The man who can't be moved - Kapitel 27
Jag satte mig yrvaket upp och räckte mig efter Harrys mjukisbyxor som låg prydligt ihop vikta på stolen bredvid min sida av sängen. Det var först då jag la märke till hur stort rummet var och vad det var som prydde de vita väggarna. Över den mörka mahognybyrån på en av kortsidorna hängde flera svartvita fotografier, alla tagna av Harry. Jag kunde se det på hans stil, och för att jag var med på många av dem. Många av dem var tagna precis den sommaren jag fyllde 16 år. Med tandställning och långt, slitet sommarhår poserade jag på en sommaräng hemma i Holmes Chapel. På en annan låg jag utsträckt på en bil i natten och tittade upp mot stjärnorna. Jag kunde inte låta bli att le en stund åt dem. På några andra foton fanns Anne med och Gemma. I hela Harrys hem hade jag bara hittat ett foto som kunde koppla honom till hans familj, men det var här som gömman hade varit hela tiden.
”I never planned to have them here.”, jag snurrade runt och mötte Harry. Jag hade inte märkt honom tassa ut från duschen och in i rummet. Han tittade först på mitt ruffsiga hår och sen på hans mjukisbyxor som inte alls passade mig. De hängde som en påse på rumpan. Jag kunde skymta ett leende i mungipan. ”I thought about throwing them och burn them.”, fortsatte han och satte sig på sängkanten. Jag följde tyst efter och satte mig i skräddarställning bredvid honom och pillade någon minut på sängöverkastet som var det enda som låg slarvigt slängt på sängkanten. Harrys blick brände på mig, jag kunde känna den trots att jag inte tittade på honom.
”They’re very beautiful. You’re a great photographer, Harry.”, jag tittade upp och mötet hans blick. Den var varm. ”Why don’t you take some more?”, fortsatte jag. Han svalde några gånger och började sätta upp håret i hög toffs.
”Cause I’ve lost the appetizer of doing it.”, jag blev lite arg på honom. En kort sekund trodde jag att jag hade hittat något som knöt an till hans gamla liv, något som kunde få Harry att komma tillbaka. Jag blundade och slängde mig tillbaka i sängen. Jag släppte frustrerat ut all luft ur mina lungor. Framför mig hörde jag honom skratta, jag älskade hans skratt, men jag fick ta vara på de få stunder han faktiskt skrattade och njöt av det mullrande skrattet som kom ur hans bröstkorg.
”Why are you so stubborn…”, mumlade jag irriterat. Han la sig bredvid mig och åter igen kunde jag känna hur han tittade på mig. ”Stop starring.”,
”I let you in my room, a least you can do is to let me look at you.”, han la huvudet mot min bröstkorg precis som vi brukade göra när vi va små. Jag visste att han lyssnade på mina andetag och hjärtslag. Med handen på hans panna började jag stryka undan håret för hans ansikte. Han var fortfarande lite blöt sen duschen.
”Why? Why did you let me sleep in here?”, Harry tittade upp på mig och funderade en stund. ”You always keep this door locked and…:”
“I don’t feel comfortable having strangers here. But you’re no longer a stranger to me. I guess that’s why I let you in here.”, inombords släppte en lättnad. Det betydde att vem som helst inte fick vara här inne. Men det betydde också att Liam och de andra killarna inte var annat än bandmedlemmar för Harry. Det var inte min och Harrys relation som jag skulle fixa, det var ju Harry och killarnas samt hans karriär. Jag var långt ifrån färdig med honom.
”I have to meet the girls at 12, please pick me up at six?”, jag reste mig upp och började packa ihop mina skor och gårdagens klänning. Harry följde med mig ut till dörren och betraktade varje moment jag gjorde.
”Why? Any plans?”, sa han till slut. Jag drog jackan över Harrys t-shirt jag hade på mig och hoppade i mina ballerinaskor. Outfiten var en katastrof men jag kunde inte lämna Harrys lägenhet i gårdagens klänning.
”That’s a suprise.”, svarade jag och lutade mig mot dörren för att lämna lägenheten.
”No good bye kiss?”, Harry plutade ledsamt med munnen och la armarna i kors. Jag suckade högt och drog honom intill mig innan jag kysste honom lätt på kinden.
”I’ll see you tonight.”, sen klev jag ut i regnvädret.
Danielle hämtade mig klockan kvart över tolv samma dag. Jag hade precis hunnit tillbaka från Harrys innan hon klev in genom dörren och gjorde sig hemmastadd. El kom strax därefter och gjorde oss sällskap innan vi fortsatte in mot stan för en kaffe och skvaller var ett faktum.
”So he just kissed you, out of the blue?”, Elanour drog ointresserat med handen över en klänning på skyltdockan inne på Marc Jacobs. Hon var mer intreserad av hur Harry kunde helt plötsligt blivit så som han var. Båda två hade attackerat mig så fort de hade kommit innanför dörren. Frågorna hade haglat och jag hade lugnt och försiktigt fått förklara att jag skulle besvara alla frågorna så gott jag kunde.
”Well yeah… Kind of? He changed after that night.”, El letade reda på klänningens ordernummer och knappade snabbt in det på sin Ipad. Vi var ute på ”insperationsrunda” för Els kommande modevecka i Paris och med hjälp av ordernummer och Ipad kunde hon lätt få tag på alla plaggen innan de hann ta slut. Dani vinkade till oss och vi gick ut ur butiken och ner för gatan mot ett närliggande café. Solens ken för första gången på flera månader och jag kunde inte undgå att tänka på den kommande turnén. Om bara ett par veckor lyfte planet mot bland annat USA. Jag visste fortfarande inte om jag skulle få följa med. Ted hade ringt veckan innan Harry hade kysst mig och sagt att jag var tvungen och följa med till USA om Harry inte hade gjort framsteg innan dess. Men med facit i hand hade han faktiskt gjort en hel del framsteg den senaste tiden. Men att skicka ut honom på turné i USA där hysterin var som värst och han som mest ensam klingade inte så jämt.
”Do you like him?”, Dani tog upp telefonen och verkade skicka iväg ett sms lite snabbt innan hon la den bredvid sig. El tittade nyfiket på mig och väntade på svaret.
”He was my best friend, girls.”, började jag. Såklart jag själv hade funderat på detta, hela tiden faktiskt.
”Oh come on! You can’t deny that you haven’t had feelings for him when you were sixteen?! I mean I’ve seen that cute little face he used to have.”, El stampede frustrerat med foten I marken. Skvaller, tjejerna älskade skvaller. Men jag visste att det aldrig skulle skvallra, de var för lojala för det.
”We were never an item. Our relationship was not complicated or anything like that. It was childish and naiv, spontanious and flexible. But of course, I loved him. But never like that.”, svarade jag bestämt. Dani och El flinade åt mig och jag kände att jag definitivt hade sagt något jag skulle ångra.
”Honey, you just described a teenage relationship. Maybe the thing you two are now have been the missing piece. Now you´re complete? Maybe you two are ready for each other.”, Dani tog min hand. Jag sköt undan tanken på att hon faktiskt kanske hade rätt, att allt detta hade en mening. För mig hade alla kyssar, leken mellan oss och känslan av att vilja vara så nära honom bara varit något naturligt. Jag hade aldrig reflekterat över varför jag kände som jag gjorde. Visst hade tankarna gått fram och tillbaka men jag var rädd att känna något för Harry, att få bekräftelse på det.
”Harry is very labil. Even though he may trust me I can’t trust him. He can turn on me any second and I’m not ready for that yet. I’m not ready to get hurt, not again.”, sa jag bestämt. Dani och El nickade stumt och vi reste oss för att packa ihop och gå hem. Det var precis så jag hann hem och duscha, göra mig i ordning och kanske hinna förbi jobbet för att dumpa av några filer innan Harry skulle hämta upp mig. Jag var fotfarande lite upprörd sen fikan med tjejerna och var osäker på om min plan med Harry för kvällen skulle kunna funka. Jag hade ju själv erkänt att han var labil och i ostadig form för att chansa, ändå lockade jag håret lite snabbt och hoppade i andra kläder innan jag rotade fram det jag letat efter så länge; Harrys kamera. Jag hade hittat den hemma hos Anne för något år sen och av någon konstig anledning följde den med mig tillbaka till London. Hur arg jag än hade varit på honom just då så hade något fastnat och etsat sig fast att jag ville hålla kvar till Harry och hans fotografering. Det var något med bra minnen.
The man who can't be moved - kapitel 26
”I can loose a bit on this one if you want to…”, Harry drog lite i ena kanten på sin handduk han hade löst omkring höfterna. Han hade ett stort leende på sina läppar som var svårt att sudda ut. Jag hade blivit upptäckt. Rodnaden spred sig som en löpeld i ansiktet på mig och jag drog snabbt upp händerna till ansiktet. Jag kände hur han sjönk ner bredvid mig och flyttade på mina fötter och la dem i sitt knä.
”Are you tired?”, sa han efter en stunds tystnad. Jag kikade fram bakom tidningen och tittade på honom. Jag var förvånad över hur snabbt hans hår torkade och la märke till hur ett blåmärke hade börjat skymta på bröstkorgen. Det hade inte varit där för ett par dagar sedan och jag kunde inte undgå att tänka på hur han hade kunnat få det.
”Yes.”, svarade jag till slut och vek ihop tidningen och la den i knät. Harry greppade min högerfot och började mjukt massera den. Till en början var jag skeptisk och själva situationen kändes väldigt obekväm: Harry i bara handuk som masserade min fot. Men efter någon minut slappnade jag av och kände hur en hel del spänningar släppte. Han var noggrann och missade inte en millimeter. Omsorgsfullt tog han hand om varenda tå och såg till att trycka på alla punkter.
”Are you happy, Jo?”, han avbröt mig plötsligt i mina funderingar och jag tittade eftertänktsamt på honom. Var jag lycklig? Var jag mer lycklig nu än innan Harry? Eller hade jag blivit mer olycklig?
”We don’t fight so much anymore. That makes me happy, I guess. It gives me hope that I can break through.”, jag satte mig upp så jag mötte hans blick. Han förstod inte riktigt mitt svar och letade efter någonting att säga utan att verka allt för dum eller såra mig på köpet. Jag slog ner blicken och fick känslan av att jag kanske hade retat upp honom. Det var fortfarande känsligt det här med ”rädda Harry” – projektet. Varje gång det drogs upp fick han en annan blick och käkarna spändes.
”There’s nothing to save, Joanna. I asked if you’re happy, not if you’re making progress with me.”, jag ignorerade hans försök till att reta upp mig. Han ville ha en diskussion. Han ville att jag skulle öppna mig och visa känslor som han hade gjort för mig. Jag hade fortfarande svårt för det. Jag rätade upp mig mot Harry och drog åt mig mina fötter och satte mig i skärddarställning.
”Then what kind of answer are you looking for?”, sa jag frusterat och drog i min uppsatta toffs. Harry mötte min blick. De där jade gröna ögonen tindrade så himla fint mot mig och jag ville inget annat än att ge honom alla svaren han ville ha. Jag ville ge honom hela världen om jag kunde.
”I want to know if you’re happy, if you’ve gotten miserable in my company or if I’m hurting you. I want to kow if you’re happy…”, jag kröp närmre och tog dosan för att stänga av tvn. Jag vet inte om det var champagnen från eventet som talade eller om han faktiskt verkligen brydde sig. Bara ett par veckor tidigare hade vi bråkat så fort vi såg varandra, vi hade skrikit och kastat saker omkring oss. Nu visade vi känslor och jag kunde inte bara se en framgång med att Harry öppnade upp sig utan jag började också ta ut vinsten i förskott. Så därför sa jag orden som gjorde så ont att säga.
”Harry… I’m happy right now, in this very moment. You don’t have to worry about my happiness or if you’re hurting me. I can’t get to attached to you. This –“ jag pekade på oss. “this is just temporary. But I like it the way it is right now.”, jag kände klumpen I halsen växa fortare än moster Annie åt upp sin pajbit. Hade jag sårat honom? Jag skyddade mig själv när jag hade uttalat orden, det var ord som jag inbillade mig var sanna. Men sanningen var att jag redan hade blivit allt för fäst vid hela situationen, vid Harry… vid oss två. Jag var rädd att han skulle ställa sig upp och storma iväg, köra ut mig eller kanske mest rädd av allt var jag att han inte skulle bry sig alls.
Harry sträckte sig efter mina ben och drog mig upp i sitt knä. Han sa ingenting och det gjorde inte jag heller. Han bara tittade på mig, som om han försökte memorera mitt ansikte och mina drag. Klänningen var tajt och obekväm att sitta så här. Harry märkte att jag inte var nöjd och drog upp klänningen över mina lår så jag kunde sitta mer bekvämt.
”What are you doing, Harry?”, jag fick knappt ur mig orden för jag hade helt plötsligt blivit så där nervös och obekväm i hans sällskap igen. Jag svalde om och om igen i hopp om att jag kanske skulle ha modet att våga säga något igen. Helt plötsligt bara log han. Han log det där sneda leendet med båda smilegroparna som syntes, det där leendet jag älskade mest av allt hos honom. Han lutade sig framåt och kysste mig mjukt längs halsen.
”I don’t believe a single bloody word you just said.”, jag började fundera på om detta var ett av hans ”moves” han drog med alla tjejer. I morgon kunde det vara en ny i hans knä, någon ny som han snärjde och lockade. Jag försökte kontrollera min andning. Men jag kunde inte låta bli att tänka på om alla andra tjejer också hade känt så här för honom. Hade dem också fått klänningen uppdragen över låret med hans enorma, mjuka händer? Hade dem också mött de där otroligt vackra ögonen och sen druknat?
Harry drog ur min toffs så att mitt långa, mörka hår föll längs ryggen. Jag hade satt upp det med än gång när jag hade blåstd et lite lätt så stora lockar hade bildats. Det var Harrys favorit, han älskade när jag hade håret utsläppt och speciellt med lockar. Harry var periodare och en period i sitt liv hade han velat bli fotograf. Jag fick alltid ställa upp som modell och han ville alltid ha mitt hår lockat.
”Even though it might be temprary we can make it as real as possible.”, sa han efter en lång stunds tystnad.
”Why are you so beautiful, Styles?”, mumlade jag mot hans läppar. Det var inte meningen att säga det högt. Harry skrattade till och jag kände hur han log ett brett leende. Vi satt så där en stund. Under mig kände jag hur Harrys ben egentligen började bli lite trötta av min tyngd men han fortsatte som om det inte var något problem.
”Please stay the night, Jo?”, det var första gången han hade bett till mig. Jag log ett triumferande leende. ”I know I just begged to you…”,
”Does every girl hear those words?”, han skakade lätt på huvudet. Jag himlade med ögonen och gick av Harrys knä för att gå bort till gästrummet och lägga mig för natten. Halvvägs bort i korridoren hörde jag Harrys steg bakom mig.
”Not in the guest room. In my room.”, jag höll på att sätta mina tabletter i halsen jag nyss hade tagit mot huvudvärken. Och så blev det. Min första natt i Harrys rum.
The man who can't be moved - kapitel 25
”Gin and tonic, please!”, killen brevid mig hävde sig fram på bardisken och överröstade ljudet med sin beställning till bartendern. Hon nickade och började blanda en Gin och tonic. Jag log vagt mot honom när han tittade på mig. ”Why are you standing here alone?”, han tog emot sin drink och vände sig mot mig.
”I’m here with a couple of friends from work.”, svarade jag artigt och fortsatte sippra på min champagne. Han var envis.
”Colin!”, han räckte fram en solbrun hand och jag skakade den vänligt men bestämt. På ena sidan av handleden syntes en tatuering av en orm. Orginellt.
”Joanna”, svarade jag. Han vände sig mot bartendern igen och beställde in en drink till och räckte den sen mot mig. Jag avböjde vänligt men han var som sagt en envis typ.
”So where are your co-workers?”, han började se sig om i lokalen. Jag pekade på Nick som dansade hej vilt med en okänd man från BBC. Han nickade.
”Ah, so your job is at BBC, producer?”, jag skakade på huvudet och tittade lite åt Harrys håll. Han mötte min blick och höjde ett ögonbryn. Jag vände mig mot Colin igen.
”My job is kind of complicated. I work as a pr-maneger.”, jag log lite halvhjärtat. Han nickade lite stumt. ”And what about you?”,
”That’s a secret.”, han blinkade mot mig som om jag skulle bli imponerad av det - och jag var inte imponerad. Jag höjde ett ögonbryn och himlade lite med ögonen. Han försökte flirta med mig förgäves. Det fanns inte på kartan att jag skulle kunna ses med en annan kille de närmsta åtta månaderna.
Det blev stelt mellan oss och jag kunde inte se en bättre chans att lämna honom ensam. Jag ställde ner drinken och vände mig om för att gå bort mot Harry och Nick.
”In England it’s rude to leave without saying goodbye.”, jag kände Colins hand greppa min arm för att hindra mig från att gå vidare. Jag ville inte skapa en scen mitt bland alla människor så jag log ett bländande leende.
”Thank you and goodbye.”, jag försökte slita mig loss men hans grepp hårdnade.
”Everything’s fine?”, Harry slöt upp bakom min rygg och Colin släppte snabbt min arm som om han hade bränt sig. Hjärtat slog tusen volter och det kändes nästan som om jag hade det på tungan. Harry la armen om min midja och jag lutade mig tryggt mot honom.
”Everything’s fine.”, mumlade Colin och vände sig om och försvann.
Harry vände sig mot mig och flackade med blicken över mitt ansikte. Han var… orolig. Det var som om han hade blivit rädd för en kort sekund.
”Are you okey?”, han nästan skrek orden åt mig för i musiken flöt orden ihop och blandades till en grytig massa. Jag nickade och kramade hans hand lätt. Jag var nog mest chockad att Colin hade blivit så hotfull helt plötsligt. Samtidigt var jag lite arg på mig själv. Harry hade gjort mig svagare på något vis. Mitt jobb hade gjort mig svagare. I vanliga fall hade jag stått upp för mig själv och satt Colin på plats utan att tveka. Men nu gick Harry först, oavsett situationen. Jag var hela tiden tvungen att tänka på vilka konsekvenser han skulle få. Det gjorde mig frustrerad och irriterad att en del av min frihet fick betala för att jag skulle få detta att fungera.
