7 år senare

"Du ser helt fantastisk ut, Ame!", suckade jag. Hon log lite svagt åt sin spegelbild och slätade ut sin klänning.
"Är du säker på att håret inte är för mycket?", hon tvekade lite och fortsatte nervöst stryka med händerna över det vita tyget. Jag hade fortfarande svårt att få in bilden av Ame vid altaret, men nu var vi här. Vi hade alltid sagt som barn att det var Ame som aldrig skulle gifta sig. Vi hade fel, nu stod hon inför sitt livs största beslut. Det högg lite i magen vid tanken på att jag kanske aldrig skulle få bära den där vita, fluffiga klänningen och gå med nervösa steg till altaret. Jag torkade bort en tår som envist trillat ner för kinden och log tillbaka åt Ames nervösa ansiktsuttryck.
"Är du säker på det här? Är det en sådan bra idé att ha...", hon avbröt sig själv och tog mina händer. Hon förde mig mot soffan som stod placerad bredvid spegeln.
"Det är bara svårt..", viskade jag och mötte Ames sorgsna blick.
"Jag önskar att jag kunde förstå, men jag har ingen aning.", hon torkade bort en till tår från min kind innan hon tog min hand och tryckte den hårt. "Du är stark.", hon kysste min panna och rättade till min lugg som fallit för mina ögon. Jag skakade lite svagt på huvudet. Jag ville så gärna skrika. Skrika ut alla mina känslor. I hela sju år hade folk gått runt och frågat hur jag klarade mig, hur jag kunde fortsätta gå vidare utan att sluta andas. Sanningen var att det gjorde jag inte. Jag slutade andas samma kväll som han släppte min hand. Varje dag kippade jag efter luft i hopp om att få känna mig vid liv igen.
"Nu får det vara nog. Du ska gifta dig, Ame! Vi kan inte sitta här och tänka på det som varit. Du är hans framtid!", jag ställde mig upp och gick bort till en av garderoberna. Jag plockade fram min lavendellila klänning och ställde mig bakom skynket. Jag hörde hur Ame började plocka i ordning sminket och alla grejer vi haft för att göra i ordning henne. Jag var avundsjuk på henne. Jag kunde verkligen inte förneka det, jag ville också stå vid min älskades sida och säga Ja till evig kärlek. Jag ville också kunna få barn och se dem växa upp. Jag ville att han skulle se dem växa upp.
"Är du klar?", jag drog upp dragkedjan och slängde bak mitt hår på ryggen. Min blick fastnade på den unga kvinnan i spegeln. Hon hade långt blont hår och ett trött ansikte. Den lila klänningen passade och andra sidan riktigt bra, men hon var inte lycklig. Hon var jag och jag var inte lycklig. Jag drog bort skynket och snurrade ut i rummet. Tyget följde min kropp och visade två bruna ben. För första gången på ett tag kunde jag släppa fram ett skratt.
"Ame are you.. Wow...",  Niall slängde upp dörren och avbröt sig själv med att stanna upp. Han lutade sig mot dörrkarmen och öppnade munnen några gånger. "Wow... You two look absolute stunning.", jag log och gick fram till honom.
"Thank you!", jag kysste honom på kinden och drog in honom i en kram. Jag fyllde hela kramen med känslor och kände hur han gav lika mycket tillbaka.
"Are you ready? Starts in 30.", han nickade åt Ame som skakade lite på huvudet och log snett.
"I need to be alone a few minutes, ok?", han kysste henne på kinden och sträckte sen fram handen till mig. Jag tog den och vi gick ut i korridoren ner mot gatan för att sätta oss i bilen. Vi kom ut till huvudentrén och mötte alla fotografer och fans som troget väntade utanför hotellet. Niall tryckte min hand hårdare och trängde sig fram mot bilen som väntade på oss så vi kunde köra direkt till kyrkan där alla andra väntade. Zayn, Jose och Louis var redan i kyrkan och förberedde så att alla kom på plats medan Paul väntade på Ame så Niall och jag kunde åka själva.
"Nervous?", flinade han. Jag mötte hans isblå ögon och tänkte efter.
"No, but scared.", jag lutade huvudet mot hans axel och slöt ögonen.
"You'll be fine. You'll always fine.", han viskade och strök med tummen över min handrygg. Han gjorde mönster och efter ett tag kom jag på var det var för något han gjorde. Han följde Liams initialer som var intatuerade på min hand. Jag stoppade honom och log lite svagt när han förvirrat mötte min blick.
"Show time.", viskade jag när bilen stannade.

Jag mötte Louis blick där han stod på andra sidan om prästen. Han blinkade och log ett underbart leende. I handen höll han James, Harry och Ames 3 åriga son, döpt efter Liam. Han hade ärvt pappas otroligt chokladbruna lockar och smilgropar, men mammas näsa och ögon. Något han ärvt av båda föräldrarna var dock envishet. Han slet i Louis hand hela tiden och bad om uppmärksamhet, Louis försökte hålla masken för att inte börja skratta eller bli irriterad.
"Lolo! Lolo! Lolo!", tjatade den lilla pojken medan han envist fortsatte dra i Louis arm. Zayn kunde inte hålla sig tillslut och tog tag i pojken och slängde han över axeln. James skrattade hysteriskt och tystnade snabbt då Zayn släppte ner han på marken. Han överlät James till Anne som satt på första bänkraden. Jag skrattade lite för mig själv men avbröts av klockarna som började ringa. Portarna öppnades och in kom Harry gåendes i sin svarta kostym. Han hade ett nervöst leende på läpparna och ansiktet var kritvitt. För en kort sekund mötte han min blick och jag mimade Breathe till honom. På något sätt släppte han allt och man såg hur färgen började komma tillbaka i ansiktet på honom. Han gick upp och ställde sig bredvid de andra killarna efter han hälsat på prästen. Folket i bänkarna hann aldrig sätta sig ner förrän Ame började skrida in i sin gräddvita klänning. Hon stannade upp en sekund och tittade rakt på Harry. Hon log och fortsatte gå med huvudet högt. Hon var lycklig. De var lyckliga.
" Do you, Amira Adriane Parker, take Harry Edward Styles to be your husband. To love him through sickness and health. To love him until death tears you apart?", jag såg hur Ame trampade lite nervöst på stället och försökte få saker och ting att gå fortare.
"I do, I do, I do!!! ", hon torkade bort några tårar och satte på Harry hans ring. Harry skrattade lite och de vände sig mot prästen igen.
"Do you, Harry Edward Styles, take Amira Adriane Parker to be your wife, to love her through sickness and health until death tears you..",
"Stupid question! Of course I DO!", prästen log lite nervöst åt Harrys avbrytande men lät honom ta på Ame sin ring.
"I now pronounce you husband and wife. You may now kiss the bride!", Harry kysste Ame ömt medan alla ställde sig upp och jublade. Genom allt jubel hörde jag Louis mest och skrattade åt hans galna dans på andra sidan altaret. Vi gick alla ut till killarnas Stole my heart och jag log varje gång jag tänkte på diskussionen Harry och Ame hade haft när de skulle välja utgångsmusik.

