andra på väg mot ringklockan på dörren till Jasmins hus. Det var juni och sista skolveckan hade precis börjat. Som alla andra år hade Jasmins familj alltid åkt till New York den här helgen och nu skulle Jasmin ha sin första ”riktiga fest” utan att hennes föräldrar visste om det. Harry och jag var bjudna men båda våra familjer hade sagt nej till att gå vilket Jasmin såklart hade fått reda på. Hela dagen i skolan hade hon retat både mig och Harry för att vi var ”för små” för att få gå ut. Det hade retat gallfeber på mig och till slut hade jag övertalat Harry att smita ut från vår ”barnvakt” Kirsten samma kväll. Men Harry tvekade – som vanligt.
   ”Pussy…”, jag blängde surt på honom och plingade till slut på klockan. Det dröjde inte länge förrän Jasmin öppnade. Iklädd i en kort skinnkjol med en magtröja och hårt sminkade ögon. Jag tittade ner på min egen klädsel: smutsiga jeans och en vit t-shirt. Jasmin sneglade försiktigt på Harry bakom min rygg innan hon klev åt sidan och släppte in oss. Det spelades hög musik och inne i vardagsrummet satt flera av våra klasskompisar samlade i en rund ring. I mitten syntes en flaska.
   ”You can drop your clothes on the floor and take whatever you want to drink in the kitchen. We were just about to start spin the bottle.”, Jasmin nickade nonchalant mot köket innan hon tog plats i cirkeln tillsammans med de andra. Min pedanta sida slog till så jag hängde noggrant upp min jacka bland Jasmins medan Harry simpelt lät sin falla till golvet. Jag gick vidare mot köket med Harry i släptåg. På bordet stod allt ifrån rödvin till vodka och apelsinjuice utspritt. Det droppade något slemmigt från bordskanten som både jag och Harry grinade illa åt. Jag ryckte åt mig apelsinjuicen och blandade ovant upp det med både rödvin och vodka för att inte verka mesig. Harry tog likadant. På nervösa steg gick vi ut till dem andra och placerade oss mitt emot varandra på golvet.
   ”Finally…”, muttrade Jasmin. Hon slängde med håret och snurrade flaskan ett rejält varv åt höger. ”The rules are simpel; the bottle stops an d points at one person. The person has to choose a dare for another person.”, hon log lite slugt. Jag såg hur Harry sträckte på ryggen. Spel hade alltid varit hans grej.
   Flaskan stannade till slut på Theo, en av Jasmins grannar. Han var stor för sin ålder och hade precis gått in i målbråttet. Det gjorde honom lite skräckinjagande. Han tittade ut över gruppen och log sedan mot Carol som gick en klass över oss.
   ”I dare you to take off your shirt.”, alla tjejerna himlade med ögonen. Men Carol spände blicken djupt i Theos ögon och drog av sig tröjan. Jag tog en klunk av min så kallade drink. Det smakade något som jag inte ens önskade min värsta fiende. Jag tvingade ner det och nickade åt Jasmin att fortsätta.
   ” Spin the bottle?”, sa jag och tog ännu en klunk. Jasmin tog tag i flaskan och snurrade till flaskan hårt. Det tog lång tid innan flaskan till slut stannade på mig. Jag log triumferande mot Jasmin och hennes kompisar. Jag satte mig till rätta och tittade henne djupt i ögonen.
   ”I dare you to go out in the kitchen and lick up the thing on the table.”, jag såg hur Jasmins käkar spändes och hur hon samlade kraft att saga något spydigt. Det syntes att hon stod i valet och kvalet att visa sig vek eller inte. Hon tog in luft och ställde sig sen upp. Med bestämda kliv gick hon ut till köket och ställde sig på knä framför bordet. Vi andra reste oss snabbt upp och följde efter henne. Vi trängde in oss i det lilla köket och såg alla spänt på Jasmin när hon satte upp håret i en tofs för att slippa få den rödbruna geggan i sitt låna, svarta hår. Hon tittade upp en sista gång mot mig innan hon räckte ut tungan och smakade på skapelsen. Bakom mig hörde jag hur Harry grymtade till. Jag ställde mig med armarna i kors medan Jasmin motvilligt slickade upp allt som fanns på bordet. Hon reste sig sen upp och borstade lätt av sin kjol.
   ”A pice of cake!”, vi tågade ut efter henne och satte oss åter igen i cirkeln. Jag var inte så säker på att jag hade lyckas att ge igen för vad Jasmin gjort i skolan. Hon verkade svår att knäcka.
   Jag greppade flaskan och snurrade till den. Jag såg i ögonvrån hur många höll andan. Det sista varvet gled den förbi Theo och stannade till slut tveksamt mellan Jasmin och Hodge. Jasmin ryckte åt sig flaskan snabbt så att Hodges ölflaska for all världens. Den illaluktande värskan sipprade ur flaskan och ner mellan golvspringorna.
   ”My turn.”, väste hon. Hon pendlade flaskan mellan händerna en stund innan domen kom. ”I dare you-”, hon pekade på Harry. ”- to kiss Joanna. On the mouth!”, hon la triumferande ner flaskan på golvet. Theo skrattade ljudligt. Alla visste om att jag och Harry var bästa vänner och att vi definitivt inte hade känslor för varandra.
   ”That’s not fair!”, jag ställde mig ilsket upp.
   ”Chicken…”, viskade Theo till Hodge. Harry reste sig lugnt upp och gick fram till mig. Han la handen på min arm och nickade åt mig.
   ”Let’s do this.”, han nästan viskade orden. Jag nickade till svars och tog ett djupt andetag. Någon sekund senare kände jag Harrys läppar mot mina. Och det var så jag fick min första kyss.