”I need some fresh air.”, jag tryckte mig fram i massan och nådde till slut den bakre utgången via VIPen. Harry stannade på insidan och gav tecken åt att han skulle gå tillbaka till dem andra. Väl ute lutade jag ryggen mot en av de svala väggarna för tältet till en popcornförsäjning. Runt omkring mig fanns folk från alla möjliga olika branscher; film, tv, musik, PR, service etc. Det var länge sedan jag känt mig så ensam som i denna stund. Jag saknade helt plötsligt Stockholm. En plats jag inte saknat på flera år. Jag saknade de fina uteserveringarna och takterasserna på sommaren. Jag saknade sena kvällar på Stockholmsberget och picknick i en park. Jag saknade att passa in. Det var tragiskt. London och England var mitt hem och hade varit det majoriteten av mitt liv. Stockholm och Sverige var längre bort än bara på kartan.
Jag rättade till frisyren och läppstiftet innan jag vände för att gå tillbaka in. Vid sidan om ingången såg jag Harry. Han var upprörd och hade käkarna hårt spända medan han stod bredbent och nära en annan person.
”Not again! Do you hear me?”, Harry puttade på personen som stod framför honom. Hans kavaj låg slängd på marken bredvid honom och alla hans andra tillhörigheter med. Jag skyndade på stegen, vilket var mycket svårare än jag trott i klänningen. Personen som stod framför honom höll upp händerna i försvar samtidigt som Harry förberedde sig för ännu en attack.
”You know why we’re both here tonight, Styles.”, det var en man med välbekant röst.
”Harry?”, jag ropade inte allt för högt men ändå tillräckligt för att han skulle höra mig. Ingen reaktion. Håret var utsläppt och lockarna föll i hans ansikte så han nästan inte såg något. ”Harry!”, jag ropade högre. Denna gång hörde han mig och släppte blicken från mannen framför honom.
”I can see why you brought her. And I can tell that you’re more than a PR-maneger, miss.”, Colin klev fram I ljuset och borstade lätt av sig sin kostym innan han gick tillbaka mot ingången. ”This weekend, Styles. This weekend!”, han vände sig om och pekade på Harry. Jag plockade upp Harrys saker från marken och räckte honom dem. Han stod med händerna för ansiktet och drog sen handen genom håret ett par gånger.
”Harry…”, började jag. Han rörde sig inte. ”Harry.”, jag slängde grejerna på marken igen och tog tag i Harry. Jag kupade mina händer om hans ansikte och masserade käkarna för att få honom att slappna av. ”Harry.”, nästan viskade jag. Han lät händerna falla längs sidorna och sen vilade han dem mot mina höfter.
”Before you ask me about what just happened…”, började han. Jag skakade på huvudet.
”You seem to know that guy.”, var allt jag sa innan jag lät honom fortsätta. Harry nickade och flyttade sen mina händer och höll dem hårt i sina.
”You don’t have to worry. He’s not gonna ruin this.”, mer än så fick jag inte. Harry hade i alla fall inte förändrats på den fronten. Han skulle alltid ha hemligheter för mig och några av dem skulle jag aldrig få reda på. Frågan var om jag ens ville ha reda på några av dem.
The man who can't be moved - Kapitel 24
”It hurts!”, utbrast han och drog sig undan så snabbt att jag nästan föll ner från min position. Harry satt på toalettlocket medan jag stod och balanserade på papperskorgen samtidigt som jag hängde mig över honom och försökte sminka över hans blåslagna ansikte. Ljuset var dåligt och det hjälpte inte att Harry hela tiden drog sig undan vid min minsta rörelse. Han hade definitivt inte gillat min idé. Vi hade ägnat oberäkneliga minuter åt att argumentera om situationen. Skulle vi gå hem? Skulle vi gå in ändå? Till slut gick han med på att gå in med blåtyran översminkad. Så nu satt vi där, instängda på en av toaletterna på eventet i full shå att försöka få till så att Harry såg någorlunda presentabel ut.
”Don’t be such a pussy!”, morrade jag åt honom och pudrade över det sista. Jag tog fingrarna under hans haka och granskade mitt verk i ljuset. Det dög, han såg inte sjuk ut och inte heller blå. Jag kom på mig själv att hålla kvar ställningen alldeles för länge. Harry flyttade plötsligt sin fot så papperkorgen välte och jag hamnade med varsitt ben om sidan i Harrys knä.
”Ops!”, flinade han och höll mig kvar med blicken. Utan att tänka mig för böjde jag mig ner och kysste honom lätt. Det var läskigt hur naturligt allt föll sig och det var som om både Harry och jag kom av oss. Han besvarade min kyss och tog ett stadigt grepp om min midja. Jag var rädd att klänningen skulle spricka i tyget på grund av min helt onaturliga position. James skulle döda mig.
”We need to go out now…”, sa han till slut. Jag nickade och klev ner från Harry. Han studerade mig medan jag plockade ihop mina saker och stängde sen bestämt väskan. ”Ladies first!”, han pekade på dörren åt mig att gå ut först så ingen skulle misstänka oss tillsammans. Jag vände mig om en sista gång och såg på Harry.
”Everything will be fine, Mueller.”, han blinkade med ena ögat åt mig. Jag log ett halvdant leende tillbaka.
”Are you afraid?”, frågade jag. Plötsligt hade jag en våg av panik som sköljde av mig. Innan kvällen var slut skulle folk över hela världen veta att jag och Harry ”dejtade”. Jag skulle bli nedringd, hatad, kanske älskad och media skulle jaga mig och Harry. Var jag verkligen beredd på det?
”You’re afraid, Joanna. You’re having a panic attac, aren’t you?”, jag kände hur svetten droppade på ryggen och nästan hur min mun var lika torr som Sahara. Jag kunde inte göra det här. Det gick bara inte. Jag kastade mig mot handfatet och satte på iskallt vatten så jag kunde släcka törsten och kyla ner mig. Långt bort hörde jag Harry som försökte lugna ner mig. Han fick klara sig själv. I morgon skulle jag sätta mig på närmsta plan bort här ifrån och glömma allt.
Joanna och Harry 15 år
Jag sprang före Harry hela vägen fram till bussen. Han var alltid så himla slö och hittade alltid något att titta på eller fråga om. Väl framme såg jag hur bussen kom i kurvan. Vi skulle missa den.
”Come on, Harry!”, han började småspringa dem sista meterna så vi hann precis hoppa på bussen innan den skulle gå igen. Det var slutet på terminen och det var ovanligt varmt i år för att vara slutet på maj. Snart skulle allt stå i blom och vi skulle stå med våra avslutningskläder på trappan och vinka hej då till den gågna skoltiden. Vi var nervösa, hoppfulla och njöt för fullt av den sista tiden vi hade kvar. På vägen hem till mig hade Harry öppnat en godispåse som vi delade på. Vi firade att jag hade klarat mitt sista prov i matte och att Harry fått högsta betyg i musik. Det var en bra dag.
”I thought we could go to York this weekend.”, började Harry. Vi stannade upp utanför grinden. Inifrån huset hördes skrik och saker som kastades. Plötsligt rycktes dörren upp och farmor klev ut på trappen.
”Hi pumking, what do you say about…-”, jag trängde mig förbi henne och hörde hur både Harry och farmor ropade på mig att inte gå in. Men jag fortsatte och fann mamma och pappa i vardagsrummet. Jag önskade att jag hade stannat kvar ute på trappan.
”How could you? Is she better than me? How old is she?”, mamma var högröd i ansiktet och kastade en vas åt pappas håll. Den träffade kaminen och gick i tusen bitar precis innan pappa hann och få den i huvudet. Han trampade om och duckade igen för en gammal ljusstake. Det var då mamma fick syn på mig i dörröppningen.
”Hi honey, how was school?”, jag vände mig om och gick med armarna hängande längs sidorna ut till Harry och farmor. De stod på trappen och väntade på mig. Harry omfamnade mig och jag föll tungt i hans famn. Jag kände hur halsen snörpte ihop och svetten började rinna. Det var min första panik – och ångestattack och Harry satt med mig hela kvällen hemma i hans källare. Den sommaren var den värsta i hela mitt liv och på hösten lämnade Harry för X factor.
Nutid
Vi hade suttit på toaletten i snart 30 minuter. Harry satt på papperskorgen och räckte mig vattenglas efter vattenglas men min törst ville aldrig släckas. Det brukade vara så och Harry visste det för han hade varit med om flera av mina panikattacker.
”When was the last one?”, han räckte mitt femte vattenglas och jag hällde i mig det med än gång. Jag drog på svaret och ville inte ge honom dåligt samvete. Det var illa som det var. Han med en blåtyra och jag med en panikattack.
”A few years ago”, sa jag kort och tittade på honom via spegeln. Svullnaden i ansiktet hade börjat lägga sig och han såg mer presentabel ut nu.
”When I left for X facor…”, konstaterade han och tittade ner på sina händer. Hade han dåligt samvete?
”No, a year after.”, jag försökte göra smärtan mindre för honom. ”When I realised you weren’t coming back”, jag hann inte stoppa mig själv. Jag var tvungen att få det ur mig. Han skulle få reda på att jag klandrade honom för mycket annat ändå. Han nickade och ställde sig upp. I spegeln rättade han snabbt till sin toffs och räckte sen ut sin hand mot mig.
”We don’t have to do this. But it would be a shame to not show the world your dress. It’s beautiful.”, det var typiskt Harry. Jag log ett snett leende mot honom och tog hans hand. Den var kall men för första gången på länge kände Harry full av värme.
”I’m not sure about this, Harry.”, han greppade min hand hårdare och tittade sen på mig med en blick jag inte sett honom göra på flera år. Den var ärlig och genuin. Han brydde sig.
”We can go out there and have fun. The world can wait.”, jag visste vad han menade. Vad gjorde det om världen väntade ytterligare en vecka? Vad gjorde det om Harry och jag råkades ses kyssandes utanför jobbet?
Harry tryckte ner handtaget och vi gick ut bakvägen mot eventet.
The man who can't be moved - kapitel 23
Jag saknade honom. Varför saknade jag honom? Vi hade inte setts på två dagar och helt plötsligt så saknade jag honom? Det var ju inte riktigt klokt. Jag blev inte klok på mig själv som kände så här. Och hela tiden så snurrade tankarna omkring i huvudet om han kände likadant. Harry smsade aldrig och det var inte helt ovanligt att han inte skulle dyka upp på eventet ikväll. James nålade fast den sista fållen och råkade sticka mig på låret samtidigt. Jag ryckte till och blängde surt på honom.
”What’s on your mind, gorgeous?”, han tog ut min ”akupunktur” och satte tillbaka nålen rätt igen innan han granskade sitt verk från håll. Jag tittade ut genom fönstret och skymtade Apollo Star, James’s favorit bar, bakom trädtopparna.
”I don’t know. Is it possible that Harry could miss me too?”, suckade jag till slut och klev ner från podiet. Jag såg i ögonvrån hur James log lite lurigt åt mig. Jag hade berättat allt om hur Harry hade sovit över och varit borta morgonen efter utan att lämna en lapp eller skickat ett sms. Liam hade dock sagt att han hade dykt upp till repet i tid på morgonen så en liten, liten chans var kanske att han hade haft bråttom och glömt bort det. Glömt bort mig pep en liten röst i huvudet. Jag sköt snabbt undan den.
”Jo, I think that you must be careful with your feelings for him.”, det var första gången jag hade hört James prata allvarligt om hela situtationen mellan mig och Harry. Jag satte mig tungt på pallen och lät det champangefärgade tyget falla till golvet. Jag så hur James försökte behärska sig för att inte säga åt mig att ta upp klänningen. I stället satte han sig på soffkanten bredvid mig. Det toge n stund innan han till slut sa något.
”Do you remember Wren?”, James grimatiserade vid uttalandet av hans namn.
”Of course I remember Wren. How could I forget?”, svarade jag och petade James på axeln. Wren hade varit en av de första pojkvännerna James hade haft. Han var välmusklad, brunhårig och hade ett toppjobb på Vouge. James föll pladaskt för honom. Men Wren höll på med svarta marknaden vid sidan om jobbet och höll på att dra in James i hans affärer. James var blåögd och gjorde allt som Wren sa, trots hans förflutna och fritidssyssla.
” The day I called the police and realised I was free from him was one of the best days of my life. Even though he did all those bad things I still loved him, and that’s proof how dangerous love can be and so blind. That day I felt stronger than ever before.”, jag nickade åt James predikan.
“But I can never love Harry. He’s not a person I can love, James.”, jag kände mig så hemsk när jag uttalade de där orden. Orden som egentligen hade svamlat omkring i skallen på mig i veckor. Var det någon som förtjänade äkta kärlek så var det Harry, han behövde känna sig älskad och behövd.
”And still you ask me if he misses you too?”, James blinkade med ögat och pekade på podiet så vi kunde fortsätta.
”He won’t show up, Liam! I promise you I’ll be standing here all alone.”, jag småviskade fram orden i mobilen. Här satt jag i taxin och lät taxametern gå allt för att jag var tvärsäker på att Harry aldrig skulle komma. Han hade inte hört av sig på hela dagen så varför skulle han komma nu? Jag ville hinna gå igenom allt; hur skulle vi agera, när skulle vi kyssas, vem skulle se det? Frågorna var så många.
”He’ll be there. Just step out of the taxi and grab a drink. He’ll be there.”, upprepade Liam igen. Jag sneglade på chauffören som satt och tog snapchats på sig själv.
”What if I make a fool of myself out there?”, jag vet inte varför jag var så plötsligt osäker. Jag svalde ett par gånger innan jag suckade igen.
”Joanna… stop making it so difficult for yourself. Go out there, have fun.”, jag hörde hur Liam försökte laga mat samtidigt i bakgrunden av vårat samtal. Han tappade något och scor högt. Jag nickade, även om jag visste att Liam inte skulle se det.
”Thank you.”, sa jag och la på. Jag skickade fram pengarna till taxichauffören och tog sedan ett djupt andetag. Det här kunde väl inte vara så himla svårt. En vernissage där pengarna gick till att rädda elefanter i Afrika. Inget svårt intalade jag mig själv.
Jag hittade Nick Grimshaw tillsammans med några andra radioprofiler i ett hörn utanför ingången. Han pratade ljudligt och högt om sin senaste resa till LA. Jag sträckte på mig för att kunna leta efter Harry men han syntes inte till någonstans. Det började bli tomt med folk utanför och jag märkte att Nick och hans vänner ville börja dra sig mot mattan för fotografering. Ett tag funderade jag på att smita bortom hörnet mellan buskarna och ropa åt mig en taxi men jag var alldeles för osmidig i dessa klackar för den sortens undanflykt. Jag fingrade nervöst på mobilen i min kuvertväska i hopp om att han eventuellt hade hört av sig eller ihop om att jag lyckades skicka ett nödsms till James så jag hade en anledning att kunna gå. Men han hade varken hört av sig och inte lyckades jag skicka iväg något till James. Det här började bli pinsamt. Nick log medlidsamt mot mig och tog Alexa om midjan för att börja gå mot mattan. Jag nickade åt dem att börja gå så länge. För att vara så bra vän med Harry hade han väldigt lite på koll honom.
Jag hade nästan bestämt mig för att gå därifrån när jag plötsligt kände en hand på min rygg och någon som lutade pannan mot den. Jag snurrade runt och möttes av Harrys ansikte.
”Hi there, I’m so sorry for being late!”, han var propert klädd och att Harry var sen var inget ovanligt. Men det var något som inte stämde. Jag drog med honom ut i ljuset av gatlampan och såg att han hade ett stort blått märke över hela vänstra ansiktshalvan.
”What the hell have you done?”, han sänkte huvudet och vägrade möta min blick. Det fanns inte på kartan att jag skulle kunna ta med Harry in på det här eventet när han såg ut så här. ”Harry…”, jag lugnade mig och försökte möta hans blick.
”I can’t go in like this.”, sa han till slut. Han drog in luft och tittade bort mot röda mattan och fotograferna. Jag nickade. Nej, det gick inte. Jag började rota i min väska och fick fram puder, concealer och ett läppstift.
”I’ve got an idea and you’re not gonna like it.”, sa jag.
Inställda inlägg
The man who can't be moved - kapitel 22
”We’re on in 10…9…8”, Matt började räkna ner till sändning. Jag satt nervöst i bakgrunden och inväntade otåligt direktsändning. Harry blickade över bordet till mig och log ett snett leende. Det här skulle gå fint. Han skulle sköta sig.
”Ey mate… Sorry for what I said before…”, jag kunde höra Nialls ursäkt till Harry på avstånd. Harry skakde hand med Niall och nickade. Ännu en lättnad släppte. Han skulle fixa det här!
”We’re back from the news and beofre that we heard Sex by the wonderful The 1975. Right now I’m sitting with all five boys from One Direction. Hi guys!”, Matt presenterade killarna och alla svarade glatt hej tillbaka. ”So we’re gonna play your new single. I’m holding it right here in my hands. Can you please tell me something about it?”, Matt viftade med singeln I handen framför kameran som livesände hela intervjun.
”Well this is a new sound for us and it’s more edgy and more grown up than our other singles.”, Zayn öppnade upp.
“You and I is about a stronger love. Stronger than everything else.”, Harry öppnade munnen. Alla tittade på Harry som sällan ens brydde sig om intervjuer.
”Well aren’t all songs about that kind of love?”, Matt log lite mot Harry som såg ut att fundera ett bättre svar. Hela rummets tod stilla. Det var som om alla var spända på hans svar. Ett skratt kommer ut ur Harrys munn.
”Yes, that’s true! But this is truly about the undying love. Nothing can stop them. The lyrics is based on true experience. Right from the heart.”, Harry pekade på Matts hjärta. Han nickade och de andra killarna stämde in.
”And while Harry Styles continues to walk the lonely road to Nirvana we can lissen to their new single. Here’s You and I!”, alla killarna skrattade lite nervöst. Det var modigt utav Matt att säga så. Men Harry höll sig i skinnet.
