One shoten-->novell?

Hej hopp!

Jag har fått så mycket önskemål på att Niall-onshoten ska bli en novell. Tanken har slagit mig för jag hatar att skriva den så kort som bara 4 delar. Det finns dock ett problem; jag kan inte börja skriva på Harry novellen. Min deal är så här: jag gör en "mini novell" av Niall oneshoten OM ni ger mig idéer. Dvs. den blir på kanske 20-25 delar ist för sina 4. Är det rättvist? Harry novellen kommer att komma efter den i så fall. Men för att detta ska funka vill jag ha lite förslag på vad som ska hända och lite. Vill ni att vi gör så här? 


Förresten; såg ni våra bäbisar på VMA? Kan inte beskriva med ord hur stolt jag känner mig :') Kan fortfarande inte fatta hur stora dem är. 


 

Planer

Hej hopp!
Jag blir jätte rörd av era fina kommentarer så tusen tack! Nu är det så här: Skolan har dragit i gång och nu är det sjukt mycket så jag kommer inte kunna skriva lika ofta som jag vill men ska försöka schema lägga allt. Jag åker till Stockholm på onsdagkväll till och med lördag så jag kommer inte ha ngn chans att uppdatera. Men, jag ska försöka skriva klart One shoten så den uppdateras av sig själv under veckan. Jag vill bara tänka bort bloggen den här veckan eftersom jag ska se mitt fav. band Coldplay :) 
När det kommer till den nya novellen så kommer jag att börja skriva på den snart. Men jag kommer skriva så jag har delar på lager. Jag vill kunna schemalägga dem. Så, ni får one shoten nu i veckan förmodligen sen tar jag en paus på 2 veckor så jag hinner skriva på den nya och då jäklar blir det åka av! Den nya novellen kommer inte bara vara skriven av mig utan också av min syster så det kommer en presentation av henne. Kom på att jag inte har presenterat mig ordentligt, vill ni ha en av mig också?

Schema:
V.35 - One shoten 3 delar
V.36 skriver jag på och en presentation av min syster kommer
V. 37 skriver jag på
Söndagen 16 september kommer första delen på The man who can't be moved

Who's that girl? - Kapitel 61 THE END del 2

Tidigare i Who's that girl?: I don't know if I will survive without you. I love you. A lot.", jag steg snabbt av scenen och torkade bort tårarna som börjat rinna. Anne kramade om mig när jag satt mig ner.
"Ehum.. We can't tell you more than that we love Liam. And he knows that. Liam wrote this song a couple of weeks ago.", Zayn avslutade och killarna började spela Moments. 

If we could only have this life for one more day

If we could only turn back time


7 år senare

"Du ser helt fantastisk ut, Ame!", suckade jag. Hon log lite svagt åt sin spegelbild och slätade ut sin klänning.
"Är du säker på att håret inte är för mycket?", hon tvekade lite och fortsatte nervöst stryka med händerna över det vita tyget. Jag hade fortfarande svårt att få in bilden av Ame vid altaret, men nu var vi här. Vi hade alltid sagt som barn att det var Ame som aldrig skulle gifta sig. Vi hade fel, nu stod hon inför sitt livs största beslut. Det högg lite i magen vid tanken på att jag kanske aldrig skulle få bära den där vita, fluffiga klänningen och gå med nervösa steg till altaret. Jag torkade bort en tår som envist trillat ner för kinden och log tillbaka åt Ames nervösa ansiktsuttryck.
"Är du säker på det här? Är det en sådan bra idé att ha...", hon avbröt sig själv och tog mina händer. Hon förde mig mot soffan som stod placerad bredvid spegeln.
"Det är bara svårt..", viskade jag och mötte Ames sorgsna blick.
"Jag önskar att jag kunde förstå, men jag har ingen aning.", hon torkade bort en till tår från min kind innan hon tog min hand och tryckte den hårt. "Du är stark.", hon kysste min panna och rättade till min lugg som fallit för mina ögon. Jag skakade lite svagt på huvudet. Jag ville så gärna skrika. Skrika ut alla mina känslor. I hela sju år hade folk gått runt och frågat hur jag klarade mig, hur jag kunde fortsätta gå vidare utan att sluta andas. Sanningen var att det gjorde jag inte. Jag slutade andas samma kväll som han släppte min hand. Varje dag kippade jag efter luft i hopp om att få känna mig vid liv igen.
"Nu får det vara nog. Du ska gifta dig, Ame! Vi kan inte sitta här och tänka på det som varit. Du är hans framtid!", jag ställde mig upp och gick bort till en av garderoberna. Jag plockade fram min lavendellila klänning och ställde mig bakom skynket. Jag hörde hur Ame började plocka i ordning sminket och alla grejer vi haft för att göra i ordning henne. Jag var avundsjuk på henne. Jag kunde verkligen inte förneka det, jag ville också stå vid min älskades sida och säga Ja till evig kärlek. Jag ville också kunna få barn och se dem växa upp. Jag ville att han skulle se dem växa upp.
"Är du klar?", jag drog upp dragkedjan och slängde bak mitt hår på ryggen. Min blick fastnade på den unga kvinnan i spegeln. Hon hade långt blont hår och ett trött ansikte. Den lila klänningen passade och andra sidan riktigt bra, men hon var inte lycklig. Hon var jag och jag var inte lycklig. Jag drog bort skynket och snurrade ut i rummet. Tyget följde min kropp och visade två bruna ben. För första gången på ett tag kunde jag släppa fram ett skratt.
"Ame are you.. Wow...",  Niall slängde upp dörren och avbröt sig själv med att stanna upp. Han lutade sig mot dörrkarmen och öppnade munnen några gånger. "Wow... You two look absolute stunning.", jag log och gick fram till honom.
"Thank you!", jag kysste honom på kinden och drog in honom i en kram. Jag fyllde hela kramen med känslor och kände hur han gav lika mycket tillbaka.
"Are you ready? Starts in 30.", han nickade åt Ame som skakade lite på huvudet och log snett.
"I need to be alone a few minutes, ok?", han kysste henne på kinden och sträckte sen fram handen till mig. Jag tog den och vi gick ut i korridoren ner mot gatan för att sätta oss i bilen. Vi kom ut till huvudentrén och mötte alla fotografer och fans som troget väntade utanför hotellet. Niall tryckte min hand hårdare och trängde sig fram mot bilen som väntade på oss så vi kunde köra direkt till kyrkan där alla andra väntade. Zayn, Jose och Louis var redan i kyrkan och förberedde så att alla kom på plats medan Paul väntade på Ame så Niall och jag kunde åka själva.
"Nervous?", flinade han. Jag mötte hans isblå ögon och tänkte efter.
"No, but scared.", jag lutade huvudet mot hans axel och slöt ögonen.
"You'll be fine. You'll always fine.", han viskade och strök med tummen över min handrygg. Han gjorde mönster och efter ett tag kom jag på var det var för något han gjorde. Han följde Liams initialer som var intatuerade på min hand. Jag stoppade honom och log lite svagt när han förvirrat mötte min blick.
"Show time.", viskade jag när bilen stannade.

Jag mötte Louis blick där han stod på andra sidan om prästen. Han blinkade och log ett underbart leende. I handen höll han James, Harry och Ames 3 åriga son, döpt efter Liam. Han hade ärvt pappas otroligt chokladbruna lockar och smilgropar, men mammas näsa och ögon. Något han ärvt av båda föräldrarna var dock envishet. Han slet i Louis hand hela tiden och bad om uppmärksamhet, Louis försökte hålla masken för att inte börja skratta eller bli irriterad.
"Lolo! Lolo! Lolo!", tjatade den lilla pojken medan han envist fortsatte dra i Louis arm. Zayn kunde inte hålla sig tillslut och tog tag i pojken och slängde han över axeln. James skrattade hysteriskt och tystnade snabbt då Zayn släppte ner han på marken. Han överlät James till Anne som satt på första bänkraden. Jag skrattade lite för mig själv men avbröts av klockarna som började ringa. Portarna öppnades och in kom Harry gåendes i sin svarta kostym. Han hade ett nervöst leende på läpparna och ansiktet var kritvitt. För en kort sekund mötte han min blick och jag mimade Breathe till honom. På något sätt släppte han allt och man såg hur färgen började komma tillbaka i ansiktet på honom. Han gick upp och ställde sig bredvid de andra killarna efter han hälsat på prästen. Folket i bänkarna hann aldrig sätta sig ner förrän Ame började skrida in i sin gräddvita klänning. Hon stannade upp en sekund och tittade rakt på Harry. Hon log och fortsatte gå med huvudet högt. Hon var lycklig. De var lyckliga.
" Do you, Amira Adriane Parker, take Harry Edward Styles to be your husband. To love him through sickness and health. To love him until death tears you apart?", jag såg hur Ame trampade lite nervöst på stället och försökte få saker och ting att gå fortare.
"I do, I do, I do!!! ", hon torkade bort några tårar och satte på Harry hans ring. Harry skrattade lite och de vände sig mot prästen igen.
"Do you, Harry Edward Styles, take Amira Adriane Parker to be your wife, to love her through sickness and health until death tears you..",
"Stupid question! Of course I DO!", prästen log lite nervöst åt Harrys avbrytande men lät honom ta på Ame sin ring.
"I now pronounce you husband and wife. You may now kiss the bride!", Harry kysste Ame ömt medan alla ställde sig upp och jublade. Genom allt jubel hörde jag Louis mest och skrattade åt hans galna dans på andra sidan altaret. Vi gick alla ut till killarnas Stole my heart och jag log varje gång jag tänkte på diskussionen Harry och Ame hade haft när de skulle välja utgångsmusik.

Festen var full i gång ute på en herrgård som Ame och Harry hade hyrt. Vi var cirka 200 personer som varit inbjudna från alla dess olika hörn i världen. Jag satt bredvid Ame och mitt i mot mig satt t.ex. Ed Sheeran och Simon Cowell medan Cher Lloyd satt några rader bortåt tillsammans med Demi Lovato. Det var allt i från kändisar till privatpersoner som Harry och Ame känt hela livet. Det var ett riktigt drömbröllop med tema snö. Allt var vitt med silvriga detaljer. Jag hade de senaste 5 åren jobbat som fest och bröllopsfixare så Ames bröllop hade varit ett självklart val när jag fått förfrågan.
Vi var mitt uppe i maten när Harry sköt ut stolen och reste sig upp. Han klingade nervöst med besticket på sitt vinglas för att få allas uppmärksamhet.
"So... ehm.. as you can see there's an empty chair next to me. Well, he's not here with us tonight. We miss him and he should've been here. This ain't just a wedding, it's a memory of a beloved friend. Over to you Laila.", han satte sig snabbt och lämnade chockat över till mig. Jag blängde surt på honom och han ryckte oskyldigt på axlarna. Visserligen var det detta jag hade förberett mig inför de senaste 3 månaderna och jag var fortfarande inte redo.
"Hi... Well some of you may know me. I'm one of  Harry and Ame's best friends, Laila. Today is a memory of someone really special. A couple of years ago- ", sju år idag för att vara exakt. Idiotiskt nog valde vi Liams dödsdag för att hedra honom med ett bröllop.. " I lost my other half. And I miss him.", jag tog ett djupt andetag och svor tyst åt mig själv innan jag fortsatte.
"The most beautiful people we have known are those who have known defeat, known suffering, known struggle, known loss and have found way out of their depths. These persons have an appreciation, a sensitivity, and an understanding of life that fills them with compassion, gentleness, and a deep loving concern. Beautiful people do not just happen. I miss Liam every day. I think about him when I wake up, go to work, get a text, hearing one of our songs and even when I'm asleep. He should've been here today. And I'm sure he is. And he's proud of you, Harry. He's proud of all of you. For Liam, Ame and Harry. Love never dies!", jag höjde mitt glas och vi skålade. Jag mötte Louis blick över andra sidan bordet och han log ett stolt leende.

Jag smet ut en stund för att rensa tankarna innan efterätten. Jag hade gjort det. Jag hade för första gången sen begravningen pratat om Liam inför flera andra. Jag log lite åt tanken och andades till slut ut. Den varma sommarvinden svepte fram och smekte min hud. Det var en riktigt fin plats som de hade hyrt. Visst hade vi fått åka någon timma men det hade det absolut varit värt. Stora gröna ängar och en liten sjö precis nedanför herrgården och några hagar med hästar. Lugnt och fint.
"There you are!", Harry stack ut huvudet och stängde sen dörren bakom sig. "Are you okey?", han satte sig bredvid mig på en av stenbänkarna som fanns på balkongen. Jag lutade huvudet mot hans axel och suckade tungt.
"I'm so proud of you, Harry.", han tittade chockat på mig. Jag skrattade lite och tog hans hand. "You make Ame so happy, do you know that?", han nickade och en lätt rodnad spreds på hans kinder.
"I asked if you're okey...", han kysste mig mjukt på min panna.
"I don't know. I made it. I miss him. I still love him. Every day is a struggle.", han tittade sorgset på mig och nickade. Det gick en minut eller två under tystnad. Vi bara satt och tittade ut över ängarna och nöt av varandras sällskap. Harry avbröt plötsligt tystnaden. Han satte sig till rätta och gjorde så vi tittade ansikte mot ansikte.  
"Can I ask you a question?", jag nickade lite osäkert. "When did you know you were in love?", jag hade inget svar på den frågan. Det hade inte varit något speciellt ögonblick. Mer som ett uppvaknande.
"You go from being asleep to the space between dreaming and awake and then into consciousness. It's a slow process but when you're awake, there's no mistaking it. There was no mistaking that it had been love.", sa jag och mötte hans blick. Han nickade lite och fortsatte sen titta ut över ängarna.
"Why? Are you having second thoughts?", sa jag och flinade åt honom.
"Never.", svarade han och knuffade till mig lite lätt.

"So I was thinking about namningour baby Joseph!", Louis och jag gick hand i hand genom parken. Solen höll på att gå ner och Louis och jag var på väg bort från festen. Anledningen till varför jag hade valt ut just den här herrgården åt Ame och Harry var egentligen av personliga själ. Men det visste ingen förutom Louis. Så vad hände med One Direction? Killarna fortsatte en tour utan Liam mest för att hedra honom men under deras egna namn. De kom alla överrens om att de inte kunde fortsätta utan honom så i början lades all fokus på deras egna karriärer. Louis och Niall blev låtskrivare på heltid medan Harry och Zayn fortsatte med sången. Fast efter några år insåg de att de inte kunde jobba utan varandra så de slogs ihop igen. Nu gjorde de allt för att hedra Liam. Jag ville själv aldrig se dem någon annanstans än på scenen tillsammans.
"Come on, Lou! NOT Joseph! Besides, our children would look ugly. You're nose is terrible!", skojade jag. Han låtsades se sårad ut och släppte chockat min hand.
"My nose is beautiful. Yours ugly.", han puttade till mig igen och tog min hand. Jag kramade den och han besvarade med ett till handtryck.
"You did great in there...", jag suckade lite men förstod vad han menade.
"I'm okey if that's your question.", svarade jag. Jag började bli lite trött på deras frågor. Även om de bara menade väl.
"Promise me you'll always remember: you're braver than you believe and stronger than you see and smarter than you think.", jag tittade in i Louis' blåa ögon och fylldes av hans kärlek.
"Thank you, Lou. I love you so much!", jag karamde honom hårt. Skickade all min kärlek in i kramen och kände hur han besvarade den. Han visste hur mycket jag älskade honom. Vi fortsatte gå genom parken tills vi kom fram till en av sjöarna som låg i närheten till herrgården. Jag såg honom på långt avstånd . Han bar en blå skjorta med jeansshorts och hade håret slarvigt bakåt. Långt och blont som vanligt. Han borde verkligen klippa sig tänkte jag. Han stod med händerna i fickorna och tittade ut över det spegelblanka vattnet.
"I guess there's here I leave you two alone.", Louis kysste mig bakom örat och började sen gå tillbaka mot festen. Jag tog av mig mina klackskor och började gå barfota bort. jag studerade honom lite till. Han hade blivit betydligt brunare sen sist, kanske varit utomlands, och han hade en ny tatuering på baksidan av höger benet. Jag gick fram och tog hans hand, kramade den hårt och vi stod så ett tag.
"It's been another year.", sa han tillslut.
"It,s been seven years, Andy.", svarade jag. Solen var nästan helt nere nu. Den höll sig envist kvar över trädtopparna.
"Feels like forever", jag nickade. Det kändes som en evighet. Och det skulle kännas så resten av livet. "So where have you been?", vi gick bort till en av bänkarna. Jag satte mig nära honom och han la armen runt mina axlar.
"You know, here and there. Dancing and living.", han blinkade med ena ögat. Redan efter första året Liam försvann så förvsann också Andy. Han skickade kort och ringde mig i bland. Egentligen hade vi ingen aning om vart han var. Han kom ibland när jag fyllde år, James dop och nu på Harrys bröllop. Annars så var han borta och det var alltid samma svar varje år: Here and there. Dancing and living. Antingen ville han bara glömma allt eller så var han inget vidare bra på att tackla den smärta vi alla hade inom oss. Detta kanske var Andys sätt att behandla sorgen.
"You never change, do you?", skrattade jag. Han skakade lite på huvudet. "You can't deny the grief, babe!", flinade jag.
"I knew it would backfire me...", viskade han.
"It feels like he's just a memory now...", sa jag. Det började bli lite kallt. Jag kröp närmre Andy och hand drog mig tätare omkring sig. Hans långa hår kittlade mig i ansiktet.
"A memory is a beautiful thing. It's almost a desire that you miss.",
"You always know what to say.", suckade jag. Han visste alltid. Under alla dessa år peppade han mig med sina tankfulla ord och meningar. "I miss you. Come home.", jag tittade bedjande på honom.
"I'm not finished yet. Soon, love.", sa han och reste sig upp. "So I guess I see you next year as always?", han kramade om mig.
"Same place, same time as always. I will miss you.", jag suckade. Kände hur tårarna brände.
"You'll survive. You always survive.", han kysste mig på huvudet och började gå bort till parkeringen. Han var på väg mot nya äventyr. Andy kanske var rätt; i morgon skulle bli bättre. 


Och jag gråter floder! Jag har avslutat Who's that girl. Helt otroligt! Vilken resa det har varit :) Tusen tack för att ni har varit med. Hoppas ni inte varit alltför trötta på min kassa uppdatering de senaste månaderna. Nu tar vi nya tag för den nya novellen om Harry! Innan jag kan fortsätta vill jag dock ha en utvärdering. Svara på några frågor som jag har i kommentarsfältet så blir jag glad. Detta kommer hjälpa mig så mycket senare inför nästa novell. Tar bara några minuter!! 

1. Vad var bäst/sämst med WTG?
2. Vilken var din fav. karaktär, varför?
3. Vilken karaktär tyckte du minst om, varför?
4. Vad kunde jag som författare gjort bättre?
5. Vilket kapitel var bäst?


Who's that girl? - Kapitel 61 THE END del 1

Tidigare i Who's that girl: "He's dying right in front of us and we're not doing anything to stop it...", jag upprepade meningen igen och kände hur tårarna började rinna. Dörren flyger upp några sekunder senare och i dörren står Laila. V vände panikslaget blickarna mot henne men allt var redan för sent. Hennes ögon var fulla med tårar och hon skakade långsamt på huvudet.
"How.. how could you..", hon slängde igen dörren och försvann ut. 
"Laila!", Harry ropade efter henne men det verkade vara hopplöst. Bara några sekunder senare var vi alla efter men ytterdörren slängdes igen med en kraftig smäll. 