Festen var full i gång ute på en herrgård som Ame och Harry hade hyrt. Vi var cirka 200 personer som varit inbjudna från alla dess olika hörn i världen. Jag satt bredvid Ame och mitt i mot mig satt t.ex. Ed Sheeran och Simon Cowell medan Cher Lloyd satt några rader bortåt tillsammans med Demi Lovato. Det var allt i från kändisar till privatpersoner som Harry och Ame känt hela livet. Det var ett riktigt drömbröllop med tema snö. Allt var vitt med silvriga detaljer. Jag hade de senaste 5 åren jobbat som fest och bröllopsfixare så Ames bröllop hade varit ett självklart val när jag fått förfrågan.
Vi var mitt uppe i maten när Harry sköt ut stolen och reste sig upp. Han klingade nervöst med besticket på sitt vinglas för att få allas uppmärksamhet.
"So... ehm.. as you can see there's an empty chair next to me. Well, he's not here with us tonight. We miss him and he should've been here. This ain't just a wedding, it's a memory of a beloved friend. Over to you Laila.", han satte sig snabbt och lämnade chockat över till mig. Jag blängde surt på honom och han ryckte oskyldigt på axlarna. Visserligen var det detta jag hade förberett mig inför de senaste 3 månaderna och jag var fortfarande inte redo.
"Hi... Well some of you may know me. I'm one of  Harry and Ame's best friends, Laila. Today is a memory of someone really special. A couple of years ago- ", sju år idag för att vara exakt. Idiotiskt nog valde vi Liams dödsdag för att hedra honom med ett bröllop.. " I lost my other half. And I miss him.", jag tog ett djupt andetag och svor tyst åt mig själv innan jag fortsatte.
"The most beautiful people we have known are those who have known defeat, known suffering, known struggle, known loss and have found way out of their depths. These persons have an appreciation, a sensitivity, and an understanding of life that fills them with compassion, gentleness, and a deep loving concern. Beautiful people do not just happen. I miss Liam every day. I think about him when I wake up, go to work, get a text, hearing one of our songs and even when I'm asleep. He should've been here today. And I'm sure he is. And he's proud of you, Harry. He's proud of all of you. For Liam, Ame and Harry. Love never dies!", jag höjde mitt glas och vi skålade. Jag mötte Louis blick över andra sidan bordet och han log ett stolt leende.

Jag smet ut en stund för att rensa tankarna innan efterätten. Jag hade gjort det. Jag hade för första gången sen begravningen pratat om Liam inför flera andra. Jag log lite åt tanken och andades till slut ut. Den varma sommarvinden svepte fram och smekte min hud. Det var en riktigt fin plats som de hade hyrt. Visst hade vi fått åka någon timma men det hade det absolut varit värt. Stora gröna ängar och en liten sjö precis nedanför herrgården och några hagar med hästar. Lugnt och fint.
"There you are!", Harry stack ut huvudet och stängde sen dörren bakom sig. "Are you okey?", han satte sig bredvid mig på en av stenbänkarna som fanns på balkongen. Jag lutade huvudet mot hans axel och suckade tungt.
"I'm so proud of you, Harry.", han tittade chockat på mig. Jag skrattade lite och tog hans hand. "You make Ame so happy, do you know that?", han nickade och en lätt rodnad spreds på hans kinder.
"I asked if you're okey...", han kysste mig mjukt på min panna.
"I don't know. I made it. I miss him. I still love him. Every day is a struggle.", han tittade sorgset på mig och nickade. Det gick en minut eller två under tystnad. Vi bara satt och tittade ut över ängarna och nöt av varandras sällskap. Harry avbröt plötsligt tystnaden. Han satte sig till rätta och gjorde så vi tittade ansikte mot ansikte.  
"Can I ask you a question?", jag nickade lite osäkert. "When did you know you were in love?", jag hade inget svar på den frågan. Det hade inte varit något speciellt ögonblick. Mer som ett uppvaknande.
"You go from being asleep to the space between dreaming and awake and then into consciousness. It's a slow process but when you're awake, there's no mistaking it. There was no mistaking that it had been love.", sa jag och mötte hans blick. Han nickade lite och fortsatte sen titta ut över ängarna.
"Why? Are you having second thoughts?", sa jag och flinade åt honom.
"Never.", svarade han och knuffade till mig lite lätt.

"So I was thinking about namningour baby Joseph!", Louis och jag gick hand i hand genom parken. Solen höll på att gå ner och Louis och jag var på väg bort från festen. Anledningen till varför jag hade valt ut just den här herrgården åt Ame och Harry var egentligen av personliga själ. Men det visste ingen förutom Louis. Så vad hände med One Direction? Killarna fortsatte en tour utan Liam mest för att hedra honom men under deras egna namn. De kom alla överrens om att de inte kunde fortsätta utan honom så i början lades all fokus på deras egna karriärer. Louis och Niall blev låtskrivare på heltid medan Harry och Zayn fortsatte med sången. Fast efter några år insåg de att de inte kunde jobba utan varandra så de slogs ihop igen. Nu gjorde de allt för att hedra Liam. Jag ville själv aldrig se dem någon annanstans än på scenen tillsammans.
"Come on, Lou! NOT Joseph! Besides, our children would look ugly. You're nose is terrible!", skojade jag. Han låtsades se sårad ut och släppte chockat min hand.
"My nose is beautiful. Yours ugly.", han puttade till mig igen och tog min hand. Jag kramade den och han besvarade med ett till handtryck.
"You did great in there...", jag suckade lite men förstod vad han menade.
"I'm okey if that's your question.", svarade jag. Jag började bli lite trött på deras frågor. Även om de bara menade väl.
"Promise me you'll always remember: you're braver than you believe and stronger than you see and smarter than you think.", jag tittade in i Louis' blåa ögon och fylldes av hans kärlek.
"Thank you, Lou. I love you so much!", jag karamde honom hårt. Skickade all min kärlek in i kramen och kände hur han besvarade den. Han visste hur mycket jag älskade honom. Vi fortsatte gå genom parken tills vi kom fram till en av sjöarna som låg i närheten till herrgården. Jag såg honom på långt avstånd . Han bar en blå skjorta med jeansshorts och hade håret slarvigt bakåt. Långt och blont som vanligt. Han borde verkligen klippa sig tänkte jag. Han stod med händerna i fickorna och tittade ut över det spegelblanka vattnet.
"I guess there's here I leave you two alone.", Louis kysste mig bakom örat och började sen gå tillbaka mot festen. Jag tog av mig mina klackskor och började gå barfota bort. jag studerade honom lite till. Han hade blivit betydligt brunare sen sist, kanske varit utomlands, och han hade en ny tatuering på baksidan av höger benet. Jag gick fram och tog hans hand, kramade den hårt och vi stod så ett tag.
"It's been another year.", sa han tillslut.
"It,s been seven years, Andy.", svarade jag. Solen var nästan helt nere nu. Den höll sig envist kvar över trädtopparna.
"Feels like forever", jag nickade. Det kändes som en evighet. Och det skulle kännas så resten av livet. "So where have you been?", vi gick bort till en av bänkarna. Jag satte mig nära honom och han la armen runt mina axlar.
"You know, here and there. Dancing and living.", han blinkade med ena ögat. Redan efter första året Liam försvann så förvsann också Andy. Han skickade kort och ringde mig i bland. Egentligen hade vi ingen aning om vart han var. Han kom ibland när jag fyllde år, James dop och nu på Harrys bröllop. Annars så var han borta och det var alltid samma svar varje år: Here and there. Dancing and living. Antingen ville han bara glömma allt eller så var han inget vidare bra på att tackla den smärta vi alla hade inom oss. Detta kanske var Andys sätt att behandla sorgen.
"You never change, do you?", skrattade jag. Han skakade lite på huvudet. "You can't deny the grief, babe!", flinade jag.
"I knew it would backfire me...", viskade han.
"It feels like he's just a memory now...", sa jag. Det började bli lite kallt. Jag kröp närmre Andy och hand drog mig tätare omkring sig. Hans långa hår kittlade mig i ansiktet.
"A memory is a beautiful thing. It's almost a desire that you miss.",
"You always know what to say.", suckade jag. Han visste alltid. Under alla dessa år peppade han mig med sina tankfulla ord och meningar. "I miss you. Come home.", jag tittade bedjande på honom.
"I'm not finished yet. Soon, love.", sa han och reste sig upp. "So I guess I see you next year as always?", han kramade om mig.
"Same place, same time as always. I will miss you.", jag suckade. Kände hur tårarna brände.
"You'll survive. You always survive.", han kysste mig på huvudet och började gå bort till parkeringen. Han var på väg mot nya äventyr. Andy kanske var rätt; i morgon skulle bli bättre. 

Och jag gråter floder! Jag har avslutat Who's that girl. Helt otroligt! Vilken resa det har varit :) Tusen tack för att ni har varit med. Hoppas ni inte varit alltför trötta på min kassa uppdatering de senaste månaderna. Nu tar vi nya tag för den nya novellen om Harry! Innan jag kan fortsätta vill jag dock ha en utvärdering. Svara på några frågor som jag har i kommentarsfältet så blir jag glad. Detta kommer hjälpa mig så mycket senare inför nästa novell. Tar bara några minuter!! 