”I’m so proud of you!”, Jag drog in alla killarna i en kram och vi började gå mot bilarna. Det var en betydligt gladare stämmning i gruppen nu än den hade varit tidigare under kvällen. Alla killarna hade pratat glatt i intervjun och Matt hade till och med ringt upp fans som hade fått ställa frågor. Det hade varit länge sedan någon hade kunnat göra så eftersom vi hade varit oroliga över Harrys spydighet och image. Men han hade fixat det, han hade inte spårat ur. På något vänster kändes det som om vi var på väg åt rätt håll.
En efter en började hoppa in i den stora vanen. Det började bli lite väl kallt för att bara stå ute i en tröja och jag ville fort in i värmen.
”Can we go back to your place?”, jag kände en hand om min midja. Harry viskade orden så ingen skulle höra dem. Jag svalde och nickade sen. Det var fortfarande en sak att vänja sig vid, att Harry faktiskt rörde vid mig överhuvudtaget. Jag satte mig fram hos Paul medan Harry hoppade in bakom mig bredvid Niall.
”Back to the studio!”, Paul körde ut från parkeringen och jag började kolla igenom mejlen en gång till.
”Hey! Does anyone wanna go out for drinks? Celebrate our new single?”, Louis klappade mig på axeln. Jag såg Harry som sneglade på mig I backspegeln.
”I don’t think so, Lou. I must finish all the paperwork Jane gave me this morning.”, jag höjde bunten med papper och viftade med den så Louis skulle se vilket enormt arbete dessa fem killer gav mig. Han nickade misstänktsamt.
”I think I want to have an early night Lou. Rehearsal starts at 10 am tomorrow…”, jag var imponerad av att Harry ändå försökte ljuga men detta var nog den sämsta lögnen han kunde komma på.
”Bullshit! Since when did you care about rehearsals or an early night?”, Louis avbröt Harry och kom på sig själv med än gang att han hade höjt rösten åt Harry. Det var alldeles för sent för mig att rädda honom ur detta…
”Okey fine… I have to clean up at home. Ted treated me with an unannounced meeting from the police if I don’t stop with the pills and drugs…”, alla killarna stannade upp i vad de höll på med och tittade på Harry. Till och med jag var lite chockad med lögnen.
”Then you better clean up.”, var Nialls svar innan vi alla släppte det. Jag slängde i väg ett sms till Harry och frågade om han hade ljugit. Det tog inte en sekund innan nej kom tillbaka.
Vi skiljdes åt allihop på parkeringen vid kontoret och jag tog en taxi och Harry en annan. På väg hem till mig funderade jag på Harrys lögn, som i själva verket hade varit sanning. Det gjorde mig nervös och orolig. Det var en stressfaktor att hela tiden behöva tänka på att Harry kanske fortfarande höll på med både drogerna och vara inblandad i det där gänget han hade berättat för mig. Samtidigt ville jag inte pusha honom framåt för mycket då rädslan att kanske tappa honom helt fortfarande var ett faktum. Jag försökte flera gånger skaka av mig tankarna men ibland kunde dem göra mig sömnlös på nätterna.
Det första jag gjorde när jag kom innanför dörren var att slänga mig i soffan och sätta på tv:n. Ett program om gorillorna i Rawanda rullade i bakgrunden medan jag riktigt grottade ner mig i soffan. Dagens klänning var fortfarande på och skorna med för den delen. Jag var trött och för första gången på länge kändes det som en hel del spänningar släppte när jag tänkte tillbaka på att Harry varit så medgörlig idag.
Jag hade somnat och med en snabb blick på klockan visade den 23:43. Jag hade totalt glömt bort att Harry skulle komma förbi.
”Sorry, did I wake you up?”, Harry sänkte ljudet på tv:n. Han satt inlindad i en av mina hoodies i hörnet av soffan där jag låg. Han hade tagit av mig mina klackar och slängt över en filt.
”When did you get here?”, jag reste mig sakta upp, fortfarande förvirrad över att klockan var så mycket och att Harry hade stannat.
”Around two hours ago. You were asleep when I came.”, jag tittade på honom. Där satt han i en röd-grön hoddie med håret åt alla håll och tittade på… Hannah Montana? Jag himlade lite med ögonen när jag såg vad han tittade på. Men även det där så var han så himla fin. Han hade stannat trots att jag somnat och väntat på att jag skulle vakna. Jag hade lika gärna kunnat sova igenom hela natten.
Jag blickade bort mot köket, han hade diskat upp min disk och plockat in allt i skåpen. Var han sjuk? Hade Harry faktiskt städat upp efter mig…?
”I had nothing to do and I was afraid to wake you.”, erkände han. Jag blev nästan lite tårögd. ”Oh please… I do have feelings.”, nu var det Harrys tur att himla med ögonen. Jag kröp över till honom och han öppnade upp sin famn åt mig.
”Sorry I fell asleep…”, mumlade jag mot hans hals medan jag drog in hans doft. Han luktade som hemma. Och det skrämde mig hur bekväm jag var i vissa lägen hos Harry.
”Sorry I woke you up…”, svarade han. Hannah Montana drog till med en sista refreng innan programmet var slut och nyheterna började. Det var hemtrevligt med Harry bredvid mig och på något sätt påminde det om en svunnen tid som fick nytt liv. Vi satt så en stund, som två gammlingar framför nyheterna.
”I want to go back to sleep.”, gnällde jag till slut. Jag ville samtidigt inte köra i väg Harry. Det började bli sent och jag höll honom hellre hos mig än att jag inte visste var han höll hus. Jag lite fortfarande inte till 100 % på honom. Harry reste sig upp och slet bort filten från mig. Jag tittade storögt på honom. Vad höll han på med… Sen böjde han sig ner och drog upp mig och bar mig in till sovrummet.
”Harry. Harry Styles! Let me down!”, nästan skrek jag. Men allt jag hörde var Harrys mullrande skratt som kom djupt in från bröstkorgen.
”As you wish.”, han slängde ner mig på sängen vände sig om för att gå.
”Harry.”, han vände sig om i dörröppningen och jag tvekade en sekund inna jag fortsatte. ”Can you stay? Please?”, det var andra gången idag jag hade bett honom om något. Jag måste sluta. Ett flin spred sig på hans läppar medan han stängde dörren bakom sig. Jag ställde mig upp och lät honom dra ner dragkedjan på min blåa klänning. Jag rös av hans beröring och jag kunde slå vad om att han retades när han plötsligt saktade ner i mitten av ryggen. Jag tog på mig en gammal t-shirt och kröp ner under täcket. Harry följde efter och la sig på andra sidan sängen. Jag vände mig om och möttes av att Harry låg vänt mot mitt håll.
”I can get used to you begging me to do stuff.”, sa han. Jag kände hur rodnaden spred sig över kinderna och ner på halsen. Jag vände mig om i protest.
”Good night, Styles.”, sa jag enkelt. Harry kröp upp närmre och drog mig intill.
”Good night, Mueller.”, svarade han.
The man who can't be moved - kapitel 21
Det var precis knäpptyst i bilen. Louis satt längst fram med Paul och chauffören med jag satt inklämd i bakre delen av bussen med Harry och Liam. Zayn hade glömt sina nycklar och jacka på kontoret så han och Niall skulle ta en annan bil senare och möta upp oss. Alla satt med mobilerna och jag tittade ointresserat ut genom fönstret. Jag var liksom fortfarande skakis efter Harrys kyss i hissen och de andra killarnas blickar när vi kom ut. Trots det kunde jag emellanåt känna Liams blick i nacken från backspegeln. Vi hade inte hunnit prata innan vi snabbt var tvungna att hoppa in i bilen och åka.
”Did you bring my papers and the second cellphone?”, frågade jag Harry medan jag rotade oroligt omkring i väskan. Jag upptäckte mitt misstag och såg Louis blick i backspegeln. ”I must have forgotten it at your place…”, jag fortsatte gräva min egen grav.
”You forgot it at the office.”, Harry blinkade med ena ögat och tog fram bunten med papper och min jobbtelefon. Jag log ett tacksamt leende för att han hade ljugit för mig men var osäker på om Liam och Louis hade gått på den lögnen. När bilen stannade utanför studion hoppade jag snabbt ut och lät Paul och Harry gå in först. Jag kollade igenom mina missade samtal och meddelande innan jag stängde bildörren för att gå in.
”What’s up with you two lovebirds?”, Louis ställde sig framför min väg. Bredvid slöt sig Liam upp. Det borde jag ha anat.
”Nothing.”, jag försökte se oskyldig ut och tränga mig förbi dem. Jag hade fel. Liam blockade vägen för mig.
”Hey! Don’t act innocent. I know you two are up for something.”, Louis kisade med ögonen. Skulle han fortsätta tänka så här skulle han få skavsår.
”You know we’re soon suppose to act like a coupple. Just get used to it. Can you please let me through?”, jag boxade mig fram och kände Liam greppa tag i min arm.
”Please, Joanna. Be careful!”, jag började bli irriterad.
”You –” jag pekade på dem båda. ”are the one who called me. You are the one who brought me in to this mess. So don’t you tell me to be careful, be grateful!”, jag gick med bestämda steg in till studion och satte mig I loungerummet. Harry mötte min blick och höjde ett ögonbryn. Jag viftade bort det så fort Louis och Liam kom in i rummet.
Det var en tung dag som segade sig fram. Speciellt eftersom Liam och Louis hade ögonen på mig och Harry hela tiden. Inte nog med det glömde Zayn saker efter saker och Niall var osynkad med gruppen. Det var som om alla fem var ur balans. Jag kände vi var tvungna att reda ut lite saker vid eftermiddagen inna radiointervjun hos Matt. Jag var rädd att det skulle skina igenom annars under själva intervjun.
Vi satt alla inklämda i lunchrummet hos BBC på våning tre. Jag hoppades på att få stöta på Nick för att eventuellt höra hur det var med James, men han hade nog slutat för dagen.
”Okey guys…”, började jag. Ingen rörde ett finger. ”Guys, we need to talk about something.”, jag höjde rösten lite och Niall tittade upp. Han boxade Zayn i sidan och jag hade hans uppmärksamhet också.
”This Wednesday there’s an event in Hyde Park. Harry and I will be there to share our first kiss in public.”, jag hörde hur Louis satte i halsen bredvid mig. Jag dunkade honom I ryggen en gång.
“Your first? Yeah sure…”, Louis tryckte in resten av sin hamburgare. Niall och Zayn tittade på Louis, sen mig och sist Harry som låtsades om att den här konversationen inte ens existerade.
”What? Have you two already kissed? Like really kissed and liked it?”, Niall hade ett hånfullt leende på läpparna mot Harry. ”Wow… I didn’t know Harry had feelings”, fortsatte han, och det var droppen. Harry knäppte. Med en smäll reste han sig upp och slängde tallriken i golvet för att sen storma ut. Jag suckade och lutade huvudet mot händerna. Nu hade jag förmodligen tappat honom totalt och vi hade en intervju om cirka 45 minuter. Inte en chans att jag kunde lugna ner honom på 45 minuter.
”Sorry.”, Niall reste sig upp för att gå efter Harry. Jag hann före och stoppade honom.
”You’ve done enough, thank you.”, jag slängde igen dörren efter mig och började leta efter Harry i korridorerna. Det var verkligen ine meningen att vara så hård mot Niall och jag brukade verkligen inte höja rösten åt dem. Men nu hade han och de andra förmodligen förtstört det jag hade byggt upp med Harry den senaste veckan. Jag kände mig otroligt förådd av de andra killarna och samtidgt hade jag en viss förståelse. Det här var ju en vanesak för dem också. Speciellt att se Harrys andra sida och den sidan av honom som han kände för mig. Det var tungt för oss allihop men den som kämpade mest i detta var varken jag eller killarna, det var Harry själv. Han brottades dagligen med sig själv och känslorna.
”Hey, Hugh! Jag såg Hugh Stewens svänga in på ett av kontoren. Han stannade upp och väntade in mig. ”I’ve lost one boy of five. Have you seen him?”, jag lutade mig mot väggen.
”The curly one? Yeah, I saw him running up to the roof.”, han nickade mot taktrappan och jag tackade snabbt innan jag började gå mot taket. Tankar om att han skulle stå på kanten högst upp eller kanske inte ens vara där började fara igenom skallen på mig. Vägen upp kändes lång och tung. Väl framme la jag handen på handtaget och tvekade. Tänk om han var helt borta, tänk om han hade flippat ur totalt? Jag tryckte ner handtaget och klev ut i den kyliga luften. Jag hörde den rusande trafiken nedanför och iskalla vindar blåste över taket. Jag såg honom ingenstans. Jag drog handen genom håret och suckade.
”Looking for something?”, jag svängde runt och såg Harry som stod lutad mot husväggen med en cigarett i munnen. Håret hängde över huvuvdet och ner i ansiktet. Ironiskt nog såg jag den perfekta Tumblr bilden framför mig. Han tittade upp och mötte min blick. Den var annorlunda. Inte alls den han hade haft i hissen tidigare idag. Den var nästan hårdare.
”I was looking for you.”, jag tog ett steg närmare och såg hur han rätade upp sig i försvar. ”I can see you’re upset. They acted like kids.”, fortsatte jag.
”Why did you tell them? Why did you have to tell them about Wednesday?”, han släckte cigarette och gick med bestämda steg mot mig. För första gången på flera dagar kände jag mig hotad av honom. Käkarna var spända och ögonen mörkare. Jag var inte rädd för honom men jag kände ett obehag av att vara i närheten av honom.
”I-I didn’t think you’d mind? The group is splitted. They’re worried about us.”, jag behöll lugnet och stod kvar på min plats. Han stannade upp och drog in luft. Lugnade han ner sig eller skulle han tvärvända totalt?
”They’re not worried about me. They’re worried about you. About me hurting you.”, svarade han med samanbitna tänder. Jag nickade.
”It’s not true though. You won’t hurt me, I know that.”, jag var säker på att Harry aldrig fysiskt skulle skada mig. Jag nästan viskade fram orden. I vinden lät det som mummel. ”Please, Harry.”, jag hade aldrig bett till honom förut. Jag var själv förvånad över orden som kom ur min munn. Jag räckte mig efter hans hand och tog den och precis som alla andra gånger, släppte alla hans spänningar. Jag kände hur han slappnade av och att jag kunde dra mig honom intill. Jag lutade min panna mot hans och blundade.
”What is happening to me?”, viskade han. Jag skrattade till. Det var så ovant att höra honom nästan lite svag. Hans andetag blev tyngre och käkarna slappnade av. Jag kände mig lättad. Jag hade lugnat och släckt en eld.
”You’re changeing back.”, svarade jag. Jag kunde nästan känna hur han himlade med ögonen åt mig.
”Let’s go back and do that interview.”, för än gång skull var det Harry som kom ihåg jobbet och inte jag. Jag log åt honom och gick före ner för att möta dem andra.
The man who can't be moved - Kapitel 20
Harry
Jag trummade nervöst på bordet framför mig. Pulsen gick upp och ner för varje person som steg in på kontoret, ingen av dem var hon. Varför var jag så jävla nervös? Var det för att vi inte hade setts sen i lördags? Var jag faktiskt orolig över vad som var emellan oss? Skärp dig, Harry. Jag hade ju känt henne majoriteten av mitt liv. Och sen helt plötsligt har jag ett samvete och känslor igen. Usch.
Visst hade det varit trevligt och faktiskt ganska avslappnat här om kvällen med henne. Vi hade delat med oss av varandra, det hade inte längre känts konstigt eller obekvämt som det var i början. Det hade känts som vanligt. Och nu satt jag här och var riktigt jäkla nervös över att träffa min PR maneger och min gamla barndomskompis.
”Okey, guys! Let’s start!”, Ted kom in och satte sig på stolen bredvid den som Joanna brukade sitta på våra morgonmöten. Jag började flacka med blicken mot dörren och tittade lite menande på Liam.
”Are you okey?”, Louis knuffade mig i sidan och jag nickade lite stumt. Jag kunde känna Teds blick på mig, som om han väntade sig att något var fel.
”This is the third reahersal week of four before we, or you, go out on tour. This week I’d like you to prepare and try to finish everything we’ve been practicing. You know, the final finish before we polish next week.”, vår röst coach Bran börajde motet. Jag horde honom dovt medan jag fortfarande var fokuserad på dörren. Varför kom hon inte? Jag ville fråga Liam eller någon annan varför hon inte var här men då skulle det ju vara uppenbart att jag faktiskt brydde mig. Hon kanske var sjuk eller fast i trafiken. Hon hade ju en tendens att vara sen. Tanken fick mig att le men avbröt mig ganska snabbt då jag kände Louis’ frågande blick igen.
”This afternoon you’ll have an interwiev with STAR magazine at 5 pm and a radio interwiev with Matt at the BBC around 7 pm.”, killarna nickade till svars. ”The questions will be about your new tour and the upcoming album. No fuss about that…”, hon bläddrade bland sina papper, eller Joannas papper, innan hon snyggt satte in dem tillbaka i pärmen.
Mötet var snart över och Joanna hade fortfarande inte dykt upp. Jag var just på väg att räcka upp handen för att fråga när Ted avbröt mina tankar.
”Has anyone seen Miss Mueller this morning?”, jag lutade mig tillbaka.
Förbannade morgon. James hade hämtat mig klockan sju för att vi skulle hinna till kemtvätten innan morgonmötet som började 8.30. Men givetvis hade kemtvätten glömt att jag skulle hämta upp förra veckans kläder så ingenting var tvättat. Vi fick stressa tillbaka till lägenheten för att hitta en ny outfit för morgonens möte och intrevjuer och givetvis låste vi oss ute. Mitt i spöregn. När låssmeden väl kom var klockan redan över 8.30 och mötet hade börjat. Jag hade fyra missade samtal av Liam och ett av Ted. Det känds totalt meningslöst att ens stressa vidare. Jane hade smsat mig och sagt att hon förberett killarna för dagen så jag behövde inte oroa mig. Det kändes skönt att ha henne som backup.