Nutid
   ”I’d easily fuck Hugh Grant”, jag skrattade åt Harrys skämt. ”- and marry Diana Ross. Hmmm… who would I kill?”, han drog mig tätare intill sig. Vi stod i hissen på väg upp till Harry. Det hade tagit oss lite längre tid än planerat att ta oss hem. Vi hade stannat, eller Harry hade stannat, flera gånger för att beundra snön. En och annan kyss här och där också. I hissen på vägen upp hade Harry startat Fuck, marry, kill och det var alltid lika intressant. ”I’d kill Hitler again.”, svarade han till slut. Jag himlade med ögonen.
   ”You know that’s not the rules. You must choose a living person.”, jag petade honom mellan revbenen.
   “Fine, Kim Jong-un then. What about you?”, hissen stannade på tredje våningen och in klev en äldre dam. Jag fnissade till innan jag till slut svarade.
   ”I’d totally fuck Alexander Skarsgård and marry Matty Healy.”, jag kände kvinnans blick. Harry log ett snett leende. ”I’d kill the Queen.”, nästan viskade jag. Kvinnan steg förskräckt ut ur hissen vid mina sista ord. Resten av hissresan följdes av skratt. Vi stapplade ut ur hissen och vidare bort mot Harrys lägenhet. Han stod länge och fipplade fram och tillbaka med nycklarna.
   ”Oh please Harry! You got ONE key to your flat.”, jag ryckte åt mig nycklarna och satte dem i låset. Bakom mig kunde jag känna hans tunga andetag i nacken. ”Stop it, Harry…”, jag stannade upp och vände mig sakta om. Han tittade upp och rätt in i mina ögon. ”I’m not a rebound. I’m not a person you can use for sexual frustrations. I’m not…”, rösten stakade sig en sekund medan jag höjde handen mot hans bröstkorg. “I’m not someone you can forget about. Again.”, han nickade.
   “I know. I wont.”, ord som var så lätta att vilja tro men så svåra att hålla. Jag ville tro honom. Jag ville så gärna tro honom. Han böjde sig ner och kysste mig mjukt. ”I promise I won’t let you down again.”, och det räckte för att jag skulle kunna släppa dem tankarna för en kväll i alla fall.


The man who can't be moved Kapitel 17

Why are you out here?”, mumlade han tyst mot mina händer. Jag strök med handen över hans kindben. Andningen var lätt och samlad. Han hade lugnat ner sig och var betydligt mer harmonisk än vad jag föreställt mig.
I was looking for you.”, erkände jag. Han öppnade sina ögon och tog mina händer i sina.
Let’s go out for a walk.”, Harry drog med mig ut till hallen och vi började klä på oss.