Liams perspektiv:
I ena sekunden vaknade jag av att Zayn och killarna bråkade inne i gästrummet, och i andra sprang Laila förbi mig med tårarna sprutandes nerför kinderna.
"Laila! What's wrong?", jag satte mig yrvaket upp från soffan och följde henne med blicken. Hon plockade med sig sin väska och sprang mot ytterdörren.
"Laila! Wait!", Harry kom utspringandes från gästrummet och sprang efter Laila. Efter honom kom resten av killarna.
"Can someone please stop and tell me what's going on?!", jag ställde mig i vägen för Niall och mötte hans rödgråtna blick. Han skakade bara på huvudet och trängde sig förbi mig. Jag kände hur huvudvärken kom krypande men tvingade mig själv att springa efter killarna. Jag var inte långt efter Harry då jag fick syn på Laila. Hon sprang ut genom entrén och vidare ut mot gatan. Ame stoppade Harry och bad om en förklaring, då tog jag min chans och sprang om honom och fortsatte ut genom entrén. Ute regnade det kraftigt, så mycket att man knappt såg någonting. Hade jag vetat att vi skulle ut så hade jag tagit med mig en jacka för det tog inte många sekunder innan min vita t-shirt var dyngsur och satt klistrad mot min överkropp.
"Laila! Please stop!", jag började söka med blicken efter henne och sprang en bit. Nu hade killarna och Ame kommit i fatt oss och ställde sig en bit bakom.
"What?", hon stannade och vände sig häftigt om. Hennes hår hängde som blöta tovor på hennes huvud. Sminket var över hela ansiktet och hon såg riktigt risig ut.
"Please, tell me what's wrong! Why are you running away?", sa jag mjukt och tog ett steg fram. Hon backade.
"You tell me what's wrong, Liam!", sa hon kallt. Hennes blick var sårad.
"What do you mean..?", sa jag osäkert och började blicka bort mot killarna. De stod ihop tryckta under ett tak och tittade ner i marken.
"For how long, Liam?", hon spände blicken i mig och jag tittade osäkert bort.
"I don't know what you mean...", mina ord var knappt hörbara då regnet ökade ännu mer.
"Ohh don't pretend like you don't know what I'm talking about!", hon nästan skrek orden mot mig. Jag ryckte till och mötte skamset hennes blick.
"How long?", hennes röst stakade sig och jag kunde höra hur hon var på väg att börja gråta.
"7 months...", jag hörde hur min egna röst skars sig. Jag vågade inte möta hennes blick. Det var alldeles för jobbigt att behöva se hur ledsen och sårad hon var.

Lailas perspektiv:
För någon minut var det som om allt runt omkring mig fortsatte snurra men på något sett hängde inte jag med. Min bubbla stoppades. Jag kunde höra bilarnas sus i bakgrunden och Liams ord upprepandes i mina tankar. 7 months. Det var mer än ett halvår men alldeles för kort för ett år. Det var inte den evigheten som jag och Liam hade lovat varandra. Det var ingen evighet över huvudtaget!
"You're going to leave me... And you didn't even had a thought about telling me?", jag skrek frustrerat ut orden på slutet. Tårarna rann och jag kände hur allt bara snurrade. Detta var en alltför stor chock.
"I just... I didn't want you to worry about me..", han slog ut med armarna och tittade ledsamt på mig.
"Worry...? You didn't want me to be worried? What do you think I am now? You just planning to disappear one day and leave them to tell me, ah?", jag vände mig om och pekade på de andra. Zayn ryckte till och tog ett steg fram.
"They don't know..", började Liam.
"We actually do, Liam. I've known since the States but the boys have known since last week.", Zayns röst var stadig men det syntes att han skämdes. Liams ansikte förvandlades till ett chockat uttryck.
"What hurts the most is that you didn't tell me either. You're my best friends and Harry you are my brother.", jag skakade på huvudet och orkade egentligen inte bråka mer om saken.
"I'm so sorry I..", Zayns röst dog ut.
"Just drop it, Zayn.", jag vände mig om och skulle precis börja gå i väg.
"I truly meant every single word in "Moments". You're everything, Laila. Don't walk away from me... Please.", det fanns bara en människa som skulle få mig att stanna upp och vända mig om. Så jag stannade, drog ett djupt andetag och vände mig om. Han stod hjälplöst rätt upp och ner på gatan. Helt dygnsur och sliten. Han var så sliten och såg precis ut som ett litet barn. Jag kunde inte lämna honom. vem jag än  försökte lura så var det mig själv. Jag var helt hopplöst förälskad i honom. Vad som skulle ske fick ske, jag skulle vara vid hans sida. Jag började springa mot honom och kastade mig i hans armar.
"I'll never leave you..."¸ viskade jag mot hans hud. "Never.", regnet var hysteriskt och jag kunde knappt höra vad Liam mumlade mot mina läppar. Men det spelade ingen roll. Till slut tog jag ett steg bakåt och släppte taget om Liam.
"Go inside. I'll be right back. I just need some air. ", skrek Liam för att överrösta regnet. Jag skrattade lite åt honom och vände mig om för att gå tillbaka in igen med killarna. Men någonstans där i mellan hände något. Det hade blivit lite mörkare och eftersom regnet var så kraftigt att man knappt såg så blev allt som en överraskning.
"No no no no", Zayns ord blandades med en kraftig smäll. Jag stannade upp och stelnade till. Jag visste egentligen svaret på det som nyss hade hänt men jag kunde inte röra mig. Varje muskel i min kropp kändes som cement. Till slut vände jag mig om och började springa tillbaka. Hela världen stod still. Gatan var full med bilar, killarna stod över en kropp som låg på marken, Ame gick fram och tillbaka med händerna över huvudet och Niall stod en bit bort.
"Let me through! Move!", jag trängde mig fram genom folkmassan som börjat samlas. "Liam..", viskade jag och satte mig på huk.
"Never let me go, Laila!", hans ansikte var rödgråtet och blekt. Jag tog hans händer och kramade dem hårt.
"You're cold",
"It's okey, I can't feel so much anyway. But I can feel you. I Love you. A lot", jag nickade och kysste honom om och om igen. Sen började Harry dra i mig bakifrån. Jag tog ett stadigare grepp om Liam och klamrade mig fast vid marken.
"Babe, you have to let him go!", Harrys brustna röst var som en viskning. Jag lät Harry dra iväg med mig och såg hur ambulanspersonal trängde sig fram."I'll never let you go", skrek jag även om jag visste att jag inte skulle få något svar.

Två veckor senare Liams lägenhet:
Jag slängde en smutsig t-shirt i tvättkorgen men ångrade mig snabbt och tog upp den. Den luktade Liam. Några envisa tårar började tränga sig fram och jag torkade irriterat bort dem.
"You can't deny the grief, babe..", Andy stod lutad med ryggen mot dörrkarmen. I handen höll han en låda full med Liams personligheter. Jag nickade och log lite svagt mot honom. "Look what I've found.", han satte sig ner på golvet bredvid mig och jag hoppade lite närmre så jag kunde se. Vi hade städat i Liams lägenhet i snart tre dagar och det skulle förmodligen ta några dagar till. Det var svårt, tungt och fruktansvärt att behöva gå igenom alla hans saker. Jag väntade fortfarande på att han skulle komma inrusande från hallen och krama om mig bakifrån, viska att han älskade mig mer än månen och tillbaka. Men jag visste att det absolut inte skulle hända. Han skulle helt enkelt inte komma tillbaka.

"Look at this one!", Andy gav mig ett foto av två pojkar. En med brunt hår och chokladbruna ögon och en med långt brunt hår och busig blick. Andy och Liam. De kan inte varit mer än 12-13 år på bilden. Jag skrattade lite åt Liam som räckte ut tungan på bilden.
"We were like 13 and ruled that day! My mum drove us to the theme park and we got lost. They called the police but we had such a fun day...", Andy log lite åt minnet. I ögonvrån kunde jag se hur hans ögon tårades. Jag tog hans hand och kramade den. Jag fortsatte bläddra lite bland några andra foton och hittade till slut något som fångade mitt intresse. Det var ett av mig och Liam . Den absolut första bilden på oss. Jag vände så baksidan kom upp där Liam hade skrivit några snirkliga ord: Laila June 3 first girl I've ever truly loved. Det var en av de dagarna då Liam tagit med mig till stranden för att vara ensamma en stund. Vi hade varit borta hela kvällen och bara pratat. Harry och Lou hade kört runt och letat efter oss i timmar och till slut hittat oss sovandes på en filt. Liam hade tagit bilden då jag inte varit beredd så allt mitt hår blåste vilt omkring mig och jag gjorde någon konstig min.
"Ironic, ah? He was going to die anyway...", Andy skakade lite på huvudet och tittade ner på våra sammanlänkade händer. Han kramade min hand igen och jag lutade huvudet mot hans bröstkorg.
"I don't know if I can survive this again..", snörvlade jag. Tårarna rann konstant nu för tiden och jag orkade inte hindra dem när de väl kom.
"Tomorrow will be better.", viskade Andy tillbaka.
"But what if it's not?",
"Then you say it again tomorrow. Because it might be. You never know, right?
At some point, tomorrow will be better.", han reste sig upp och tog med sig lådan. Han rotade lite i lådan igen och gav mig sen ett foto. "I think you should keep this one.", sa han och gick ut till köket. Jag satt länge och tittade på bilden. Det var i Birmingham då Liam och jag gick till parken efter att han överraskat mig på jobbet. Han hade sagt att den skulle till fotoalbumet och visst låg den där, fast i mina händer nu. Någonstans inom mig ville jag bara skrika och kasta saker omkring mig. Det fanns ingen chans till att i morgon skulle kunna bli bättre.

Begravning
"You looking good, handsome!", sa jag och kysste Louis på kinden. Han strök mig över ryggen och log lite.
"You ready?", frågade han. Jag dröjde lite med svaret och tog sen hans hand.
"I will never be ready.", vi började gå nerför trapporna och in i hissen. Jag tog en titt i spegeln och blicken fastnade på flickan med den svart klänningen och de blonda lockarna. Hennes ansikte var trött och leendet var påklistrat. Hissens dörrar öppnades och Louis tog min hand igen. Vid bilen väntade de andra killarna, och fansen så klart. Jag orkade inte le längre utan bara satte mig i bilen och bad Paul köra så fort han kunde. Jag ville inte låtsas att allt var bra för jag skulle aldrig vara redo att behöva säga ett till hej då till någon jag älskade.
Bilen stannade utanför kyrkan och Louis klev ut tillsammans med de andra killarna. Jag stannade kvar en stund och tittade ut på den stora vita byggnaden.
"They're waiting for you, sweetie.", Paul öppnade dörren åt mig och jag nickade lite stumt. Utanför tog Harry min hand och vi började gå mot kyrkan. Jag stannade utanför porten och greppade panikslaget om Harrys axlar.
"I can't do this! Not again!", jag flackade med blicken över hans ansikte och sökte svaret i hans ögon. Han kupade sina händer under mina kinder och kysste mig på huvudet.
"I know. But I'll be there for you whatever happens in there. He will be there.", han öppande dörren och jag tog ett djupt andetag.

"Oh honey! Are you okey?", Anne kramade om mig och Harry. Var det verkligen en fråga? Frågade hon om jag var okey? Jag log lite och kramade henne tillbaka.
"Yes I'm fine, thank you. Much better.", sen slet jag mig loss och gick bort till Niall och Louis som stod tillsammans med Ed och gjorde i ordning instrumenten. Bland bänkarna skymtade jag Andy. Han nickade mot mig och vinkade lite diskret. Jag log och vände mig åter igen för att hjälpa de andra. Efter några minuter inledde Ed ceremonin med Give me love och redan då visste jag att jag inte skulle klara av att tala inför alla dessa människor. Tillslut var det ändå min tur och jag gick på darriga klackar upp till mikrofonen. De andra killarna följde tätt efter bakom mig. Jag harklade mig lite och gjorde ett försök till att börja.
"Hi.. m-my", jag vände mig om och tittade lite på Louis. Han tog min hand och Harry den andra. "Hi, my name is Laila Pankford. Some of you may know me as Liam's girlfriend. There was a time in my life a couple of months ago when I thought I was going to lose hope in everything. Then I happened to drop my coffee at a café all 'cause of Liam.", jag skrattade lite nervöst men Louis tryckte min hand och fick mig att fortsätta. "I had the chance to borrow an angel. That angel saved all my days and cheered me up when I was down. He loved me when I least needed it and made me go when I wasn't ready to move. He was always by my side. He lied to protect and he hold me through fears. He used to tell me that I would survive pretty much everything, and I believed him. But Liam, I don't know now. I don't know if I will survive without you. I love you. A lot.", jag steg snabbt av scenen och torkade bort tårarna som börjat rinna. Anne kramade om mig när jag satt mig ner.
"Ehum.. We can't tell you more than that we love Liam. And he knows that. Liam wrote this song a couple of weeks ago.", Zayn avslutade och killarna började spela Moments.

If we could only have this life for one more day

If we could only turn back time


Ohhh Gud jag kan inte hålla tbx tårarna längre.. Liam skulle dött av sjukdom och blev ist påkörd och fick en inre blödning igen. Ironiskt eller hur? Det är ett kapitel kvar och det kommer så fort jag klarar av att skriva det. Love you xx


Who's that girl? - Kapitel 60

 

Tidigare i Who's that girl?: "See you soon is not a good bye...", muttrade jag. Han stannade upp och log ett stort leende mot mig. Jag ställde mig på tå och kysste honom mjukt. Han smakade salt av mina tårar. 
"You have to go now..", log han mot mina läppar. 
"You want me to go?", svarade jag. 
"Never.", skrattade han. Jag tog mina väskor och släppte till slut Liams hand. Jag gick mot gaten och precis innan jag gick igenom kontrollen vände jag mig om. 
"I will miss you!", mimade jag. Andy tog min hand och vi började vår resa hem. 

Två veckor senare:
Slutet av augusti. Hur kunde allt gå så satans fort? Jag redan jobbat mina första veckor på Gregors restaurang och jag trivdes som fisken i vattnet. Det var alltid fullt med folk och det fick mig på andra tankar än Liam. Andy tittade in i mellan åt och såg så jag klarade mig på jobbet - vilket inte var helt lätt. Jag var ensam tjej tillsammans med 3 manliga servitörer i serveringen medan Gregors fru jobbade på kontoret. En yngre kvinna från Bulgarien som alltid gick i skyhöga klackar. Men jag tyckte om henne, hon påminde mig alltid om att det var jag som skulle vara "mannen i huset" och styra stället med järnhand. Det gjorde jag också. Redan efter den första veckan fick jag en beställning på ett bröllop. Och tack vare det hade jag nu 5 bröllop inbokade under hösten och vintern som väntade på att få sina menyer och dekorering klara. 
Det regnade kraftigt och jag tvekade lite innan jag öppnade dörren för att börja gå hemåt.
"Laila, call Andy! You can't walk home like that.", Maz stack ut huvudet genom köksdörren och var på väg att stoppa mig.
"See you tomorrow, honey!", jag stängde dörren innan han skulle hinna i fatt mig. Jag huttrade till lite och drog jackan tätare omkring mig. Jag hade haft så mycket på jobbet att jag ibland inte ens tänkte på Liam eller hur lång tid det var kvar innan de skulle komma hem från USA. Jag saknade honom och vi brukade prata på kvällarna eller tidigt på morgonen. Men jobbet höll mig ändå sysselsatt. Medan jag korsade den stora parken utanför min lägenhet började jag småspringa. Jag skulle behöva ta en lång skön dusch innan jag kunde somna i kväll. Jag vred om nyckeln och öppnade trött dörren medan jag slängde nycklarna på golvet. Jag suckade tungt och gick förbi dem.
"You know that you must pick up the keys, right? Otherwise you won't find them tomorrow and then it will be a hell for you!", hörde jag en röst bakom mig. Jag snurrade runt och fick med mig kniven på köksbänken. Jag släppte den lättad på marken och sprang mot rösten.
"Gosh! I've missed you so much!", jag slängde mig i hans famn. Han kysste mitt hår och drog mig i sär från honom.
"Well, I wanted to suprise you!", jag strök handen över hans kind för att verkligen vara säker på att det var han.
"You scared me, Liam!", skrattade jag. Vi gick in till vardagsrummet och jag satte mig nära honom. Nu kunde inget i världen få honom att försvinna. Liam grimaserade lite när han satte sig ner.
"You okey?", jag ställde mig oroligt upp och skulle hjälpa honom men han avfärdade min hjälp.
"No I'm fine.", han viftade med handen och jag satte mig ner. "Thanks", la han till och log.
"So when did you come home?", jag tog hans hand och började leka med hans fingrar. Han tittade på den silvriga klockan på väggen.
"Like.. 30 minutes ago. Harry drove me to your place right after we'd landed.", jag tittade lite chockat på honom. "Backdoor.", blinkade han med ögat. Jag tog en minut för att studera honom. Det förvånade mig hur sliten han var. I LA var jag vara glad över att se honom men jag hade aldrig lagt märke till hur illa han egentligen såg ut. Hans armar var fulla med blåmärken från injektioner från sjukhusbesöken, ögonen var trötta och glansiga medan hans hy var blek och slät.
"You're not okey, Liam... You look like a zombie!", jag kysste hans läppar och dem var kalla. Han stelnade till lite och drog åt sig händerna.
"I'm okey..", mumlade han och tittade ut genom fönstret. Jag tog tillbaka hans händer och upptäckte att dem var lika kalla.
"If you say so...", jag orkade inte tjafsa. Turnén hade tagit hårt på alla killarna och det förvånade mig egentligen inte om Liam såg värst ut eftersom han fortfarande var lite sjuk.

Vi hade suttit ett bra tag i soffan och sett på film då Liam hade somnat. Jag tittade på klockan och det var inte undra på att jag var hungrig.
"Liam...", jag knuffade lätt på honom. Han rörde sig inte utan fortsatte ligga med öppen mun på soffkanten. "Liam... I'm hungry!", gnällde jag och kysste honom. Jag stelnade till. Han var skållhet. Hur kunde han gå från iskall till rykande het? "Liam!!", jag började få panik och ruskade honom igen. Han andades men var helt borta. Efter mycket om och men fick jag fram mobilen och slog 911 och ringde sen Harry. Efter några minuter stod alla fem killarna i min hall och personal från ambulansen.
"You can come with us, miss!", en yngre kille drog med mig ut till bilen.  Jag började oroligt leta efter Harry och fann honom tillslut tårögd i dörröppningen.
"I'll be there!", skrek han efter mig innan han och killarna började springa mot Harrys bil. På vägen mot sjukhusen satt jag bara stumt och tittade rakt fram.
"Miss?", jag hörde honom långt borta. "Miss!", jag ryckte till och vände blicken mot killen som dragit in mig i ambulansen.
"My name is Mick and I need to know who he is and any possible..",
"Liam Payne", sa jag tonlöst och vände sen blicken tillbaka där jag haft den från början. Mick nickade och började knappa in saker på sin dator.
På sjukhuset gick allt fort och människor i vita rockar sprang i korridorerna som irrade höns. De körde Liam direkt till operationssalen och lät mig vänta utanför.
"How is he?", Louis kom springande mot mig i korridoren. Några sköterskor försökte förtvivlat stoppa honom men han fortsatte att armboga sig fram. Längre bak stod Zayn och försökte samtala en lösning medan de andra kilarna följde Louis exempel. Zayn hade ett bekymrat uttryck när han tillslut började gå mot oss.
"I don't know.", Louis kramade mig hårt och för första gången släppte jag ut alla känslorna. Jag grät - och det verkade inte finnas ett slut på mina tårar. Harry gick bort för att ringa Jose och Ame och Niall hämtade papper åt. mig.
"Everything's gonna be okey...", vi stod så en lång stund. Mina armar om Louis och hans armar som strök över min rygg medan han viskade tröstande ord.