Jag slängde igen dörren och sprang med bultande hjärta in i hissen innan dörrarna stängdes. Vägen upp till vång tolv kändes för första gången väldigt lång. Pulsen var fortfarande hög. Jag var nervös – givetvis. Han skulle inte bry sig att jag kom för sent. Han skulle säkert inte ens bry sig att jag inte var där. Jag försökte så gott jag kunde med att inte hålla förhoppningarna uppe. Tänk om han faktiskt ville ses, tänk om han var orolig att jag inte var där? Men det var Harry vi pratade om, den nya Harry, han skulle inte bry sig att jag var sen.
Jag stannade upp utanför dörren intill konferensen. Jag hörde Teds och Janes röster där inne. Mötet pågick alltså fortfarande. Skulle jag gå rätt in? Jag slätade ut kjolen och mötte Liams blick genom glasväggen. Han himlade med ögonen. Jag tryckte ner handtaget och klev in.
”There she is! She’s here now!”, Harry ställde sig så tvärt upp att stolen flög en meter bakåt och hela rummet tystnade. Alla tittade först på Harry och sen på mig. ”Sorry…”, han ställde tillbaka stolen och satte sig klumpigt ner. Det fick mig att le. Han hade varit orolig. Han hade säkert inte sagt någonting alls på hela mötet och nu hade han helt plötsligt skrikit ut något. Såklart alla var chockade.
”Sorry I’m late. I locked myself out this morning.”, sa jag och satte mig bredvid Ted. Självförtroendet var tillbaka. Ted nickade och fortsatte där han förmodligen slutade för någon minut sedan. Jag sneglade på Harry. Han mötte inte min blick utan tittade tyst på sina knäppta händer. Däremot mötte jag alla de andra killarnas blickar: de flinade stort allihop.
Jag reste mig upp och sköt in stolen efter mötets avslut och skulle precis gå då Ted stoppade mig.
”Harry? Joanna? Can I have a minute?”, jag log och lutade mig på bordskanten. Jag kände hur Harry slöt sig upp bakom mig. ”There’s an event in Hyde Park on Wednesday. Be there, kiss and look happy. If people ask questions be polite and answer them with your most honest answers you can give them.”, Ted vände sig ut mot fönstret och började plocka med några papper. Bakom mig hörde jag hur Harry var på väg att uttrycka sig. Jag reste mig från bordet och tog handen bakom ryggen för att nå Harry. Han stod mycket närmre än jag trott för han fångade min hand innan jag ens hunnit ge honom den.
”We’ll be there!”, Ted vände sig om och Harry släppte snabbt min hand och tog två steg tillbaka. Jag tog min pärm och log mot Ted innan jag gick ut ur konferensrummet med Harry i släptåg.
Jag gick vidare mot hissen för att hinna i fatt de andra killarna. Det regnade fortfarande ute och jag visste att bilen inte kunde vänta för länge i garaget på oss så ville vi inte ta en egen taxi var vi tvungna att skynda oss.
”Did Jane tell you about Matt’s interwiev tonight?”, jag tryckte frenetiskt på knapparna så hissen skulle komma. ”- and did she tell you about STAR magazine?”, jag visste att hon hade berättat för dem men helt plötsligt kände jag mig illamående istället för nervös i Harrys sällskap. Dörrarna till hissen öppnades och vi klev in.
”Jo?”, jag tittade upp och mötte Harrys blick i spegeln. Han la en lugnande hand på min axel och vände mig om. ”Stop. You making me more nervous than I should be in your company. And I can tell that you’re very nervous right now.”, jag kände hur hans hand skakade på min axel. Han var nervös han också. Jag blundade ett par sekunder och andades ut och in.
”Sorry.”, sa jag till slut. Han nickade och flyttade på sin hand. Jag ville att han skulle röra vid mig igen.
”Yes, Jane told us everything but you already know that.”, log han och tog mig på bar gärning. Jag kände hur rodnaden spred sig på halsen.
”I’m sorry.”, jag bad om ursäkt igen. Han skakade på huvudet så lockarna föll på plats. Vi var snart nere i garaget. Jag vände mig om igen mot hissdörrarna i hopp om att försöka skingra tankaran bort från att bara vilja ha Harrys hand på min kropp. Två våningar kvar.
Plötsligt kände jag Harrys händer om min midja. Han styrde runt mig en andra gång. Den där brännande känslan kom tillbaka som den alltid gjorde då han rörde vid mig. Han lutade sig fram och kysste mig mjukt en gång. En våning kvar. Jag besvarade kyssen och tittade nervöst på våningsräknaren. Han drog mig tätare intill sig. Dörrarna skulle öppnas vilken sekund som helst. Samtidigt var jag som förlorad i hans famn och ville inte behöva gå där ifrån. Var han tvungen att komma och tänka på detta nu? Han hade haft tretton våningar på sig.
Pling! Harry tog ett steg tillbaka och snurrade runt mig. Dörrarna öppnades och där stod Liam tillsammans med resten av gänget. Hans blick mötte min och jag vet precis vad han tänkte. Shit.
The man who can't be moved - kapitel 19
”Liam… Please sit down!”, jag försökte lugna ner honom. Han satte sig ner och lutade sig försiktigt mot mig.
”Please tell me you didn’t sleep together?!”, han tittade vädjande på mig.
”No, Liam. We did not sleep together. Actually… he was the one who kissed me. Without notice!”, jag höll upp händerna I försvar. Liam tittade misstänktsamt på mig för att avgöra om jag ljög för honom eller inte. Och ljugit hade jag ju inte gjort, det hade ju varit Harry som flugit på mig.
”Did you like it?”, sa han till slut. Jag reste mig upp och sköt in stolen för att gå. ”Seriously, Jo!”,
”I’m not having this discussion with you and absolutely not in public!”, väste jag tillbaka. Han följde efter mig mot tunnebanan och drog in mig i en kram.
”We’ll see about that!”, svarde han. Jag skulle definitivt inte ha den här typen av diskussion med honom. Kanske Elanour och Danielle, men bara kanske.
Två dagar tidigare
”Please bring me some water!”, jag hörde hur Harry suckade från toaletten och hur hans steg rörde sig mot köket. ”Please?”, försökte jag igen. Köksluckor som öppnades och stängdes, kranen som sattes på och stängdes av igen. Det var hemtrevligt på något sätt. Men jag var noga med att inte känna mig allt för van vid det. Harry var fortfarande som en bomb och rätt som det var kunde han lika gärna stänga mig ute igen.
Jag rullade över till andra sidan soffkanten och blicken fastnade på ett familjefoto som stod i bokhyllan brevid Harrys mixerbord. Det var det enda personliga fotot i hela lägenheten som jag hitills hade hittat. Det föreställde Anne och Harry när han fyllde 16 år. Mamma hade bakat en tårta och vi hade alla varit bjudna till släktkalas. Senare på kvällen hade Harry haft sin första riktiga fest och det hade spårat ur totalt. Några månader senare var Harry borta för X-factor och kom aldrig mer tillbaka. Jag fick en klump i halsen när jag tänkte på det. En del av mig ville fortfarande inte acceptera och förlåta honom för det han gjort. Jag hade också en del av mig som hade svårt att acceptera situationen vi var i nu. Hur skulle det bli på måndag när vi var tillbaka i studion? Skulle han ignorera mig? Skulle jag kanske ignorera honom. Var vi ett par nu? Hade någon…
”What’s on your mind?”, Harry avbröt mig I mina tankar och jag kände hur han tungt satte sig ner bredvid mig. Han räckte mig glaset med vatten och jag tog en klunk för att lugna tankarna.
”The future.”, svarade jag ärligt. Harry nickade och tittade ner på sina nakna fötter. Nervöst började han gnida insidorna av händerna mot varandra. ”What’s on your mind?”, ställde jag tillbaka. Jag rätade upp mig och lät fötterna dingla ner för kanten av den ganska så höga soffan. Mina fötter var så små och bleka jämt emot Harrys stora och bruna fötter. Han var faktiskt fortfarande ganska brun hela han efter deras senaste resa till LA för några månader sedan. Snart skulle han tillbaka och det var också något som jag inte riktigt visste hur jag skulle ställa mig till.
”You and I.”, svarade han till slut. Jag blinkade till ett par gånger och höll nästan på att sätta i halsen. ”I mean, not us in particular. I think about how wrong things got in between us. I often think about that. I often think about you.”, han nästan viskade de sista orden. Jag kände den där klumpen i halsen igen. Försiktigt kramade jag hans vänster hand för att säga att allt var okej nu.
”Do you want to know a secret?”, han nickade misstänktsamt och rätade lite på sig. ”You were my first kiss.”, jag kände hur jag behövde lätta på stämmningen och visst gjorde jag det…
”Like two hours ago? Seriously?”, hela Harry flinade och jag kände hur det började hetta i ansiktet.
”No, stupid. When we were fourteen… at Jasmin’s.”, han nickade.
”I know. I’m just messing with you. Thanks for telling me. You were my real first kiss too.”, det kändes helt plötsligt som om två bästa vänner som satt och tog igen allt som dem hade missat tillsammans. Det kändes som för första gången på länge som att vi faktiskt lärde känna varandra igen. Som om vi började om. Det fanns ett litet, litet hopp inom mig som ropade Halleluja redan nu.
”Harry?”, jag lutade mig mot honom och han drog mig intill sig. Jag var inte längre främmande för honom. Han kände sig bekväm att jag var i närheten.
”Hmm?”, han lutade sig fram och satte på tvn.
”Thank you.”, han kysste mig på pannan och det tog inte lång tid innan jag faktiskt somnade.
The man who can't be moved - Kapitel 18
Harry och Joanna 14 år
“Jo, I don’t want to do this! It’s getting late and Kirsten is probably very worried about us.”, Harry tvekade ännu en gång medan jag krampaktigt höll min ryggsäck i ena handen och den andra på väg mot ringklockan på dörren till Jasmins hus. Det var juni och sista skolveckan hade precis börjat. Som alla andra år hade Jasmins familj alltid åkt till New York den här helgen och nu skulle Jasmin ha sin första ”riktiga fest” utan att hennes föräldrar visste om det. Harry och jag var bjudna men båda våra familjer hade sagt nej till att gå vilket Jasmin såklart hade fått reda på. Hela dagen i skolan hade hon retat både mig och Harry för att vi var ”för små” för att få gå ut. Det hade retat gallfeber på mig och till slut hade jag övertalat Harry att smita ut från vår ”barnvakt” Kirsten samma kväll. Men Harry tvekade – som vanligt.
”Pussy…”, jag blängde surt på honom och plingade till slut på klockan. Det dröjde inte länge förrän Jasmin öppnade. Iklädd i en kort skinnkjol med en magtröja och hårt sminkade ögon. Jag tittade ner på min egen klädsel: smutsiga jeans och en vit t-shirt. Jasmin sneglade försiktigt på Harry bakom min rygg innan hon klev åt sidan och släppte in oss. Det spelades hög musik och inne i vardagsrummet satt flera av våra klasskompisar samlade i en rund ring. I mitten syntes en flaska.
”You can drop your clothes on the floor and take whatever you want to drink in the kitchen. We were just about to start spin the bottle.”, Jasmin nickade nonchalant mot köket innan hon tog plats i cirkeln tillsammans med de andra. Min pedanta sida slog till så jag hängde noggrant upp min jacka bland Jasmins medan Harry simpelt lät sin falla till golvet. Jag gick vidare mot köket med Harry i släptåg. På bordet stod allt ifrån rödvin till vodka och apelsinjuice utspritt. Det droppade något slemmigt från bordskanten som både jag och Harry grinade illa åt. Jag ryckte åt mig apelsinjuicen och blandade ovant upp det med både rödvin och vodka för att inte verka mesig. Harry tog likadant. På nervösa steg gick vi ut till dem andra och placerade oss mitt emot varandra på golvet.
”Finally…”, muttrade Jasmin. Hon slängde med håret och snurrade flaskan ett rejält varv åt höger. ”The rules are simpel; the bottle stops an d points at one person. The person has to choose a dare for another person.”, hon log lite slugt. Jag såg hur Harry sträckte på ryggen. Spel hade alltid varit hans grej.
Flaskan stannade till slut på Theo, en av Jasmins grannar. Han var stor för sin ålder och hade precis gått in i målbråttet. Det gjorde honom lite skräckinjagande. Han tittade ut över gruppen och log sedan mot Carol som gick en klass över oss.
”I dare you to take off your shirt.”, alla tjejerna himlade med ögonen. Men Carol spände blicken djupt i Theos ögon och drog av sig tröjan. Jag tog en klunk av min så kallade drink. Det smakade något som jag inte ens önskade min värsta fiende. Jag tvingade ner det och nickade åt Jasmin att fortsätta.
” Spin the bottle?”, sa jag och tog ännu en klunk. Jasmin tog tag i flaskan och snurrade till flaskan hårt. Det tog lång tid innan flaskan till slut stannade på mig. Jag log triumferande mot Jasmin och hennes kompisar. Jag satte mig till rätta och tittade henne djupt i ögonen.
”I dare you to go out in the kitchen and lick up the thing on the table.”, jag såg hur Jasmins käkar spändes och hur hon samlade kraft att saga något spydigt. Det syntes att hon stod i valet och kvalet att visa sig vek eller inte. Hon tog in luft och ställde sig sen upp. Med bestämda kliv gick hon ut till köket och ställde sig på knä framför bordet. Vi andra reste oss snabbt upp och följde efter henne. Vi trängde in oss i det lilla köket och såg alla spänt på Jasmin när hon satte upp håret i en tofs för att slippa få den rödbruna geggan i sitt låna, svarta hår. Hon tittade upp en sista gång mot mig innan hon räckte ut tungan och smakade på skapelsen. Bakom mig hörde jag hur Harry grymtade till. Jag ställde mig med armarna i kors medan Jasmin motvilligt slickade upp allt som fanns på bordet. Hon reste sig sen upp och borstade lätt av sin kjol.
”A pice of cake!”, vi tågade ut efter henne och satte oss åter igen i cirkeln. Jag var inte så säker på att jag hade lyckas att ge igen för vad Jasmin gjort i skolan. Hon verkade svår att knäcka.
Jag greppade flaskan och snurrade till den. Jag såg i ögonvrån hur många höll andan. Det sista varvet gled den förbi Theo och stannade till slut tveksamt mellan Jasmin och Hodge. Jasmin ryckte åt sig flaskan snabbt så att Hodges ölflaska for all världens. Den illaluktande värskan sipprade ur flaskan och ner mellan golvspringorna.
”My turn.”, väste hon. Hon pendlade flaskan mellan händerna en stund innan domen kom. ”I dare you-”, hon pekade på Harry. ”- to kiss Joanna. On the mouth!”, hon la triumferande ner flaskan på golvet. Theo skrattade ljudligt. Alla visste om att jag och Harry var bästa vänner och att vi definitivt inte hade känslor för varandra.
”That’s not fair!”, jag ställde mig ilsket upp.
”Chicken…”, viskade Theo till Hodge. Harry reste sig lugnt upp och gick fram till mig. Han la handen på min arm och nickade åt mig.
”Let’s do this.”, han nästan viskade orden. Jag nickade till svars och tog ett djupt andetag. Någon sekund senare kände jag Harrys läppar mot mina. Och det var så jag fick min första kyss.
Nutid
”I’d easily fuck Hugh Grant”, jag skrattade åt Harrys skämt. ”- and marry Diana Ross. Hmmm… who would I kill?”, han drog mig tätare intill sig. Vi stod i hissen på väg upp till Harry. Det hade tagit oss lite längre tid än planerat att ta oss hem. Vi hade stannat, eller Harry hade stannat, flera gånger för att beundra snön. En och annan kyss här och där också. I hissen på vägen upp hade Harry startat Fuck, marry, kill och det var alltid lika intressant. ”I’d kill Hitler again.”, svarade han till slut. Jag himlade med ögonen.
”You know that’s not the rules. You must choose a living person.”, jag petade honom mellan revbenen.
“Fine, Kim Jong-un then. What about you?”, hissen stannade på tredje våningen och in klev en äldre dam. Jag fnissade till innan jag till slut svarade.
”I’d totally fuck Alexander Skarsgård and marry Matty Healy.”, jag kände kvinnans blick. Harry log ett snett leende. ”I’d kill the Queen.”, nästan viskade jag. Kvinnan steg förskräckt ut ur hissen vid mina sista ord. Resten av hissresan följdes av skratt. Vi stapplade ut ur hissen och vidare bort mot Harrys lägenhet. Han stod länge och fipplade fram och tillbaka med nycklarna.
”Oh please Harry! You got ONE key to your flat.”, jag ryckte åt mig nycklarna och satte dem i låset. Bakom mig kunde jag känna hans tunga andetag i nacken. ”Stop it, Harry…”, jag stannade upp och vände mig sakta om. Han tittade upp och rätt in i mina ögon. ”I’m not a rebound. I’m not a person you can use for sexual frustrations. I’m not…”, rösten stakade sig en sekund medan jag höjde handen mot hans bröstkorg. “I’m not someone you can forget about. Again.”, han nickade.
“I know. I wont.”, ord som var så lätta att vilja tro men så svåra att hålla. Jag ville tro honom. Jag ville så gärna tro honom. Han böjde sig ner och kysste mig mjukt. ”I promise I won’t let you down again.”, och det räckte för att jag skulle kunna släppa dem tankarna för en kväll i alla fall.
The man who can't be moved Kapitel 17
”I was looking for you.”, erkände jag. Han öppnade sina ögon och tog mina händer i sina.
”Let’s go out for a walk.”, Harry drog med mig ut till hallen och vi började klä på oss.
Det kom kalla vindpustar från våra munnar så fort vi försökte prata. Det var så kallt att varje gång jag försökte andas in brände luften i halsen och ner i mina lungor. Harry verkade dock inte ha några problem med kylan utan drog på sig sin gråa mössa över lockarna och traskad på framför mig. Emellanåt vände han sig om och väntade in mig.
”I thought we were walking together!”, sa jag surt till slut. Harry log och drog mig intill sig. Det kändes konstigt till en början som Harry förmodligen märkte av eftersom han snabbt släppte mig och lät händerna falla handlöst längst hans sidor istället.
