Jag vaknade av att platsen bredvid mig i sängen var avkyld. Jag hörde hur Niall stökade runt ute i det andra rummet. Klockan på nattduksbordet slog om till 08:23. han måste ha varit uppe länge, fast och andra sidan brukade Niall sova till minst 11 när han var ledig. Fundersamt klev jag upp ur sängen och gick raka vägen in till badrummet och slog på duschen. Jag stod länge och lät det heta vattnet värma kroppen, medan jag log vid tanken av gårdagen. Försiktigt smög jag ut ur badrummet och klädde på mig innan jag gick ut där Niall höll till.
"Morning!", jag smekte honom på kinden. Han ryckte till vid min beröring och jag drog snabbt åt mig handen. "Slept well?", jag fortsatte till minikylen och drog fram en flaska med vatten.
"Morning...", mumlade Niall tillbaka och släppte inte blicken från tv:n där han satt.
"Have you eaten yet?", jag ställde tillbaka flaskan och gick mot dörren för att gå ner till frukostsalen.
"Yeah.. I was hungry.", han fortsatte stirra på tv:n.
"Well...", sa jag och himlade med ögonen. Jag tog hissen ner till lobbyn. Flera av personalen hälsade vänligt och gav mig direktiv vart jag skulle gå när jag inte hittade. Jag måste medge att jag var sur över hur Niall hade bettet sig på morgonen. Jag försökte att inte tänka allt för mycket på det och bara njöt av min frukost i stället. På vägen tillbaka till rummet blev jag stoppad av en kille i receptionen.
"Miss? Mr. Horan's management just called. Your flats have power again. You can leave whenever you want!", berättade han och bläddrade i några papper. Jag nickade kort och tackade honom för hjälpen.

När jag kom in i lägenheten satt Niall fortfarande kvar vid tv:n. Jag satte mig bredvid honom och stängde av tv:n. Han vände sig om och tittade på mig.
"The management called. Our flats have power again. We can leave whenever we want to.", han nickade och jag tog hans hand. Han var stel och delade inte alls samma känsla som jag: glädje. "What's wrong, Niall?", suckade jag.
"Nothing.. I'm fine.", log han och kysste mig på kinden.
"Okey... Promise, tell me if something's wrong!", han nickade och jag reste mig upp för att gå iväg och packa i hop mina saker. Det tog tid att skilja på vilka saker som var Nialls och vilka som var mina, och att sen packa ner det i väskor var värre. Vi hade spritt ut allt ganska bra och jag letade runt som en galning ganska länge. Jag stod och packade ner mina toalettartiklar när min mobil började vibrera.
"Hi, what's up?", jag satte telefonen mellan axeln och örat medan jag fortsatte packningen.
"Hey, love! I'm fine, just wanted to hear you were alive!", Zayn skrattade och jag kunde höra hur Perrie pratade med hans systrar i bakgrunden.
"I'm alive. Packing my bags. Our flats have power again!", sa jag och lät lite mer entusiastisk än vad jag tänkt. "Hey Zayn?", sa jag efter en stund och stannade upp i packningen.
"Yeah, something's wrong?", jag hörde hur Zayn stängde en dörr bakom sig för allting blev plötsligt tyst. Jag tvekade innan jag bestämde mig.
"Ni has been acting pretty weird this morning.", sa jag med viss tveksamhet i rösten. Zayn dröjde på sitt svar.
"How weird?", sa han tillslut.
"He's not.. him! He had already eaten when I woke up, He woke up before 8 am and he dosen't kiss me on the lips!", sa jag förtvivlat.
"He's probably just... wait what? Kiss? Lips? Have I missed something?", Zayn överröste mig med frågor. Jag hade totalt glömt att Zayn inte alls visste om Niall och mig.
"Well... we kind of... yeah you know?", jag kände hur rodnaden spreds sig. Jag brukade verkligen inte prata om detta med killar. Men Olive var inte tillgänglig just nu.
"And you forgot to tell me?", sa han surt. Han skojade. Vilken tur. Jag trodde seriöst att han var arg för en stund. "But hey, it's probably nothing. Give him some time to think about it. Ni is a person with loads of feelings and sometimes he has to reload himself and just think.", Zayn var lugn och metodisk.
"Yeah... you're probably right. Can I call you later?", jag hörde hur Niall stod och började plocka i ordning sina saker. Jag ville inte direkt störa honom.
"Yeah sure, babe. Bye!", Zayn la på och Niall tittade upp.
"How is he?", han tog ta i en t-shirt som låg slängd på golvet och kastade den i väskan.
"Great!", log jag. Han nickade kort och återgick sedan till packningen.