1. Vad var bäst/sämst med WTG?
2. Vilken var din fav. karaktär, varför?
3. Vilken karaktär tyckte du minst om, varför?
4. Vad kunde jag som författare gjort bättre?
5. Vilket kapitel var bäst?

Liams perspektiv:
"Are you nervous?", hon log sitt underbara leende som fick hela min kropp att skaka. Utan henne visste jag verkligen inte vad jag skulle göra. Hela min värld skulle rasa samman om jag förlorade henne. Jag var förlorad och förstörd - i henne.
"Nope, it's just the regular controll", jag skakade på huvudet. Lögn, Liam. Du är vettskrämd.
"So everything's fine then?", jag tog hennes hand och nickade. Lögn nummer två, Liam.
Vi gick in genom huvudentrén och vidare upp till våningen för specialisering av inre organ. I väntrummet väntade redan min läkare. En ung tjej i 30 års ålder med rött, tjock hår som satt i en knut. Hon hade sina svarta glasögon på nästippen och bläddrade fundersamt i papperna.
"Ah, Mr. Payne!", hon skakade lätt min hand och vände sig sen mot Laila. "You must be Miss Pankford", Laila nickade och tog Dr. Evans bleka hand.
"Shall we?", Dr. Evans började gå mot patientrummen. Jag vände mig om mot Laila som var på väg efter henne.
"You can wait here, babe. It won't take long!", jag kysste henne mjukt på hjässan innan hon satte sig ner och tog en tidning från bordet.

Dr. Evans kontor var litet med kala, vita väggar som var fulla med fotografier på släkt och vänner. På en kortsidan stod en stor bokhylla med hennes patients journaler och massa böcker. Jag hade varit här tre gånger tidigare så jag satte mig vant i stolen mitt emot hennes skrivbord. Hon satte sig ner och började bläddra igen i mina papper.
"I don't understand...", muttrade hon och flyttade glasögonen allt längre ut på nästippen. "And you've never been to a doctor before with this?", hon pekade på sina papper. Jag svalde klumpen i halsen.
"Never. I've never had more than colds or the flue.", jag ryckte på axlarna och försökte minnas senaste gången jag var på ett sjukhus. Jag hade aldrig varit inlagt eller varit sjuk allvarligt. Något ben hade väl brutits och varit tvunget att gipsats någon gång när jag var 10 men det var allt.
"D'you still have problems with your condition?I mean, you get tired during your conserts, don't you?", hon fäste mig med blicken och verkade leta efter svaren i mina ögon.
"Yes.", jag svarade kort. Jag kände mig obekväm med hennes frågor och ville helst bara gå ut här i från. Det blev en lång tystnad mellan oss och Dr. Evans spände fortfarande blicken i mig. Helt plötsligt slog hon ihop journalen och reste sig upp.
" I don't want to push you, Mr. Payne -",
"Liam...", muttrade jag. Jag hatade att bli kallad Mr. Payne. Det lät så vuxet och tråkigt.
"But you have to tell someone. I know that no one knows about this.", jag ryckte till. "Don't worry. I can't tell anyone unless you give me permission to do it, but that girl out there.", hon pekade på dörren. "And your family, your best friends and your fans, you gotta tell them. You owe them that. 'Cause they love you.", hon släppte mig inte med blicken. Fasen! Hon gav mig verkligen dåligt samvete. "I'll send your journal to Phoenix this weekend and they'll call you for the next meeting. Good luck and take care, Liam!", hon gick fram och skakade hårt min hand. Hon släppte fram ett litet leende innan hon försvann ut genom dörren och lämnade mig ensam kvar i det som förut verkade vara ett mysigt kontor. Nu var jag ensam kvar tillsammans med en bunt tankar att utreda.

Några dagar senare, Los Angeles konsert, Zayns perspektiv:
Jag var redo. Vi var redo. Los Angeles var redo för oss. Jag hoppade runt lite på stället och drog några djupa andetag.
"Nervous?", flinade Josh. Jag gjorde tummen upp mot honom innan han klev ut på scenen och gjorde sig redo. Laila stod en bit bort och pratade med Liam. Det var deras sista kväll tillsammans här i LA. Jag skulle sakna henne och Andy. Som tur var hade vi bara två veckor kvar i Nordamerika innan vi fick komma hem och ha ett break.
"Zayn!", Nialls röst avbröt mina tankar. Jag skakade lite lätt på huvudet och Niall började skratta.
"Sorry, man. Let's do this!", musiken drog igång och sen sprang vi alla ut på scenen.

"I need to rest...", pustade Liam. Han stod med händerna på låren och försökte hitta luft. Jag gick fram och rätade upp honom.
"But we need to o out now.", vi hade bytt om för andra akten och skulle ut vilken minut som helst.
"Go out without me... Niall can sing my part. I NEED to rest during this song. Up All Night is too much jumping, you know.", han slängde sig i soffan och drog djupa andetag. Jag drog med mig de andra killarna som slängde oroliga blickar mot Liam.
"Come on, let's go! Niall, you're Liam!", Niall nickade och vi sprang ut till den fullsatta arenan.
Efter Up All Night kom Liam utspringandes, glad och ganska pigg. Han agerade som om ingenting hade hänt. Allt jag gjorde var bara att sucka och skaka på huvudet. De andra killarna tog emot Liam och började hoppa och stoja. Om dem bara visste...

Lailas Perspektiv
"I don't wanna go home...", jag kastade surt ner en topp i min resväska. Andy skrattade lågt från andra sidan rummet medan han omsorgsfullt vikte ner sina tröjor i sin väska. Jag satte mig ner på vår dubbelsäng och studerade honom. "I really don't wanna go home, Andy...", viskade jag. Jag kände hur sängen sjönk ner bredvid mig och nästa sekund drog Andy ner mig i sängen.
"He'll be fine and you'll see each other soon!", svarade han och rufsade om mitt hår.
"Yeah yeah.. Whatever..", suckade jag och fortsatte packa.

Några timmar senare stod vi alla 7 på flygplatsen. Killarna följde oss så långt det gick men till slut var vi tvungna att skiljas åt.
"I will..-", började Niall medan han kramade om mig.
"Don't you dare continue that sentence...", viskade jag varnande. Niall skrattade åt mig och vi drogs isär av Zayn.
"Bye Baby..", han kysste mig på hjässan och drog in mig i en kram. Det tog inte lång tid innan jag drogs ifrån Zayn heller. Harry slängde sig runt min hals och borrade in ansiktet i min halsgrop.
"I don't like leaving you alone on that flight...", sa han och böjde upp huvudet. Jag tittade in i hans gröna ögon och det var min tur att skratta.
"Hey! I'm on that flight , you know!", sa Andy förnärmat och jag himlade med ögonen.
"Are you crying, Harry?", jag torkade bort en tår som envist trillat ner för hans kind.
"Nooo...", han vände generat bort sitt huvud och torkade ögonen.
"Aww, my husband's crying!", tjöt Louis och drog in Harry i en kram. Jag sprack upp i ett leende. Detta var första gången på hela min resa som jag sett Louis visa humor. Han hade varit tyst nästan hela resan. Jag kunde till slut inte längre hålla mig utan slängde mig i famnen på Louis. Han stod stelt med armarna hängandes vid sidan av kroppen. Jag gav mig inte. Vi var inte ovänner men jag visste hur obekväm han kände sig med Liam som tittade på. Efter någon minut slappnade han av och slog armarna om min midja. Jag kände hur tårarna till slut började rulla nerför mina kinder. Louis' t-shirt blev blöt men det struntade jag i. Jag tog ett steg bort från honom och strök med handen över hans kind.
"You'll be fine, baby sis!", skrattade han och drog bort min hand. Jag kunde inte låta bli och le tillbaka.
"I'm sorry we haven't talked so much the last week..", började jag men avbröts av Louis.
"We're fine.", sa han bara och log igen.
"Okey, my turn!", Liam drog bort mig från Louis och jag kramade även honom länge, länge.
"I'm not gonna say good bye, you know.", varnade jag honom när han tillslut släppte mig från kramen.
"I know. You never say good bye, only "see you soon" good byes", sa han och himlade med ögonen.
"See you soon is not a good bye...", muttrade jag. Han stannade upp och log ett stort leende mot mig. Jag ställde mig på tå och kysste honom mjukt. Han smakade salt av mina tårar.
"You have to go now..", log han mot mina läppar.
"You want me to go?", svarade jag.
"Never.", skrattade han. Jag tog mina väskor och släppte till slut Liams hand. Jag gick mot gaten och precis innan jag gick igenom kontrollen vände jag mig om.
"I will miss you!", mimade jag. Andy tog min hand och vi började vår resa hem. 