”We are!”, sa han och jag såg hur han log det där sneda leendet som jag tyckte så mycket om. Hans näsa hade hunnit bli illröd och kinderna rosiga. Det påminde mig om våra vintrar hemma när vi var små. Hade vi tur och det kom snö kunde vi leka ute i timmar, Harry och jag.
”I wanted to speak with you about something”, sa han efter en stunds tystnad. Jag nickade till svars och såg på honom för att han skulle fortsätta. Harry höjde blicken och tittade rakt fram. Det såg ut som om han tittade rakt förbi trafiken, förbi alla husen, förbi London. Hem, hem till Holmes Chapel. Jag krokade försiktigt arm med honom och han tittade till slut på mig. Jag kom på mig själv att hålla andan i väntan på vad Harry skulle säga eller göra för att jag rört vid honom.
”There’s a person. Or you could rather say it’s a group of bad people.”, började Harry. Det gjorde mig orolig och ännu mer orolig över för vad han skulle saga härnäst. ”I’ve done some bad things before you came.. I’ve hurt people.”, jag stannade upp och tittade på Harry. Här stod vi mitt på gatan på Lester Square, mitt I natten och Harry säger att han har gjort “dåliga saker” innan jag började jobba för hans skivbolag. Vad skulle han säga? Hade han dödat någon? Fifflat med pengar? Jag förberedde mig inför det värsta. Harry tittade på mig under lugg och jag kunde på något vis skymta en oro i hans blick. En oro över vad jag skulle tycka om det han hade att säga. Brydde han sig faktiskt om vad jag tyckte?
”Do you regret it?”, sa jag i stället för det jag hade tänkt säga. Han blinkade till ett par gånger.
”You don’t even know what I’ve done.”, sa han sakta. Jag tog ett steg närmre honom och tog hans händer. Åter igen höll jag andan. Skulle jag fortsätta så här skulle jag kväva mig själv. Harry skulle bli min död.
”If you regret it, Harry, I don’t really care what it is. The most important thing for me now is that you can learn to show your feelings again. And I can see that you’re trying.”, han tittade på mig med en blick som var som ett frågetecken. Jag ville att han skulle förstå att hans affärer egentligen inte var mina affärer så länge han själv inte verkligen ville dela med sig av dem. Han hade visat en annan sida av sig själv den senaste tiden som definitivt förtjänade lite mer frihet. Vi hade hunnit gå en bra bit nu och jag visste inte hur länge vi hade gått i tystnad. Han tänkte fortfarande igenom mina ord.
”That phone call.”, började han till slut. Han gned händerna mot varandra som var illröda av kylan. Jag plockade upp mina rosa extra vantar från min handväska och gav dem till Harry som till en början grinade lite illa åt färgen. ”How much did you hear?”,
”Not much more than hearing you being upset over something”, jag bet mig nervöst i läppen. Harry nickade och jag kunde se hur han slappnade av lite.
”I regret the things I’ve done, Jo, I really do”, det var första gången på flera år jag hade hört honom kalla mig Jo med känsla i rösten. Hans röst sprack lite på slutet och i gatulampans ljus kunde jag se hur hans blick blev tom.
”One of the things I’ve done got a crew member into an accident. But I swear to God that it was an accident!”, han nästan viskade fram orden. Han såg så liten och rädd ut för världen. Men I denna stund var han mer rädd för vad jag skulle tycka om honom efter det att han hade vågat öppna upp sig för mig. Jag drog mig Harry intill min kropp och omfamnade honom. Han borrade in ansiktet i nacken på mig och jag kunde känna hur hans salta tårar rann ner för min hals. Jag kände mig så liten i jämförelse med honom, men trygg på något sätt. Hans stora kropp omfamnade mig tillbaka och gav mig trygghet. Jag kunde äntligen andas ut. Han hade släppt in mig. Han hade äntligen efter månaders av slit släppt in mig.
Till slut släppte Harry taget om mig. Han lyfte upp blicken och tittade på mig. Precis som när han höjde blicken och tittade förbi trafiken var det som om han tittade lika djupt på mig. Som om han längtade.
”Fuck that agreement”, sa han till slut och kupade mina kinder med sina händer. Och det var där det hände. Mitt i natten på en halvmörk gata i London kysste Harry Styles mig med slitna, rosa vantar från Lindex. Och det var den bästa kyssen jag någonsin hade haft.
The Man who can't be moved Kapitel 16
”So this one stands for Anne?”, jag rörde med fingertopparna över Harrys underarm. Han ryste vid min beröring och nickade sakta. ”And this one?”, jag pekade på en av tatueringarna som stack fram under hans vita t-shirt. Harry log lite och drog ner tröjan så jag lättare kunde se vad det föreställde. En vit duva med en olivkvist i näbben.
Harry och Joanna 15 år, sommar.
Jag skyndade på stegen bakom Harry. Det började bli mörkt och solen höll på att gå ner för berget som vi just hade klättrat upp för. Väl framme vid stupet där England och Irland möttes i det Irländska havet, böjde vi oss ner och satte oss på marken. Vi satt så där en stund innan någon av oss sa något.
”Shall we?”, jag nickade. Visst skulle vi. Vi hade väntat på det här ögonblicket sedan första dagen då vi hittat henne. Och det hade varit ett par fantastiska veckor.
Harry tog fram den lilla buren som vi haft i skuggan bakom oss. Där inne satt hon; en kritvit duva som vi hade hittat tidigare under sommaren. Hon hade blivit påkörd och hade en bruten vinge, men med lite hjälp från en av Liverpools bästa veterinärer hade hon blivit så gott som helt återställd.
”What if we hadn’t found her?”, Harry log och la in en sista frökapsel till henne.
”Then she’d probably be dead now .”, Harry himlade med ögonen åt mitt realistiska konstaterande, för så var det. Han var ”drömmaren” och jag var realisten. Det var så vi kompletterade varandra. Han drömde åt oss båda – jag drog ner honom på jorden.
Harry hjälpte mig upp och vi gick fram en bit mot kanten av berget. Duvan kvittrade på glatt bakom sitt trygga galler och var inte alls medveten om att hon snart skulle prova verkligheten igen. Eller så var hon fullt medveten om vad som skulle komma – och hon längtade efter det.
”I think we should name her Liberty”, sa jag och öppnade buren för att försiktigt komma åt henne. Hon la sig bekvämt i mina händer. Jag tittade på Harry. Han log upp till öronen och tillsammans räknade vi ner innan jag kastade upp Liberty med all min kraft i luften. Vi drog åt oss en lättnads suck när vi såg henne flyga i väg över havet bort ifrån oss. Harrys ögon riktigt lyste när hon flög.
Nutid
”So… it stands for Liberty?”, jag höjde ena ögonbrynet och tittade lite undrande på Harry. Han log ett snett leende och nickade medan han tog ner tröjan lite till så jag kunde se hela tatueringen. Jag rörde lätt med fingertopparna över konturerna på den lilla fågelns vingar. Harry ryste vid min beröring.
”It was for you too, you know…”, mumlade han fram. Det var tyst och kanske egentligen helt ohörbart, men jag hörde vartenda ord av vad han sa.
Jag stannade upp och la händerna i knät. För första gången på länge blev det tyst mellan oss. Pinsam tystnad. Harry harklade och skruvade lite osäkert på sig själv.
”It was one of my first tattoos when I turned 18. I wanted it to be a reminder of the good in my childhood. And liberty is important. A reminder that you have a free will.”, Harry log ett snett leende innan han klappade mig på axeln och reste sig upp för att gå ut till köket. Jag följde honom med blicken medan han började plocka fram ingredienser till något att äta.
”Are you gonna help me, or what? Stop starring…”, jag såg hur han log lite medan han sa orden. Så jag reste mig upp och började duka fram två tallrikar. Jag vägde dem i handen medan jag ställde mig på tå för att nå de champagnefärgade glasen också. I ögonvrån kunde jag se hur Harry vände på woken i stekpannan och kastade korta blickar åt mig i smyg. Det fick mig att sträcka lite extra på ryggen och nästan tappa balansen i nedställningen av glasen och tallrikarna.
”Don’t flatter yourself!”, sa jag surt när jag Harry upptäckte att jag förstökte visa upp mig. Och jag visste inte varför vi höll på så här. Ju mer dagarna gick ju mer trivdes vi med varandra. Idag hade han en bra dag. Då trivdes jag och kunde slappna av i hans sällskap utan att behöva oroa mig över några vredesutbrott eller liknande återfall. Konstigt nog fick han mig att må bra dem dagarna. Han fick mig att tänka bort all stress. Han fick mig att känna mig lycklig igen. Jag ville njuta av dem här dagarna för jag visste aldrig när dem var slut. Om det så bara skulle vara en vecka till eller minutrar.
”Can you give me the salt?”, Harry vände bland de stekta grönsakerna i pannan och nynnade på någon gammal Hendrix låt. Jag började rota vant i en av lådorna efter saltet men kunde inte hitta det någonstans. Plötslig kände jag Harrys andedräkt i min nacke medan han smög handen in i lådan för att plocka upp det lilla saltkaret.
”Amateur…”, suckade han. Jag visste att han skämtade men hoppades att det säkert var ännu en anledning för honom att få vara nära mig. Och det var den här leken vi lekte, katt och råtta, som gjorde mig så otroligt osäker på var Harry och jag stod. Eller rättare sagt hur mycket jag kunde tänja på alla gränser med Harry.
Vårt hittills ”långa förhållande” bestod mest av att vi bråkade (lite mindre av den varan på sistone dock), åt mat som Harry lagat, managementet som ringde och skällde eller Harry och hans psykutbrott. Det var inget lätt förhållande. Om det nu kunde kallas för förhållande. Harry var som en mina. När som kunde du kliva snett och allt var förstört.
Jag började plocka i ordning tallrikar och satte in allt i diskmaskinen medan Harry höll på med något i hans sovrum. Det var det enda rummet i hela Harrys stora lägenhet som jag aldrig hade varit, som jag hade fått vara i. Han hade visat mig alla andra rummen förutom det. Dörren var alltid stängd och låst. En gång hade jag varit på toaletten som låg i ett av gästrummen. På väg tillbaka till vardagsrummet hade min nyfikenhet tagit över och helt plötsligt hade jag ställt mig en längre stund utanför den stora ekdörren som ledde in till det enda rummet som var stängt. Jag visste att skulle Harry komma på mig hade jag åkt ut med huvudet före. Men jag kom aldrig längre än en hand på handtaget. Jag var så fruktansvärt nyfiken på vad det var som gjorde att Harry ville ha sitt sovrum stängt och låst jämt och ständigt. Till och med när han var hemma och gick in i rummet stängde han dörren och låste. Jag hade frågat Liam en gång men han hade bara skrattat.
”Hunny, you know how he is…”, han skakade på huvudet och det räckte för att få mig att förstå. Liam hade inte en jäkla blekaste aning om varför Harry hade sin dörr stängd.
Jag ställde ner den sista tallriken i stället och torkade mig på handduken som hängde bredvid skåpet. Harry var inte tillbaka än. Vad gjorde han? Nyfikenheten tog över igen. Tyst gick jag runt hörnet mot Harrys sovrum. Jag kunde höra hans röst där inne samtidigt som vatten spolade från kranen i hans badrum, förmodligen för att jag inte skulle höra ut till köket. Men vid Harrys sovrum var dörren inte stängd. Den var inte vidöppen utan stod på glänt. Jag kunde skymta vita väggar prydda med artistiska, svartvita fotografier. Harry satt på sängkanten med bar rygg mot mig. Jag kunde se det stora ärret på hans vänstra skuldra som han hade fått när vi lekte i parken hemma i Holmes Chapel en gång när vi var 15 år. Vi hade tävlat om vem som kunde klättra högst i ett av träden. Harry förlorade pga. sin osmidighet och ramlade handlöst till backen redan efter några meter upp i den stora eken. Kvällen spenderades i stället på akuten och 15 stygn som Harry stolt skulle visa upp i många år efter.
Han var så vacker att det gjorde ont i mig. Och det var inget bra tecken. Han pratade lågmält och knappt hörbart men det märktes att han var upprörd. Hans andning var häftig och ryggen höjdes och sänktes orytmiskt. Plötsligt la han ifrån sig telefonen och kastade sig upp från sängen. Panikartat sprang jag mot gästrummet och låtsades komma tillbaka där ifrån. Jag mötte Harry tvärt vid dörröppningen till hans rum. Ögonen var rödsprängda och det märktes att han hade gråtit. Han slog undan blicken med en gång.
”Harry? Are you okey?”, han ignorerade mig och vände sig om. Utan att jag tänkte mig för greppade jag hans hand och vred honom mot mig. Han gjorde inget motstånd. Jag försökte vara lugn på utsidan men inom mig bultade hjärtat så hårt att jag trodde bröstkorgen skulle gå sönder. Var han arg? Nä, då hade han börjat skrika vid det här laget. Jag höjde min hand mot hans ansikte medan jag höll andan. Han lät mig kupa hans ansikte och blundade. Det var som om allt bara släppte.
”Why are you out here?”, mumlade han tyst mot mina händer. Jag strök med handen över hans kindben. Andningen var lätt och samlad. Han hade lugnat ner sig och var betydligt mer harmonisk än vad jag föreställt mig.
”I was looking for you.”, erkände jag. Han öppnade sina ögon och tog mina händer i sina.
”Let’s go out for a walk.”, Harry drog med mig ut till hallen och vi började klä på oss.
Just nu bearbetar jag sorgen som Zayn har lämnat efter sig.
Och jag funderar på att lägga ner den här novellen eller helt enkelt byta namn på karaktären Joanna eftersom jag döpte henne efter en av mina närmsta vänner och vi är nu inte längre vänner. Det är lite jobbigt att skriva på en novell som var tillägnad någon.
The man who can't be moved kapitel 15
”So, how are you feeling?”, jag satte mig på kanten av Liams säng. Han tog tacksamt emot glaset med vatten och smuttade lite försiktigt. Smaken av brustabletten fick honom att grina illa och sköt sakta undan glaset till nattduksbordet. Han tittade ner i täcket och började pilla på en lös tråd som repat upp sig i ena hörnet.
”Okey I guess…”, hans röst var knappt hörbar. Det var lite roande att se honom så besvärad över hans uppträdande under gårdagen när Harry och jag kom tillbaka till Harrys lägenhet. Jag kunde inte låta bli att le lite snett åt honom när hans trötta, chokladbruna ögon mötte mina.
”It’s okey Li, you do not have to be embarressed about last night. I understand that my disapperance worried you.”, han förblev tyst. ”Do you wanna know a secret?”, jag tog hans hand och kramade den hårt. Liam tittade upp från sängen och nickade.
”I really had a good time last night. He was different you know..”, Liam skakade på huvudet. Såklart han inte visste hur Harry kunde vara. Harry hade ju bara ett yttre mot omvärlden och det var det som Liam och de andra fick se. Med mig hade han varit annorlunda. Självklart hade jag sett samma sida som Liam kände Harry som, men Harry hade sina ljusa stunder – dem var inte många men när dem väl kom fram så visste jag att det var den Harry jag vuxit upp med. Men jag fick heller inte glömma att den Harry jag höll på att lära känna var också full av lögner, hat och egentligen bara en osäker, ung och ensam kille. Jag ville ge Harry en trygghet. Vara någon som han kunde lita på.
Dåtid – Alla hjärtans-dag (gårdagen)
”You know what?”, jag skopade in en sked med glass i munnen och skakade på huvudet. Nej, jag visste inte. Harry hade alltid något på hjärtat – bra som dålig – ärligt som osant. ”Even though I’m surrounded by all these people 24/7 I still feel alone.”, jag mötte Harrys blick och såg hur hans jadegröna ögon tittade sorgset på mig.
”Why?”, min röst var stadig men inom mig skrek den på mig att inte utmana ödet. Harry var skör och kunde när som få ett utbrott. Men han ryckte bara på axlarna och tittade ut genom fönstret. Jag betraktade hans profil. De chokladbruna lockarna föll naturligt runt hans ansikte som han irriterat drog tillbaka när de hamnade i ögonen. Visst var han vacker. Det hade han alltid varit. Jag visste att det var champagnen och all annan alkohol som spökade men att undgå sanningen var svår. Jag ville veta. Jag ville komma tätt inpå Harry igen.
”It feels like people are so busy thinking they know me that they’re forgetting to ask how I feel or what I want to do. I’m just a product. A good damn selling sex symbol!”, hans sista ordval fick mig att bubbla av skratt. Han blängde irriterat på mig och jag kunde inte riktigt sluta skratta. Jag var rädd att han skulle skälla på mig. Ställa sig upp och skapa en scen bland alla människor. Men Harry sänkte huvudet och tittade upp på mig efter en stund. Där var dem igen; de bruna lockarna i hans ansikte och det där lite sneda leendet. Jag bet mig i läppen och fick nästan bita hårdare för att inte låta alkoholen prata.
”Yeah, I suppose!”, jag himlade med ögonen och tog en klunk av min cola som Harry blandat med lite vodka på en av McDonalds toaletter. Den smakade för mycket alkohol och mer vatten än cola.
” I’m a sex symbol”. Han log självsäkert medan han drog lockarna tillbaka över pannbenet.
”Hello? Are you even listening what I’m saying?”, jag tittade upp och såg Liam irriterat klunka sista delen med vatten i glaset jag gett honom. Jag skakade på huvudet och bad om ursäkt. ”I said I’m sorry and that you don’t need to babysit me”, han kravlade sig ur sängen och drog på sig ett par mjukisbyxor innan han fortsatte mot köket.
”Breakfast?”, jag följde efter honom och satte mig på en av barstolarna. I soffan låg Danielle fortfarande utslagen sen gårdagen med en tidning på magen.
”It’s afternoon Liam… It’s time for lunch.”, Liam himlade med ögonen och plockade fram två skålar med flingor i alla fall. ”Why is she sleeping on the couch?”, Liam blickade bort mot Danielle som nu nästan låg på golvet.