Det kom kalla vindpustar från våra munnar så fort vi försökte prata. Det var så kallt att varje gång jag försökte andas in brände luften i halsen och ner i mina lungor. Harry verkade dock inte ha några problem med kylan utan drog på sig sin gråa mössa över lockarna och traskad på framför mig. Emellanåt vände han sig om och väntade in mig.
I thought we were walking together!”, sa jag surt till slut. Harry log och drog mig intill sig. Det kändes konstigt till en början som Harry förmodligen märkte av eftersom han snabbt släppte mig och lät händerna falla handlöst längst hans sidor istället.
We are!”, sa han och jag såg hur han log det där sneda leendet som jag tyckte så mycket om. Hans näsa hade hunnit bli illröd och kinderna rosiga. Det påminde mig om våra vintrar hemma när vi var små. Hade vi tur och det kom snö kunde vi leka ute i timmar, Harry och jag.
I wanted to speak with you about something”, sa han efter en stunds tystnad. Jag nickade till svars och såg på honom för att han skulle fortsätta. Harry höjde blicken och tittade rakt fram. Det såg ut som om han tittade rakt förbi trafiken, förbi alla husen, förbi London. Hem, hem till Holmes Chapel. Jag krokade försiktigt arm med honom och han tittade till slut på mig. Jag kom på mig själv att hålla andan i väntan på vad Harry skulle säga eller göra för att jag rört vid honom.
There’s a person. Or you could rather say it’s a group of bad people.”, började Harry. Det gjorde mig orolig och ännu mer orolig över för vad han skulle saga härnäst. ”I’ve done some bad things before you came.. I’ve hurt people.”, jag stannade upp och tittade på Harry. Här stod vi mitt på gatan på Lester Square, mitt I natten och Harry säger att han har gjort “dåliga saker” innan jag började jobba för hans skivbolag. Vad skulle han säga? Hade han dödat någon? Fifflat med pengar? Jag förberedde mig inför det värsta. Harry tittade på mig under lugg och jag kunde på något vis skymta en oro i hans blick. En oro över vad jag skulle tycka om det han hade att säga. Brydde han sig faktiskt om vad jag tyckte?
Do you regret it?”, sa jag i stället för det jag hade tänkt säga. Han blinkade till ett par gånger.
You don’t even know what I’ve done.”, sa han sakta. Jag tog ett steg närmre honom och tog hans händer. Åter igen höll jag andan. Skulle jag fortsätta så här skulle jag kväva mig själv. Harry skulle bli min död.
If you regret it, Harry, I don’t really care what it is. The most important thing for me now is that you can learn to show your feelings again. And I can see that you’re trying.”, han tittade på mig med en blick som var som ett frågetecken. Jag ville att han skulle förstå att hans affärer egentligen inte var mina affärer så länge han själv inte verkligen ville dela med sig av dem. Han hade visat en annan sida av sig själv den senaste tiden som definitivt förtjänade lite mer frihet. Vi hade hunnit gå en bra bit nu och jag visste inte hur länge vi hade gått i tystnad. Han tänkte fortfarande igenom mina ord.
That phone call.”, började han till slut. Han gned händerna mot varandra som var illröda av kylan. Jag plockade upp mina rosa extra vantar från min handväska och gav dem till Harry som till en början grinade lite illa åt färgen. ”How much did you hear?”,
”Not much more than hearing you being upset over something”,
jag bet mig nervöst i läppen. Harry nickade och jag kunde se hur han slappnade av lite.
I regret the things I’ve done, Jo, I really do”, det var första gången på flera år jag hade hört honom kalla mig Jo med känsla i rösten. Hans röst sprack lite på slutet och i gatulampans ljus kunde jag se hur hans blick blev tom.
One of the things I’ve done got a crew member into an accident. But I swear to God that it was an accident!”, han nästan viskade fram orden. Han såg så liten och rädd ut för världen. Men I denna stund var han mer rädd för vad jag skulle tycka om honom efter det att han hade vågat öppna upp sig för mig. Jag drog mig Harry intill min kropp och omfamnade honom. Han borrade in ansiktet i nacken på mig och jag kunde känna hur hans salta tårar rann ner för min hals. Jag kände mig så liten i jämförelse med honom, men trygg på något sätt. Hans stora kropp omfamnade mig tillbaka och gav mig trygghet. Jag kunde äntligen andas ut. Han hade släppt in mig. Han hade äntligen efter månaders av slit släppt in mig.
Till slut släppte Harry taget om mig. Han lyfte upp blicken och tittade på mig. Precis som när han höjde blicken och tittade förbi trafiken var det som om han tittade lika djupt på mig. Som om han längtade.
Fuck that agreement”, sa han till slut och kupade mina kinder med sina händer. Och det var där det hände. Mitt i natten på en halvmörk gata i London kysste Harry Styles mig med slitna, rosa vantar från Lindex.  Och det var den bästa kyssen jag någonsin hade haft.