Jag satte mig vid Liams Mac och loggade in på twitter. I bakgrunden kunde jag höra hur Liam satte på duschen och stängde badrumsdörren bakom sig.
"Taking a shower, babe! Don't go to your room.", skrek han.
"Ok...", jag skrollade ner bland mina mentions och log lite. Jag fick en hel del hat, men de flesta älskade mig och Liam. Mest för att jag gjorde Liam glad och för att han var lycklig. Jag stelnade till vid en tweet.

Liam at the hospital today. Looking fine tho!

Det var samma tidpunkt som Zayn hade hämtat upp mig och Andy vid flygplatsen. Jag valde att låtsas om ingenting. Han skulle säkert bara hämta ut mediciner eller liknande. Ville Liam inte berätta så behövde han inte. Men jag var orolig, och jag verkade inte vara ensam.
" Are you okey, hun?", jag kände hur blöta droppar snuddade vid min nacke samtidigt som han kysste mjukt min nacke.
"You're wet...", mumlade jag.
"I know and cold.", jag vände mig om och Liam satte sig bredvid mig på sängen. Jag tittade länge in i hans ögon innan jag kysste honom på halsen. Gud.. Den här pojken gjorde mig galen..

"Come on, Liam! Stop teasing and tell me where we're going!", vi sprang genom Los Angeles gator hand i hand. I bland svängde vi av och sprang vidare. Vi hade bara stannat en gång och det var för att köpa med oss vatten. Liam skrattade bara åt min nyfikenhet.
"Then it wouldn't be a suprise!", vi fortsatte springa. Min korta blommiga klänning fladdrade med vinden och jag var tvungen att stanna och ta av mig mina högre skor för Liam hade inga som helst planer tidigare på morgonen att berätta hur jag skulle klä mig. Tillslut stannade Liam och vi gick in genom ett par stora grindar. Det var en liten park med polande vattenfall och stora pilträd med vackra rosor planterade i rabatterna. De enda människorna i parken var vi och några äldre damer på en parkbänk.
"Wow", viskade jag. Liam log lite finurligt åt mig och drog med mig längre in i parken. "You could have told me that I would run a marathon this morning to my own date..", jag snörpte på munnen och satte armarna i kors. Han skrattade lite lågt åt mig.
"You love me.", sa han bara.
"Yeah.. Lucky you.", vi satte oss ner på en filt som han hade placerat ut under ett av pilträden.
"Lucky me!", han kysste mig. Liam hade alltid velat göra enkla men stora grejer för mig och han visste exakt vad som fick mig att bli lycklig. Hade jag fått bestämma så hade det varit att få vara med honom för alltid.
"Liam.", sa jag allvarligt och tog en klunk av vattnet. Han kisade mot solen och vände upp blicken mot mig innan han flätade samman våra fingrar. Han började leka med dem och jag rös varenda gång han rörde vid mig. Han fick mig ur balans. Jag samlade mig ännu en gång. "You know how much I love you, don't you?", han ryckte till lite vid frågan.
"Of cours I do", svarade han lugnt. Jag nickade lite. "Why asking?"
"I want to be with you like... forever!", jag slog ut med händerna.
"Forever is a very long time.", skrattade han åt mig.
"Forever is only the beginning, Liam!",
"Then forever is more than fine", jag kysste honom och vi ramlade ihop i en hög på filten.

Liam överraskade mig bara mer och mer. Han plockade fram både det ena och det andra så som ost och kex, frallor, frukt och champagne. Vi satt och njöt i solen länge innan jag vågade fråga honom.
" You actually wrote that song for me?", jag syftade på låten han hade sjungit för mig i Birmingham.
"You mean this one?", han plockade fram en gitarr bakom ryggen och började spela ackorden på låten. Jag nickade. Han mumlade texten lågt medan hans fingrar spelade igenom hela låten.
"I started, then the boys liked it and joined me. We finished it right after the tour in Australia.", han la ifrån sig gitarren.
"I love it. The lyrics is... so beautiful.",
"I wrote it for you. You're beautiful", han ryckte på axlarna och jag knuffade till honom lite lätt.
"Cheesy boy...", mumlade jag.
"You love me.", han kysste mig.
"A lot."

Fick ett hot från en viss person *host host Joanna* haha och ja, här är 58 :) 

"Yeah, I'm okey! Don't worry about me, sweetie. I just need to go on controls sometimes. I miss you!", Harry skrek i bakgrunden på Louis. Paul skrek tillbaka och Niall klagade om hunger. Allt verkade vara som vanligt. Jag nickade lite och svalde.
"Okey! Get better, honey. I miss you too! See you in a couple of days.", vi la på. En orolig klump växte sig starkare i magen. Skräp dig! Han sa att allt var okey!, tänkte jag. Jag skakade av mig dem dåliga tankarna och gick till sovrummet för att klä på mig. Det regnade även idag och det skulle det förmodligen göra av veckan också, så på ett sett skulle det vara mer än skönt att komma iväg från London. Ame var på jobbet, hon hade fått hoppa in ännu tidigare än beräknat så jag var helt ensam i lägenheten. Jose skulle komma hem om några dagar så snart var vi alla tillsammans igen. Bara ett litet tag till killarna skulle komma hem till London. Det skulle jag klara.
Jag gick in i duschen och tvålade in mig noga och rakade omsorgsfullt mina ben efteråt. Jag lät håret ha en mjuk inpackning medan jag klädde på mig och sminkade mig innan jag sköljde ut det för att gå och äta frukost. Min blick fastnade på min spegelbild när jag passerade hallspegeln. Mitt blonda hår började blekna ordentligt i topparna men slingorna jag hade gjort för ett tag sen kunde fortfarande inte dölja den ljusbruna färgen jag hade färgat håret i för några månader sen. Lockarna hängde envist ner över axlarna och fortsatte ner en decimeter under brösthöjd. Jag syndade topparna och suckade. Det hördes en lätt knackning på dörren och någon sekund senare rusade Andy in i lägenheten.
"What'd up?", han slängde sig i soffan och tog en av tidningarna från bordet - Vouge. Han grimaserade lite ogillande mot tjejen på framsidan (som förövrigt var en svensk modell). "You actually read those magazines?", han slängde upp fötterna på soffbordet.
"Yes! Why are you here, Andy?", jag tog tag i hans fötter och drog ner dem till golvet. Han blängde surt tillbaka.
"Hey!", han satte armarna i kors och jag satte mig bredvid. "I thought we could have a little one o one talk, you know girl!", sa han och blinkade. Jag kastade en kudde på honom.
"Seriously, Andy! How can Liam be friends with you...", suckade jag.
"Seriously, Laila! Liam told me his girlfriend doesn't have a job. So this awesome guy - ", Andy pekade nöjt på sig själv. "knows another awesome guy who needs a beautiful girl like you. I'm awesome!", han smackade nöjt med läpparna och reste sig upp. Han tittade på mig och räckte sin hand.
"What?",
"You comin?", han slet upp mig från soffan och vi gick ut i hallen. Vi gick ut i det regniga vädret och satte oss i hans bil. Andy körde en bit in i Londons centrum och stannade efter några minuter utanför en liten restaurang. Utanför stod en kille jag mycket väl kände igen.
"Mazz? Seriously, Andy.. Is Mazz your "awesome guy"?", jag knäppte loss bältet och följde med Andy.
"Hey! What's up?", Mazz log med hela ansiktet och vi gick in till restaurangen. Kocken, servitörerna och tjejen i receptionen presenterade sig och alla verkade riktigt trevliga.