”She can’t sleep when I’ve been drinking. She says I’m snoring too much. Don’t know where she got that from!”, Liam ryckte oskyldigt på axlarna och fortsatte med sin frukost. Jag tog några slevar med sega flingor som Liam förmodligen blandat med sur mjölk. Han verkade dock inte alls bry sig och tog min med när han insåg att jag inte tänkte äta mer. Från vardagsrummet hörde vi hur Danielle vaknat och rättade förmodligen till kuddarna. Sömnig, med håret på sidan gick hon rakt förbi Liam och till kylskåpet – men det stängdes lika fort.
”You must do some grocery shopping, Liam… ”, han kysste henne lätt på pannan medan hon satte sig tungt ner på stolen mitt emot mig. Jag reste mig upp och plockade ihop mina saker.
”Rough night, ah?”, Danni nickade sakta och började masserade hårbotten. ”Well, you’re too nice to him for letting him sleep in the bed and you on the couch”, hon blängde lite på Liam som var fullt upptagen med att läsa tidningen. Men jag kunde se hur han i smyg kikade under lugg på henne.
”Well, I better get going!”, jag reste mig upp och började gå mot dörren. Från köket kunde jag höra att Liam och Danielle redan börjat konversera om gårdagen. Leende klev jag ut i kylan och satte mig i min beställda taxi på väg hem till Harry.
Från Harrys lägenhet hördes musik och doften av basilika fyllde hela trappuppgången. Var han redan vaken? Jag lutade huvudet mot dörren och lyssnade. The 1975, självklart. Ett leende spred sig på mina läppar. Plötsligt rycktes dörren upp och jag föll handlöst framåt.
”Hey there!”, Harry fångade upp mig i sista sekunden. Försiktigt rätade han upp mig och log ett blygt leende. ”I made late lunch, are you hungry?”, han tittade ner i backen och nästan mumlade fram orden.
”Lovely!”, jag klev in genom dörren och sparkade av mig mina stövlar. Harry tog min kappa och jag följde honom in i köket. ”It smells lovely, Harry!”, jag gick fram till grytan och drog in doften av basilika och mört kött. Han hade städat upp sen sist jag var här och hade till och med dammsugit. Efter gårdagen kändes Harry inte lika främmande längre. Visst var han fortfarande ett stort frågetecken, men saker och ting vi hade diskuterat i går var riktigt seriösa saker. Det kändes som vi var på väg någonstans och inte gick tillbaka. Att vara hemma hos honom i hans lägenhet fick mig att känna en viss trygghet.
Harry började röra i grytan och smakade omsorgsfullt på den, saltade lite och rörde igen. Han såg lugn ut. Fridfull. Nästan lite som om han var avslappnad.
”I’m suprised that you’re awake. I though you’d be asleep.”, jag tog tacksamt emot tallriken med gryta som Harry räckte mig över diskbänken. Han log lite och skakade på huvudet.
”I woke up early.”, svarade han enkelt och tog en tugga. ”I had a really nice time yesterday.”, han överaskade mig totalt så jag nästan satt i halsen.
”Yeah, me too.”, kraxade jag fram. Harry tittade lite kisande på mig innan han fortsatte att hova in mat. Pinsam tystnad – igen.
”They called.”, började jag. Jag behövde inte säga så mycket mer. Harry visste vilka jag menade. Det var så välkänt nu. Vi båda visste om hur hårt schemalagda vi var och dessutom ett schemalagt förhållande på allt. ”Well, he wasn’t happy that we escaped the party but our unplanned date saved our arses.”, fortsatte jag. Harry nickade lite ointresserat.
Och jag ljög inte. Mangamenetet hade ringt på morgonen och varit riktigt irriterade på vår plötsliga flykt från eventet, men deras humör hade lättats upp med alla bilder och rubriker på min och Harrys dejt. Jag visste att Harry dock inte skulle bli lika glad inför vad jag skulle säga. ”But… they want us to kiss in a few days. In public.”, jag bet mig nervöst i tungan medan jag väntade på Harrys svar. Ett stort grin spred sig på hans läppar och jag riktigt kunde se hur han njöt av mitt illröda ansikte. Jag försökte gömma ansiktet i mina bara händer men Harry sträckte sig över bordet och tog bort dem.
”Don’t be shy. I won’t like it either.”, han log fortfarande så där retsamt. Jag himlade med ögonen och ryckte åt mig händerna. Jag visste att han antingen tänkte något riktigt perverst eller så gjorde han allt för att få mig ur balans. Det jag absolut inte tyckte om var den elektriska stöten som gick igenom mig när hans händer rörde vid min hud, den liksom brände och jag ville ha mer. Jag ville att han skulle röra vid mig igen. Och det var inte ett bra tecken. Det var ett steg tillbaka.
The man who can't be moved Kapitel 14
Alla hjärtans-dag. Dagen då jag i normala fall brukade sitta hemma med en B&J burk mellan benen medan James var ute på en massa fester eller hade en dejt. Jag kunde sitta i timmar och titta på min favoritserie och trycka i mig glass. Men i år var det annorlunda. Jag skulle gå på en filmpremiär och samtidigt jobba med Harry. Jag skulle visa honom hans bästa sida, få honom att svara snällt på frågor och inte skrika åt mig. Och idag var jag till och med tidigt uppe. James hade kommit över på vår årliga Valentinefrukost i alla fall
”So a movie premiere tonight? Any kissing after?”, James ställde fram Nutella och jordgubbar på frukostbordet. Jag frustade till lite irriterat.
”Shut up!”, James väntade på en fortsättning. ”We haven’t kissed yet…”, han slängde sig bakåt och gjorde en dramatisk inandning. ”Oh come on! One date and loads of fighting!”, jag slängde sista pannkakan på fatet och stängde av spisen.
”But… he’s Harry! Harry Styles!”, James snodde åt sig fatet och bredde ett tjockt lager med nutella ovanpå innan han strödde färsk frukt över. På något vis så var jag lite äcklad över att vi någon gång faktiskt skulle behöva kyssas inför folk. Det var liksom Harry. Min Harry. Nu skulle det vara som att gå upp till en främling. ”You’re too prude, honey. I bet he’s an amazing kisser!”, James blinkade med ena ögat.
”Oh I bet he is… He’s been practicing on every stranger he’s seen… But seriously, he has to make the first move. That will prove that he’s moving in the right direction.”, svarade jag bestämt och slickade av skeden med grädde. James ryckte på axlarna till svars.
”What about you?”, jag tittade på James som satt och log åt sin mobil medan han textade något jag inte kunde se. Alltid så hemlighetsfull.
”Well… what about me? Nick and I are going to a fabolous restaurant in Camden.”, hans ögon glittrade och jag såg hur lycklig han var.
”I’m happy for you.”, han nickade och vi fortsatte vår frukost.
Det var en ganska fin morgon i London. Solen sken och en hel del vårfåglar kunde höras i Kensington Park när jag var på väg till Liams lägenhet för att hämta upp honom vid lunchtid. Vid en av parkbänkarna intill Amour statyn stod en äldre man med ett gäng rosor på en kärra. Till varje främling som gick förbi gav han en röd ros. James hade berättat tidigare på morgonen att mannen alltid stått där sen han var liten pojke och delat ut rosor på Alla hjärtans-dag så jag gick förbi och tog tacksamt emot en ros. Tillbaka gav jag honom en ask choklad som tack.
”Happy Valentine’s Day!”, Han nickade lätt och jag fortsatte hem till Liam. Jag längtade till sommaren. Men denna sommar kunde jag varken åka hem till Holmes Chapel eller på någon solsemester för jag skulle ut på turné med killarna. Fast Brasilien, Spanien och Los Angeles är kanske inte jättedumt. Denna sommar skulle också vara min andra i London. Men min första utan James eftersom han och en jobbarkompis skulle till Nya Zeeland i en månad. Väl hemma utanför Liams lägenhet hörde jag inte bara en röst utan två. De pratade i lugnt samtalstorn och även ett välbekant skratt hördes.
”Li?”, jag öppnade försiktigt dörren och smög in. Och in i hallen kom Danielle i bara t-shirt. ”Oh, Hi!”, sa jag chockat. Hon skrattade lite nervöst tillbaka och omfamnade mig. ”Whyyy…?”, jag tittade misstänktsamt på henne.
”Well.. It’s Valentine’s Day!”, Liam kom ut i mjukisbyxor och en kopp te i handen. ”Just kiddin’, we’ve been back together now for a few days.”, fortfarande lite chockat tittade jag på Liam,”We love each other. We should’nt be apart.”, Liam omfamnade Dani runt midjan och kysste henne på kinden. Jag log åt de och önskade verkligen att jag någon gång i livet kunde hitta samma kärlek som Liam och Dani’s.
”Great, but seriously. We’re supposed to be at Lou’s in 10.”, Liam gick fram och kysste mig med på kinden innan han gick in i sovrummet. ”No funny business in there, Payne! Five minutes!”, Danielle skrattade högt. ”Seriously, guys!”.
Hemma hos Lou samlade jag ihop alla fem killarna innan det var dags för styling och inför premiären.
”So guys, this is an important night. Valentine’s Day. Lots of people will be there. Breathe, Smile, Repeat. Okey?”, alla killarna nickade och gick till Lou som tillsammans med en kollega skulle fixa I ordning dem. Jag stod och sorterade papper medan Sara höll på med att välja ut en klänning till mig då jag kände en hand om min höft. Harrys doft slogs emot mig och jag vände mig om.
”Do you remember Valentine’s Day when we were 15?”, viskade han. Jag nickade stumt. Hur skulle jag kunna glömma den dagen?
Harry och Joanna 15 år
Jag närmade mig fönsterkarmen och slängde över ena benet. Jag kände hur det pirrade till i magen. Ett, två, tre. Båda benen landade på marken och jag var väl behållen efter det höga hoppet. Men bakom mig hördes ingen duns som det skulle ha gjort.
”Harry?”, väste jag. Inget svar. ”Harry?!”, lite högre denna gång. Jag såg hur Harry närmade sig samma fönster som jag hade hoppat från. Han var kritvit i ansiktet.
”I can’t do this, Jo! Seriously!”, jag suckade ljudligt och gick lite närmre husväggen.
”Oh come on, Harry! Don’t be such a pussy! Remember when we jumped from the roof of Tescos last summer?”, Harry nickade. “Then what’s all the fuss? Come on!”, Harry tog ett djupt andetag och slängde sedan over båda benen. Han blundade och lät sedan kroppen falla. Ett ljudligt skrik hördes över hela grannskapet.
”Shssssy! Somebody could hear you!”, jag hjälpte honom upp från marken och vi började springa mot Harrys systers bil.
”Remeber that jumping from my window was your idea when we’re getting caught!”, muttrade han surt. Jag skrattade åt hans barnsliga beteende medan Harry satte sig vid ratten och jag i förarsätet. Harry hade tagit några lektioner på körskolan men var inte alls i närheten av ett körkort, ändå tyckte vi att det var en bra idé att låna Gemmas bil i kväll. Stötigt körde Harry ut ur stan. Vi pendlade hela tiden mellan 20 och 50 km i timmen, ingen jämn hastighet. Väl ute på landsbygden vid vår åker ställde vi upp bilen med lysena släckta och satte oss på motorhuven. Jag halade fram en av mammas vinflaskor hon gömt nere i källaren och gav den till Harry.
”How?”, han tittade misstänksamt på mig. Jag log lite finurligt och han nöjde sig med det. Och där satt vi; två tonåringar som nyss stulit en bil och delade på en flaska rödvin mitt ute på en åker på självaste Alla hjärtans-dag. Det var stjärnklart och man kunde se fullmånen sticka fram bland trädtopparna. På något sätt var det liksom perfekt. Det var meningen att göra dumheter när man var i vår ålder och Harry och jag hade känt varandra så pass länge nu att en sådan här grej var en piss i Mississippi.
”Do you remember when we..*hick* met at the train stration?”, Harry sluddrade och höll på att glida ner från motorhuven. Jag skrattade och hann precis fånga honom. Jag nickade åt hans fråga. Vi hade suttit i flera timmar och pratat om allt möjligt, mest om hur mycket vi hatade Alla hjärtans-dag. Vi var nog lika mycket berusade och hade bestämt oss för att det var bäst att ta oss hem. Harry skulle köra. Vi halkade in i bilen och Harry fumlade med nycklarna. Bilen gick i gång och vi puttrade hemåt – på fel sida av vägen. Som tur var hade vi inte jättelångt men en bil som vinglade från ena sidan till den andra kunde inte ha sett mer misstänktsam ut. Väl hemma klev vi ur bilen och smällde igen dörrarna. Vid uppfarten stod en polisbil och Gemma tillsammans med Anne. Vi skulle verkligen inte komma undan med detta.
Nutid
”Anne was so mad.”, skrattade jag tyst. Harry satte sig bredvid mig.
”And Gemma wanted to kill us for years after that!”, han tog en klunk av sitt vatten han hade i handen och suckade djupt. ”But it was a real good night, wasn’t it?”, han log åt tanken och jag nickade.
”Why did you ask?”, jag gick bakom skynket och tog på mig en knälång blå klänning. Harry tittade fram och drog upp dragkedjan åt mig.
”Because I think we should re-do that tonight. But in a restaurant of course”, jag tittade chockat på Harry. Så här många gånger hade jag nog aldrig blivit överraskad på en och samma dag.
”You? You, Harry Styles?”, han höjde ett ögonbryn och gick för att hämta sin slips. ”Are you feeling well?”, han skrattade ett dovt och mörkt skratt som kom från bröstkorgen.
”I’m serious. Wear something nice; like this one.”, han drog med handen över min rygg där klänningens dragkedja fanns.
Det var folk överallt. Kameramän, journalister, skådisar, assistenter och mitt i allt mina killar. De skötte sig hittills i alla fall. Jag höll ett stadigt grepp om Nialls arm när vi banade oss fram till första journalisten. En lång och slank man med getskägg. Zayn grinade illa och tittade vädjande på mig. Jag ryckte på axlarna och pushade fram Louis först. Två minuter, max, på varje station sedan var vi tvungna att gå vidare. Mannen med getskägg hade mest varit intresserad av killarnas nya turné och om det skulle bli någon uppföljare snart till albumet. Vid nästa station stod en yngre tjej med en äldre man som höll i kameran. Hon vände sig hastigt om och höll på att snava på sladden till mikrofånen.
”My name is Jamila Agrton and I’m standing here at the premiere of The Viewer with the famous pop sansation One direction.”, killarna hälsade artigt och besvarade hennes frågor. Jag började pusha på Liam när Jamila plötsligt vände sig mot bara Harry.
”I’ve heard a rumour that you and you’re PR stole your sister’s car and got drunk one Valentine’s Day. Is that true?”, Harry skrattade lite. Inte den här frågan! Harry hade skött sig så bra hittills och nu skulle han förstöra allt. Jag drog lite försiktigt i Harry som blängde surt tillbaka.
”Well…”, åhh nu kommer det… ”I don’t think that this is you business.”, Han kysste henne lätt på kinden och fortsatte framåt till nästa journalist. Åter igen hade Harry chockat mig. Hade Harry just försvarat oss i pressen? Vad höll han på med?
Filmen var en romantisk komedi om två unga kvinnor som har levt hela sitt liv som bästa vänner tills en av dem upptäcker att hon istället tycker om kvinnor, och att kvinnan i hennes liv är hennes bästa kompis. Jag hade dock tappat intresset av filmen redan efter tio minuter och gick tillbaka till baren. Jag beställde in ett glas vin och satte mig vid bardisken. Inne i salongen hördes skratten som förmodligen kom till något dåligt skämt från Sandra Bullock. Killen i baren torkade uttråkat med en disktrasa bort rester av en mojito. Vinet jag hade beställt smakade surt och inte alls så ”fruktigt” som jag hade velat ha det.
”There you are.”, Harry slog sig ner bredvid mig på en av barstolarna och drog med handen genom sitt lockiga hår. Jag log lite snabbt tillbaka medan jag tittade på hur han beställde in samma glas som jag.
”I wouldn’t drink that if I was you.”, han förde glaset till munnen och stoppade precis när jag sagt det. Han ställde ner det på bardisken igen och började leka lite med servetten han fått.
”And why if I may ask?”,
”Sour.”, svarade jag enkelt och tog en klunk i alla fall. Han skakade på huvudet och tog även han en klunk. Harrys ansikte förvandlades till en rad olika grimaser. Jag skrattade och gav honom en menande blick som betydde mer I told you so.
”Bad movie, ah?”, han ignorerade min blick och bytte istället ut sitt vin mot en öl och gav tillbaka mitt vin också.
”I don’t like Sandra Bullock.”, han nickade. ”And…”,
”…Valentine’s Day.”, fyllde han i. ”I know you don’t. What abou that dinner now?”, han log sitt underbara leende så alla hans smilgropar syntes. Vi hörde applåderna från biosalongen och dörrarna öppnades i förberedelse för att alla skulle ta sig ut. Harry tittade snabbt mot salongen innan han tog min hand. ”Now. Please?”, jag nickade och vi sprang ut till parkeringen där alla journalister väntade . Harry ropade till sig en taxi och så snabbt vi kunde sprang vi mot den. I bakgrunden hördes journalisternas rop och fotoblixtarna dånade. Väl inne i bilen kunde vi pusta ut.
”That was close.”, var det enda Harry sa och taxin körde in mot stan.
Restaurangen som Harry hade tänkt ut var fullt med folk som var på väg ut till en kväll i den pulserande storstaden. Jag njöt i normala fall av att sitta på en restaurang fullt med folk och bara kunna prata med vem som, men ikväll kunde jag inte det. Och förmodligen aldrig mer igen. Jag var med världens mest kända kille just nu och restaurangen vi just hade parkerat utanför skulle vara som att gå och sätta benet i rävsaxen. Harry suckade trött och vände sig mot mig.
”I’m sorry but..”, började han.
”There’s no way I’m going in there with you.”, slängde jag ur mig. Men Harry tog det på rätt sätt. Vi visste båda två att det var alldeles för riskabelt att gå in där.
”I know a McDonalds a few blocks away from here.”, den indiska taxichauffören vände sig om. Vad hade vi för val?