The Man who can't be moved Kapitel 16

So this one stands for Anne?”, jag rörde med fingertopparna över Harrys underarm. Han ryste vid min beröring och nickade sakta. ”And this one?”, jag pekade på en av tatueringarna som stack fram under hans vita t-shirt. Harry log lite och drog ner tröjan så jag lättare kunde se vad det föreställde. En vit duva med en olivkvist i näbben.

 

Harry och Joanna 15 år, sommar.

Jag skyndade på stegen bakom Harry. Det började bli mörkt och solen höll på att gå ner för berget som vi just hade klättrat upp för. Väl framme vid stupet där England och Irland möttes i det Irländska havet, böjde vi oss ner och satte oss på marken. Vi satt så där en stund innan någon av oss sa något.
Shall we?”, jag nickade. Visst skulle vi. Vi hade väntat på det här ögonblicket sedan första dagen då vi hittat henne. Och det hade varit ett par fantastiska veckor.
Harry tog fram den lilla buren som vi haft i skuggan bakom oss. Där inne satt hon; en kritvit duva som vi hade hittat tidigare under sommaren. Hon hade blivit påkörd och hade en bruten vinge, men med lite hjälp från en av Liverpools bästa veterinärer hade hon blivit så gott som helt återställd.
What if we hadn’t found her?”, Harry log och la in en sista frökapsel till henne.
Then she’d probably be dead now .”, Harry himlade med ögonen åt mitt realistiska konstaterande, för så var det. Han var ”drömmaren” och jag var realisten. Det var så vi kompletterade varandra. Han drömde åt oss båda – jag drog ner honom på jorden.
Harry hjälpte mig upp och vi gick fram en bit mot kanten av berget. Duvan kvittrade på glatt bakom sitt trygga galler och var inte alls medveten om att hon snart skulle prova verkligheten igen. Eller så var hon fullt medveten om vad som skulle komma – och hon längtade efter det.
I think we should name her Liberty”, sa jag och öppnade buren för att försiktigt komma åt henne. Hon la sig bekvämt i mina händer. Jag tittade på Harry. Han log upp till öronen och tillsammans räknade vi ner innan jag kastade upp Liberty med all min kraft i luften. Vi drog åt oss en lättnads suck när vi såg henne flyga i väg över havet bort ifrån oss. Harrys ögon riktigt lyste när hon flög.

Nutid
So… it stands for Liberty?”, jag höjde ena ögonbrynet och tittade lite undrande på Harry. Han log ett snett leende och nickade medan han tog ner tröjan lite till så jag kunde se hela tatueringen. Jag rörde lätt med fingertopparna över konturerna på den lilla fågelns vingar. Harry ryste vid min beröring.
It was for you too, you know…”, mumlade han fram. Det var tyst och kanske egentligen helt ohörbart, men jag hörde vartenda ord av vad han sa.
Jag stannade upp och la händerna i knät. För första gången på länge blev det tyst mellan oss. Pinsam tystnad. Harry harklade och skruvade lite osäkert på sig själv.
It was one of my first tattoos when I turned 18. I wanted it to be a reminder of the good in my childhood. And liberty is important. A reminder that you have a free will.”, Harry log ett snett leende innan han klappade mig på axeln och reste sig upp för att gå ut till köket. Jag följde honom med blicken medan han började plocka fram ingredienser till något att äta.