"You need a job? I've heard that you've been working at a restaurant before.", jag nickade och skakade den gamle mannens hand. Han ägde stället och sökte efter nya "fräscha fläktar" bland serveringen.
"Yes, I worked at an Italian restaurant in Birmingham, sir!", Andy lämnade mig ensam med Gregor och gick till baren för att köpa sig något att äta.
"Then I think you're perfect. Can you start tomorrow?", jag skulle precis öppna munnen och säga att jag skulle till LA om några dagar men Gregor han före. "I know. Start tomorrow and you can come back after your holiday!", svarade han och blinkade. Jag tackade chockat och några minuter senare lämnade vi restaurangen med två chicken cheese bolognese  och ett stort leende på läpparna (Andy log mest åt maten). Vi satte oss i bilen och körde mot Starbucks.
"How can I thank you enough, Andy?", jag tittade på honom och såg hur ett leende spred sig på hans läppar.
"Making my boy happy is enough, sweetheart", svarade han och skrattade.

Nu är 56 uppe! Det blev ju som sagt inte som jag ahde tänkt det nu med kapitel i helgen. Jag åker iväg 5 dagar nu så jag vet inte om jag ska ställa in några (har inte hunnit skriva). Kanske skriver jag 2 till idag och då kommer jag skrida ut dem under dessa dagar. Hoppas ni förstår! 

Zayns perspektiv
Jag vaknade av Liams hostningar på morgonen. Klockan var inte mer än halv fem. Jag suckade och gnuggade händerna över ansiktet.
"Liam come on!!! For how long are you gonna hide this for me?",  jag kastade benen över sängkanten och gick fram till Liam. Han sov fortfarande. Jag ruskade honom lite lätt och såg hur han sakta började öppna ögonen.
"What..?", han gäspade och tittade på lakanet som var fullt av röda blodprickar. Han la sig ner i sängen igen och tittade trött på mig. Jag gick bort till min säng igen och råkade snudda vid Liams panna.
"Liam! You're hot like a fire! Are you ok?", dum fråga. Klart han inte var ok. "You need a doctor. I call Paul!", Liam ställde sig snabbt upp och vacklade tillbaka till sängen.
"No! Please, Zayn! I'm Okey, I promise!", han sträckte sig förtvivlat efter mig men jag tog mobilen och gick ut ur sovrummet och bort mot korridoren. Jag ringde Paul som inte alls var så glad över att bli väckt så tidigt. Jag gick snabbt tillbaka till Liam som satt och spottade.
"Don't you understand that something's wrong?", sa jag med gråten i halsen. Jag hjälpte honom upp och klädde snabbt på oss innan Paul kom förbi med de andra killarna. Vi satt tysta på vägen till sjukhuset. Ingen sa något, eller rättare sagt ingen vågade säga något. Jag skämdes. Jag borde verkligen ha sagt något tidigare. Jag anade ju att något var fel. Paul var mer arg, han kramade hårt om ratten och svängde in på akuten. Vi hjälpte Liam ut ur bilen och småsprang in.
"Liam Payne!", sa Niall och vi skickades vidare till ett stort rum med kala, vita väggar. Liam följde lydigt med en kvinnlig läkare och några sjuksköterskor.

Vi hade suttit i timmar. I alla fall kändes det som timmar. Niall satt med en stor baguette i handen, medan Louis och Harry var i kafeterian för att köpa mer kaffe. Jag satt lutad mot väggen. Om Liam inte var okey så visste jag inte vad jag skulle göra. Plötsligt kommer Liams läkare ut från rummet och börjar gå med raska steg mot mig. Jag reser mig snabbt upp och tappar nästan balansen av iver. Jag försöker tolka hennes ansiktsuttryck men hon är helt neutral - visar inga som helst känslor. Jag antar att det är det läkare får lära sig - att vara helt neutrala.
"Liam Payne's family?", frågar hon och bläddrar i journalen.
"Friends and security guard.", svarar Paul och hon nickar lite ointressant.
"Shall we sit down?", hon börjar gå mot väntrummet med några bord och stolar. Utanför har solen gått upp helt. Det börjar bli allt mer liv och rörelse på parkeringen och fler och fler människor går igenom huvudentrén. Fler kommer ut - en del med bra nyheter, andra med dåliga. Jag rycktes ur mina tankar när Harry och Louis kom tillbaka och gjorde oss sällskap.
"So, Mr. Payne has gotten high fever and he coughs blood, right?", hon fortsatte att bläddra i sina papper och tittade på oss över sina glasögon. Alla tittade tillbaka på henne helt oförstående. Jag svalde klumpen som vuxit i halsen och tog mod till mig.
"Yes that's right. Like a week now, I think.", sa jag och hon nickade. De andra vände sig mot mig.
"And you didn't tell us?", sa Louis upprört. Han ställde sig hastigt upp så stolen ramlade baklänges. Harry tog Louis hand och drog ner honom på stolen bredvid.
"Calm down...", sa han lugnt.
"Calm DOWN? They've been keeping something hidden from us, Harry! We're brothers.", Louis suckade och jag såg hur en tår trillade nerför hans kind.
"I'm sorry. He didn't know I knew something and I don't know why I didn't tell you guys... I'm so sorry..", viskade jag.
"You're on tour, I guess?", avbröt Liams läkare. Niall nickade. "I want to keep him here today but he has to visit a hospital two times a week for controls. He's awake now and it's the room over there.", hon pekade på rummet hon hade kommit ut från. Vi reste oss alla 5 snabbt och var på väg mot dörren då hon stoppade oss.
"Can I speak to you Mr?", hon pekade på mig och jag vände mig om.

Liams perspektiv
Alla killarna satt på varsin stol vid min säng. De tittade oroligt på mig och jag vågade inte möta deras blick. Jag visste att dem var besvikna på mig.
"Why Liam..?", Niall suckade och la ansiktet i händerna.
"I didn't... I didn't want you to be worried for nothing.", viskade jag. Louis slog knytnäven i sängen. Han försökte hålla masken men jag visste att det gjorde ont.
"You didn't want us to be WORRIED?" Liam, what the hell? This isn't nothing, this is seriously!", han nästan skrek ut orden.
"Does she know?", Harry tittade upp från sitt knä och spände blicken i mig. Jag visste hur mycket han brydde sig om Laila. Jag skakade på huvudet.
"No. But she'll find out sooner or later. Let's just tell her that I've been sick a lot lately. And the fans as well.", sa jag.

Dagen efter hämtade Paul och killarna mig på parkeringen. Jag var trött, jätte trött. Varje muskel i min kropp vägrade lyssna. Jag steg försiktigt in i bilen och vi började köra mot San Diego.
"No jumping tonight, Liam!", Paul höjde ett varnande finger. Jag nickade. Plötsligt känner jag hur mobilen börjar vibrera. Laila.

Lailas perspektiv
Jag slog Liams nummer en gång till. Varför svarade han inte? Harry hade inte svarat på flera timmar han heller. För varje minut som gick blev jag allt mer nervös. Tänk om det hade hänt dem något? Det måste vara Liam. Alla killarna utom Liam hade varit med på bilden som var tagen utan för sjukhusets entré i Dallas.
"Liam.", jag kände hur tårarna trängde fram. Snabbt förvandlades glädjen till ilska.
"WHY haven't you guys answered my phone calls or texts?", jag skakade. "Why are you at the hospital?"
"Calm down, honey. I'm fine. I woke up last morning feeling very sick and then the boys drove me to the hospital. I've been sick a lot lately. Sorry, I didn't tell you!", jag hörde dem andra killarna i bakgrunden och Pauls stränga stämma för att få dem att lugna ner sig.
"You promise? Nothing's wrong?", jag satte mig lättat ner på sängen och drog en suck. Han dröjde lite med svaret.
"Ye-yes. I promise! Can't wait to see you!", svarade han.