"Your turn!", Niall kastade sina kort på det lilla provisoriska bordet vi hade gjort av en papperskorg och ställt på golvet. Jag suckade trött och la ut mina kort jag med. Efter 4 timmar var ingen av oss så sugna att fortsätta spela. Harry och Louis låg utfläkta på en av sofforna och Zayn satt och sov i en fåtölj medan Paul stod lutad mot operationssalens dörr. Han hade vaktat den dem senaste 3 timmarna och vägrade lämna den.
"They're coming out!", Paul rättade till sin klädsel och gjorde sig beredd att haffa närmsta läkare. Jag reste mig så häftigt att bordet föll och korten flög i väg ut på det vita golvet. Niall följde tätt efter mig till dörren. Den öppnades och ut kom fyra läkare och några sköterskor. De hade ett leende på läpparna och svetten pärlade i pannan på dem. De två första läkarna gjorde high five med varandra och fortsatte sen bort mot oss. Jag vågade inte tänka tanken men någonstans inom mig steg hoppet om att Liam var okey.
"You're his family?", en yngre kille i 30 års åldern skakade hand med Paul som presenterade oss som vänner och management.
"Is he..", jag nästan viskade fram orden. Louis tog min hand och kramade den hårt.
"Sit down, please!", vi följde läkarens exempel och satte oss ner där vi hade suttit innan. "He's okey right now. And he will get better but this was a seriously situation. He got a bleeding in his kidney but we discovered it in time so everything's under control.", jag andades ut och kände hur greppet om Louis hand blev mjukare. De andra killarna andades också ut. Niall torkade bort en tår som trillat ner och jag ände på mina egna kinder att även jag hade börjat gråta.
"Thank you so much!", viskade jag fram mellan tårarna.
"He must stay here for a couple of days and can go home next week. He'll probably wake up tomorrow so you can visit him.", läkaren log mot mig men hans ansiktsuttryck förändrades kort där efter. "Can I speak to you, boys?", killarna nickade och gick iväg för att ta mig en efterlängtad kaffe och ringa Liams föräldrar.

Zayns perspektiv:
"I hope you know that we'll do everyhthing for him.", Doktor Samuels tittade bekymrat på oss. Jag nickade lite stumt och vände sen blicken till fönstret. Jag hade inte lagt märke till att vissa löv började skifta färg. Det var tidigt, nästan lite för tidigt. Det var bara slutet på augusti och snart skulle hösten komma med stormsteg.
"Was he born with this?", Pauls fråga väckte mig ur mina tankar. Dr. Samuels slog i hop sina händer och vilade dem på knäet.
"That's a theory 'cause he only has one kidney and something might have went wrong already from the start. We actually don't know. I'm sorry.", det såg faktiskt ut som om han var ledsen. Det kan inte vara lätt att vara läkare och behöva berätta tunga nyheter för närstående.
"I knew.", jag hann inte dra tillbaka orden innan jag insett vad jag sagt. Alla blickarna vändes mot mig - jag som suttit tyst under hela samtalet.
"Pardon?", Dr. Samuels höjde ett ögonbryn.
"Yeah, Zayn, PARDON?", väste Louis.
"I knew 'cause the first time Liam got into hospital in the States, his doctor told me about this. They told me not to say anything to you or Laila. It was what Liam wanted. He doesn't know that I've known about this for a while now, though.", de tittade chockat på mig. Louis blick sa något om att detta skulle tas upp så for Liam kommit hem - om inte tidigare.
"Okey... Here's some paper when he can go home and medicine. He'll wake up in the morning so you can speak to him. Thank you!", Dr. Samuels reste sig upp och skakade hand med oss alla fem innan han raskt började gå bort i den vita korridoren. Louis vände sig snabbt mot mig och pekade med sitt långa pekfinger.
"Why didn't..-",
"Not now, Louis, not now",
sa jag bara och vände mig om. Jag började gå mot cafeterian. Bakom mig hörde jag Louis skrika något men jag bara tog upp handen och viftade med den åt honom.

1 ½ vecka senare Lailas perspektiv:
"Så han kommer klara sig?", Ame tog våra påsar och vi började gå hemåt. Jag nickade lite och log.
" Japp, men läkaren sa att han förmodligen inte kommer kunna stå på scenen mer i år. Killarna ställde in alla spelningar fram till januari även om Liam protesterade i flera timmar.", suckade jag. Hon puffade mig lite lätt på armen och gav mig min påse.
"Han kommer bli bra vettu! Liam klarar sig alltid.", uppmuntrade hon mig. Vi hade varit ute i flera timmar och shoppat till ett av bröllopen jag skulle fixa om en vecka. Liam hade kommit hem för bara några dagar sen och det enda han gjorde var i regel att sova. Jag och killarna sov i hans lägenhet och servade honom som en liten prins. Jag var egentligen bara glad över att ha Liam hemma även om det skulle ta lång läketid innan han skulle kunna vara ute och hoppa på scenen igen.
"Vem gifter sig? Jag har glömt att fråga.", vi svängde in på gatan som ledde mot Liams lägenhet. Kusten var fri från alla fans som den senaste tiden hade campat utanför huset. Vi hade haft polisbilar körandes i flera dagar. I början var det jobbigt för fansen att acceptera Liams vila. Nu hade det mesta smält in att han var sjuk och behövde vila året ut och sen komma med nya krafter. Managementet hade lovat ersättning och gratis biljetter till den nya turnén nästa år till alla som fått konserter inställda så de flesta var ganska nöjda.
"Peter och Louisane. Några vänner till Andys föräldrar",  jag ryckte på axlarna. Louisane var en kvinna lite äldre än min pappa och henne hade jag bara träffat fåtal gånger inför bröllopet. Hon hade gett mig ganska fria händer så några möten var inte nödvändigt enligt henne.
"Ska vi ut och äta en sväng? Vi kan ju springa i väg och köpa mat så äter vi den hemma.", frågade jag medan jag öppnade dörren till lägenheten.
"Visst, jag går och sätter mig i stora salen och väntar medan du frågar vad killarna ska ha.", hon började gå mot salen och jag stängde dörren bakom mig. In i från hördes en upprörd stämma och jag kunde nästan gissa att den kom från gästrummet. Liam sov i soffan så jag kysste honom lite lätt på kinden medan jag tassade vidare mot gästrummet.
"Hey boys what..-", jag slängde upp dörren och satte nästan i halsen när jag hörde vad Zayn skrek.

Zayns perspektiv:
"You're too scared to see what's happening! Can't you see that he's dying right in front of you? And she don't know ANYTHING!", jag nästan spottade orden i ansiktet på Louis. Hans ansikte var bara några centimeter från mitt.
"Shut up Zayn...", Harrys ord viskades fram. Det var en sån spänning i luften mellan oss alla fyra att man hade kunnat skära den med en kniv om man så önskade.
"Shut up? Are you crazy? You're her brother Harry! If you don't tell her I will!", jag var så arg att händerna skakade. I ögonvrån såg jag Nialls oroliga ansikte. Han skulle vilken sekund som helst storma ut det var jag nästan säker på. I stället överraskade han mig med en mening som skar allt djupare in i mig än vad något annat gjort.
"He's right, Zayn. You should shut up 'cause you didn't tell us anything. So just... just shut up...", han viskade fram orden och alla blickar vändes mot mig igen.
"Do you think this was easy for me to keep inside me? Do you know how many times I wanted to tell you? To tell HER? But I couldn't. I've made a promise against Liam's want.", mina egna bröder hade svikit mig. De bad mig hålla tyst om något som hon hade så rätt att veta om.
"You could have told us! He's our brother as well!", Louis tittade avskyvärt på mig. "And we can't tell her yet...", fortsatte han.
"Why? Cause she's a girl? D'you think she's less stronger than we are? It surprise me though that you haven't told her yet, Louis. You're her fucking best friend who's in love with her!", jag skakde på huvudet och ångrade genast orden jag sagt.
"Hey boys what..-",
"He's dying right in front of us and we're not doing anything to stop it...", jag upprepade meningen igen och kände hur tårarna började rinna. Dörren flyger upp några sekunder senare och i dörren står Laila. V vände panikslaget blickarna mot henne men allt var redan för sent. Hennes ögon var fulla med tårar och hon skakade långsamt på huvudet.
"How.. how could you..", hon slängde igen dörren och försvann ut.
"Laila!", Harry ropade efter henne men det verkade vara hopplöst. Bara några sekunder senare var vi alla efter men ytterdörren slängdes igen med en kraftig smäll. 
FÖRLÅT!!!! Men nu är det snarts lut och det blir jobbigare att skriva för mig. Här får ni ett längre än vanligt och förhopningsvis kommer slutet (del a + b) i helgen! Ha det gött och kommentera massor nu! 

Who's that girl? - Kapitel 59


Tidigare i Who's that girl?: "You mean this one?", han plockade fram en gitarr bakom ryggen och började spela ackorden på låten. Jag nickade. Han mumlade texten lågt medan hans fingrar spelade igenom hela låten. 
"I started, then the boys liked it and joined me. We finished it right after the tour in Australia.", han la ifrån sig gitarren.
"I love it. The lyrics is... so beautiful.", 
"I wrote it for you. You're beautiful", han ryckte på axlarna och jag knuffade till honom lite lätt.
"Cheesy boy...", mumlade jag. 
"You love me.", han kysste mig. 
"A lot."


Liams perspektiv:
"Are you nervous?", hon log sitt underbara leende som fick hela min kropp att skaka. Utan henne visste jag verkligen inte vad jag skulle göra. Hela min värld skulle rasa samman om jag förlorade henne. Jag var förlorad och förstörd - i henne.
"Nope, it's just the regular controll", jag skakade på huvudet. Lögn, Liam. Du är vettskrämd.
"So everything's fine then?",
jag tog hennes hand och nickade. Lögn nummer två, Liam.
Vi gick in genom huvudentrén och vidare upp till våningen för specialisering av inre organ. I väntrummet väntade redan min läkare. En ung tjej i 30 års ålder med rött, tjock hår som satt i en knut. Hon hade sina svarta glasögon på nästippen och bläddrade fundersamt i papperna.
"Ah, Mr. Payne!", hon skakade lätt min hand och vände sig sen mot Laila. "You must be Miss Pankford", Laila nickade och tog Dr. Evans bleka hand.
"Shall we?", Dr. Evans började gå mot patientrummen. Jag vände mig om mot Laila som var på väg efter henne.
"You can wait here, babe. It won't take long!", jag kysste henne mjukt på hjässan innan hon satte sig ner och tog en tidning från bordet.

Dr. Evans kontor var litet med kala, vita väggar som var fulla med fotografier på släkt och vänner. På en kortsidan stod en stor bokhylla med hennes patients journaler och massa böcker. Jag hade varit här tre gånger tidigare så jag satte mig vant i stolen mitt emot hennes skrivbord. Hon satte sig ner och började bläddra igen i mina papper.
"I don't understand...", muttrade hon och flyttade glasögonen allt längre ut på nästippen. "And you've never been to a doctor before with this?", hon pekade på sina papper. Jag svalde klumpen i halsen.
"Never. I've never had more than colds or the flue.", jag ryckte på axlarna och försökte minnas senaste gången jag var på ett sjukhus. Jag hade aldrig varit inlagt eller varit sjuk allvarligt. Något ben hade väl brutits och varit tvunget att gipsats någon gång när jag var 10 men det var allt.
"D'you still have problems with your condition?I mean, you get tired during your conserts, don't you?", hon fäste mig med blicken och verkade leta efter svaren i mina ögon.
"Yes.", jag svarade kort. Jag kände mig obekväm med hennes frågor och ville helst bara gå ut här i från. Det blev en lång tystnad mellan oss och Dr. Evans spände fortfarande blicken i mig. Helt plötsligt slog hon ihop journalen och reste sig upp.
" I don't want to push you, Mr. Payne -",
"Liam...",
muttrade jag. Jag hatade att bli kallad Mr. Payne. Det lät så vuxet och tråkigt.
"But you have to tell someone. I know that no one knows about this.", jag ryckte till. "Don't worry. I can't tell anyone unless you give me permission to do it, but that girl out there.", hon pekade på dörren. "And your family, your best friends and your fans, you gotta tell them. You owe them that. 'Cause they love you.", hon släppte mig inte med blicken. Fasen! Hon gav mig verkligen dåligt samvete. "I'll send your journal to Phoenix this weekend and they'll call you for the next meeting. Good luck and take care, Liam!", hon gick fram och skakade hårt min hand. Hon släppte fram ett litet leende innan hon försvann ut genom dörren och lämnade mig ensam kvar i det som förut verkade vara ett mysigt kontor. Nu var jag ensam kvar tillsammans med en bunt tankar att utreda.

Några dagar senare, Los Angeles konsert, Zayns perspektiv:
Jag var redo. Vi var redo. Los Angeles var redo för oss. Jag hoppade runt lite på stället och drog några djupa andetag.
"Nervous?", flinade Josh. Jag gjorde tummen upp mot honom innan han klev ut på scenen och gjorde sig redo. Laila stod en bit bort och pratade med Liam. Det var deras sista kväll tillsammans här i LA. Jag skulle sakna henne och Andy. Som tur var hade vi bara två veckor kvar i Nordamerika innan vi fick komma hem och ha ett break.
"Zayn!", Nialls röst avbröt mina tankar. Jag skakade lite lätt på huvudet och Niall började skratta.
"Sorry, man. Let's do this!", musiken drog igång och sen sprang vi alla ut på scenen.

"I need to rest...", pustade Liam. Han stod med händerna på låren och försökte hitta luft. Jag gick fram och rätade upp honom.
"But we need to o out now.", vi hade bytt om för andra akten och skulle ut vilken minut som helst.
"Go out without me... Niall can sing my part. I NEED to rest during this song. Up All Night is too much jumping, you know.", han slängde sig i soffan och drog djupa andetag. Jag drog med mig de andra killarna som slängde oroliga blickar mot Liam.
"Come on, let's go! Niall, you're Liam!", Niall nickade och vi sprang ut till den fullsatta arenan.
Efter Up All Night kom Liam utspringandes, glad och ganska pigg. Han agerade som om ingenting hade hänt. Allt jag gjorde var bara att sucka och skaka på huvudet. De andra killarna tog emot Liam och började hoppa och stoja. Om dem bara visste...

Lailas Perspektiv
"I don't wanna go home...", jag kastade surt ner en topp i min resväska. Andy skrattade lågt från andra sidan rummet medan han omsorgsfullt vikte ner sina tröjor i sin väska. Jag satte mig ner på vår dubbelsäng och studerade honom. "I really don't wanna go home, Andy...", viskade jag. Jag kände hur sängen sjönk ner bredvid mig och nästa sekund drog Andy ner mig i sängen.
"He'll be fine and you'll see each other soon!", svarade han och rufsade om mitt hår.
"Yeah yeah.. Whatever..", suckade jag och fortsatte packa.

Några timmar senare stod vi alla 7 på flygplatsen. Killarna följde oss så långt det gick men till slut var vi tvungna att skiljas åt.
"I will..-", började Niall medan han kramade om mig.
"Don't you dare continue that sentence...", viskade jag varnande. Niall skrattade åt mig och vi drogs isär av Zayn.
"Bye Baby..", han kysste mig på hjässan och drog in mig i en kram. Det tog inte lång tid innan jag drogs ifrån Zayn heller. Harry slängde sig runt min hals och borrade in ansiktet i min halsgrop.
"I don't like leaving you alone on that flight...", sa han och böjde upp huvudet. Jag tittade in i hans gröna ögon och det var min tur att skratta.
"Hey! I'm on that flight , you know!", sa Andy förnärmat och jag himlade med ögonen.
"Are you crying, Harry?", jag torkade bort en tår som envist trillat ner för hans kind.
"Nooo...", han vände generat bort sitt huvud och torkade ögonen.
"Aww, my husband's crying!", tjöt Louis och drog in Harry i en kram. Jag sprack upp i ett leende. Detta var första gången på hela min resa som jag sett Louis visa humor. Han hade varit tyst nästan hela resan. Jag kunde till slut inte längre hålla mig utan slängde mig i famnen på Louis. Han stod stelt med armarna hängandes vid sidan av kroppen. Jag gav mig inte. Vi var inte ovänner men jag visste hur obekväm han kände sig med Liam som tittade på. Efter någon minut slappnade han av och slog armarna om min midja. Jag kände hur tårarna till slut började rulla nerför mina kinder. Louis' t-shirt blev blöt men det struntade jag i. Jag tog ett steg bort från honom och strök med handen över hans kind.
"You'll be fine, baby sis!", skrattade han och drog bort min hand. Jag kunde inte låta bli och le tillbaka.
"I'm sorry we haven't talked so much the last week..", började jag men avbröts av Louis.
"We're fine.", sa han bara och log igen.
"Okey, my turn!", Liam drog bort mig från Louis och jag kramade även honom länge, länge.
"I'm not gonna say good bye, you know.", varnade jag honom när han tillslut släppte mig från kramen.
"I know. You never say good bye, only "see you soon" good byes", sa han och himlade med ögonen.
"See you soon is not a good bye...", muttrade jag. Han stannade upp och log ett stort leende mot mig. Jag ställde mig på tå och kysste honom mjukt. Han smakade salt av mina tårar.
"You have to go now..", log han mot mina läppar.
"You want me to go?", svarade jag.
"Never.", skrattade han. Jag tog mina väskor och släppte till slut Liams hand. Jag gick mot gaten och precis innan jag gick igenom kontrollen vände jag mig om.
"I will miss you!", mimade jag. Andy tog min hand och vi började vår resa hem. 


 

Jaha... Nu är vi på 59! Enligt min planerin så skulle novellen vara slut vid 60 - men, nu blir dte inte så. Jag har rört ihop det och måste klämma in en del saker innan jag kan avsluta den. Det är cirka 2 eller 3 kapitel kvar. Sista kapitlet blir uppdelat i två för annars blir det för långt. Blev dock väldigt besviken på era kommentarer under de senaste dagarna. 

Who's that girl? - Kapitel 58

Tidigare i Who's that girl?: "Okey, party poopers! They're not here, but we are so let's have fun!", Andy vinkade till sig servitören och bad om notan. Jag och Liam avböjde från att följa med ut och klubba hur mycket Andy och Niall än tjatade på oss. Louis hängde på oss och Zayn följde också med efter lite tjat från min sida. Harry, Niall och Andy gick i väg medan vi andra började gå hem mot hotellet. Jag gick med mina klackskor i ena handen och den andra höll hårt i Liams.