När jag hade packat klart bestämde jag mig för att ge honom mer ensamtid som Zayn hade föreslagit. Jag tog tillfället i akt och lämnade honom ensam för att gå ner till lobbyn och sätta mig med min dator i det stora allrummet. När jag väl kom ner var det fullt med folk som skulle hem eller precis hade checkat in. En familj med två tonårsdöttrar vände blicken mot mig och viskade något till varandra medan de nickade mot mitt håll. Jag försökte ignorera det medan jag öppnade dörren till den stora salen. Ett stort, modernt rum med högt i tak bredde ut sig framför mig. Inrett med vita möbler och stora lampor i taket och på ena väggen hängde flera tv-apparater som visade olika sorters program. Jag satte mig i en av fåtöljerna och la filten över mig som hade hängt på stolskanten. Det var nästan helt tomt i rummet, bara en och annan farbror som satt med en tidning och läste. Klockan var precis före middagstid så snart skulle rummet vara fullt med folk. Jag slog på min dator och gjorde mig redo, men plötsligt fångade något annat mitt intresse. Jag vände upp blicken mot väggen med alla tv-apparater.
”It’s 12:30 here’s the news! Christmas eve,  someone broke into the Big Ben in Westminister, North London. The door was open in to the tower and also to the balcony under the clock face of the Big Ben when Carl Ogeon, the guardian of Big Ben came this morning. Police have not found the culprit.”, kvinnan på BBC 1 förde nyheterna om exakt den händelse som Niall och jag var inblandad i. Tanken fick mig att skratta lite. Sedan slog det mig att taxichauffören kanske skulle kunna ange oss att han hade kört ett par till just Big Ben under Julaftonsnatten. Fast och andra sidan skulle fallet förmodligen läggas ner ganska fort eftersom vi varken hade tagit något eller förstört något. Jag skickade iväg ett sms till Niall om nyheten och att han nog var tvungen att skicka en summa pengar till palatset för skadan på dörrarna, anonymt såklart. Inget svar. Jag orkade inte bry om hur dumt han betedde sig, utan försökte lyda rådet som Zayn gett mig.
”And now the celeberty news with Tina Darwin!”, kvinnan på tv:n vände sig mot en mörkhårig, yngre tjej som log varmt mot tv-kameran. Hon såg snäll ut.
"Thank you, Caroline! The sweet irish boyband singer Niall Horan seems to finally have some more interest than just friendship in his best friend Emelie. The couple were seen in Hyde Park at Christmas eve and it seems like it's going serious between the lovebirds!", jag tyckte verkligen inte om den här tjejen mer. En bild på mig när jag kramar Niall visades på bildskärmen och jag mådde bara mer och mer illa av att sitta i rummet. Kändis nyheterna var nyheter som gick i repris från klockan 09:00-16:00 varje dag så det var förmodligen därför tonårstjejerna i lobbyn hade pekat på mig. Vilket slog mig sen att då måste de också ha räknat ut att Niall befann sig på samma hotell. Jag sprang upp till rummet och höll nästan på att krocka med Niall i dörren.
"Hey, something's wrong?", Niall ställde ner väskorna och stängde dörren efter mig.
"People know that we're staying here. We're all over the news and two girls in the lobby saw me. We have to get out of here before..", Niall skakade på huvudet och avbröt mig.
"It's the day after Christmas, Mel. They won't get after us now. But we should get and grab some food and then get back to the flats.", han tog väskorna igen och gick ut genom dörren. Jag tog mina väskor och följde efter förvånad.