Oj oj oj... Nu börjar det dra ihop sig! Fick en kommentar som undrade om Liam hade cancer: så mycket kan jag avslöja är inte sant. Det vore tråkigt. Och nej; Laila kommer inte bli med barn. Cancer och barn läser jag typ om i varenda novell: och min är inte som alla andra :) Tycker iaf jag.. Haha

Nu kommer det se ut så här:
Onsdag: Kapitel
Torsdag: Kapitel
Fredag: Kapitel 
Lördag: Kapitel (tidsinställt, åker till skåne)
Söndag: Kapitel (tidsinställt) 
Måndag: Ev. ett kapitel (tidsinställt i så fall)
Tisdag: Ev. kapitel (tidsinställt) 
Någon gång V.29: Le grand finale!

Zayns perspektiv - Dallas, Texas, 1 vecka senare
Jag sprang ut med killarna bakom scenen. Våra skratt överröstades av fansens skrik och vi fortsatte springa mot ombyteslogen. Jag slet av mig min vita skjorta och log mot kameran som seglade förbi oss alla fem. Nicki, vår kostymör,  räckte mig Louis' randiga tröja och jag stack i armarna och trädde den över huvudet samtidigt som jag sparkade av mig de svarta lackskorna.
"Looking hot like the sunset!", flinade Harry i spegeln och gjorde en hair flip. Jag skrattade åt honom och sköt upp dörren till toaletterna. Vi hade några låtar kvar och nästa skulle vara Torn.
"4 minutes, boys!", en av killarna "med koll" skrek på oss och vi började förebereda oss för att springa ut igen. Först var jag tvungen att titta mig i spegeln en sista gång så jag gick fram till den stora spegeln på toaletten. Plötsligt hör jag hur någon hostar och gör en till kraftansträngning för att få upp det som är i halsen. Jag går fram till ett av båsen och skjuter upp dörren.
"Liam? Are you okey, bro?", jag tittar oroligt på Liam som sitter på toaletten med en bit papper i handen. Han ställer sig upp och slänger pappret i soptunnan bredvid sig.
"Nothing's fine I'm torn", sjöng Liam och klappade mig på axeln medan han trängde sig förbi mig. "Let's break some hearts out there with our amazing voices! You coming?", han stannade upp och tittade på mig med ena ögonbrynet höjt. Jag skakade på huvudet.
"Just a minute, I'll be right back..", svarade jag. Liam ryckte på axlarna och gick ut med dem andra killarna. Jag vände mig snabbt om och tog upp pappret som Liam hade hållit i och vecklade upp det. Blod - igen.

Vi var tillbaka på hotellet och vi var helt slut allihopa. Paul var själv så trött att han hade släppt oss i lobbyn och själv gått till restaurangen. Niall följde tätt efter Paul medan vi andra gick mot hissarna. Vi var alldeles för trötta för att orka prata med varandra så vi stod alla fyra lutade mot hiss speglarna och slöt ögonen medan hissen åkte de 10 våningarna upp till våra rum.
"See you tomorrow!", Louis viftade med handen och tog med sig Harry in på deras rum. Jag och Liam öppnade sakta våran dörr och nästan släpade fram våra fötter fram till sängen. Jag slängde mig ner och borrade in ansiktet i kudden. Liam gjorde det samma med en djup suck. Jag reste på mig och stödde min kropp på mina armbågar. Liam vände blicken mot mig.
"One week.", sa han och suckade igen. Jag nickade. Jag visste hur svårt han hade det. Han saknade henne varje minut, varje sekund, varje andetag. Jag saknade Jose med, men vi hade ett lite mer avslappnat förhållande om man säger så. Folk visste att vi var tillsammans men ändå så kändes det i bland som om vi bara var vänner. Det var inte alls som förhållandet Liam och Laila hade eller Ame och Harry.
"We have to get some sleep. Going to San Diego tomorrow.", Liam reste sig upp och gick in på toaletten. Han hostade några gånger. Jag suckade och slängde mig på sängen igen.

Lailas perspektiv, London
"Så, är du nervös?", jag tittade på henne. Vi satt i lägenheten mitt på golvet med varsin B&J och Vouge. Jag nickade på huvudet.
"Ja, lite... Vi har inte varit ifrån varandra så här länge någon gång. Jag saknar honom så de gör ont, Ame!", suckade jag och stack ner skeden i min glass. Hon nickade lite och stoppade in en browniebit i munnen.
"Jag vet hur du känner. Jag saknar Harry så det värker i hela kroppen. Jag är så avundsjuk på att du får följa med Andy. Visserligen skulle jag aldrig stå ut med e så lång flygresa som till LA med honom, men jag vill vara med Harry. NU!", hon suckade lite och sträckte på fötterna.
"Du åker tillbaka till Italien snart eller?", hon skakade lite på huvudet så hennes mörka lockar lossnade från tofsen.
"Nej, jag har bara inte tid. Jag måste fixa på jobbet, det krisar lite med folk nu.", svarade hon besviket. Jag tog hennes hand och kramade den försiktigt.
"Hur ska du klara av Andy i så många timmar, i 4 hela dagar dessutom?", skrattade hon. Jag visste själv inte svaret. Andy hade glatt hämtat upp mig från tåget för någon vecka sen och vi hade umgåtts ganska mycket innan Ame kom hem. Jag hjälpte honom då och då på hans företag, dvs. jag styrde upp allt och fick ordning på o ordningen.
"Jag vet inte... Jag vet inte.. Han är ju som han är!", vi skrattade en stund åt Andy innan vi ställde in glassen och la oss i soffan för att se en film. Det regnade ute så vi kunde inte göra så mycket annat under dagen. Jag tänkte en stund på Liam, han och killarna sov förmodligen nu. Jag ville bara ringa honom och säga hur mycket jag saknade honom.

Ja... Nu börjar det dra ihop sig :) Är lite nyfiken på vad ni tror? Hur TROR ni att den kommer sluta??

Tidigare i Who's that girl?: "Miss you too", Harry la på och jag gick in. Det hade blivit lite kallt i rummet så jag la mig ner i sängen och väntade in Liam. Plötsligt kände jag hur sängen sjönk ner och Liam la sina armar om min rygg. Hans kropp låg tätt intill min och hans andetag var varma mot min hals. 
"Don't you dare leave me again, Liam Payne!", sa jag trött. Det tog någon minut innan hans läppar snuddade vid min hals. 
"I think I can keep that promise to you. I love you. A lot!", jag log lite för mig själv och det tog inte många sekunder innan jag somnade med Liam tätt intill mig.

"I'll see you soon...", viskade han. Jag skakade på huvudet och kramade hans händer hårdare.
"Two weeks...", sa jag nästan ohörbart. Han skrattade till och kysste mig på pannan.
"Call Andy, he may not be the best company but...",
"Andy is busy with work. I don't want to disturb him.", avbröt jag honom. Han skrattade igen och jag tittade upp på honom lite surt.
"You don't want me to leave, do you?", sa han. Jag tittade in i hans nötbruna ögon och la handen om hans kind.
"Never, Liam.", viskade jag. Jag ställde mig på tå och kysste honom. Han besvarade den och tog ett hårdare tag om min nacke.
"Flight 23H to London...", hördes det i högtalarna. Liams grepp lossades lite och jag drog honom tillbaka.
"I have to..", han tysnade.
"No..", jag kramade honom en sista gång och han kysste mig försiktigt på mina läppar. Han smakade salt.
"Don't cry. I'll see you soon. I love you - a lot.", sa jag och snuddade vid hans läppar en sista gång innan jag vände mig om och gick förbi den lilla folkmassan av fans som hade samlats vid utgången. Kvar stod Liam i väntan på att få åka tillbaka till London.