Jag satte mig vid Liams Mac och loggade in på twitter. I bakgrunden kunde jag höra hur Liam satte på duschen och stängde badrumsdörren bakom sig.
"Taking a shower, babe! Don't go to your room.", skrek han.
"Ok...", jag skrollade ner bland mina mentions och log lite. Jag fick en hel del hat, men de flesta älskade mig och Liam. Mest för att jag gjorde Liam glad och för att han var lycklig. Jag stelnade till vid en tweet.

Liam at the hospital today. Looking fine tho!

Det var samma tidpunkt som Zayn hade hämtat upp mig och Andy vid flygplatsen. Jag valde att låtsas om ingenting. Han skulle säkert bara hämta ut mediciner eller liknande. Ville Liam inte berätta så behövde han inte. Men jag var orolig, och jag verkade inte vara ensam.
" Are you okey, hun?", jag kände hur blöta droppar snuddade vid min nacke samtidigt som han kysste mjukt min nacke.
"You're wet...", mumlade jag.
"I know and cold.", jag vände mig om och Liam satte sig bredvid mig på sängen. Jag tittade länge in i hans ögon innan jag kysste honom på halsen. Gud.. Den här pojken gjorde mig galen..

"Come on, Liam! Stop teasing and tell me where we're going!", vi sprang genom Los Angeles gator hand i hand. I bland svängde vi av och sprang vidare. Vi hade bara stannat en gång och det var för att köpa med oss vatten. Liam skrattade bara åt min nyfikenhet.
"Then it wouldn't be a suprise!", vi fortsatte springa. Min korta blommiga klänning fladdrade med vinden och jag var tvungen att stanna och ta av mig mina högre skor för Liam hade inga som helst planer tidigare på morgonen att berätta hur jag skulle klä mig. Tillslut stannade Liam och vi gick in genom ett par stora grindar. Det var en liten park med polande vattenfall och stora pilträd med vackra rosor planterade i rabatterna. De enda människorna i parken var vi och några äldre damer på en parkbänk.
"Wow", viskade jag. Liam log lite finurligt åt mig och drog med mig längre in i parken. "You could have told me that I would run a marathon this morning to my own date..", jag snörpte på munnen och satte armarna i kors. Han skrattade lite lågt åt mig.
"You love me.", sa han bara.
"Yeah.. Lucky you.", vi satte oss ner på en filt som han hade placerat ut under ett av pilträden.
"Lucky me!", han kysste mig. Liam hade alltid velat göra enkla men stora grejer för mig och han visste exakt vad som fick mig att bli lycklig. Hade jag fått bestämma så hade det varit att få vara med honom för alltid.
"Liam.", sa jag allvarligt och tog en klunk av vattnet. Han kisade mot solen och vände upp blicken mot mig innan han flätade samman våra fingrar. Han började leka med dem och jag rös varenda gång han rörde vid mig. Han fick mig ur balans. Jag samlade mig ännu en gång. "You know how much I love you, don't you?", han ryckte till lite vid frågan.
"Of cours I do", svarade han lugnt. Jag nickade lite. "Why asking?"
"I want to be with you like... forever!",
jag slog ut med händerna.
"Forever is a very long time.", skrattade han åt mig.
"Forever is only the beginning, Liam!",
"Then forever is more than fine", jag kysste honom och vi ramlade ihop i en hög på filten.

Liam överraskade mig bara mer och mer. Han plockade fram både det ena och det andra så som ost och kex, frallor, frukt och champagne. Vi satt och njöt i solen länge innan jag vågade fråga honom.
" You actually wrote that song for me?", jag syftade på låten han hade sjungit för mig i Birmingham.
"You mean this one?", han plockade fram en gitarr bakom ryggen och började spela ackorden på låten. Jag nickade. Han mumlade texten lågt medan hans fingrar spelade igenom hela låten.
"I started, then the boys liked it and joined me. We finished it right after the tour in Australia.", han la ifrån sig gitarren.
"I love it. The lyrics is... so beautiful.",
"I wrote it for you. You're beautiful", han ryckte på axlarna och jag knuffade till honom lite lätt.
"Cheesy boy...", mumlade jag.
"You love me.", han kysste mig.
"A lot."



Fick ett hot från en viss person *host host Joanna* haha och ja, här är 58 :) 


Who's that girl? - Kapitel 57

Tidigare i Who's that girl?: "Then I think you're perfect. Can you start tomorrow?", jag skulle precis öppna munnen och säga att jag skulle till LA om några dagar men Gregor han före. "I know. Start tomorrow and you can come back after your holiday!", svarade han och blinkade. Jag tackade chockat och några minuter senare lämnade vi restaurangen med två chicken cheese bolognese  och ett stort leende på läpparna (Andy log mest åt maten). Vi satte oss i bilen och körde mot Starbucks. 
"How can I thank you enough, Andy?", jag tittade på honom och såg hur ett leende spred sig på hans läppar. 
"Making my boy happy is enough, sweetheart", svarade han och skrattade.

"Jag kommer sakna dig! Ha så kul och lova att hälsa till Harry!", Ame kramade om mig hårt och kramade sen om Andy. Han var så exalterad att Ame knappt han släppa honom så var han på väg till säkerhetskontrollen.
"Jag kommer sakna dig massor! Vi ses snart. Jag måste gå och ta hand om den där exalterade 5- åringen där borta. Love you!", jag släppte henne motvilligt och sprang bort till Andy. Jag var nervös, det kunde jag inte förneka. Jag var nog mest nervös över att komma till LA och flyga den långa resan - till ett ställe där jag aldrig varit innan. Sen var det ju Andy... Han skulle tjata hål i öronen på mig!
"Sweeeeeeet!", tjöt han när vi satt oss i flygstolarna och spänt fast oss.
"Please, Andy...", började jag.
"Oh! D'you think they have those sweet chocolate cookies, you know?", hans ögon lyste av iver. Det skulle bli en lång resa.

"Zayn!", jag släppte väskorna hos Andy och sprang mot Zayn som stod lutad mot en av soptunnorna vid utgången till gaten.
"Hey!", ropade Andy och sträckte ut armarna.
"Sorry, Andy!", jag fortsatte springa och hoppade in i famnen hos Zayn. Jag borrade in ansiktet i hans nacke och drog in doften av Zayn.
"Hey, babe!", han släppte ner mig och drog undan en slinga från mitt ansikte som hade fallit för mina ögon. Jag tittade över axeln på Zayn och började leta efter dem andra.
"Where's Liam?", fansen stod tryckta mot rutorna och väntade ivrigt på att vi skulle komma ut.
"Ehhum..", började Zayn. Han utbytte några blickar med Andy som hade slutit upp bakom oss. "He has a suprise for you so he's out checking everything's okey.", log han lite osäkert.
"Okeeeey, sweethearts! Let's do this!", tjöt Andy. Han slog ihop händerna och sprang ut till fansen med sina väskor i högsta hugg. Jag skrattade lite åt hans tappra försök att ta sig igenom men gav upp och kom tillbaka in.
"Euhm.. Zayn?", vi båda började skratta åt Andy och gick mot utgången. Zayn gick en bit bort så fansen flyttade sig från utgången. Andy och jag smet in i den svarta bilen som stod parkerad åt oss.
"Hi there!", Paul sträckte sig över sätet och jag kramade hans hand. "Everything okey?", jag nickade. Zayn öppnade bildörren och viftade med händerna åt Paul.
"Craaazy!", tjöt Andy och följde fansen med blicken när dem sprang längs bilen.
"Please Andy...", jag lutade huvudet trött på Zayns axel och han klappade mig tröstande på axeln.
"8 hours, Zayn... 8 hours..", suckade jag.

Vi slängde in alla väskorna i mitt och Andys hotellrum. Zayn och jag hade kört "sten, sax, påse" i smyg bakom Andys rygg om vem som skulle få sova i samma hotellrum som honom. Jag förlorade. Inte ens mina böner på knäna hjälpte. Kom igen! Liam är ju min pojkvän.
Vi gick över till Zayns rum efter en stund där alla killarna väntade.
"Laila!", dem slängde sig över mig.
"Hey boys!", jag kramade om dem.
"What about me?", Andy stod och plutade med munnen i dörröppningen. Killarna släppte mig och sprang mot Andy. Jag vände mig mot Liam som hade stått kvar och gick fram. Han la händerna om min midja och kysste mig mjukt bakom örat.
"I've missed you...", viskade han. Jag rös vid hans beröring och la händerna om hans nacke. Han vände upp blicken mot mig och jag tittade in i hans glittrande ögon.
"You've kissed me below my ear, shouldn't you kiss me -", jag hann inte avsluta meningen innan Liams läppar mötte mina.
"Come on! Get a room, lovebirds!", tjöt Louis.
"Sorry, carrot boy! Mr. Malik won't let me sleep in the same room as my own boyfriend.", Liam vände förvånat blicken mot Zayn som skyldigt tog upp händerna i försvar och pekade på Andy som stod och lekte med en av finesserna på toaletten.
"Look, guys! The mirror is splitted in 4 parts!", jag suckade och tittade lite bedjande på Liam.
"Sorry, hun.. He's all yours!", svarade Liam och ryckte på axlarna.

Vi gick ut på kvällen. Mest var det väl för att rasta Andy. Egentligen kunde man inte beskylla honom för något. Jag förstod honom helt! Jag hade heller aldrig varit i USA och var precis lika taggad som honom. Jag tror bara att Jet laggen tog honom åt andra hållet... Killarna tog oss till en restaurang nära hotellet som låg ganska avsides i en gränd. Jätte mysigt med en liten orkester som satt och spelade i ett hörn på uteserveringen. Det var en helt annan del av LA än vad det jag hade sett hittills. Huset var gammalt och hade en stor vit balkong där uteserveringen fanns. På räckena hängde doftande kaprifol som klättrade upp för fasaderna och in på övervåningen. Vädret var helt fantastiskt och jag ångrade inte en sekund att jag lämnat London för det här! Maten som serverades var allt från italienskt till riktig amerikansk mat. Vi beställde alla in olika rätter så vi kunde smaka av varandra.
"So you guys like it?", Niall klappade sig belåtet på magen och log mot mig.
"I love it! But unfortunately I can't tell you how LA is so far, 'cause I've only seen the hotel and the airport.", skrattade jag.
"Can I borrow you tomorrow? I want to take you out on a real date. Long time ago now.", Liam lutade sig fram och viskade i mitt öra. Jag kysste honom mjukt på kinden och nickade.
"Ame misses you, Harry!", jag tog en klunk av min cider.
"I miss her too.", han slog ner blicken och pillade lite med servetten på bordet.
"Why isn't she here, anyways? And Jose?", sa Louis.
"Work for Ame and Jose's home in Sweden.", suckade jag.
"Okey, party poopers! They're not here, but we are so let's have fun!", Andy vinkade till sig servitören och bad om notan. Jag och Liam avböjde från att följa med ut och klubba hur mycket Andy och Niall än tjatade på oss. Louis hängde på oss och Zayn följde också med efter lite tjat från min sida. Harry, Niall och Andy gick i väg medan vi andra började gå hem mot hotellet. Jag gick med mina klackskor i ena handen och den andra höll hårt i Liams.


Nu är jag förmodligen i Danmark :) Men jag har tidsinställt detta! Tyvärr hann jag inte skriva fler kapitel, jag har varit sjuk och var tvungen att packa. Ni förstår säkert! Men jag är snart tillbaka och då är det bara kvar cirka 4 kapitel kvar :( KOMMENTERA PÅ NU! :D

 


Who's that girl? - Kapitel 56

Tidigare i Who's that girl?": "Calm down, honey. I'm fine. I woke up last morning feeling very sick and then the boys drove me to the hospital. I've been sick a lot lately. Sorry, I didn't tell you!", jag hörde dem andra killarna i bakgrunden och Pauls stränga stämma för att få dem att lugna ner sig.
"You promise? Nothing's wrong?", jag satte mig lättat ner på sängen och drog en suck. Han dröjde lite med svaret.
"Ye-yes. I promise! Can't wait to see you!", svarade han.


"Yeah, I'm okey! Don't worry about me, sweetie. I just need to go on controls sometimes. I miss you!", Harry skrek i bakgrunden på Louis. Paul skrek tillbaka och Niall klagade om hunger. Allt verkade vara som vanligt. Jag nickade lite och svalde.
"Okey! Get better, honey. I miss you too! See you in a couple of days.", vi la på. En orolig klump växte sig starkare i magen. Skräp dig! Han sa att allt var okey!, tänkte jag. Jag skakade av mig dem dåliga tankarna och gick till sovrummet för att klä på mig. Det regnade även idag och det skulle det förmodligen göra av veckan också, så på ett sett skulle det vara mer än skönt att komma iväg från London. Ame var på jobbet, hon hade fått hoppa in ännu tidigare än beräknat så jag var helt ensam i lägenheten. Jose skulle komma hem om några dagar så snart var vi alla tillsammans igen. Bara ett litet tag till killarna skulle komma hem till London. Det skulle jag klara.
Jag gick in i duschen och tvålade in mig noga och rakade omsorgsfullt mina ben efteråt. Jag lät håret ha en mjuk inpackning medan jag klädde på mig och sminkade mig innan jag sköljde ut det för att gå och äta frukost. Min blick fastnade på min spegelbild när jag passerade hallspegeln. Mitt blonda hår började blekna ordentligt i topparna men slingorna jag hade gjort för ett tag sen kunde fortfarande inte dölja den ljusbruna färgen jag hade färgat håret i för några månader sen. Lockarna hängde envist ner över axlarna och fortsatte ner en decimeter under brösthöjd. Jag syndade topparna och suckade. Det hördes en lätt knackning på dörren och någon sekund senare rusade Andy in i lägenheten.
"What'd up?", han slängde sig i soffan och tog en av tidningarna från bordet - Vouge. Han grimaserade lite ogillande mot tjejen på framsidan (som förövrigt var en svensk modell). "You actually read those magazines?", han slängde upp fötterna på soffbordet.
"Yes! Why are you here, Andy?", jag tog tag i hans fötter och drog ner dem till golvet. Han blängde surt tillbaka.
"Hey!", han satte armarna i kors och jag satte mig bredvid. "I thought we could have a little one o one talk, you know girl!", sa han och blinkade. Jag kastade en kudde på honom.
"Seriously, Andy! How can Liam be friends with you...", suckade jag.
"Seriously, Laila! Liam told me his girlfriend doesn't have a job. So this awesome guy - ", Andy pekade nöjt på sig själv. "knows another awesome guy who needs a beautiful girl like you. I'm awesome!", han smackade nöjt med läpparna och reste sig upp. Han tittade på mig och räckte sin hand.
"What?",
"You comin?", han slet upp mig från soffan och vi gick ut i hallen. Vi gick ut i det regniga vädret och satte oss i hans bil. Andy körde en bit in i Londons centrum och stannade efter några minuter utanför en liten restaurang. Utanför stod en kille jag mycket väl kände igen.
"Mazz? Seriously, Andy.. Is Mazz your "awesome guy"?", jag knäppte loss bältet och följde med Andy.
"Hey! What's up?", Mazz log med hela ansiktet och vi gick in till restaurangen. Kocken, servitörerna och tjejen i receptionen presenterade sig och alla verkade riktigt trevliga.

"You need a job? I've heard that you've been working at a restaurant before.", jag nickade och skakade den gamle mannens hand. Han ägde stället och sökte efter nya "fräscha fläktar" bland serveringen.
"Yes, I worked at an Italian restaurant in Birmingham, sir!", Andy lämnade mig ensam med Gregor och gick till baren för att köpa sig något att äta.
"Then I think you're perfect. Can you start tomorrow?", jag skulle precis öppna munnen och säga att jag skulle till LA om några dagar men Gregor han före. "I know. Start tomorrow and you can come back after your holiday!", svarade han och blinkade. Jag tackade chockat och några minuter senare lämnade vi restaurangen med två chicken cheese bolognese  och ett stort leende på läpparna (Andy log mest åt maten). Vi satte oss i bilen och körde mot Starbucks.
"How can I thank you enough, Andy?", jag tittade på honom och såg hur ett leende spred sig på hans läppar.
"Making my boy happy is enough, sweetheart", svarade han och skrattade.


Nu är 56 uppe! Det blev ju som sagt inte som jag ahde tänkt det nu med kapitel i helgen. Jag åker iväg 5 dagar nu så jag vet inte om jag ska ställa in några (har inte hunnit skriva). Kanske skriver jag 2 till idag och då kommer jag skrida ut dem under dessa dagar. Hoppas ni förstår! 


Who's that girl? - Kapitel 55

Tidigare i Who's that girl?: "Jag vet inte... Jag vet inte.. Han är ju som han är!", vi skrattade en stund åt Andy innan vi ställde in glassen och la oss i soffan för att se en film. Det regnade ute så vi kunde inte göra så mycket annat under dagen. Jag tänkte en stund på Liam, han och killarna sov förmodligen nu. Jag ville bara ringa honom och säga hur mycket jag saknade honom.


Zayns perspektiv
Jag vaknade av Liams hostningar på morgonen. Klockan var inte mer än halv fem. Jag suckade och gnuggade händerna över ansiktet.
"Liam come on!!! For how long are you gonna hide this for me?",  jag kastade benen över sängkanten och gick fram till Liam. Han sov fortfarande. Jag ruskade honom lite lätt och såg hur han sakta började öppna ögonen.
"What..?", han gäspade och tittade på lakanet som var fullt av röda blodprickar. Han la sig ner i sängen igen och tittade trött på mig. Jag gick bort till min säng igen och råkade snudda vid Liams panna.
"Liam! You're hot like a fire! Are you ok?", dum fråga. Klart han inte var ok. "You need a doctor. I call Paul!", Liam ställde sig snabbt upp och vacklade tillbaka till sängen.
"No! Please, Zayn! I'm Okey, I promise!", han sträckte sig förtvivlat efter mig men jag tog mobilen och gick ut ur sovrummet och bort mot korridoren. Jag ringde Paul som inte alls var så glad över att bli väckt så tidigt. Jag gick snabbt tillbaka till Liam som satt och spottade.
"Don't you understand that something's wrong?", sa jag med gråten i halsen. Jag hjälpte honom upp och klädde snabbt på oss innan Paul kom förbi med de andra killarna. Vi satt tysta på vägen till sjukhuset. Ingen sa något, eller rättare sagt ingen vågade säga något. Jag skämdes. Jag borde verkligen ha sagt något tidigare. Jag anade ju att något var fel. Paul var mer arg, han kramade hårt om ratten och svängde in på akuten. Vi hjälpte Liam ut ur bilen och småsprang in.
"Liam Payne!", sa Niall och vi skickades vidare till ett stort rum med kala, vita väggar. Liam följde lydigt med en kvinnlig läkare och några sjuksköterskor.