Så där satt vi sen. Jag i en galaklänning värd flera tusen kronor och Harry i en kostym säkert värd dubbelt så mycket, inne på ett shabbigt McDonalds i södra London. Inte nog med det; det var Alla Hjärtans-dag också. Förhoppningsvis kunde vi skratta åt det här senare. Men det bästa var att ingen kände igen oss, trots att vi drog en viss uppmärksamhet till oss, och de få som befann sig inne i rummet var ett äldre par och några yngre killar. För några veckor sedan hade jag aldrig trott att jag skulle sitta på ett McDonalds med Harry igen. Precis så som vi en gång i tiden brukade göra.
”So, how’s my progress going?”, Harry knölade ihop omslaget till sin Big Mac och tog en klunk av min cola.
”Well… after tonight you’ve done really well. But I guess there’s still twist and turns with you. I’m not a psychologist.”, jag viftade undan ämnet som jag visste att Harry egentligen ville diskutera.
”You read psychology in High School!”, påpekade Harry. ”But I guess that doesn’t count you as an examed psychologist then. Besides, I don’t need one.”,
“You don’t need one? You’re a wreck Harry.”, jag ångrade mina ord nästan så fort de ramlat ur min mun. ”I’m sorry, I didn’t mean that..”, men han blev inte arg. Han bara ryckte på axlarna och nickade.
”Well,I guess I can’t handle all this famous shit well anymore.”, det gjorde mig glad att Harry äntligen hade sagt det högt. Jag vet att det inte bara var en bekräftelse för mig utan också inför honom själv. ”Shall we go?”, han ställde sig upp och vi gick bort mot utgången. Ingen hade upptäckt oss och vi kunde lugnt och sansat hitta en taxi som tog oss hemåt. Medan jag spenderat tid med Harry hade jag i princip glömt bort hur de andra fyra killarna hade det. De var trots allt mitt ansvar också, hur ogärna jag än ville det i mellanåt. Niall hade ringt och smsat mig fyra gånger. Louis hade lämnat fem röstmeddelanden, som man dessutom inte ens kunde höra vad det var han sluddrade om. Liam och Danielle hade vardera ringt och skickat flertal sms de också. Alla utom Zayn, men jag antog att han satt i ett hörn någonstans och hade det bättre än någon annan – genom att titta på de andra. Förmodligen var det han som hade koll på dem också.
När taxin svängde in på uppfarten till Harrys lägenhet var Liams Range Rover parkerad utanför och även Liam stod lutad mot den.
”We’re in trouble…”, viskade Harry och öppnade dörren. ”Hello there, Liam. How was the film?”, Harry gick fram och skulle krama Liam, men Liam backade frågandes iväg.
”Fuck you, Harry. Where the hell have you two been? I thought you’d kidnapped her!”, jag klev ur och betalade taxin och såg hur upprörd Liam var. Ansiktet var rött och händerna knutna. Han hade druckit också.
”Come on Li. Let me take you home.”, jag tog tag I hans arm och pushade honom mot hans bil. Harry skrattade åt Liams beteende och vände sig om för att gå in. ”Harry?”, Harry vände sig om när jag ropat hans namn. Liam fortsatte streta emot när jag tryckte in honom i bilen och den fina bilden av mig som säger hej då till sin ”fake-pojkvän” förstördes ganska snabbt.
”Thank you for tonight. I’ve got faith in you.”, han nickade och log ett stolt leende.
På vägen hem till Liam tänkte jag igenom kvällen. Vi hade inte bråkat en enda gång och han hade visat flertal glimtar av min gamla Harry. Det fanns hopp i honom. Jag hade tidigare i mitt liv upplevt en bra alla hjärtans-dag som jag sent skulle glömma. Den var med Harry den där kvällen när vi var femton och snodde Gemmas bil. Ikväll kunde jag lägga till en kväll till på listan. Den var också med Harry. Och vi hade bara varit oss själva.
The man who can't be moved Kapitel 13
Det var spänt mellan oss. Han hade inte tittat på mig en endaste gång under hela repetitionen vilket irriterade mig. Ett hej skulle i alla fall inte skada.
”Keep it up, Liam! Try not to hold on to that note too long, Zayn! Great Job, Niall!”, de hade repetitionsövningar inför turnén som vanligt på fredagar och just idag gick det ganska hyfsat. Liam såg piggare ut och hade inte alls den där ledsna blicken i ögonen längre som han hade här om dagen. Zayn lät bättre i halsen efter en veckas tystnad och halstabletter. Louis dansade runt som vanligt och gjorde egentligen ingen nytta, medan Niall var den enda som stod rätt upp och ned och höll sig till schemat, konstigt nog. Och sedan var det Harry. Han såg inte lika blek ut som han brukade och inte heller lika röd i ögonen. Halsen lät friskare också. För ja, han sjöng faktiskt med de andra idag.
”I don’t know what you’ve done to Harry, but halleluja! I ow you!”, deras röstcoach vände sig mot mig innan han åter igen riktade blicken mot killarna. Visserligen kanske Harry hade en bra dag, för sådana hade han tydligen ibland, eller så hade han faktiskt tänkt lite på vad jag hade sagt till honom under vår kväll.
Repetitionen var slut och killarna hade sitt frukostbreak. Harry satt i ena hörnet som vanligt medan de andra satt med resten av crewet. Jag tog min banan och yoghurt med mig och styrde stegen mot Harry. Han satt med sin mössa nerdragen över öronen med lockarna hängandes utanför och åt på något som i alla fall liknade en croissant.
”Hey.”, började jag försiktigt. Jag dunsade ner på golvet bredvid honom och väntade på svar. Ingenting. ”Hey, Harry.”, sa jag lite högre denna gång. Han mumlade något till svar. ”So… today we are strangers, ah? Isn’t that a little bit strange?”, jag skrattade lite åt mitt egna skämt. Men Harry skrattade inte, sa något eller ens rörde en min på ansiktet. Men jag skulle inte låta honom komma åt mig! Ville han bråka och ta den krångliga vägen som vanligt så skulle han få den.
”Ok, Harry. Seriously! You were great out there today and you barley speak to me. What’s wrong?”, han suckade och ställde sig upp. Han var vilsen och såg så förtvivlad ut. En lögn var på väg.
“Don’t you get it? I’m not the one you met at the train station when we were younger anymore. I’ve changed. You should change too. You’re not happy, Joanna. You just wandering around, trying to find a solution to your life. But guess what; there’s no solution! You’re lost!”, nu skrek han nästan ut de sista orden. Hela rummet var tyst och allas blickar var vända mot oss. Varje litet ord han sa högg tag i mig och det värsta av allt var kanske att han hade rätt. Så istället gjorde jag det jag alltid hade gjort när vi hade bråkat; jag spydde tillbaka och flydde.
”So you’re happy then? Smoking weed, parting, sleeping around with strangers? Blowing away your career? Liam, Zayn, Niall and Louis’ career?Then you’re more fucked up than I thought, Harry. That’s not happiness. That is loneliness and depression.”, jag rafsade åt mig min väska medan jag så stolt som möjligt försökte gå i väg med huvudet högt. Inom mig skrek jag. Jag hade varit så nära att komma åt honom. Liam närmade sig men jag tittade varnande på honom. När jag gick förbi gruppen sänkte de sina huvuden och vägrade möta min blick. Jag vet inte om de skämdes över Harrys beteende eller om de faktiskt visste att nu kanske det var slut. Att det lilla hopp som hade funnits försvann i ett nafs.
Harry
Jag hade skrikit på henne igen. Det började bli en vana. Så fort det funkade någorlunda mellan åt så var det något annat som blev ett problem. Det var som att ”vi” var en trigger till mina aggressioner. Så fort jag tänkte på henne blev jag arg. Hon var alltid i vägen. Så fort jag mådde bra blev hon den som fick mig att må sämst igen. Hur kunde Ted och de andra inbilla sig att någon som hon skulle få mig att bli det de kallade ”normal”? Och hennes ord satte sig på näthinnan; So you’re happy then?
Var jag lycklig? Klart som fasen att jag var lycklig. Jag var ju Harry Styles!
Jag gick ut på balkongen på tredje våningen och tände min tredje cigarett den här morgonen. Lät röken fylla mina lungor innan jag sakta släppte ut den igen. Det var en frihet. Plötsligt blev jag avbruten av min ringsignal.
”What?”, svarade jag irriterat.
”Come downstares, Harry.”, det var Ted och han lät inte så värst munter. Jag släckte cigaretten och gömde den bakom en takpanna för att vara säker på att Zayn inte skulle ta den när han kom upp hit. Och som jag misstänkte mötte jag honom i trappen på vägen ner. Han
boxade in mig i väggen med ena axeln. Jag var precis på att starta bråk tillbaka men att behöva prata om en grej till med Ted var onödigt. Väl nere satt Joanna vid bordet inne i fikarummet tillsammans med Ted. Hon grät sällan och inte ens nu med de hårda orden jag kastade på henne, så hade hon gråtit.
”Sit.”, Ted pekade på stolen bredvid Joanna. Jag satte mig bredvid henne precis som första dagen för några veckor sedan på Teds kontor. Ted harklade sig lite nervöst innan han tittade besviket på mig.
”Harry, this is ridiculous! Joanna told me about the little fight of yours and this is really annoying. You’re a grown up man and here I am, telling you what to do, giving you chances after chances like a ten year old boy.”, han skakade lätt på huvudet. Joanna sneglade på mig ögonvrån. Jag såg hur hon svalde några gånger.
”Harry?I’m not here to change the person you are. I’m here to help you.”, hon tittade sorgset på mig. Och åter igen fick hon min ilska att bloss upp.
Joanna
Han tittade inte på mig men jag såg hur hans käkar spändes och att blodet pumpades hårdare ut i musklerna. Jag vände mig mot honom och la försiktigt min hand på hans. Det var en chansning. Först knöt han handen till en knytnäve och blev röd i ansiktet. Men lika snabbt så mjuknade han och slappnade av. Jag såg det som en framgång och slöt hela min lilla hand om hans. Ted brast ut i ett jättestort leende.
”Well, I think my job is done here! Don’t forget about the premiere of the new Valentine's Day movie tomorrow. Joanna shall be backstage and help you and the other boys with PR.”, Ted nickade mot Harry och reste sig sen upp och gick ut mot dörren. Han vände sig om innan han stängde den.
“What you two had seems to be very special. Don’t you ever forget about that.”, han nickade sen och gick ut. Jag släppte Harrys hand och reste mig upp. Intrasslandes i stolen gjorde han likadant.
”Jo? I’m sorry I yelled at you.”, jag nickade.
”You should’ve done it more private!”, jag blinkade mot honom och gick stolt ut ur rummet. Jag skulle aldrig kunna ändra Harry som person; det som han kände, ville och önskade. Men jag kunde hjälpa honom på vägen till att bli lycklig. Jag kunde inte tvinga honom till något men efter dagen kändes det ändå som en vinst när han inte ryckte åt sig handen. Det gällde att utmana och tänja Harry. Kanske till och med bräcka honom.
The man who can't be moved Kapitel 12
Jag kunde inte sluta titta på hans leende. Speciellt när han tittade ner på sina händer och log ett sådant där finurligt leende där båda smilgroparna syntes. Han blev… vacker på något sätt.
”Tell me, why are you starring at me, Mueller?”, frågade han och viftade med sitt whiskyglas samtidigt som han blinkade med ena ögat. Jag harklade mig och tog en klunk av det syrliga vinet som Harry hade beställt in åt mig. Det var sent gånget in på kvällen och vi båda hade tagit oss ett par glas.
”I was just admiring your dimples.”, han log så där vackert igen.
”No, seriously. Why?”, han blev allvarlig. Jag följde med blicken längs konturerna av hans händr om glaset.
”No, seriously. I was.”, jag kände hur jag blev lite röd om kinderna. ”I think they look really beautiful on you. That’s why people adored you so much!”,
“Adored”? I see.”, han sköljde ner det sista av whiskyn och reste sig upp och räckte mig hans hand. Jag tog den försiktigt. Han kommenterade inte det jag hade sagt och jag tror inte heller det hade behövts, jag visste att han tänkte på det; hade jag rätt eller hade jag fel?
Vi gick ut i den nu mycket kyligare luften. Åter igen under tystnad. Jag undrade vad han tänkte på. Tänkte han vad som skulle komma härnäst eller tänkte han fortfarande på det jag hade sagt? Under de senaste veckorna hade jag i alla fall lärt mig en sak om Harry; han visade inga känslor längre. Inte som han brukade göra som yngre. Det gjorde mig ledsen och nästan lite besviken på honom, att han hade låtit sig själv bli så tagen att han faktiskt glömt bort vem han var. Jag stannade och Harry fortsatte gå innan han upptäckte att jag inte längre var vid hans sida. Han vände sig om och höjde ett ögonbryn.
Harry och Joanna 16 år
”I like it here.”, Harry tog ett bett av sin macka och vände sig mot mig. Jag nickade bara till svars men min blick var fäst mot himmelen.
”I know, it’s beautiful.”, vi satt ute på en åker mitt ute i ingenstans på hans motorhuv. Det var sent in på kvällen och vi hade smitit ut från våra föräldrar. Det var vår grej att bara lägga oss på bilen och titta på stjärnorna. Vi gav dem namn och hittade på livs-historier åt dem. I kväll hade vi smitit ut för att det var den natten man kunde se Saturnus.
”There he is!”, Harry pekade upp mot himmelen. Och där var han ja, Saturnus. ”I could stay here forever.”, suckade han efter en långt tystnad. Jag nickade igen. Vi låg tysta en stund. Tittade på stjärnorna och åt våra mackor.
”Jo, I think I’m ready for X-factor this year. They’re having auditions this month and I’m going to try!”, jag höll på att sätta i halsen. Harry hade försökt ta till sig mod länge och nu skulle han äntligen försöka. Jag kastade mig om halsen på honom och kramade honom hårt.
”I’m so proud of you! That’s fantasic news, Harry!”, han log lite snett, så där så att han tittade ner i backen och hans smilgropar syntes. Han var vacker. Och kanske var det nu som det hade varit ett ypperligt tillfälle att berätta hur jag kände för honom inför alla dessa år, men jag kunde inte få orden ur mig. Jag hade försökt så många gånger att säga det till honom, jag hade till och med försökt skoja fram det, men varje gång slutade det med att jag tänkte det i stället. Jag tänkte på hur mycket jag egentligen kände av honom och jag längtade så det gjorde ont i mig att få höra hans ord tillbaka.
Nutid
”Why did you stop?”, han hade fortfarande ena ögonbrynet höjt. Jag tog fram mina vantar och tittade sedan upp mot himmelen.
”I hate London sometimes. D’you know why?”, han skakade lite förvirrat på huvudet. ”You can’t see the stars and the moon because of all the smog.”, sa jag och började gå lite sakta. Han nickade lite stumt och vi fortsatte att gå igen.
”If you look really closely, you can see Saturnus tonight.”, han tittade på mig och log lite.
”You remember?”, och det förvånade mig att han faktiskt kom ihåg något så oväsentligt som vilken tid på året man kunde se Saturnus.
”Of course I do, I like to take a taxi to Enfield and just walk around in the dark sometimes, you know.”¸ helt borta kanske han inte var. Lite utav den gamla Harry hade jag faktiskt mött i kväll. Och han var precis så som jag mindes honom. Precis den jag ville få tillbaka. Den jag var tvungen att få tillbaka.
Vi började närma oss krysset där vi skulle gå skilda vägar. Jag blev nervös över vad han skulle säga, göra och om det fanns några journalister utanför Harrys lägenhet. Men när vi kom fram var det ingen där. Det var mörkt och kallt, men det hindrade inte London från att vara vaken; full trafik och affärerna var fortfarande öppna tillsammans med några pubar i området.
”Where are they?”, jag tittade mig omkring. Harry skrattade lite.
”I tweeted right before we went out that I was going to a party in West End. They’re probably there waiting for me.”, han satte nickel i dörrarna. “This was nice, see yiu tomorrow, Jo.”, han kysste mig lätt på pannan innan dörren slogs igen bakom honom och Harrys rygglavla sakta försvann in I lägenheten. Jag var helt förstummad.
Det tog säkert en timma innan jag kunde sätta min nyckel i min dörr hemma. Jag hade tagit fel tunnelbana flera gånger och aldrig kommit rätt, bara tänkt på hur Harry betett sig under kvällen, hur ”normal” han hade varit. Det första jag gjorde efter att jag hade duschat var att ringa James. Vi hade inte pratat på evigheter och nu behövde jag verkligen prata av mig.
The man who can't be moved Kapitel 11
Jo, jag spydde nästan av nervositet. Jag var så nervös över att åka hem till Harry att jag skulle kunna hoppa framför ett tåg. Och det jag var mest nervös över var nog egentligen över hur awkward allt skulle vara. Vad skulle vi prata om? Skulle han sitta och sura hela kvällen eller skulle han visa sig trevlig och glad inför omvärlden? Jag var nervös över vilken av alla ”Harry Stylesen jag skulle få träffa.
Liam satt på min sängkant och pillade med mobilen medan jag för tionde gången provade en klänning.
”What about this one, Li?”, frågade jag och svängde med tyllen. Jag såg hur han tittade upp en kort sekund och hummade något. Jag suckade ljudligt och vände mig om för att hoppa upp bredvid honom. ”Seriously, stop paying attention to your phone and help me!”, sa jag desperat och tog telefonen ur hans hand.
”Come on, Jo! Give it back!”, Liam snodde åt sig den och återgick till sin dvala igen. Det var då jag förstod att han var upprörd över något. Jag hade varit så upptagen med dejten att jag glömt att se hur Liam mådde. Han såg tröttare ut och om jag inbillade mig eller inte, men jag tyckte att han hade gått av sig de senaste dagarna.
”How are you?”, jag strök honom försiktigt över armen. Musklerna spändes och han tittade sorgset upp.
”Dani and I broke up”, jag drog efter andan sedan kastade jag mig om halsen på honom.