"So I was thinking about party all day, all night, all da...-", Andys röst ekade i telefonen. Jag fick hålla den en bit ifrån örat.
"Andy, stop. Andy stop! You HAVE to fix your phone, dude!", skrek jag för att överösta honom.
"Whaaaaat? Nothing's wrong on my phone, sweetheart!", svarade han surt.
"Andy, she's right!", Mazz gälla röst hördes i bakgrunden men dämpades troligtvis på grund av att Andy slängt en kudde på honom.
"So what'd up, babe?", jag hörde hur Andy tryckte in något i munnen och det blev bara värre i telefonen. Det knastrade och avbröts då och då med rapar.
"Liam went off to London yesterday. I'm all alone here. Dad and Anne left  with Colin and Emma to Manchester this weekend.", sa jag trött och ställde in mjölken i kylen. Familjen skulle vara borta hela helgen och jag skulle vara helt ensam. Jag funderade på att åka hem lite tidigare till London. Ame skulle komma hem en vecka tidigare än planerat och jag skulle då kunna fixa i ordning hemma i lägenheten.
"Lonely, ah?", sa Andy lite ointresserat och det märktes att han hade slutat lyssna för länge sedan.
"I'm coming home, Andy.", jag hade bestämt mig och sprang med telefonen upp till mitt rum och började packa. Jag hörde hur Andy hostade till i andra änden på luren.
"Now? What about work?", nu lyssnade han definitivt.
"They don't need me more this season. I worked my last day yesterday.", jag började slänga i mina kläder i väskan och stoppade i mina badrumstillbehör.
"Oh.. ok! I'll pick you up. Call me when you're in London!", jag tackade och klickade bort honom. Pappa skulle förstå. Jag skickade ett sms och berättade hur det låg till.

Zayns perspektiv, New York
"I miss you. But can I talk to you later?", jag avslutade samtalet. Jag saknade mamma och pappa hemma i Bradford men det skulle ta några månader innan jag skulle kunna träffa dem igen. Jag öppnade dörren till Liams och min lägenhet och slängde mig trött på sängen. Liam var hos Niall i rummet bredvid. Dem satt förmodligen och diskuterade om hur vi skulle göra med maten ikväll. Det var helt galet här i New York. Vi kunde knappt gå utanför hotellet utan att folk sprang efter oss. Paul var helt slut om dagarna.
Jag drog med händerna över håret och reste mig upp för att gå bort till badrummet. Jag öppnade dörren och tittade mig i spegeln. Det syntes att jag var trött; håret var flottigt  och jag hade stora påsar under ögonen. Jag lutade mig över handfatet och skulle precis sätta på kranen när jag ser den röda strimman som ligger på botten. Jag drar med fingrarna över det och för det till näsan. Det luktar lite metalliskt. Blod. Detta var tredje gången på två dagar som jag hittat blod i handfatet. Första gången hittade jag lite i duschen men då brydde jag mig inte om det. Jag borde prata med dem andra - speciellt Liam. Men han skulle bara förneka det och säga att allt var bra. 

Jag säger bara förlåt. 

Tidigare i Who's that girl?: "But it's kind of complicated right now.", svarade jag och grimaserade. Hon skrattade och vi fortsatte titta igenom videos med killarna. Det fick det att verka som om dem var i närheten, det höll mitt hopp vid liv.

Liams perspektiv, Måndag kväll
"Are you sure, Liam? I can pick you up..", jag höll telefonen mot ena axeln samtidigt som jag tog fram pengarna ur bakfickan på mina jeans. Birmingham mimade jag åt tjejen i kassan. Hon knappade in något på en dator och jag räckte fram pengarna. Hon tackade lite ointresserat och jag fick min biljett.
"No, Paul! This is on my own! I'll see you on Wednesday. Bye love you", avslutade jag innan Paul hann att säga emot. Typiskt Louis och Harry att ringa till Paul och skvallra vart jag skulle. Det här var min grej. Jag hade sabbat det så nu var det mitt ansvar att laga det! Jag såg hur ett av tågen rullade in på banan mot Birmingham så jag tog min väska och sprang fram. Tjejen i dörren tog min biljett och önskade mig en trevlig resa. Än så länge hade inga fans lyckats lista ut vart jag var eller vart jag var på väg. Så fort jag satt mig ner i en kupé med en gammal dam och hennes hund, tog jag fram mobilen och skrev en tweet.

"Won't be home in London this week :( Going to fix some stuff and flying to the States on Wwednesday! See ya soon xx"

"D'you mind if I sit here?", jag var mitt uppe i mina egna tankar så jag hörde inte killen som stod bredvid mig.
"Oh sorry! Of course you can! I'm Liam, going to Birmingham!", sa jag och räckte fram handen.
"Colin, going to Birmingham as well!", sa han och log. "I'm sorry, but I can't remember where I've seen you before. You're face looks so familiar!", sa han sen och tittade på mig lite granskande. Tänk om han kände igen mig? Vad skulle jag göra då? Men jag hann inte öppna munnen och svara förrän han kom på svaret.
"You're that guy my half sister is dating from that boyband called One Caratction? No.. One Direction, right?", log han nöjt. Jag var chockad. Hur hade jag hamnat i samma kupé som Lailas halvbror? Jag visste inte ens att hon hade fler syskon än Harry. Jag tittade på honom lite chockat och han fortsatte att le.
"Wow...", fick jag bara ur mig.
"Nice to finally meet you! I guess you're going to Birmingham to see her?", jag nickade lite stumt och harklade mig sen.
"But things are a bit complicated right now so I'm actually on my way to fix it...", sa jag och kände hur jag skämdes så fort jag tänkte på det. Han nickade och verkade helt cool lugn med att hans syster dejtade en av killarna i världens största pojkband. Jag skakade på huvudet och log för mig själv när jag tog upp mobilen och loggade in på twitter.

"I can give you ride if you want? Guess you're going to my place anyway, hugh?", sa Colin och slängde väskan över axeln medan vi klev av tåget. Vi hade pratat hela vägen till Birmingham och Colin var en riktigt schysst kille med humor.
"I can't go with you now... She can't now that I'm here! And I think I might need to sneak out from the backdoor if there are any fans outside, you know!", sa jag och satte på mig luvan.
"Don't be silly! I'll give you ride to a hotel and I can check the backdoor.", sa han och följde med mig till stationens baksida. Vi öppnade försiktigt bakdörren och sprang till parkeringen. Colin låste upp sin röda bubbla och jag satte mig i framsätet. Han satte i nycklarna och bilen hostade igång.
"Come on.. come on..", mumlade Colin. "She's a bit..", längre hann han inte säga förrän motorn satte igång ett mörkt läte och efter några sekunder spann den. Colin log nöjt och körde ut på vägen.
"Where are you staying?", frågade han.
"At the Paragon.", sa jag och Colin svängde höger. Vi körde en bit och stannade sen framför en stor tegelbyggnad med torn.
"Here it is!", sa Colin. " Hope I'll see you again, bro!", han nickade åt mig och jag skrattade lite.
"See you soon!", svarade jag och stängde bildörren. Jag såg hur den rostiga, lilla röda bilen körde iväg och tog sen min väska och gick in till entrén.

Tisdag
Jag var nervös, det kunde jag inte förneka. Idag skulle jag leta reda på Laila och fixa allt. Jag hade förberett precis allt; pratat med Colin som hade hjälpt mig, ring till hennes jobb och fixat där och fixat ihop lite folk. Saker kunde gå fel, det kunde dem, men jag bad verkligen om tur! Klockan var runt fyra på eftermiddagen och jag ställde mig framför spegeln och rättade till min skjorta. Nu var det dags. Det var nu det skulle ske. This is it.

Lailas perspektiv Tisdag
"Bella, table 23 wants their potatoes!", skrek Pablo från köket. Jag rengjorde händerna på mitt slitna förkläde och torkade svetten från pannan.
"On my way!", skrek jag tillbaka och hann precis svänga undan Alice som kom med fyra tallrikar på armen. Jag pustade ut och öppnade upp svängdörren till köket. Pablo stod med svetten rinnandes nerför kinderna, högröd i ansiktet med båda händerna i den stora grytan.
"Hurry up!", han skrattade sitt bullriga skratt och jag tog med mig potatisen och några tallrikar med bröd. Dagen hade varit rena helvetet. Folk strömmade in och av någon konstig anledning skulle alla äta just nu runt fyra snåret. Det brukade sällan vara folk efter lunch!
"There's a guy at table 11. I didn't take his order, can you do it?", Alice sprang förbi mig och jag suckade tungt. Killen satt med ryggen mot mig. Han hade brunt hår och bar en lång blårutig skjorta.
"Welcome to Vapiano, what can I get you?", sa jag trött och vände upp blicken. Jag fick en chock. Han ställde sig upp och tittade mig rakt i ögonen.