Vi hade suttit i timmar. I alla fall kändes det som timmar. Niall satt med en stor baguette i handen, medan Louis och Harry var i kafeterian för att köpa mer kaffe. Jag satt lutad mot väggen. Om Liam inte var okey så visste jag inte vad jag skulle göra. Plötsligt kommer Liams läkare ut från rummet och börjar gå med raska steg mot mig. Jag reser mig snabbt upp och tappar nästan balansen av iver. Jag försöker tolka hennes ansiktsuttryck men hon är helt neutral - visar inga som helst känslor. Jag antar att det är det läkare får lära sig - att vara helt neutrala.
"Liam Payne's family?", frågar hon och bläddrar i journalen.
"Friends and security guard.", svarar Paul och hon nickar lite ointressant.
"Shall we sit down?", hon börjar gå mot väntrummet med några bord och stolar. Utanför har solen gått upp helt. Det börjar bli allt mer liv och rörelse på parkeringen och fler och fler människor går igenom huvudentrén. Fler kommer ut - en del med bra nyheter, andra med dåliga. Jag rycktes ur mina tankar när Harry och Louis kom tillbaka och gjorde oss sällskap.
"So, Mr. Payne has gotten high fever and he coughs blood, right?", hon fortsatte att bläddra i sina papper och tittade på oss över sina glasögon. Alla tittade tillbaka på henne helt oförstående. Jag svalde klumpen som vuxit i halsen och tog mod till mig.
"Yes that's right. Like a week now, I think.", sa jag och hon nickade. De andra vände sig mot mig.
"And you didn't tell us?", sa Louis upprört. Han ställde sig hastigt upp så stolen ramlade baklänges. Harry tog Louis hand och drog ner honom på stolen bredvid.
"Calm down...", sa han lugnt.
"Calm DOWN? They've been keeping something hidden from us, Harry! We're brothers.", Louis suckade och jag såg hur en tår trillade nerför hans kind.
"I'm sorry. He didn't know I knew something and I don't know why I didn't tell you guys... I'm so sorry..", viskade jag.
"You're on tour, I guess?", avbröt Liams läkare. Niall nickade. "I want to keep him here today but he has to visit a hospital two times a week for controls. He's awake now and it's the room over there.", hon pekade på rummet hon hade kommit ut från. Vi reste oss alla 5 snabbt och var på väg mot dörren då hon stoppade oss.
"Can I speak to you Mr?", hon pekade på mig och jag vände mig om.

Liams perspektiv
Alla killarna satt på varsin stol vid min säng. De tittade oroligt på mig och jag vågade inte möta deras blick. Jag visste att dem var besvikna på mig.
"Why Liam..?", Niall suckade och la ansiktet i händerna.
"I didn't... I didn't want you to be worried for nothing.", viskade jag. Louis slog knytnäven i sängen. Han försökte hålla masken men jag visste att det gjorde ont.
"You didn't want us to be WORRIED?" Liam, what the hell? This isn't nothing, this is seriously!", han nästan skrek ut orden.
"Does she know?", Harry tittade upp från sitt knä och spände blicken i mig. Jag visste hur mycket han brydde sig om Laila. Jag skakade på huvudet.
"No. But she'll find out sooner or later. Let's just tell her that I've been sick a lot lately. And the fans as well.", sa jag.

Dagen efter hämtade Paul och killarna mig på parkeringen. Jag var trött, jätte trött. Varje muskel i min kropp vägrade lyssna. Jag steg försiktigt in i bilen och vi började köra mot San Diego.
"No jumping tonight, Liam!", Paul höjde ett varnande finger. Jag nickade. Plötsligt känner jag hur mobilen börjar vibrera. Laila.

Lailas perspektiv
Jag slog Liams nummer en gång till. Varför svarade han inte? Harry hade inte svarat på flera timmar han heller. För varje minut som gick blev jag allt mer nervös. Tänk om det hade hänt dem något? Det måste vara Liam. Alla killarna utom Liam hade varit med på bilden som var tagen utan för sjukhusets entré i Dallas.
"Liam.", jag kände hur tårarna trängde fram. Snabbt förvandlades glädjen till ilska.
"WHY haven't you guys answered my phone calls or texts?", jag skakade. "Why are you at the hospital?"
"Calm down, honey. I'm fine. I woke up last morning feeling very sick and then the boys drove me to the hospital. I've been sick a lot lately.
Sorry, I didn't tell you!", jag hörde dem andra killarna i bakgrunden och Pauls stränga stämma för att få dem att lugna ner sig.
"You promise? Nothing's wrong?", jag satte mig lättat ner på sängen och drog en suck. Han dröjde lite med svaret.
"Ye-yes. I promise! Can't wait to see you!", svarade han.


Oj oj oj... Nu börjar det dra ihop sig! Fick en kommentar som undrade om Liam hade cancer: så mycket kan jag avslöja är inte sant. Det vore tråkigt. Och nej; Laila kommer inte bli med barn. Cancer och barn läser jag typ om i varenda novell: och min är inte som alla andra :) Tycker iaf jag.. Haha

Nu kommer det se ut så här:
Onsdag: Kapitel
Torsdag: Kapitel
Fredag: Kapitel 
Lördag: Kapitel (tidsinställt, åker till skåne)
Söndag: Kapitel (tidsinställt) 
Måndag: Ev. ett kapitel (tidsinställt i så fall)
Tisdag: Ev. kapitel (tidsinställt) 
Någon gång V.29: Le grand finale!


Who's that girl? - Kapitel 54

Tidigare i Who's that girl?: Jag lutade mig över handfatet och skulle precis sätta på kranen när jag ser den röda strimman som ligger på botten. Jag drar med fingrarna över det och för det till näsan. Det luktar lite metalliskt. Blod. Detta var tredje gången på två dagar som jag hittat blod i handfatet. Första gången hittade jag lite i duschen men då brydde jag mig inte om det. Jag borde prata med dem andra - speciellt Liam. Men han skulle bara förneka det och säga att allt var bra. 


Zayns perspektiv - Dallas, Texas, 1 vecka senare
Jag sprang ut med killarna bakom scenen. Våra skratt överröstades av fansens skrik och vi fortsatte springa mot ombyteslogen. Jag slet av mig min vita skjorta och log mot kameran som seglade förbi oss alla fem. Nicki, vår kostymör,  räckte mig Louis' randiga tröja och jag stack i armarna och trädde den över huvudet samtidigt som jag sparkade av mig de svarta lackskorna.
"Looking hot like the sunset!", flinade Harry i spegeln och gjorde en hair flip. Jag skrattade åt honom och sköt upp dörren till toaletterna. Vi hade några låtar kvar och nästa skulle vara Torn.
"4 minutes, boys!", en av killarna "med koll" skrek på oss och vi började förebereda oss för att springa ut igen. Först var jag tvungen att titta mig i spegeln en sista gång så jag gick fram till den stora spegeln på toaletten. Plötsligt hör jag hur någon hostar och gör en till kraftansträngning för att få upp det som är i halsen. Jag går fram till ett av båsen och skjuter upp dörren.
"Liam? Are you okey, bro?", jag tittar oroligt på Liam som sitter på toaletten med en bit papper i handen. Han ställer sig upp och slänger pappret i soptunnan bredvid sig.
"Nothing's fine I'm torn", sjöng Liam och klappade mig på axeln medan han trängde sig förbi mig. "Let's break some hearts out there with our amazing voices! You coming?", han stannade upp och tittade på mig med ena ögonbrynet höjt. Jag skakade på huvudet.
"Just a minute, I'll be right back..", svarade jag. Liam ryckte på axlarna och gick ut med dem andra killarna. Jag vände mig snabbt om och tog upp pappret som Liam hade hållit i och vecklade upp det. Blod - igen.

Vi var tillbaka på hotellet och vi var helt slut allihopa. Paul var själv så trött att han hade släppt oss i lobbyn och själv gått till restaurangen. Niall följde tätt efter Paul medan vi andra gick mot hissarna. Vi var alldeles för trötta för att orka prata med varandra så vi stod alla fyra lutade mot hiss speglarna och slöt ögonen medan hissen åkte de 10 våningarna upp till våra rum.
"See you tomorrow!", Louis viftade med handen och tog med sig Harry in på deras rum. Jag och Liam öppnade sakta våran dörr och nästan släpade fram våra fötter fram till sängen. Jag slängde mig ner och borrade in ansiktet i kudden. Liam gjorde det samma med en djup suck. Jag reste på mig och stödde min kropp på mina armbågar. Liam vände blicken mot mig.
"One week.", sa han och suckade igen. Jag nickade. Jag visste hur svårt han hade det. Han saknade henne varje minut, varje sekund, varje andetag. Jag saknade Jose med, men vi hade ett lite mer avslappnat förhållande om man säger så. Folk visste att vi var tillsammans men ändå så kändes det i bland som om vi bara var vänner. Det var inte alls som förhållandet Liam och Laila hade eller Ame och Harry.
"We have to get some sleep. Going to San Diego tomorrow.", Liam reste sig upp och gick in på toaletten. Han hostade några gånger. Jag suckade och slängde mig på sängen igen.

Lailas perspektiv, London
"Så, är du nervös?", jag tittade på henne. Vi satt i lägenheten mitt på golvet med varsin B&J och Vouge. Jag nickade på huvudet.
"Ja, lite... Vi har inte varit ifrån varandra så här länge någon gång. Jag saknar honom så de gör ont, Ame!", suckade jag och stack ner skeden i min glass. Hon nickade lite och stoppade in en browniebit i munnen.
"Jag vet hur du känner. Jag saknar Harry så det värker i hela kroppen. Jag är så avundsjuk på att du får följa med Andy. Visserligen skulle jag aldrig stå ut med e så lång flygresa som till LA med honom, men jag vill vara med Harry. NU!", hon suckade lite och sträckte på fötterna.
"Du åker tillbaka till Italien snart eller?", hon skakade lite på huvudet så hennes mörka lockar lossnade från tofsen.
"Nej, jag har bara inte tid. Jag måste fixa på jobbet, det krisar lite med folk nu.", svarade hon besviket. Jag tog hennes hand och kramade den försiktigt.
"Hur ska du klara av Andy i så många timmar, i 4 hela dagar dessutom?", skrattade hon. Jag visste själv inte svaret. Andy hade glatt hämtat upp mig från tåget för någon vecka sen och vi hade umgåtts ganska mycket innan Ame kom hem. Jag hjälpte honom då och då på hans företag, dvs. jag styrde upp allt och fick ordning på o ordningen.
"Jag vet inte... Jag vet inte.. Han är ju som han är!", vi skrattade en stund åt Andy innan vi ställde in glassen och la oss i soffan för att se en film. Det regnade ute så vi kunde inte göra så mycket annat under dagen. Jag tänkte en stund på Liam, han och killarna sov förmodligen nu. Jag ville bara ringa honom och säga hur mycket jag saknade honom.


Ja... Nu börjar det dra ihop sig :) Är lite nyfiken på vad ni tror? Hur TROR ni att den kommer sluta??


Who's that girl? - Kapitel 53

Tidigare i Who's that girl?: "Miss you too", Harry la på och jag gick in. Det hade blivit lite kallt i rummet så jag la mig ner i sängen och väntade in Liam. Plötsligt kände jag hur sängen sjönk ner och Liam la sina armar om min rygg. Hans kropp låg tätt intill min och hans andetag var varma mot min hals. 
"Don't you dare leave me again, Liam Payne!", sa jag trött. Det tog någon minut innan hans läppar snuddade vid min hals. 
"I think I can keep that promise to you. I love you. A lot!", jag log lite för mig själv och det tog inte många sekunder innan jag somnade med Liam tätt intill mig.



"I'll see you soon...", viskade han. Jag skakade på huvudet och kramade hans händer hårdare.
"Two weeks...", sa jag nästan ohörbart. Han skrattade till och kysste mig på pannan.
"Call Andy, he may not be the best company but...",
"Andy is busy with work. I don't want to disturb him.", avbröt jag honom. Han skrattade igen och jag tittade upp på honom lite surt.
"You don't want me to leave, do you?", sa han. Jag tittade in i hans nötbruna ögon och la handen om hans kind.
"Never, Liam.", viskade jag. Jag ställde mig på tå och kysste honom. Han besvarade den och tog ett hårdare tag om min nacke.
"Flight 23H to London...", hördes det i högtalarna. Liams grepp lossades lite och jag drog honom tillbaka.
"I have to..", han tysnade.
"No..", jag kramade honom en sista gång och han kysste mig försiktigt på mina läppar. Han smakade salt.
"Don't cry. I'll see you soon. I love you - a lot.", sa jag och snuddade vid hans läppar en sista gång innan jag vände mig om och gick förbi den lilla folkmassan av fans som hade samlats vid utgången. Kvar stod Liam i väntan på att få åka tillbaka till London.

"So I was thinking about party all day, all night, all da...-", Andys röst ekade i telefonen. Jag fick hålla den en bit ifrån örat.
"Andy, stop. Andy stop! You HAVE to fix your phone, dude!", skrek jag för att överösta honom.
"Whaaaaat? Nothing's wrong on my phone, sweetheart!", svarade han surt.
"Andy, she's right!", Mazz gälla röst hördes i bakgrunden men dämpades troligtvis på grund av att Andy slängt en kudde på honom.
"So what'd up, babe?", jag hörde hur Andy tryckte in något i munnen och det blev bara värre i telefonen. Det knastrade och avbröts då och då med rapar.
"Liam went off to London yesterday. I'm all alone here. Dad and Anne left  with Colin and Emma to Manchester this weekend.", sa jag trött och ställde in mjölken i kylen. Familjen skulle vara borta hela helgen och jag skulle vara helt ensam. Jag funderade på att åka hem lite tidigare till London. Ame skulle komma hem en vecka tidigare än planerat och jag skulle då kunna fixa i ordning hemma i lägenheten.
"Lonely, ah?", sa Andy lite ointresserat och det märktes att han hade slutat lyssna för länge sedan.
"I'm coming home, Andy.", jag hade bestämt mig och sprang med telefonen upp till mitt rum och började packa. Jag hörde hur Andy hostade till i andra änden på luren.
"Now? What about work?", nu lyssnade han definitivt.
"They don't need me more this season. I worked my last day yesterday.", jag började slänga i mina kläder i väskan och stoppade i mina badrumstillbehör.
"Oh.. ok! I'll pick you up. Call me when you're in London!", jag tackade och klickade bort honom. Pappa skulle förstå. Jag skickade ett sms och berättade hur det låg till.

Zayns perspektiv, New York
"I miss you. But can I talk to you later?", jag avslutade samtalet. Jag saknade mamma och pappa hemma i Bradford men det skulle ta några månader innan jag skulle kunna träffa dem igen. Jag öppnade dörren till Liams och min lägenhet och slängde mig trött på sängen. Liam var hos Niall i rummet bredvid. Dem satt förmodligen och diskuterade om hur vi skulle göra med maten ikväll. Det var helt galet här i New York. Vi kunde knappt gå utanför hotellet utan att folk sprang efter oss. Paul var helt slut om dagarna.
Jag drog med händerna över håret och reste mig upp för att gå bort till badrummet. Jag öppnade dörren och tittade mig i spegeln. Det syntes att jag var trött; håret var flottigt  och jag hade stora påsar under ögonen. Jag lutade mig över handfatet och skulle precis sätta på kranen när jag ser den röda strimman som ligger på botten. Jag drar med fingrarna över det och för det till näsan. Det luktar lite metalliskt. Blod. Detta var tredje gången på två dagar som jag hittat blod i handfatet. Första gången hittade jag lite i duschen men då brydde jag mig inte om det. Jag borde prata med dem andra - speciellt Liam. Men han skulle bara förneka det och säga att allt var bra. 


Jag säger bara förlåt. 


SVAREN

när kommer nästa kapitel? - Nästa kapitel skulle ha kommit i går... hehe men har haft min enda lediga dag denna vecka idag så kanske senare ikväll. Vi får se. Tanken är att WTG ska var färdig V. 28 :(

hur mår du?
- JAg mår faktiskt helt okey :) Saker kunde varit bättre , men jag har ju er !

vilken e din favorit låt?- Ok den här är skitsvår att svara på! Jag är forvever and ever ett The Script fan :) "Breakeven" kommer alltid att följa mig vart jag än går. Men jag har oxå till exempel "Hurtful" av Erik Hassle (sjukt stort fan där med.. hehe) som alltid är med mig. Sen har vi Ed Sheerans "Give me love". Jag lyssnar på den när jag är glad, ledsen, arg, sårad osv. När som! Jag kommer nog till och med tatuera in en bit av texten av både Give me love och Breakeven :)

Någon favorit tv-serie? - Jag ska bara säga en sak: Jag är tv-serie nörd på hög nivå! Och jag skojar inte! Just nu följer jag cirka 20 serier om inte mer.. Jag ser på ALLT. Men mitt hjärta kommer alltid slå lite extra för Sci-fi / fantasy. Men jag kan så gott som säga att "Buffy" och "Supernatural" är mina två favoriter. Jag ÄLSKAR dem :) tätt där efter kommer The Vampire Diaries, Glee, New Girl, Teen Wolf, Pretty little liars osv. Listan blir lång!

favorit ship bland killarna? - Ok, Jag är en Larry-shipper forever and ever to the end! Jag förnekar nästan alla rykten om Harry och tjejer eller Louis och Eleanor. (ta mig inte fel , jag älskar Eleanor), deras vänskap är så stark, så broderlig, så kärleksfull, så.. perfekt! På andra plats kommer Zarry. Ursäkta men jeeeeeeeez! DÄlskar dem :') och på tredjeplats kommer "Lilo". Dem är för söta :') Vilka är era favoriter?

vilka är dina favorit bloggar? - Jag läser sjukt mycket novellbloggar. Men min absoluta fav. novell just nu är de här: Dare to dream
Torpenbergs (SÅÅÅÅÅÅÅÅÅ BRA!!!)
Nialls Laugh

Sen läser jag ju bloggar av mina kompisar och ibland Kenzas, Tyra Sjösteds hästblogg och många fotobloggar :)

"favorit" i bandet? - Ok, det är så här. Jag älskar ALLA killarna :') men jag har verkligen små perioder med varje kille. Just nu är jag inne i en Liam (därför blev novellen om honom) och Zayn period, Jag tänkte ni skulle få reda på min "historia" med killarna (men ngnannan dag) och ni får inte hata mig nu, men i början så tyckte jag inte om Zayn över huvudtaget. Jag råkade se en video där pojken sjöng sjukt surt och jag tyckte verkligen inte han passade in. Idag så älskar jag Zayn så sjukt mycket! Jag tycker personligen han har en av de absoluta bästa rösterna i bandet och är en riktigt, riktigt skicklig sångare! Han kan verkligen kontrollera den nu :) Jag ångrar verkligen att jag tyckte så där i början men det bevisar ju bara att alla kan änndra sin åsikt :)
Men jag måste erkänna att mitt hjärta kommer alltid slå lite extra för vår Niall Horan. Jag vet inte varför. Jag kan inte favorisera dem men han var den första jag "föll" för när jag upptäckte dem :)

Vad är din favorit film? - Denna är oxå svår.. Men jag älskar fantasy/sci-fi och äventyr :) Men jag kan nog säga att min absoluta favoritfilm är Harry Potter serien! Jag andas, lever, äter HP :) Men absoluta feelgood film är "Easy-A" just nu. Min film som ja ser på när jag är ledsen är alltid "Ps. I love you", tjuter lika mkt varje gång!

Din favorit skådis? - Gosh... Måste ni ställa så svåra frågor? Men jag beundrar Johnny Depp otroligt mycket.. Men jag när det kmr till tv-serie skådisar (ja, det är skillnader!) så är David Boreanaz :) Filmskådis är nog allt från klassiska Sandra Bullock till Emma Stone!