Are you gonna help me, or what? Stop starring…”, jag såg hur han log lite medan han sa orden. Så jag reste mig upp och började duka fram två tallrikar. Jag vägde dem i handen medan jag ställde mig på tå för att nå de champagnefärgade glasen också. I ögonvrån kunde jag se hur Harry vände på woken i stekpannan och kastade korta blickar åt mig i smyg. Det fick mig att sträcka lite extra på ryggen och nästan tappa balansen i nedställningen av glasen och tallrikarna.
Don’t flatter yourself!”, sa jag surt när jag Harry upptäckte att jag förstökte visa upp mig. Och jag visste inte varför vi höll på så här. Ju mer dagarna gick ju mer trivdes vi med varandra. Idag hade han en bra dag. Då trivdes jag och kunde slappna av i hans sällskap utan att behöva oroa mig över några vredesutbrott eller liknande återfall. Konstigt nog fick han mig att må bra dem dagarna. Han fick mig att tänka bort all stress. Han fick mig att känna mig lycklig igen. Jag ville njuta av dem här dagarna för jag visste aldrig när dem var slut. Om det så bara skulle vara en vecka till eller minutrar.
Can you give me the salt?”, Harry vände bland de stekta grönsakerna i pannan och nynnade på någon gammal Hendrix låt. Jag började rota vant i en av lådorna efter saltet men kunde inte hitta det någonstans. Plötslig kände jag Harrys andedräkt i min nacke medan han smög handen in i lådan för att plocka upp det lilla saltkaret.
Amateur…”, suckade han. Jag visste att han skämtade men hoppades att det säkert var ännu en anledning för honom att få vara nära mig. Och det var den här leken vi lekte, katt och råtta, som gjorde mig så otroligt osäker på var Harry och jag stod. Eller rättare sagt hur mycket jag kunde tänja på alla gränser med Harry.

Vårt hittills ”långa förhållande” bestod mest av att vi bråkade (lite mindre av den varan på sistone dock), åt mat som Harry lagat, managementet som ringde och skällde eller Harry och hans psykutbrott. Det var inget lätt förhållande. Om det nu kunde kallas för förhållande. Harry var som en mina. När som kunde du kliva snett och allt var förstört.

Jag började plocka i ordning tallrikar och satte in allt i diskmaskinen medan Harry höll på med något i hans sovrum. Det var det enda rummet i hela Harrys stora lägenhet som jag aldrig hade varit, som jag hade fått vara i. Han hade visat mig alla andra rummen förutom det. Dörren var alltid stängd och låst. En gång hade jag varit på toaletten som låg i ett av gästrummen. På väg tillbaka till vardagsrummet hade min nyfikenhet tagit över och helt plötsligt hade jag ställt mig en längre stund utanför den stora ekdörren som ledde in till det enda rummet som var stängt. Jag visste att skulle Harry komma på mig hade jag åkt ut med huvudet före. Men jag kom aldrig längre än en hand på handtaget. Jag var så fruktansvärt nyfiken på vad det var som gjorde att Harry ville ha sitt sovrum stängt och låst jämt och ständigt. Till och med när han var hemma och gick in i rummet stängde han dörren och låste. Jag hade frågat Liam en gång men han hade bara skrattat.
Hunny, you know how he is…”, han skakade på huvudet och det räckte för att få mig att förstå. Liam hade inte en jäkla blekaste aning om varför Harry hade sin dörr stängd.
Jag ställde ner den sista tallriken i stället och torkade mig på handduken som hängde bredvid skåpet. Harry var inte tillbaka än. Vad gjorde han? Nyfikenheten tog över igen. Tyst gick jag runt hörnet mot Harrys sovrum. Jag kunde höra hans röst där inne samtidigt som vatten spolade från kranen i hans badrum, förmodligen för att jag inte skulle höra ut till köket. Men vid Harrys sovrum var dörren inte stängd. Den var inte vidöppen utan stod på glänt. Jag kunde skymta vita väggar prydda med artistiska, svartvita fotografier. Harry satt på sängkanten med bar rygg mot mig. Jag kunde se det stora ärret på hans vänstra skuldra som han hade fått när vi lekte i parken hemma i Holmes Chapel en gång när vi var 15 år. Vi hade tävlat om vem som kunde klättra högst i ett av träden. Harry förlorade pga. sin osmidighet och ramlade handlöst till backen redan efter några meter upp i den stora eken. Kvällen spenderades i stället på akuten och 15 stygn som Harry stolt skulle visa upp i många år efter.