”I’m so sorry to hear that! Is there anything I can do?”, Liam skakade på huvudet och log lite snett. Varför var Liam så underbar? Han av alla människor förtjänade någon som älskade honom, väntade på honom hemma i England och som inte brydde som om andras åsikter. Han var känslig och kärleksfull och behövde någon som kunde ge honom något tillbaka. Den vänskap och trygghet Liam hade gett mig i början när jag kom var oersättlig. Jag skulle aldrig kunna betala tillbaka honom.
”Take a pair of black jeans and a nice top with your coat. You look nice in everything!”, var det enda jag fick till svar.
Jag fixar det inte. Jag vänder om och tar en taxi hem. Eller kanske en korv på vägen… Sen måste jag ringa och sjukanmäla mig i morgon så Harry inte misstänker något. Men jag kunde ju såklart inte vända om. Liam stängde bildörren efter mig och jag gick fram till entrén. En äldre man med kostym stod som dörrvakt och stoppade mig nästan precis vid handtaget.
”Where do you think you’re going, miss?” frågade han barskt. Jag stack ner handen i väskan och fiskade upp min mobil och letade fram Harrys nummer. Han hade skickat ett sms tidigare under kvällen med adress, en kod och hans signatur. Vakten bad om ursäkt och släppte in mig i lägenhetshuset.
”Have a nice evening, miss Mueller!”, jag nickade och gick bort till hissen. Nu började jag känna av nervositeten på riktigt. Hade det stått en buske eller papperskorg i hissen hade jag spytt på riktigt. Väl uppe på sjunde våningen gick jag fram till sista dörren i korridoren. Jag tog ett djupt andetag. Ett till. Ett till, och precis innan jag ska knacka åker dörren upp. En rödhårig tjej i bara underkläder klev ut framför mig. Hon hade en cigarett i ena handen och kläderna i den andra. I bakgrunden hör jag Harrys röst.
”Clare? Who is it? If it’s the cleaning lady again, tell her to fuck off!”, han hade druckit.
“ Hello to you too!”, jag trängde mig förbi “Clare” och banade mig fram till Harry som rökte ut genom fönstret. ”Kick her out, I don’t care who she is, but kick her out, get dressed and clean up yourself! You’ve got 10 minutes, Harry. TEN!”, jag var arg och besviken på honom. Jag vet inte varför men någonstans önskade jag innan jag kom hit att han hade ansträngt sig. Jag önskade att han faktiskt brytt sig.
”Stop caring so much, Joanna! I do what I want!”, han var som sagt lite onykter. Clare som börjat känna sig lite obekväm hade till en början klätt på sig. Hon blängde surt på mig i ögonvrån och så fort Harry tittade på henne log hon ett stort leende. Hon gick fram till honom och smekte honom lätt på bröstet.
”You know where to find me, babe. Just call whenever you want.”, Harry kysste henne innan hon dansade förbi mig. ”Bye, mum!”, väste hon innan dörren smälldes igen.
”Eight minutes, Styles!”, jag spände ögonen i honom och han ryckte nonchalant på axlarna.
Tio minuter senare kom Harry ner i lobbyn, och med gift i munnen var jag tvungen att erkänna; han var vrålsnygg. Ett par svarta jeans, boots och skjorta med sin öppna kappa över. Håret hängde som en mopp och de tidigare trötta ögonen såg pigga och kaxiga ut.
”Ready to go, muuuum?”, flinade han och räckte ut sin arm åt mig.
”I won’t forgive you so easy, Styles”, svarade jag och marscherade ut genom svängdörrarna med Harry tätt i släptåg, förvånad över att jag nekat honom. Vi promenerade under tystnad bort mot en restaurang som Harrys vän ägde. Plötsligt utbrast han;
”You do care who she is.”, jag visste vart detta skulle leda. Han kunde mig utan och innan.
”No.”, svarade jag sammanbitet.
”Her name is Clare Evans, she’s 22 years old and works as a waitress in Cambden.”, jag såg i ögonvrån hur Harry log med hela ansiktet. Jag svarade inte. Han försökte få mig att visa avundsjuka så han kunde tjata om att han haft rätt. Det var en lek vi brukade leka som barn; vem som kunde bräcka den andra först. Harry vann alltid. Kanske för att han visste exakt vilka knappar han skulle trycka på, men också för att han var envis som en åsna. ”We met a couple of weeks ago and there’s nothing more than sex actually. I hate relationships. Sooooo boring!”, fortsatte han enkelt. Jag började leta efter skylten till restaurangen samtidigt som jag grävde allt djupare in med naglarna i jackfickorna. Och jag visste att Harry bevakade varenda rörelse jag gjorde. ”Sex’s more fun! And Clare doesn’t care who I am, she just wants what I want!”, mina käkar spändes. “And she’s amaaaaazing in bed!”, jag bet mig I tungan.
”I don’t like her. She’s not good for my job or ”our relationship”, Harry!”, var det enda jag sa. Jag hörde hur Harry började fnittra bredvid mig. Och då brast det.
”STOP IT! STOP IT! I don’t want to hear, Harry! It’s grouse! And you’re just trying to make me jealous!”, jag ställde upp mig framför honom och bankade på hans bröst. Och Harry skrattade. Och skrattade.
”I won! I won!”, sjöng han och gick förbi mig. Sanningen var att han faktiskt hade vunnit, enligt våra regler. Men det som störde mig mest var att Clare faktiskt var i vägen. Hon och alla andra tjejer egentligen, för gud vet hur många ”call girls” Harry egentligen hade.
”Oh no you did not!”, jag följde efter honom och vi stannade upp framför dörren till restaurangen. ”This ain’t over, Styles”, spottade jag fram.
The man who can't be moved Kapitel 10
Jag gick dag ut och dag in utan att riktigt veta vad jag skulle göra med Harry. Ibland kunde det gå flera minuter utan att jag tänkte på honom, men så fort jag inte hade något att göra kom tankarna tillbaka och flera minnen om Harry och mig när vi var små. Det hjälpte inte att det var otroligt svårt att undvika honom. På ”jobbet” träffade jag honom jämt och ibland kunde jag tvingas att spendera flera timmar i ett litet rum med honom och flera journalister. Det var visserligen inget direkt svårt jobb eftersom min chef, som egentligen var min assistent, fixade allt åt mig. Jag behövde egentligen bara ”lära mig manuset och gå ut på scenen”. Det fanns dagar då Harry och jag inte sa ett ljud till varandra, det kunde gå två eller tre dagar till och med. Jag bara gav honom korta instruktioner som han, oftast, följde utan protester, och protesterade han så sa alltid Liam till honom. Harry ville egentligen inte lyssna på Liam heller tror jag men det var inget snyggt yttre att stå och bråka inför journalister eller mitt ute på gatan. Jag hade haft flera hundra samtal kändes det som med Paul, en av deras livvakter, om Harry och hans beteende. Och det spelade egentligen ingen roll med vem jag pratade, alla sa likadant; han har förändrats på grund av kändisskapet.
Men det var en specifik händelse som fick mig att haja till på en morgonintervju med ett tjejmagasin. Vi satt inne i ett konferensrum i centrala London hos tidningen Dream Girls. Jag satt på en av stolarna och antecknade det Harry sa i ett av hörnen, precis som vanligt vid en intervju. Jag ville få ut som möjligt av hans ”sessions”, speciellt eftersom vi aldrig själva pratade längre i enrum. En lång och spinkig kvinna i en tajt, svart klänning som inte alls passade hennes figur, kom in och satte sig mitt emot killarna. Hennes blonda hår var uppsatt i en stram hästsvans och hon tittade djupt in i Nialls ögon. Han sökte sig med blicken mot mig och jag log lite tröstande med tummen upp. Men trots hennes konstiga klädval och sättet att le så där lustig mot stackars Niall, så var hon ganska vacker. Hon började fråga killarna den vanliga sortens frågor; hur det är att jobba tillsammans med fyra andra killar, hur det är att vara borta från familj och vänner så pass länge, vilket som var deras roligaste minne tillsammans och så vidare. Killarna svarade som vanligt väldigt artigt och skämtade med varandra, till och med Harry drog på ett leende. Niall försökte undvika Maron, som hon hette, och hennes blickar. Det fick mig att skratta och ibland fick jag en kall blick av kameramannen och producenten som förmodligen inte var så glad i att behöva redigera bort ett kvinnligt skratt i bakgrunden på sin 20 minuter långa intervju med världens största pojkband. Men när intervjun nästan var helt över, kameran höll på att packas ner och Maron kollade igenom sina papper noggrant så hon inte missat något. Ett och annat svar kollades en extra gång med någon av killarna. Hon tittade sen plötsligt upp på mig och synade mig noga.
”You’re one of Harry’s childhood friends, aren’t you?”, hon sökte bekräftelse hos Harry som tittade skrämt in i mina ögon. Jag vet att vi allihopa skulle försöka att hålla allt så hemligt som möjligt om min och Harrys bakgrund tillsammans, det skulle inte se så fint ut sedan om det kom ut att Harrys pr maneger faktiskt var en gammal vän.
Jag tänkte noga igenom mitt beslut innan jag log ett leende mot henne. Sanningen skulle komma ut förr eller senare.
”Yes, that’s correct! We used to live in the same town.”, svarade jag ärligt. Hon nickade och log tillbaka.
“Well, the world’s small, isn’t it?”, det var då jag insåg at hon hade luskat ut en privat fråga om Harry och mig som var emot vår policy.
”But that’s privat, you can’t write that in the magazine.”, Liam ställde sig upp redo att gå och tittade bestämt på henne. Hon himlade med ögonen, packade ihop sina saker och gick ut ur rummet med sina kollegor. Jag mötte Harrys blick och vi båda visste vad det här skulle innebära; i morgon skulle säkert hela världen få reda på att Harrys nya PR manager också var hans gamla barndomskompis, vilket heller inte var så bra eftersom vi sen skulle också ”börja dejta”. Modest skulle inte vara glada åt detta.
”Harry? Can I have a minute of you’re time?”, jag nickade lite åt det mindre rummet som låg intill konferensrummet. Han ställde sig upp och följde efter. ”This is a mess!”, jag stängde dörren och strök bort luggen från ögonen.
”This is your mess, Joanna. You’re supposed to fix me without them even noticing. You’re my PR manager. And now they also know that you’re my old childhood friend.”, han satte sig lite fundersamt ner i en av stolarna. Det som fångade mitt intresse med en gång var att han faktiskt inte var arg eller irriterad, bara fundersam. Han tänkte tyst och jag önskade intensivt att jag faktiskt kunde läsa hans tankar.
”You… you’re not mad this time?”, jag satte mig mittemot honom.
”No, why would I?”, jag fattade ingenting. Han var verkligen Dr. Jekyll and Mr. Hyde. ”I think we should start”to date” this afternoon. I mean before everyone starts making up their own stories.”, han reste sig upp ur stolen och var på väg ut ur rummet.
”What..? Without asking Modest?”, han ryckte på axlarna.
”Have I ever listened to them?”, han log ett snett leende och tog på sig sin mössa innan han gick ut till de andra killarna. ”See you at seven, Jo! I’ll text you my adress!”, var allt jag hörde innan han stängde dörren bakom sig.
Harry Styles, världens konstigaste kille jag någonsin mött.
Yey! Jag bor i England nu x)
The man who can't be moved kapitel 9
”Did he actually threat you?”, Liam lutade sig mot köksbänken och tog en mun av det nästan kalla kaffet jag bryggt åt honom tidigare på morgonen. Jag ryckte på axlarna och nickade lite lätt. Harry hade ju faktiskt på ett sätt hotat mig. Vad skulle jag gjort om Zayn inte hade kommit ut just i den sekunden? Förmodligen ingenting.
”But I’m totally fine, Liam…”, suckade jag. Liam hade en vana att alltid beskydda alla i sin omgivning av någon konstig anledning. Han suckade frustrerat och mumlade något ohörbart om Harry. ”Sooo…”, började jag. Jag visste att Liam egentligen inte ville prata om det. ”Danni called me last night…”, Liam tittade åt mitt håll. Hans blick var blandad med sorg, hopp och lite irritation. Han harklade sig.
”Did she tell you something?”,
”Nja, just that you two haven’t been talking for a while.. is everything okey, Li?”, han vände sig om mot mig och började diska ur sin kaffemugg.
”We have things to sort out.”, var det svaret jag fick nöja mig med. Jag visste hur mycket Liam älskade henne och Danni pratade alltid om hur Liam visade respekt och var killen i hennes liv. Men på senare tid hade det märkts tydligt på Liam när vi pratade om eller med henne att något inte riktigt stämde. Hans ögon, som i vanliga fall alltid var så glada, fick ett sorgset uttryck och huvudet nickade. Han ville heller aldrig prata om det och undvek ämnet varje gång det kom på tal. Jag suckade och klappade honom tröstande på axeln.
”You’ll fix it… I know you will!”, han log ett halvt leende innan vi tillsammans fortsatte mot hallen för att ta oss till deras första intervju för dagen. Väl på plats fanns alla utom Harry. Som vanligt. Efter tjugo minuters väntan fick jag göra upp en ursäkt så att de andra fyra kunde börja intervjun.
”Jane? I must find Harry. I have a bad feeling about this!”, Jane nickade och började fixa I ordning killarna för deras intervju medan jag smet ut till parkeringen. Väl i bilen började jag sätta på alla telefoner jag ägde och hade; privat mobil, jobbtelefon, Ipad och även kopplade upp mig på Modest kontorstelefon så jag kunde ringa om det verkligen var kris. När jag började backa ut från parkeringen var känslan sämre än någonsin. Jag visste inte ens var Harry kunde tänka sig att vara. Antingen låg han full hemma hos sig eller så orkade han bara inte bry sig om intervjun idag. Men hur mycket jag än tänkte på det så hade jag en dålig känsla om det hela. Därför började jag köra hem till honom först. Med andan i halsen, och skavsår efter mina höga klackar, stod jag utanför Harrys lägenhetsdörr. Men inget svar. Jag knackade på hos grannen som öppnade.
”Hi, have you seen-”, började jag.
”He hasn’t been home for days.”, fick jag till svars av den mörkhyade killen innan han surt slängde igen dörren efter sig. Om Harry inte hade varit hemma på flera dagar, och jag träffade honom så tidigt som i går, vart bodde han då? Eller rättare sagt, vart gömde han sig under dagen?
Förtvivlat sprang jag ner till trappen igen och ut till bilen. Egentligen var jag inte alls förvånad att han inte var hemma. Jag var snarare lite lättad. För om han inte var hemma så måste han fortfarande komma hem någon gång och hämta kläder eller dylikt. Och det måste han ha gjort på natten. Frågan var bara vart han befann sig just nu. Han ville uppenbarligen inte bli hittad. Jag fortsatte att köra in mot centrala delarna av London. Om han var smart skulle han inte befinna sig så centralt och synligt utan i stället befinna sig lite mer privat och skym undan. I ett av rödljusen, nästan hemma i mitt eget kvarter, fick jag en underlig känsla att bara svänga vänster i korsningen och inte fortsätta rakt fram. Så jag följde min instinkt – ännu en gång och fortsatte åt vänster. Samtidigt försökte jag ringa flera gånger till Harry men han svarade självklart inte. Jag körde ut från centrala London igen och hamnade på den stora vägen bort från stan. När jag inte hade kört så långt fick jag syn på en av Harrys bilar. En Audi – hans favorit. Den stod parkerad i vägkanten och ingen syntes till i närheten. Jag svängde in till kanten precis bakom och slet upp dörren nästan med än gång jag stannat. Men precis som jag misstänkte så fanns varken Harry eller någon annan på plats. Det var tomt och jag stod ensam kvar med biltrafiken susandes i öronen.
Jag hade nästan gett upp hoppet när jag sakta började gå tillbaka till min egen bil då jag vände huvudet mot det stora, öppna fältet med raps bredvid vägkanten. Mitt ute på fältet står en figur med lockarna fladdrandes i vinden – Harry. Han stod med ryggen mot mig och hörde inte när jag i lättnad sprang fram.
”Harry you little pieace of shit!!!”, jag sprang fram i det höga fältet och snubblade de sista steget rätt på Harry. Handlöst föll vi framåt. Han rullade snabbt runt för att kunna ta emot mina smällar framifrån i stället så jag inte kunde dra honom i håret. Först då insåg jag att jag grät och hur orolig jag faktiskt hade varit.
”Hey hey, Jo!”, han satte sig upp och tog mina händer.
”You were lost and I couldn’t find you. Have you any idea how worried I’ve been?”, ett litet leende spelades på hans läppar och han skakade på huvudet. ”Interview, no Harry, Audi down the road, NO HARRY BY THE CAR!”, nästan skrek jag fram. Nu skrattade han hejdlöst. ”WHAT?”, fick jag fram mellan snyftningarna.
”You have…some snot on your cheek…”, han kliade sig lite på hakan och jag kunde se hur road han var. Jag mumlade något ohörbart och reste mig snabbt upp. Harry följde mina rörelser. Med bestämda steg gick jag mot bilen och jag kunde höra hans tunga, lufsande steg tätt bakom mig. Han skulle lätt hinna i fatt mig på noll och ingenting om jag började springa.
”You could have answered my calls.”, jag ökade takten.
”I forgot my phone tin the car.”, svarade han enkelt.
”You pressed ignore four times.”, jag kastade en blick över axeln och såg hur han log. Framme vid hans bil sprang jag snabbt fram till hans förarsäte och blockerad så han inte skulle ta sig in. Han suckade högt och himlade med ögonen.
”Now you’re being childish.”, jag skakade på huvudet.
”No, you’re childish. I’m not going anywhere until you tell me why you are here and not at an interview with your friends.”, jag satte armarna i kors over bröstet.
“My car broke and I needed to think, here I am.”, han sträckte ut armarna och höjde rösten en aning.
“You’re an idiot”, jag flyttade mig till min egen bil och slet upp dörren. Jag hörde en knackning på rutan och vevade ner den. ”What?”,
”Can you give me ride?”, jag vevade upp rutan igen och mimade ”ring en bärgningsbil” sen körde jag ut på vägen och lämnade Harry kvar. Han måste lära sig att klara sig utan att hela tiden vara beroende och uppassad av någon annan.
There you go! :)