Favorit svenska artist: Erik Hassle och ANdreas Moe. Jag driver Sveriges största, första och just nu enda fansite om Andreas Moe Här

Ska du se Justin Bieber nästa år? - Jag är inget fan, men jag respekterar Justin så jäkla mkt! Han är en fantastisk person! Och jag måste erkänna att Believe är ganska bra :) Så kanske kanske inte, vem vet? :)

Favorit 1D låt: Jag kommer för alltid att älska Moments. Dels är den skriven av Ed och den är bara så fin! Den ligger faktiskt till grunden för dne här novellen :) NI kommer fatta snart! Men jag älskar oxå More than this. SJuuuukt fin! Och en låt där man får en snutt av alla fem :')

Vad händer när WTG är slut? - Då tar jag en paus fram till mitten av Augusti och sen kommer jag tillbaka med en ny Harry novell :) Kommer inte sluta!

Så det var alla svaren! Fråga på som vanligt om det är ngt! Tusen tusen tack för alla fina kommentarer om hur bra novellen är osv!

Who's that girl? - Kapitel 52




Tidigare i Who's that girl?: "If we could only have this life for one more day
If we could only turn back time
", han tog den sista tonen och tittade djupt in i mina ögon. I'm so sorry mimade han.

"More than this was already written, so..I wrote you this.It´s not finished yet but the truth is that I can love you more than this and you might be the one." Han böjde ner huvudet och höll kramp- aktigt i ett ihop knycklat papper.
"Laila? Are you gonna say something?" Med allas blickar på mig stod jag bara där och tittade på Liam som om det bara var han och jag i rummet. Jag slängde mig runt hans hals och började genast gråta och skratta på samma gång.
"I can´t belive you did this..all for me" mumlade jag och drog in doften av hans parfym.
Han tittade överraskat upp och tog mig under hakan.
"So...you like it?" Han var en sån idiot ibland, hur kunde man inte älska den? Älska honom?
"I love it and I love you" Han kysste mig mjukt och jag log. Kunde man inte bara frysa tiden? Just i detta ögonblicket ville jag stanna för evigt. Alla på restaurangen stod upp, klappade händerna och busvisslade. Jag kunde se Pablo i ögonvrån och hans stora händer fumlade med en servett från bardisken.
"Mama Mia, You lovebirds. Laila, take the day off and be with your beloved" Han nickade mot Liam och jag log.
"Thanks,Pablo" Jag gav han en lätt kyss på kinden och han skrattade sitt bullriga skratt. Liam sträckte ut händerna och kysste mig på pannan.
"Where are you taking me, Mi amore?" Jag skrattade och drog med han ut på gatan, hand i hand.

Skrattandes och kyssandes sprang vi runt bland caféer och parker. Liam stannade upp och granskade mig noga.
"Stand a little more to the left" Han viftade med handen frenetiskt och skrattade. Jag himlade med ögonen.
"You´re such a jerk, Liam Payne" Ett klick hördes och han log.
"This one..I´m keeping for our album"
Trötta och med ont i benen satte vi oss med varsin glass på en parkbänk. Jag länkade mina fingrar med Liams och la huvudet på hans axel, det var så här det kändes att var kär. Vi studerade ett gammalt par som gick hand i hand och det fick mig att le.
"Promise me, that we´ll be like them one day too" Jag tittade upp och han kysste min hand. Han dröjde med svaret och suckade tungt.
"I promise"
Solen lyste starkt och människorna på gatan började sakta dra sig mot havet eller resturangen in till.
"You have no idea how much I´ve missed you" sa jag tyst och blickade ut över parken.
"I´ve missed you too, so muched it hurt" Jag kunde höra hur hans röst bröts på det sista ordet och jag ville inget annat än att kyssa honom och säga att det var okej.
"I´m sorry for everything,Laila. I truly am" Han böjde ner huvudet och placerade en öm kyss på min hals.
"I forgive you" Han suckade tungt och jag log mellan kyssarna. " For awhile there I thought you were going to leave me"
"How could I move on when I´m still in love with you?"

Vi började sakta gå hemåt och efter lite övertygande från min sida fick jag med Liam hem till min familj.
 Jag rättade till hans skjorta och log brett.
"Perfect"  Något slet tag i min arm och jag vände mig om.
"What if they don´t like me?" Han tittade ängligt på mig. Jag himlade med ögonen och drog in han i en kyss.
"They will love you

"So this is the famous Liam, we´ve heard so much about". Liam stod med händerna i fickorna och log nervöst.
"Literally" sa Liam kort och nickade. Anne kramade om honom och log.
"Welcome to the family", pappa kom fram bakom Anne och tog ett fast handslag med Liam.
"How about dinner? You two must be hungry!", Anne klappade händerna som ett lyckligt barn på julafton och sprang sen ut till köket. Liam och jag gick ut vardagsrummet där Colin satt.
"Hey man!", sa Colin och lyfte blicken från Smallville som gick på tvn.
"Hey Colin! What's up?", svarade Liam och satte sig bredvid honom i soffan. Jag stod kvar lite chockad och tittade på dem när dem diskuterade avsnittet och hur det hade gått för Liam på restaurangen.
"Wait a minute...You two know each other?", jag pekade på dem och båda två tittade upp.
"Yeah, we met on the train!", sa Liam. Colin flinade och vände sig igen mot tvn.
"And you didn't tell me?", jag satte mig bredvid Liam och la upp benen i hans knä.
"Nope.. 'Cause Colin helped me with everything!", jag suckade. Vi tittade en stund till på Smallville till Anne bad Colin komma och duka.
"So where's your sister?", sa Liam. Jag satte mig upp och skulle precis fråga hur han kunde veta det då jag insåg att han och Colin måste ha hunnit med en hel del att prata om från London.
"She's with her new boyfriend, been there whole week.", sa jag och fingrade på Liams arm. Han tog min hand och kramade den lätt.
"I'm leaving...", suckade han. "Tomorrow", jag nickade. Harry hade ju berättat. Jag blundade och blinkade bort några tårar som annars skulle ha börjat rinna.
"You can stay here if you want..."¸jag kysste honom mjukt på handen.
"I'm leaving early..", han besvarade min kyss.
"It doesn't matter...", mumlade jag.

Liam åkte tillbaka till hotellet efter middagen och hämtade alla sina saker innan han återvände tillbaka hem till min familj. Vi bäddade gästrummet som hade en dubbelsäng och bestämde oss för att lägga oss tidigt så jag kunde följa med och säga hej då. Liam stod i badrummet då jag gick ut för att ringa Harry.
"Sis!", svarade Harry nästan efter andra signalen.
"Hey, I just wanted to say that everything's fine between me and Liam now", jag stängde dörren försiktigt bakom mig och gick ut och satte mig på balkongen. En lätt sommarbris svepte över mina ben och jag kunde se hur solen gick ner över hustaken.
"Great! Glad to hear that! So he will be at the airport tomorrow, right?", skrattade Harry lite nervöst. Jag log. Trodde han verkligen att Liam skulle missa en tour?
"Of cours, Harry! He won't miss it! But I gotta go back to bed now. Miss you", sa jag.
"Miss you too", Harry la på och jag gick in. Det hade blivit lite kallt i rummet så jag la mig ner i sängen och väntade in Liam. Plötsligt kände jag hur sängen sjönk ner och Liam la sina armar om min rygg. Hans kropp låg tätt intill min och hans andetag var varma mot min hals.
"Don't you dare leave me again, Liam Payne!", sa jag trött. Det tog någon minut innan hans läppar snuddade vid min hals.
"I think I can keep that promise to you. I love you. A lot!", jag log lite för mig själv och det tog inte många sekunder innan jag somnade med Liam tätt intill mig.

Kapitel 52! Nu börjar det dra i hop sig :) Snart har vi ett slut på den här novellen - tyvärr :/ 

Who's that girl? - Kapitel 51


Tidigare i Who's that girl?: "But it's kind of complicated right now.", svarade jag och grimaserade. Hon skrattade och vi fortsatte titta igenom videos med killarna. Det fick det att verka som om dem var i närheten, det höll mitt hopp vid liv.


Liams perspektiv, Måndag kväll
"Are you sure, Liam? I can pick you up..", jag höll telefonen mot ena axeln samtidigt som jag tog fram pengarna ur bakfickan på mina jeans. Birmingham mimade jag åt tjejen i kassan. Hon knappade in något på en dator och jag räckte fram pengarna. Hon tackade lite ointresserat och jag fick min biljett.
"No, Paul! This is on my own! I'll see you on Wednesday. Bye love you", avslutade jag innan Paul hann att säga emot. Typiskt Louis och Harry att ringa till Paul och skvallra vart jag skulle. Det här var min grej. Jag hade sabbat det så nu var det mitt ansvar att laga det! Jag såg hur ett av tågen rullade in på banan mot Birmingham så jag tog min väska och sprang fram. Tjejen i dörren tog min biljett och önskade mig en trevlig resa. Än så länge hade inga fans lyckats lista ut vart jag var eller vart jag var på väg. Så fort jag satt mig ner i en kupé med en gammal dam och hennes hund, tog jag fram mobilen och skrev en tweet.

"Won't be home in London this week :( Going to fix some stuff and flying to the States on Wwednesday! See ya soon xx"

"D'you mind if I sit here?", jag var mitt uppe i mina egna tankar så jag hörde inte killen som stod bredvid mig.
"Oh sorry! Of course you can! I'm Liam, going to Birmingham!", sa jag och räckte fram handen.
"Colin, going to Birmingham as well!", sa han och log. "I'm sorry, but I can't remember where I've seen you before. You're face looks so familiar!", sa han sen och tittade på mig lite granskande. Tänk om han kände igen mig? Vad skulle jag göra då? Men jag hann inte öppna munnen och svara förrän han kom på svaret.
"You're that guy my half sister is dating from that boyband called One Caratction? No.. One Direction, right?", log han nöjt. Jag var chockad. Hur hade jag hamnat i samma kupé som Lailas halvbror? Jag visste inte ens att hon hade fler syskon än Harry. Jag tittade på honom lite chockat och han fortsatte att le.
"Wow...", fick jag bara ur mig.
"Nice to finally meet you! I guess you're going to Birmingham to see her?", jag nickade lite stumt och harklade mig sen.
"But things are a bit complicated right now so I'm actually on my way to fix it...", sa jag och kände hur jag skämdes så fort jag tänkte på det. Han nickade och verkade helt cool lugn med att hans syster dejtade en av killarna i världens största pojkband. Jag skakade på huvudet och log för mig själv när jag tog upp mobilen och loggade in på twitter.

"I can give you ride if you want? Guess you're going to my place anyway, hugh?", sa Colin och slängde väskan över axeln medan vi klev av tåget. Vi hade pratat hela vägen till Birmingham och Colin var en riktigt schysst kille med humor.
"I can't go with you now... She can't now that I'm here! And I think I might need to sneak out from the backdoor if there are any fans outside, you know!", sa jag och satte på mig luvan.
"Don't be silly! I'll give you ride to a hotel and I can check the backdoor.", sa han och följde med mig till stationens baksida. Vi öppnade försiktigt bakdörren och sprang till parkeringen. Colin låste upp sin röda bubbla och jag satte mig i framsätet. Han satte i nycklarna och bilen hostade igång.
"Come on.. come on..", mumlade Colin. "She's a bit..", längre hann han inte säga förrän motorn satte igång ett mörkt läte och efter några sekunder spann den. Colin log nöjt och körde ut på vägen.
"Where are you staying?", frågade han.
"At the Paragon.", sa jag och Colin svängde höger. Vi körde en bit och stannade sen framför en stor tegelbyggnad med torn.
"Here it is!", sa Colin. " Hope I'll see you again, bro!", han nickade åt mig och jag skrattade lite.
"See you soon!", svarade jag och stängde bildörren. Jag såg hur den rostiga, lilla röda bilen körde iväg och tog sen min väska och gick in till entrén.

Tisdag
Jag var nervös, det kunde jag inte förneka. Idag skulle jag leta reda på Laila och fixa allt. Jag hade förberett precis allt; pratat med Colin som hade hjälpt mig, ring till hennes jobb och fixat där och fixat ihop lite folk. Saker kunde gå fel, det kunde dem, men jag bad verkligen om tur! Klockan var runt fyra på eftermiddagen och jag ställde mig framför spegeln och rättade till min skjorta. Nu var det dags. Det var nu det skulle ske. This is it.

Lailas perspektiv Tisdag
"Bella, table 23 wants their potatoes!", skrek Pablo från köket. Jag rengjorde händerna på mitt slitna förkläde och torkade svetten från pannan.
"On my way!", skrek jag tillbaka och hann precis svänga undan Alice som kom med fyra tallrikar på armen. Jag pustade ut och öppnade upp svängdörren till köket. Pablo stod med svetten rinnandes nerför kinderna, högröd i ansiktet med båda händerna i den stora grytan.
"Hurry up!", han skrattade sitt bullriga skratt och jag tog med mig potatisen och några tallrikar med bröd. Dagen hade varit rena helvetet. Folk strömmade in och av någon konstig anledning skulle alla äta just nu runt fyra snåret. Det brukade sällan vara folk efter lunch!
"There's a guy at table 11. I didn't take his order, can you do it?", Alice sprang förbi mig och jag suckade tungt. Killen satt med ryggen mot mig. Han hade brunt hår och bar en lång blårutig skjorta.
"Welcome to Vapiano, what can I get you?", sa jag trött och vände upp blicken. Jag fick en chock. Han ställde sig upp och tittade mig rakt i ögonen.

"Shut the door, turn the light off
I wanna be with you
I wanna feel your love
I wanna lay beside you
I cannot hide this even though I try
", jag tittade fortfarande chockat på honom. Ännu mer chockat blev jag när resten av restaurangen ställde sig upp och stämde in som kör.

"Heart beats harder
Time escapes me
Trembling hands touch skin
It makes this harder"

If we could only turn back time", jag satte mig ner på en av stolarna. Alice kom upp bredvid mig och gav mig en servett. Inte förrän då insåg jag att jag satt och grät. Pablo kom ut från köket och spelade koncentrerat på en gitarr. Allt var så välplanerat.

"If we could only have this life for one more day
If we could only turn back time
", han tog den sista tonen och tittade djupt in i mina ögon. I'm so sorry mimade han.


Här har vi kap 51!!! VAD TYCKER NI??? 


Who's that girl? - Kapitel 50


Tidigare i Who's that girl?: "Maybe it's the right thing to do..", sa jag. Efter en stund s tänkande hade jag bestämt mig. "I'll meet you on Wednesday at the airport!", sa jag och slängde på luren innan Louis han svara. En minut senare fick jag ett sms av honom:

"Thank u for everything! Good luck, Romeo! xx"


Louis perspektiv Måndag London:
Liam hade lagt på utan att jag hann säga emot honom. Fast och andra sidan hade det varit min idé. Något som oroade mig var det som Liam hade sagt: I don't care if you're in love with her. Just promise to take care of her if I'll be gone someday!
Jag visste att Liam hade dåligt samvete och ville bli sams med mig och jag var också medveten om att han egentligen brydde sig om jag älskade Laila på ett annat sätt än vän, vem skulle inte det? Men hon skulle alltid vara min bästa vän hur Liam än beteddes sig. Jag oroade mig mest för "Just promise to take care of her if I'll be gone someday!". Vad hade Liam menat?
"Who was it?", sa Harry och stack in huvudet i mitt rum.
"Liam..", sa jag lite chockat. För visst var jag lite chockad över att Liam hade ringt mig. Vi hade bråkat i flera veckor.
"Finally! Are you two okey now?", sa han och vi gick in i köket. "I'm so hungry...", fortsatte han och gick mot kylskåpet. Han vände sig sen besviket mot mig.
"Yeah.. We're okey..", log jag och gjorde tummen upp. "Nothing to eat?", flinade jag.
"I hope we have pasta and some meatballs in the freezer...", mumlade Harry och jag öppnade frysen. Vi började laga till en enkel middag åt oss.
"I just need to make a call...", sa Harry och viftade med mobilen. Jag nickade och fortsatte blanda i pastan.

Lailas perspektiv, Måndag, Birmingham,
"And you didn't tell me anything about it, huh? How could you do that? I mean it's a pretty damn risk not tellIing me when  it's all over the news!", pappa var nog egentligen inte jätte arg utan mer besviken på mig.  Jag började pilla på en utav dom trasiga hålen jag hade på mina shorts, och jag  lyssnade lite vagt på vad han hade och säga.
"Laila?! Are you even listeneing?" När han inte fick något svar fortsatte han i samma lugna tonläge.
" You know how I knew?... Because of a magazine." Han slängde fram tidningen framför mina ögon och jag hade inte behövt slita blicken från mina shorts för och förstå att det var mig och Harry på framsidan.
"Peter, give her some time to explain, I`m sure there´s a reason why she didn´t tell you in the first place", Anne log mot mig och jag var glad för det stödet jag fick, men ändå så kunde jag inte hjälpa och känna mig skyldig till varför jag inte hade berättat  det för min pappa före pressen.
"Dad, I´m sorry I didn´t tell you, I really am. But..I guess I was just scared." Jag suckade djupt och sträckte mig efter väskan som hängde slarvigt på köksstolen.
"Sweetie, I made you some coffee" Anne hällde upp rykande hett kaffe i en mugg och jag tog tacksamt emot den.
"Thanks...but I really have to get going" Pappa tittade frågande på mig. "work" mimade jag och pustade ut.

När jag hade kommit en lång bit på vägen så kände jag stora droppar landa på mitt huvud och solen började skymmas av stora svarta moln.
"That´s just..brilliant"
Jag undrade vad Liam gjorde nu, förmodligen träffade han fans, tog bilder, skrev autografer...det vanliga. Tänkte han på mig? Eller förträngde han mig helt?
 Och här var jag på väg till mitt jobb i en stad där jag knappt hade några vänner kvar. Jag började tänka på hur mycket jag saknade Harry, hur han fick mig att le och glömma världen för ett tag.  Och ju fler dagar det gick då han inte ringde började jag tänka på att jag kanske skulle ta första steget att ringa och reda ut saker och ting, Harry var trots allt det enda jag hade kvar.
Jag öppnade dörren och fick syn på en hel drös med okända ansikten. Jag drog in doften av färsk pasta och tomatsås och förstod genast vem som stod i köket.
"Buongiorno, tesoro" Pablo log ett stort leende där en hel rad av kritvita tänder syntes. Jag viftade med handen och steg sedan in i det kalla omklädningsrummet.