Han var så vacker att det gjorde ont i mig. Och det var inget bra tecken. Han pratade lågmält och knappt hörbart men det märktes att han var upprörd. Hans andning var häftig och ryggen höjdes och sänktes orytmiskt. Plötsligt la han ifrån sig telefonen och kastade sig upp från sängen. Panikartat sprang jag mot gästrummet och låtsades komma tillbaka där ifrån. Jag mötte Harry tvärt vid dörröppningen till hans rum. Ögonen var rödsprängda och det märktes att han hade gråtit. Han slog undan blicken med en gång.
Harry? Are you okey?”, han ignorerade mig och vände sig om. Utan att jag tänkte mig för greppade jag hans hand och vred honom mot mig. Han gjorde inget motstånd. Jag försökte vara lugn på utsidan men inom mig bultade hjärtat så hårt att jag trodde bröstkorgen skulle gå sönder. Var han arg? Nä, då hade han börjat skrika vid det här laget. Jag höjde min hand mot hans ansikte medan jag höll andan. Han lät mig kupa hans ansikte och blundade. Det var som om allt bara släppte.
Why are you out here?”, mumlade han tyst mot mina händer. Jag strök med handen över hans kindben. Andningen var lätt och samlad. Han hade lugnat ner sig och var betydligt mer harmonisk än vad jag föreställt mig.
I was looking for you.”, erkände jag. Han öppnade sina ögon och tog mina händer i sina.
Let’s go out for a walk.”, Harry drog med mig ut till hallen och vi började klä på oss.


Just nu bearbetar jag sorgen som Zayn har lämnat efter sig.

Och jag funderar på att lägga ner den här novellen eller helt enkelt byta namn på karaktären Joanna eftersom jag döpte henne efter en av mina närmsta vänner och vi är nu inte längre vänner. Det är lite jobbigt att skriva på en novell som var tillägnad någon.


Boken

Hej hopp! 
Jag har nu kommit igång med mitt skrivande och boken.
Jag kommer att samarbeta med en kollega och nära vän till mig. Tillsammans ska vi skriva en rad med olika texter som kommer handla om hur det är att vara ung, dum och kär, olyckligt kär, vänskap och mycket, mycket  mer! 
Håll ögonen öppna :)

Kram 

Long time no seen

Hej Älsklingar (om det finns några kvar).
Jag är så ledsen att jag inte har lagt ut något på ett tag, det har hänt så otroligt mycket den senaste tiden. Bland annat har jag misst två av mina absolut närmsta vänner (bla. en som ni ska tacka för att bloggen ens finns fortfarande).
However, Jag jobbar just nu på ett kapitel som jag vet att ni har väntat länge på. Och ännu en god nyhet:
Jag har haft små mål varje år, lite som en bucketlist. Saker som jag inte har fullföljt följer med till året där efter. Så, nästa år är en av punkterna att ge ut en bok. Projektet jag jobbar på just nu är alltså att ge ut en bok lagom tid till sommaren (kanske nästan tidigare) så att NI kan köpa den eller vem som helst faktiskt. Tyvärr kan jag inte avslöja något om vad boken kommer handla om eller något annat.
Jag kommer att ge ut boken via ett eget initiativ och därför inte kopplat till något förlag (däremot kan boken mycket väl köpas upp av ett förlag senare...).
Fantastiska nyheter, eller hur?? Jag är så pepp på detta och hoppas ni vill följa med på det här äventyret :) 
Hoppas ni har det bäst :)


Hej!
Välkomna till Lilla Novellen - en novellblogg om det brittiska/irländska bandet One Direction. Just nu pågår The man who can't be moved och handlar om Joanna
som helt plötsligt får ett oväntat erbjudande som hon inte kan tacka nej till.
Undrar du över något? Mejla på [email protected]

RSS 2.0