Det slutade med att vi stannade till vid Nandos. Vår servitris kände självklart igen Niall och var hur flörtig som helst.
"I'll get the...", det var tredje gången jag försökte beställa men varje gång jag öppnade munnen slutade hon titta på mig, vände blicken mot Niall och började prata med honom. Om Niall hade varit i sitt normala tillstånd hade han ägnat mig uppmärksamhet och visat servitrisen att jag ville beställa. Men han bara satt där tyst och enkelt gav han henne sin beställning. Till slut orkade jag inte längre.
"What is your problem, miss?", jag höjde rösten och hon vände förvånat blicken mot mig. Niall tittade också upp och såg lika förvånad ut han.
"Pardon?", svarade hon syrligt och satte handen på höften.
"I'd like to order. He has already ordered and you still talking to him. I'm hungry so can you please, pretty please, take my order now?", ögonen smalnade på henne och jag kände på Niall hur han började bli nervös över hur jag betedde mig.
"Mel, calm down...", väste han. Detta fick mig totalt att tappa sinnet. Så jag vände blicken mot Niall och släppte den inte.
"Shall I calm down? I don't know about you, but I feel like you've been avoiding me since this morning. What's wrong? Cause I'd like to know that!", servitrisen skrev ner något i sitt block och mumlade något om att komma tillbaka senare. Niall tittade ner i bordet och suckade.
"This isn't working...", sa han tyst.
"What? ", först trodde jag att han mumlade något helt annat men sen insåg jag vad han hade sagt.
"I said that this isn't working.", sa han lite högre och vände upp blicken mot mig. Hans blick var sårad och tröttsam.
"Yeah, I heard you the first time. But I don't understand...", jag kände hur kroppen började skaka och nästan hela restaurangen såg på vårt lilla drama.
"Don't make a scene... The pap..", började Niall.
"You're crazy!", spottade jag fram. Jag visste att Niall och jag någon gång skulle bråka men inte trodde jag att det skulle vara så här fort. "Zayn told me to give you time. But I don't wanna waste my time on a person who doesn't talk to me!", jag kände hur tårarna brände innanför ögonlocken.
"I think this is for the best. Media is gonna kill you. I don't wanna hurt you..", han fumlade med orden och det verkade som om ingenting han sa stämde.
"Well I'm sorry to say that is already too late! Good bye Niall!", jag reste mig upp och tog med mig mina väskor ut ur restaurangen.

Ute på gatan ropade jag till mig en taxi och väl inne i bilen gick det upp för mig vad som hade hänt. Tårarna började rulla och jag kände hur snoret rann.
"Are you okey, miss?", mannen i 40-års åldern tittade på mig i backspegeln. Jag skakade på huvudet och tog tacksamt emot näsduken han räckt mig över sätet.
"Don't worry about tomorrow! Never give up on anybody, miracles happen every day.", log han. Jag försökte le tillbaka men misslyckades.
"I thought he was a miracle... But I guess I was wrong. Being in love with your best friend isn't such a great idea.", snyftade jag fram. Då stannade mannen bilen till vägkanten och tog fram sin plånbok.
"This is my best friend. Her name is Zoey and we've been married for 10 years now. She was never my second choice, she was always the one from the start. We have our ups and downs, but I could never love anybody else like I love her.", han tog fram ett foto på en tjej med mörkt hår, pigga glada ögon och ett leende som smittade av sig. Jag log och gav tillbaka bilden.
"She seems lovely!", jag snöt mig en sista gång.
"If it's meant to be, it will happen.", han tog ner fotot och kollade på räknaren. "We're here, miss!", jag tittade ut och såg min lägenhet. Det var mörkt och såg lika ensamt ut som jag själv kände mig. Jag började plocka fram plånboken då mannen stoppade mig.
"It's Christmas and you're heartbroken.", jag log bara till svars och klev ur bilen.
"Thanks.", var det sista jag sa innan jag slog igen dörren och gick med tunga steg upp till lägenheten.

Det tog en halv evighet innan det väl var varmt. Jag packade upp, tittade på tv och gjorde allt för att inte tänka på Niall. Sen ringde jag Zayn. Han var såklart lika övertygad som taxichauffören att Niall skulle ångra sig och ta mig tillbaka men jag hade bara skakat på huvudet och sagt att det förmodligen var slut. Det var slut innan det ens hade hunnit börja. Och det var kanske det som var meningen. Kanske var det där smärtsamma vid namn kärlek som förstörde en fin vänskap mellan oss. Kalla det ödet eller vad man vill, men det var inte meningen att Niall och jag skulle vara ämnade för varandra. Vi var inte varandras pusselbitar. Eller stämmer uttrycket Vi inser inte vad vi har förrän vi har förlorat det?

Så nu var det klart! En epilog kvar bara :) För att epilogen skall komma ut INNAN julafton krävs minst 4 kommentarer!