"Laila?...Laila, are you ok?" Jag tittade upp och fick syn på Alice, min enda vän på restaurangen. Bordet som jag hade torkat var helt fullt med vatten och farbrorn som satt och läste sin morgon tidning grymtade något ohörbart.
"Yeah..sorry, my  thoughts were somewhere else, I get so easily distracted these days" Jag försökte le men antog att det såg ut som en total katastrof. Hon la ifrån sig brickan och log snällt mot mig.
"You know what, it looks like you really need a cheer up. Let´s go to that italian ice cream resturante by the mall."
"Nah, I don´t know. I have other things to do" Hon tittade besviket på mig.
"C´mon, it´ll be fun" Sa hon och började dansa till låten som spelades i bakgrunden. Jag bet mig i läppen och suckade.
"Fine,I´ll go with you"

"Pablo,I´ll go on my luch break now"
" Sì, baby"
Jag började gå längs vägkanten. Äntligen lite tid att pusta ut på, rensa tankarna. Min Iphone vibrerade i fickan och jag väcktes genast ur mina drömmar. Jag tittade på displayen och rynkade förvånat ögonbrynen. Harry.
"Hey" Hördes en mörk röst på andra sidan änden.
"Hey Harry,How´s it going?" Varför ringer han? Harry av alla personer. Han skulle dock aldrig erkänna att han hade haft fel, så varför? Skulle vi komma någonstans med våran konversation eller skulle jag stå här i regnet och prata med en vägg?
"Erhm,Good. You know, the usual." Jag hörde röster i bakgrunden och det var inte alls för svårt att lista ut att Louis var en utav dom.
"Harry, Why are you calling? We haven´t spoken to each other for about like a week" Det blev tyst och jag kunde se Harry framför mig, hur han tänkte vad han skulle säga, om det var en ursäkt eller inte.
" I guess...I was calling to...you know, like basically..I just wanted to say" Jag skrattade för mig själv,gjorde han verkligen det jag trodde? Bad han om ursäkt?
"That you´re sorry?" fyllde jag i.
"Yeah, I suppose" sa han lite skamset och det blev tyst ett tag till och för en sekund trodde jag att han hade lagt på.
"Harry, are you there?..you´re forgiven" Jag kunde höra en lättad suck från Harry.
" For awhile I thought you were going to kill me for not calling"
"No, I´d just cut off an arm or something " Sa jag och skrattade tyst.
"So ,How´s work?" sa han och jag hörde hur Louis sjöng i bakgrunden till the A-team på radion, vilket fick mig att inse hur mycket jag saknade honom.
"It´s..eh rough, but it keeps my mind away from everything, you know?" Harry blev genast tyst för han visste vad jag menade.
"I won´t be able to see you before we´re going to the States, cause we´re flying on Wednesday." sa han och suckade.
"Woah, that soon,huh?" Jag tror han kunde höra hur besviken jag var, vilket var sant. Plötsligt hörde jag Louis' panikslagna röst.
"Oh,gosh. I have to go, Louis has burned the food again." Sa han och skrek något till Louis.
"Okay,I´ll see you soon...miss you" Vi la på och jag fortsatte på min lunch.

Resten av dagen på restaurangen var kaos. Jag fortsatte att vara helt okoncentrerad och allt slutade med att jag fick sätta mig på kontoret och fixa med städningen. Hela dagen hade jag tänkt på Harrys samtal. Det kändes så bra att allt var okey mellan oss men på samma gång fick jag en klump i magen; det fick mig att sakna dem så sjukt mycket att det värkte i varenda del på min kropp
"Are you okey, bella?", sa Pablo och stack in huvudet på kontoret. Jag ruskade på huvudet och väcktes åter igen ur mina dagdrömmar.
"Yeah.. I think so! Just tired..", sa jag och log trött.
"Noo noo boy problemo...", viftade Pablo med handen och skrattade. Pablo gick ut till köket och i stället kom Alice in.
"Excited?", sa hon och klappade med båda händerna. Jag suckade åt henne.
"Sure...", sa jag och tittade på klockan. "Oh! 4 pm already?", sa jag chockat.
"Super!", kvittrade Alice och drog med mig ut till omklädningsrummet. Jag öppnade mitt slitna skåp och drog fram skinnväskan med mobilen och nycklarna i sen gick vi ut. Det hade slutat regna och luften var frisk med doften av blöt asfalt.
"Here it is!", sa Alice och vi gick in på glass restaurangen. Det var fullt med folk; turister och likaså vanliga människor från Birmingham. Vi beställde två mjukglassar med chokladströssel och bestämde oss för att sätta oss i parken intill.
"Thank you, Alice!", sa jag och slickade toppen på min glass. "This was exactly what I needed right now!", suckade jag nöjt. Jag kunde se ett leende spridas på Alice läppar i ögonvrån.
"So, you're home, why?", sa hon och tittade nyfiket på mig. Jag skruvade mig lite nervöst.
"I miss my dad and I need to clear my mind a bit.. ", sa jag till slut. Hon nickade. Det var det som var så bra med Alice. Hon nöjde sig med ett svar och frågade sällan följdfrågor om det inte gällde något saftigt skvaller förstås.

Vi började gå hemåt någon timma senare. Vi hade precis passerat vägen som ledde hem till Alice, hon ville följa med mig hem en stund så vi skulle handla lite och laga mat, då jag får syn på ett gäng tjejer i min egen ålder på andra sidan vägen. En av tjejerna pekade blygt på mig och viskade något till sin kompis bredvid. Dem gick över vägen och kom emot oss. Fuck... tänkte jag. Jag orkade inte med Liams fans just nu.
"Excuse me! Are you Laila?", frågar en av tjejerna. Hon var lite mullig med långt, tjockt blont hår som räckte ner till svanken. Jag vände mig nervöst om och ser hur Alice tittar lite konstigt på mig.
"ehum.. Yes. It's me!", sa jag och log lite.
"Why are you here when Liam's in London?", sa en annan och tittade lite misstänksamt på mig. "Or.. that picture of you and Lou..", började hon.
"Louis and I are NOT together!", avbröt jag henne. "If you give me your twitter names I promise to make sure that Liam follows you!", log jag. Dem började ivrigt plocka fram papper och penna för att skriva ner sina namn. Jag tog tacksamt emot de små papperslapparna och drog sen iväg med en chockad Alice.
"Are you famous or something?", nästan skrek hon.
"Be quiet! Have you ever heard about One Direction?", sa jag och ökade på stegen mot affären. Hon skakade på huvudet.
"Then there's the reason why you don't know why these girls came up to me...", muttrade jag.

Alice tjatade på mig hela vägen hem om att jag skulle berätta om One Direction. Hela tiden tänkte jag på varför hon inte hade hört om dem. Vart hade hon levt under de senaste två åren? När vi väl kommit hem till mig och fixat i ordning en pizza, så satte vi oss vid twitter. Jag visade henne killarna och förklarade allt.
"Wow.. They're good!", sa hon och tuggade i sig en bit på sin mozzarella pizza.
"Yeah.. They are..", log jag stolt.
"And you're together with this Liam guy?", sa hon och pekade på Liams twitter som vi hade uppe på en flik. Jag nickade och skickade ett DM till Liam med tjejernas twitternamn.
"But it's kind of complicated right now.", svarade jag och grimaserade. Hon skrattade och vi fortsatte titta igenom videos med killarna. Det fick det att verka som om dem var i närheten, det höll mitt hopp vid liv.


Det blev ett långt kapitel idag! Och idag är mer än halva kapitlet skrivet av min syster Hanna! Vad tycker ni? Blev det sämre eller bättre än vanligt??? :) 
Fick en fråga om jag ska skriva en ny novell efter denna och svaret är; SJÄLVKLART ska jag det :) Lite nyfiken på vem ni skulle vilja läsa om?? Jag har värsta dunder idén på gång men jag skulle älska era åsikter! 

Eftersom detta blev ganska långt får vi se om ett till kommer upp! Men annars har ni ju detta :) xx


Who's that girl? - Kapitel 49


Tidigare i Who's that girl?: "Hi Harry, It's me - again. I'm on the train right to Birmingham now. Can you please call me so we can talk about this. If there's time, I promise I will take a flight to London next week so I can meet you! Love you...", jag viskade dem sista orden och steg sen på tåget. Det var nu min sommar skulle börja. 

"Åh, äntligen! Jag har längtat så efter dig! När var du här senast, i julas va?", pappa tog min väska och vi började gå mot bilen. Jag skymtade Anne i bilen och hon vinkade glatt till mig. JAg vinkade tillbaka och började småspringa till den silvriga volvon. Hon öppnade dörren och klev ut i regnet.
"Hi sweetie! How are you? I've missed you so much!", hon kramade mig hårt.
"Gosh! I've missed you too!
Where's Colin and Emma by the way?", sa jag och vände mig om mot bilen.
"Colin is with a friend in Manchester over the weekend and Emma is with her boyfriend Derek!", sa Anne och himlade med ögonen. JAg skrattade och hjälpte sen pappa in med väskorna i bilen.
"So you're moving home again?", skrattade Anne när hon fick syn på alla väskor jag hade med mig.
"Haha no, I wish I could!", sa jag och satte mig i baksätet.
"You don't like London, sweetheart?", Anne tittade på mig genom backspegeln och jag kunde se pappas oroliga ansiktsuttryck.
Jag skruvade på mig.
"London's lovely! But I've some unfinished business over there before I can go home again.", sa jag och log.
"Oh, the boy, Liam, right? We'll have a girl talk later", sa hon med ett litet leende.
Inte bara det... tänkte jag. Nyheten om Harry och mig som syskon var så färsk att pappa omöjligt kunde fått reda på den. Han skulle bli lite besviken på mig att jag inte hade berättat det för honom tidigare, men förhoppningsvis skulle han förstå.

"Thee or coffee?", sa pappa och började rota bland alla burkarna.
"Coffee!", sa jag och skrattade. Han började rota allt längre in i skåpen efter kaffet. När jag bodde hemma var jag den enda som drack kaffe så då hade vi det alltid hemma. Nu verkade pappa glömt bort att jag var kaffedrickare.
"Ah, there!", sa han och tog fram en dammig burk bakom en O'boy påse. Han blåste av den och hoppade ner från stolen.
"Thanks! I baked a chocolate cake earlier this morning. In the red bag over there, Anne!", sa jag och pekade på en av väskorna. Hon öppnade ett fack och tog ut kakan men något föll ut samtidigt - en bild.
"Oh,
you two are so adorable!",sa hon och gav pappa fotot. Jag svalde och tittade bort. Jag saknade Liam så otroligt mycket.
"The photo is taken 5 weeks ago at Harry and Louis' place outside at the balcony.", sa jag och började duka fram.
"When can we meet him?", sa pappa och la ner fotot i väskan igen. Anne började skära upp kakan.
"I don't know actually... They're on tour now and won't be back until August. And we're kind of.. fighting right now.", sa jag och suckade. Pappa tittade lite chockat på mig men Anne bara nickade. Han vände sig mot Anne.
"You knew about this?", sa han och pekade på henne. Hon skrattade och höll upp händerna till försvar.
"You know, the magazines at Joey's, the hairdresser, have much gossip about those boys!", sa hon och skakade på huvudet. Pappa grymtade till lite.
"Yeah.. We're having this argument between me and Louis...", sa jag och hon nickade igen.
"I saw the picture, his girlfriend broke up, didn't she?", vi satte oss till bords och började fika.
Jag nickade som svar på hennes fråga. Jag hade ingen lust att prata om det nu.
"Can we please talk about this later?", sa jag och tittade lite bedjande på pappa. Dem båda nickade och vi började prata om mitt liv i London utan att nämna Liam.

Liams perspektiv, Måndag, London
Jag pustade och slängde väskorna på golvet. Jag var hemma. Hade allt varit som vanligt så hade jag börjat ropa på Laila för hon var alltid i min lägenhet - men allt var inte som vanligt. Hon var inte i köket och lagade mat eller låg på sängen och läste. Hon satt heller inte i soffan med sina äckliga kanintofflor och tittade på tv. Jag saknade henne helt enkelt. Vi hade varit tillsammans så pass länge nu att vi la märke till varandras vanor och ovanor och jag saknade varenda en av dem!

"What's up", jag hörde att Louis tuggade på något i bakgrunden. Egentligen visste jag inte varför jag ringde Louis om detta men det verkade som om han skulle förstå bäst. Vi hade som smått börjat prata allt mer efter den där dagen på hotellet. Nu kändes det inte lika spänt längre.
"Lou! Can you please stop eating when I'm talking to you in phone?", sa jag lite surt. Jag gick ut till köket och öppnade frysen. Det fanns några frusna mackor som jag tog fram och la i smörgåsgrillen.
"Nahh, I don't think so, man! What's on your mind?", jag hörde hur han tog ännu ett bett på det han åt.
"I just got home...", började jag.
"and you miss her..", fyllde Louis i.
"Yes..."¸ viskade jag tyst. "Gosh Louis! This is just so stupid! Why are we even fighting? Your my brother I love you. I don't care if you're in love with her. Just promise to take care of her if I'll be gone someday!", suckade jag tungt.
Det var inte bara Lelle jag saknade. Jag saknade min bror också.
"I don't know, man! I miss you too... And I'm sorry! But you know what?", skrattade Louis. Jag kunde inte undgå att le när jag hörde honom skratta. Det hade varit så länge sen sedan sist.
"Harry told me she's home in Birmingham. Suprise her!", sa han och jag kunde höra hur nöjd han var över sig själv.
"She doesn't want to speak to me Lou..", sa jag tyst. Jag kände hur det doftade bränt från smörgåsgrillen och sprang i panik dit. Middagen var förstörd.
"Fuck..", mumlade jag lite tyst.
"Who cares if she doesn't want to speak to you? You were a jerk for the first time in your life, Liam! Come on! Take your princess back! Prove to her that you love her more than everything - more than this!", sa  Louis och nu kunde jag nästan se Louis framför mig helnöjd över hans poetiska inslag.
"Maybe it's the right thing to do..", sa jag. Efter en stund s tänkande hade jag bestämt mig. "I'll meet you on Wednesday at the airport!", sa jag och slängde på luren innan Louis han svara. En minut senare fick jag ett sms av honom:

"Thank u for everything! Good luck, Romeo! xx"


 

Nu är vi på gång :) Förlåt för ännu ett segt kapitel men jag lovar att det kommer bättre! Jag har stora planer för slutet vilket är tänkt ska komma snart om kanske 10-12 kapitel.  

Vad hände med alla kommentarerna?


Who's that girl? - Kapitel 48




"It's so hot! I think I will die! Can you please call mum and tell her that the funeral will take place in Australia?", Harry suckade tungt och jag kunde höra att fläkten var på i bakgrunden. Jag skrattade lite åt honom, men det märktes att han tyckte det var lite för varmt nu. Han var solbränd och hade nästan blivit lite röd om axlarna.
"Take care of your skin, Harry! You're from England, you know!", jag skrattade åt mitt skämt - som Harry inte tyckte var lika roligt men efter en stund hängde han också på.
"Gosh.. I miss you! How's Ame?", frågade han och tittade på klockan. Den visade nästan halv 3 på natten. Jag hade tvingat stackaren att vara uppe sent så vi kunde skypa - dumma tids zoner! Niall hade suttit med i början men tröttnade efter en stund och gick och la sig. Han blev glad för städningen och hade muttrat något om att nu skulle han få leta i veckor efter sina saker i alla fall. Killarna hade varit borta i snart 3 veckor och hade snart bara en vecka kvar i Australien innan de skulle åka vidare till Nordamerika.
"I miss you too.. She's great - but she misses you! Haven't you spoken to her lately?", sa jag lite fundersamt. Harry höll på att somna men vaknade till då jag nämne Ame.
"Oh yeah.. 3 days ago. She can't handle the time zones when she works so we can only text and call on the weekends.", sa han lite dystert. Men det dröjde inte länge innan han sken upp igen. "I got a suprise for you!", sa han och log lite mystiskt. Jag blev lite rädd för Harrys överraskningar slutade oftast på två sätt: katastrof eller att någon skadades. Han såg att jag blev lite orolig.
"Don't worry! When the tour is over here in Australia, we're going home for a couple of days!", jag tjöt till.
"You gotta be kidding with me!! For how long?", sa jag och log med hela ansiktet.
"Four days and we're home around next Sunday! Now you and Liam have the chance to fix things before we're gone for 2 months!", jag stelnade till. Jag skulle åka på fredagen till Birmingham. Pappa hade bett mig komma hem över sommaren och erbjudit mig jobb på en restaurang och jag hade inget bättre för mig så jag hade tackat ja. Hur skulle jag förklara för Harry att jag fortfarande hade kontakt med pappa? Jag hade ju tidigare sagt att jag inte hört av honom på flera år.
"Ehum.. Harry?", började jag. Jag ångrade mig genast att jag hade tvingat honom att skypa. Nu skulle han ju se alla mina ansiktsuttryck och jag skulle behöva se hans olyckliga ansikte.
"I'm going home to Birmingham next Friday to my dad. I lied to you and I'm so sorry! Right after mum's death I moved to dad in Birmingham..", sa jag snabbt och blundade. Jag öppnade ögonen och såg hur han öppnade och stängde munnen om och om igen som en fisk.
"But you said..", började han.
"I know what I said and I'm sorry I lied. I don't know why...
And I think it's better for me and Liam to clear things up after the tour.", jag kanske hade tagit i lite för hårt mot Harry för det märktes att han blev lite paff.
"Well okey... I guess I see you in August then... I gotta go to bed now. Love you, bye", sa han och klickade bort samtalet. Fuck... Harry hade blivit riktigt besviken på mig. Toppen! Nu hade jag både Liam och Harry som var sura på mig. Louis hade jag inte pratat mer än på sms för vi ville ligga lite lågt inför Liam så han skulle lugna ner sig. Det gick inte en minut utan att jag tänkte på om Liam och Louis betedde sig normalt mot varandra. Eller hur Liam svarade i intervjuer angående sin relationsstatus. Hittills hade han svarat att det var lite komplicerat mellan oss. Det som var hetast just nu var ändå min och Harrys relation till varandra. Media överröste Harry i frågor om mig och det ringde hela tiden folk hem till mig. Jag hade nästan valt att stänga av telefonen i början, nu följde folk mest efter mig. Fansen var ganska positiva till mig och Harry dem var däremot mer oroliga över mig och Liam och hur Louis och Eleanor skulle klara sig. Allt var bara en stor röra så det skulle kännas mer än bra att åka hem till pappa ett tag till Birmingham.

Liams perspektiv:
Vår tour i Australien var snart över och jag hade inte pratat med Laila sen flygplatsen. Det gick inte en sekund utan att jag tänkte på henne; Hur mådde hon? Saknade hon mig? Vad gjorde hon? Vart stod vi? Tankarna höll på att bränna hål i skallen på mig. Jag var okoncentrerad under konserterna och även under dagarna. Det gjorde mig så fruktansvärt frustrerad för jag kunde inte ge fansen den vanliga Liam. Det som gjorde mig ännu mer frustrerad var att media var så himla intresserade över detta. Killarna hade också lagt märke till hur jag var och hur jag betedde mig och jag ville inte förstöra för dem.
"Hey man... Are we cool?", jag och Louis satt i lobbyn och väntade på dem andra att komma ner till frukosten. JAg vände blicken mot Louis och studerade honom ett tag. Vi hade inte pratat med varandra på flera veckor mer än på scenen, intervjuer eller vid fansen. Det syntes at han var rädd att jag skulle ge honom ett negativt svar.
"Why Louis... Why now? Why Laila?", sa jag och tittade avskyvärt på honom. Han kröp ihop och vände bort huvudet.
"I know that we said; no girl can come between us! But I don't know... She's my best friend and I.. I'm so sorry Liam.. 'cause I don't know. I don't have any answers...", hans röst stakade sig och jag kunde skymta en tår på hans kind.
"Then you can speak to me when you have your answers!", sa jag kallt och reste mig upp när dem andra kom emot oss. Niall såg glad ut när han såg oss prata men hans leende tynade bort då han fick se Louis bortvända ansikte. Zayn tittade besviket på oss och skakade på huvudet. Vi gick ut genom portarna och möttes av ett 50 tal fans. Jag tog på mig masken med än gång.
" Hey Lou! Liam! Can we take a picture!", sa en mörkblond tjej i Louis ålder.
"Yeah sure, babe!", svarade jag och vände mig om för att leta efter Louis. "Hey Lou! This girl want to take a picture come over here!", sa jag och vinkade. Han trängde sig fram och ställde sig bredvid tjejen. Hennes kompis knäppte en bild och hon räckte sen över "Up all night". Vi signerade och var precis på väg att gå då hon öppnade munnen.
"Are you two okey? I mean, there's so many rumours going about Laila and you two?", sa hon och rodnade. Hon ångrade med än gång det hon hade sagt. Jag tittade på Louis. Spänd på vad han skulle svara.
"Don't worry, babe! Liam takes care of me! Nothing's wrong, everything was just a total mistake!", sa han och kysste henne på kinden. Jag blev lite paff över hans svar och tankarna började genast sättas igång. Hur länge kunde jag vara arg på Louis? och vad var det jag egentligen var arg över? Han var min bästa vän, min bror, en del av mig.
Jag dunkade Louis tacksamt i ryggen och vi fortsatte genom havet av fans.

Fredag en vecka senare:
Jag suckade och la på luren igen. Harry hade inte svarat på en vecka. Jag stod på tågstationen och väntade in mitt tåg till Birmingham. Längre bort stod en mindre skara tjejer och tittade på mig. Jag vinkade åt dem och dem vinkade tillbaka. De senaste veckorna hade varit så mycket frågor; på stan, twitter, facebook och till och med ibland via hemtelefonen. Jag skulle behöva byta ut hela mitt liv efter detta.
Jag slog numret igen och hörde med än gång det välbekanta upptagettonen och sen Harrys röst: "Hi, babe! Sorry I can't answer right now but leave a message and I will try to call you as soon as possible! I'm sure I love you!", jag skrattade till lite och sen kom pipet.
"Hi Harry, It's me - again. I'm on the train right to Birmingham now. Can you please call me so we can talk about this. If there's time, I promise I will take a flight to London next week so I can meet you! Love you...", jag viskade dem sista orden och steg sen på tåget. Det var nu min sommar skulle börja.


Kapitel 48 mina vänner! Vad duktiga ni är som kommenterar så fint :') blir så rörd! Detta kapitel blev as tråkigt för jag har som helst ingen fantasi just nu haha MEN det betyder inte att det inte kommer komma några kapitel! Jag ska försöka skriva så gott det går :)
Några önskade kapitel i går (alltså ett till) men jag kunde inte. Jag skulle upp och jobba vid 7 idag så det var därför! 
 


Who's that girl? - Kapitel 47

 


Tidigare i Who's that girl?: Hon viskade den där meningen som fick hela kroppen att rysa. Jag skulle sakna henne av hela mitt hjärta. Ändå gick jag där ifrån utan att säga något. Jag släppte hennes hand och så fort våra fingrar slutade nudda vid varandra kände jag mig vilse. 

 


"Sorry, babe! I will practice the whole summer for the Olympics and I have loads of shows. Sorry! I'd love to spend some time with you after the Olympics! Ohhh no no no! Tanner come on! Shake your ass! Sorry, I have to go! I hope everything works out with Liam. Try to call her again! NO TANNER!! Bye love you!", Danielle klickade bort mig innan jag ens hann och svara. Men om Danielle inte var hemma under sommaren så återstod bara en kvar - Eleanor. Hon var nog den sista som ville prata med mig men jag hade inget val. Jag kände ingen i London och hon var den enda kvar att fråga. JAg tryckte på Eleanors nummer igen och trummade otåligt med fingrarna mot Nialls matsalsbord. Jag hade städat undan pojkens kläder i flera timmar. Nu skulle han i alla fall kunna hitta saker och ting när han kom hem.
Det tutade upptaget igen. Jag fick nog och tog Nialls hemtelefon och gick ut på balkongen. Jag slog in hennnes nummer och nu svarade hon redan efter andra signalen.
"El!", hennes röst lät glad och hon skrattade åt något. Jag tog ett djupt andetag.
"Hi El, it's me!", jag bet ihop och blundade, inväntade hennes reaktion.
"Oh, Hi Laila.", hennes tonfall blev plötsligt syrligt och kallt. Jag tog ett nytt andetag för att börja förklara mig men ångrade mig i sista sekunden.
"Can we talk, El? I need you to understand and I.. I miss you!", sa jag och stakade mig på slutet.
"Come to my place 8 o'clock!", sa hon och la på. Jag pustade ut. Hon hade låtit mindre syrlig på slutet och jag kunde höra en viss mjukhet i hennes röst. Jag slängde en blick på klockan som visade 7. Snabbt klädde jag på mig och låste Nialls lägenhet för att springa hem och byta om. Jag ville hinna förbi det lilla supermarket också för att köpa med mig lite Ben&Jerry's.

"Door's open!", jag hörde Eleanor inne från lägenheten och öppnade försiktigt dörren. Jag tog av mig skorna och tassade försiktigt in i vardagsrummet. Eleanor satt på golvet vid tv:n och tittade i fotoalbum.
"Look at this one", sa hon och höll fram ett foto av hon och en kille. Jag gick fram och slängde väskan med glassen på soffan. Jag stelnade till lite när jag såg vem det var på fotot - Louis.
"Oh, you look happy..", sa jag och Eleanor sprack upp i ett leende.
"Thank you, honey. I was happy!", svarade hon och plockade ner fotot igen. I stället tog hon fram ett nytt.
"This one is from Sweden last year.
They recorded some songs and I took a flight to suprise him.", hon log igen åt minnet. Jag kände mig så dum. Vem trodde jag att jag var? Här skulle jag komma och be om ursäkt för något som egentligen inte var mitt fel, men som hade gjort någon väldigt olycklig. Jag skulle aldrig kunna laga henne.
"Then you came!", sa hon med ett litet skratt.
Jag ryckte till. "Sweet, little, innocent Laila! And I don't blame you - cause you're damn beautiful!", fortsatte hon.
"I.. I di-didn't me-mean to...", började jag men hon avbröt mig.
"Don't be scared. I'm glad you came and saved me!", Eleanor reste sig upp och ställde in albumet i bokhyllan. Hon fortsatte in mot köket och tog på vägen med sig glassen jag hade i påsen. Hon tog fram två skedar ur en kökslåda och satte dem i en av burkarna sen kom hon tillbaka och satte sig bredvid mig i soffan. Jag spände mig - oförberedd på vad som skulle komma härnäst.
"You know why you saved me?", hon tog en sked glass och jag skakade på huvudet.
"I really love Louis, I really do. But I always got that feeling that something's missing. And to be honest, I don't think we were meant to be - if you know what I mean!", hon gav mig en sked. Sen fortsatte hon själv sleva in glass.
"Even if this kiss was an accident, it made me realize that Louis and I can never be more than what we were. So thank you! I loved the time with him and I think we will stay close friends but we can never be more than that.", sa hon och log.
Jag var i chock. Hade Eleanor just tackat mig för att vara anledningen till att hon och Lou gjort slut? Jesus! Jag behövde luft! Jag ställde mig upp och var på väg till dörren men hon stoppade mig.
"Where are you going?", sa hon besviket.
"I need some air!", jag gick ut och drog några djupa andetag innan jag gick in igen.
"So, you're not mad at me? At all?", frågade jag och satte mig bredvid henne. Hon skakade på huvudet så de bruna lockarna guppade runt hennes axlar.
"Not at all.", svarade hon. "Friends? Movie time?", hon tog fram några filmer och höll upp dem. Alla med titeln om något med killar. Chick-lit! Precis vad jag behövde just nu för att rensa mina tankar med en bra tjejkompis!
"Thank you thank you thank you, El!", sa jag och kramade henne.
"Wow, take it easy!", skrattade hon och satte i gång "Easy A". Vi hade hunnit se en bit in i filmen då jag var tvungen att prata med henne om sommaren.
"So summer, huh? Going somewhere?", frågade jag. Hon vände blciken från tv:n mot mig.
"Yeah, actually! I'm going two months to Paris for work!", log hon. Jag suckade. Toppen, nu var jag verkligen ensam hela sommaren...


KAPITEL 47! Som tyvärr blev ett litet mellan kapitel :) Men ni är så duktiga på att kommentera! Fortsättt så :) Love xx 


Who's that girl? - Kapitel 46




Tidiagre i Who's that girl?:  "Liam.. I have to tell you something?.", sa jag och satte mig på barstolen. Han snurrade runt och visade mig sin telefon. Bilden på mig och Louis var synlig med texten: "First Liam, second Harry and now Louis? Will she sleep with everyone in the band One Direction?"
"Oh nej...", var det enda jag fick ur mig.
 


"Eleanor called me, Laila.. How could you do this to me? You're my everything; my girlfriend, my best friend, my rock, my everything...", Liam nästan viskade ut de sista orden. Jag kände hur tårarna trängde fram och rullade ner för mina kinder. Jag strök med handen över kinden och begravde huvudet i mina händer.
"I'm so stupid.. That's why you two acted so strange last night! And Louis' been flirting with you lately! HOW COULD YOU?", Liam hade aldrig visat ilska eller skrämt mig på något sätt men nu skrämde han mig mer än någonsin - han var sårad och det var det som skrämde mig. Jag ställde mig upp för att börja förklara. Vad skulle jag säga? Att jag inte hade känslor för Louis - vilket var hela sanningen? Han skulle aldrig tro mig om jag berättade sanningen för han var för upprörd för att vilja lyssna över huvudtaget.
"Whatever you think; it's not true, Liam. Louis and I are just friends. You and Eleanor can think whatever you want, but call me when you're ready to hear the truth..", viskade jag fram. Jag ville lämna honom i fred och låta honom tänka. Problemet var att han vi hade bara något dygn på att fixa det här. Just nu kändes det hopplöst och jag tyckte synd om Louis som skulle få spendera flera månader med Liam om han vägrade höra sanningen. Detta skulle kunna förstöra hela deras turné.

Jag tog mina saker och gick ut från Liams lägenhet. jag var ganska tom i mina tankar och orkade inte gå någonstans. Jag åkte upp en våning och knackade på Nialls dörr men ingen öppnade så jag satte mig utanför dörren. Just då släppte allt. Jag grät hejdlöst och kröp upp intill dörren. Jag måste ha somnat för jag märkte hur någon bar upp mig och gick in i lägenheten. Dem starka armarna la ner mig på en säng och stängde dörren efter sig. Efter några minuter i badrummet - för jag såg för jäklig ut, så gick jag smygandes ut ur sovrummet.
"She's.. she's so broken.. They have to fix this! Louis would never cheat on Eleanor and Laila, wow.. She would absolutely never cheat on Liam..", Niall och Harry stod i köket och pratade. Jag såg hur orolig Niall var för mig och det fick mig att le lite.
"Hi guys..", sa jag och tassade ut i köket. Niall och Harry vände sig snabbt om, rädda för att jag skulle ha hört vad de pratade om. Harry gick fram till mig och slog armarna om mig. Jag klämde mig fast och kramade honom hårt. Niall kom upp bakom och kramade mig och Harry i en enda stor kram.
"Hey.. Can't breathe!", skrattade jag. De släppte mig och vi satte oss vid bordet.
"Shouldn't you be in the studio or packing?", sa jag och bet ett bett på kycklingen Niall hade lagat. Niall och Harry utbytte några oroliga blickar innan Harry svarade.
"Honey... It's 7 pm.. We've been in the studio whole day and we've packed as well. You've been sleeping the whole day here. Jose and Ame were here a couple of hours ago but they couldn't wake you up.", sa han och tittade oroligt på mig. Jag tappade gaffeln och tittade sen upp från tallriken in i Nialls klarblå ögon.
"Li-Liam.. Was he with you? And what about Louis...?", jag hade svårt att få fram orden utan att börja gråta igen. Harry låtsades inte om som han hade hört mig utan reste sig upp och gick till kranen för att fylla på kannan med vatten. Niall harklade sig.
"Liam came to the studio and so did Louis. They screamed at each other and after lunch break Liam never came back. I hope he comes to the airport tomorrow.. Louis' been trying to call Eleanor the whole day but she's not answering.", sa Niall med en suck.
Jag begravde huvudet i mina händer och denna gången orkade jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag lät de rinna ner för kinderna och sen ner i knäet. Jag hörde hur en stol raspades mot golvet och några sekunder senare kände jag hur Nialls armar kramade mig.
"Whatever happened Laila, Liam has never been as broken as he is right now..", viskade Niall.
"The thing is that nothing happened...", jag snyftade ur mig hela sanningen och några minuter senare hade jag torkat tårarna och sansat mig lite.
"So.. You two never kissed? Like..kissed?", sa Harry. Jag skakade på huvudet och log lite.
"I can never love someone in the way I love Liam!", svarade jag och rodnade.

Jag sov hos Niall den natten, men fick egentligen inte så mycket till sömn. Jag låg och vred på mig nästan hela tiden. Runt tre tiden stod jag inte ut längre. Så jag tog på mig en av Nialls hoodies och gick ut på balkongen. Den kalla natten omslöt mig och jag blundade lite för att kunna rensa tankarna.
"Laila.. What the hell.. It's 3 am, you should get some sleep..",jag vände mig om och mötte Nialls trötta ögon. Jag nickade och vi gick in och la oss igen. Jag låg med ryggen mot Niall med hans armar om mig.
"Niall?", han grymtade till som svar och jag log lite.
"Thank you for bringing me and Liam together...", Niall skrattade till.
"Sure, babe.. He's never been happier!", sa han och jag kunde äntligen somna igen.
På morgonen vaknade jag av att Niall höll på i köket. Han slamrade med grytor och bestick.
"Oh Morning! We're late.. the flight is in 3 hours. We have to be there in an hour.", sa han lite stressat och satte sig ner för att äta. Jag följde hans direktiv och åt jag med sen hade vi inte så mycket mer tid på oss. Jag var klar före Niall - så klart, så jag stod och studerade honom medan han sprang runt i lägenheten som en förvirrad höna. Han packade ner det sista och packade upp saker han inte behövde. Det var en drös med väskor. Tre månader var en lång tid och mycket behövdes finnas med.
"Oh brilliant.. I have to clean this mess up!", sa han och började slänga ännu mer grejer omkring sig. Jag skrattade och började styra honom mot dörren.
"I'll clean this up later..", sa jag och han protesterade. Men vad hade han för val? Jag skulle sakna dem så mycket. Jag hade heller inte hunnit prata med varken Louis eller Liam. Niall försäkrade mig om att han skulle få dem att sluta bråka - i alla fall inte göra det inför fansen eller media. På touren var allt tvunget att bli som vanligt. Harry hade också försäkrat mig om att de skulle skämta bort bilden - som förmodligen skulle visas på någon av alla intervjuer dem skulle ha. Harry skulle få de andra att säga att bilden var redigerad och fake. Allt var bara så mycket nu. Media skulle älska den här skandalen tillsammans med skandalen om Harry och mig.

Vi svängde in till flygplatsen. De andra var redan där inne och skrev autografer med fansen. Jag och Niall gick bakvägen och kom upp bakom killarna. Jag ställde mig lite avsides vid bagaget och kände blickarna från fansen. Jose och Ame kom till slut och gjorde mig sällskap.
"Är du ok?", frågade Jose och nickade mot Liam som stod en bit bort. Han kastade några blickar ibland mot mig men jag hade inte hjärta till att möta dem.
"Nej, men jag hoppas på att han ska förstå så snart som möjligt. Min känslor för Liam kommer aldrig förändras och Louis och jag kommer alltid att vara bästa vänner.", sa jag och suckade. Hon nickade. "Men vi har en hel sommar att döda, vad ska vi göra?", sa jag och bet på ett äpple. Ame och Jose tittade lite osäkert på mig.
"Jo.. Jag åker till Sverige för att vara där hela sommaren. Ame ska till sina kusiner i Italien, sa vi inte det?", jag tittade häpet på dem. Skulle jag behöva vara ensam hela sommaren?
"Åh.. jaha..", sa jag och dem tittade ledsamt på mig. Vi avbröts av Niall som sa att vi var tvugna at säga hej då. Jag reste mig upp och kramade honom hårt och länge. I ögonvrån såg jag Zayn och Jose, Ame och Harry som kysstes hej då. Jag tittade bort och avslutade kramen med Niall.
"Everything will be ok!", mimade han. Jag log och nickade. Zayn hade släppt Jose och gick fram för att krama mig. Han omfamnade mig mjukt och jag drog in hans doft.
"Gosh.. I will miss you so much!", sa jag. Det var droppen. Jag kände hur tårarna ännu en gång började rulla.
Han torkade bort en tår och nickade.
"We'll miss you too, but we've skype and we can always call each other.", sa han.
Jag kände hur Harrys armar kramade om mig och jag kramade honom hårt tillbaka. Det behövdes inte mer. Jag visste vart jag hade Harry och han visste hur mycket jag älskade honom. Louis stod en bit ifrån dem andra med blicken i backen och händerna i byxfickorna. Jag gick fram till hon och han slog generat  upp blicken.
"She broke up with me... She said that we've never were meant to be with each other anyway. She believed me but it doesn't mattered for her.",sa han och jag kunde se hur hans ögon tårades. Jag tog hans hand och brydde mig inte om att Liams blick brände i nacken.
"I'm sorry, Lou, I really am! But I need to know. Do.. do you like me? More than friends..", han tittade på mig med tom blick.
"I don't want to ruin our friendship. But yes.. I like you and I will probably go to hell for this. But I want you to be happy and you're happy with Liam.", jag nickade lite chockat.
"I can't live without you, Lou.
And we can fight for this friendship!", sa jag och han släppte min hand för att krama mig. Jag grävde ner mitt ansikte i hans nacke och han kysste mig lätt på huvudet.
"I will miss you, sis!", skrattade han och rufsade mig lekfullt i håret.
"I will miss you too, brother!", Harry hoppade på Louis bakifrån upp på ryggen och dem sprang mot gaten. Jag vinkade mot dem. Liam stod lite pinsamt kvar och jag gick fram till honom. Han kramade mig lite stelt. Jag kände hur obekväm han kände sig och det gjorde mig ledsen. Helt plötsligt var det som om han kände sig "äcklad" av att röra vid mig.
"I love you. Follow your heart and listen to the truth. I'll be waiting for you!", viskade jag och han släppte mig. Jag såg hur Liam och killarna gick igenom gaten och bort från mig. Vad skulle jag göra nu?

Liams perspektiv:
Jag var sårad och förstörd. Det var helt uppenbart att Louis var kär i Laila. Tjejen som var mitt allt. Jag visste att Louis ville henne väl och hur mycket jag än ville förnekade så var jag tvungen att lita på Laila. Hon litade på mig och det var nu allt skulle sättas på prov. Litade jag tillräckligt mycket på henne och älskade jag henne lika mycket för att tro på sanningen? Tre månader skulle få bevisa det. Jag visste att Louis och jag skulle bli tvungna att göra upp saker och ting innan media fick nys om detta och innan vi började touren på allvar. men det skulle bli svårt. Samtidigt kunde jag inte leva utan Louis. Vi hade alla lovat att ingen, ingen tjej skulle få komma i mellan oss. Det var precis det som höll på att hända just nu. Jag kunde inte svika dem. Och inte heller fansen...

Hon viskade den där meningen som fick hela kroppen att rysa. Jag skulle sakna henne av hela mitt hjärta. Ändå gick jag där ifrån utan att säga något. Jag släppte hennes hand och så fort våra fingrar slutade nudda vid varandra kände jag mig vilse. 


Väldigt långt! Hoppas ni är nöjda :) 


Tidigare inlägg
RSS 2.0