"Shut the door, turn the light off
I wanna be with you
I wanna feel your love
I wanna lay beside you
I cannot hide this even though I try", jag tittade fortfarande chockat på honom. Ännu mer chockat blev jag när resten av restaurangen ställde sig upp och stämde in som kör.

"Heart beats harder
Time escapes me
Trembling hands touch skin
It makes this harder"
If we could only turn back time", jag satte mig ner på en av stolarna. Alice kom upp bredvid mig och gav mig en servett. Inte förrän då insåg jag att jag satt och grät. Pablo kom ut från köket och spelade koncentrerat på en gitarr. Allt var så välplanerat.

"If we could only have this life for one more day
If we could only turn back time", han tog den sista tonen och tittade djupt in i mina ögon. I'm so sorry mimade han.

Här har vi kap 51!!! VAD TYCKER NI??? 

Tidigare i Who's that girl?: "Maybe it's the right thing to do..", sa jag. Efter en stund s tänkande hade jag bestämt mig. "I'll meet you on Wednesday at the airport!", sa jag och slängde på luren innan Louis han svara. En minut senare fick jag ett sms av honom:

"Thank u for everything! Good luck, Romeo! xx"

Louis perspektiv Måndag London:
Liam hade lagt på utan att jag hann säga emot honom. Fast och andra sidan hade det varit min idé. Något som oroade mig var det som Liam hade sagt: I don't care if you're in love with her. Just promise to take care of her if I'll be gone someday!
Jag visste att Liam hade dåligt samvete och ville bli sams med mig och jag var också medveten om att han egentligen brydde sig om jag älskade Laila på ett annat sätt än vän, vem skulle inte det? Men hon skulle alltid vara min bästa vän hur Liam än beteddes sig. Jag oroade mig mest för "Just promise to take care of her if I'll be gone someday!". Vad hade Liam menat?
"Who was it?", sa Harry och stack in huvudet i mitt rum.
"Liam..", sa jag lite chockat. För visst var jag lite chockad över att Liam hade ringt mig. Vi hade bråkat i flera veckor.
"Finally! Are you two okey now?", sa han och vi gick in i köket. "I'm so hungry...", fortsatte han och gick mot kylskåpet. Han vände sig sen besviket mot mig.
"Yeah.. We're okey..", log jag och gjorde tummen upp. "Nothing to eat?", flinade jag.
"I hope we have pasta and some meatballs in the freezer...", mumlade Harry och jag öppnade frysen. Vi började laga till en enkel middag åt oss.
"I just need to make a call...", sa Harry och viftade med mobilen. Jag nickade och fortsatte blanda i pastan.

Lailas perspektiv, Måndag, Birmingham,
"And you didn't tell me anything about it, huh? How could you do that? I mean it's a pretty damn risk not tellIing me when  it's all over the news!", pappa var nog egentligen inte jätte arg utan mer besviken på mig.  Jag började pilla på en utav dom trasiga hålen jag hade på mina shorts, och jag  lyssnade lite vagt på vad han hade och säga.
"Laila?! Are you even listeneing?" När han inte fick något svar fortsatte han i samma lugna tonläge.
" You know how I knew?... Because of a magazine." Han slängde fram tidningen framför mina ögon och jag hade inte behövt slita blicken från mina shorts för och förstå att det var mig och Harry på framsidan.
"Peter, give her some time to explain, I`m sure there´s a reason why she didn´t tell you in the first place", Anne log mot mig och jag var glad för det stödet jag fick, men ändå så kunde jag inte hjälpa och känna mig skyldig till varför jag inte hade berättat  det för min pappa före pressen.
"Dad, I´m sorry I didn´t tell you, I really am. But..I guess I was just scared." Jag suckade djupt och sträckte mig efter väskan som hängde slarvigt på köksstolen.
"Sweetie, I made you some coffee" Anne hällde upp rykande hett kaffe i en mugg och jag tog tacksamt emot den.
"Thanks...but I really have to get going" Pappa tittade frågande på mig. "work" mimade jag och pustade ut.

När jag hade kommit en lång bit på vägen så kände jag stora droppar landa på mitt huvud och solen började skymmas av stora svarta moln.
"That´s just..brilliant"
Jag undrade vad Liam gjorde nu, förmodligen träffade han fans, tog bilder, skrev autografer...det vanliga. Tänkte han på mig? Eller förträngde han mig helt?
 Och här var jag på väg till mitt jobb i en stad där jag knappt hade några vänner kvar. Jag började tänka på hur mycket jag saknade Harry, hur han fick mig att le och glömma världen för ett tag.  Och ju fler dagar det gick då han inte ringde började jag tänka på att jag kanske skulle ta första steget att ringa och reda ut saker och ting, Harry var trots allt det enda jag hade kvar.
Jag öppnade dörren och fick syn på en hel drös med okända ansikten. Jag drog in doften av färsk pasta och tomatsås och förstod genast vem som stod i köket.
"Buongiorno, tesoro" Pablo log ett stort leende där en hel rad av kritvita tänder syntes. Jag viftade med handen och steg sedan in i det kalla omklädningsrummet.

"Laila?...Laila, are you ok?" Jag tittade upp och fick syn på Alice, min enda vän på restaurangen. Bordet som jag hade torkat var helt fullt med vatten och farbrorn som satt och läste sin morgon tidning grymtade något ohörbart.
"Yeah..sorry, my  thoughts were somewhere else, I get so easily distracted these days" Jag försökte le men antog att det såg ut som en total katastrof. Hon la ifrån sig brickan och log snällt mot mig.
"You know what, it looks like you really need a cheer up. Let´s go to that italian ice cream resturante by the mall."
"Nah, I don´t know. I have other things to do" Hon tittade besviket på mig.
"C´mon, it´ll be fun" Sa hon och började dansa till låten som spelades i bakgrunden. Jag bet mig i läppen och suckade.
"Fine,I´ll go with you"

"Pablo,I´ll go on my luch break now"
" Sì, baby"
Jag började gå längs vägkanten. Äntligen lite tid att pusta ut på, rensa tankarna. Min Iphone vibrerade i fickan och jag väcktes genast ur mina drömmar. Jag tittade på displayen och rynkade förvånat ögonbrynen. Harry.
"Hey" Hördes en mörk röst på andra sidan änden.
"Hey Harry,How´s it going?" Varför ringer han? Harry av alla personer. Han skulle dock aldrig erkänna att han hade haft fel, så varför? Skulle vi komma någonstans med våran konversation eller skulle jag stå här i regnet och prata med en vägg?
"Erhm,Good. You know, the usual." Jag hörde röster i bakgrunden och det var inte alls för svårt att lista ut att Louis var en utav dom.
"Harry, Why are you calling? We haven´t spoken to each other for about like a week" Det blev tyst och jag kunde se Harry framför mig, hur han tänkte vad han skulle säga, om det var en ursäkt eller inte.
" I guess...I was calling to...you know, like basically..I just wanted to say" Jag skrattade för mig själv,gjorde han verkligen det jag trodde? Bad han om ursäkt?
"That you´re sorry?" fyllde jag i.
"Yeah, I suppose" sa han lite skamset och det blev tyst ett tag till och för en sekund trodde jag att han hade lagt på.
"Harry, are you there?..you´re forgiven" Jag kunde höra en lättad suck från Harry.
" For awhile I thought you were going to kill me for not calling"
"No, I´d just cut off an arm or something " Sa jag och skrattade tyst.
"So ,How´s work?" sa han och jag hörde hur Louis sjöng i bakgrunden till the A-team på radion, vilket fick mig att inse hur mycket jag saknade honom.
"It´s..eh rough, but it keeps my mind away from everything, you know?" Harry blev genast tyst för han visste vad jag menade.
"I won´t be able to see you before we´re going to the States, cause we´re flying on Wednesday." sa han och suckade.
"Woah, that soon,huh?" Jag tror han kunde höra hur besviken jag var, vilket var sant. Plötsligt hörde jag Louis' panikslagna röst.
"Oh,gosh. I have to go, Louis has burned the food again." Sa han och skrek något till Louis.
"Okay,I´ll see you soon...miss you" Vi la på och jag fortsatte på min lunch.

Resten av dagen på restaurangen var kaos. Jag fortsatte att vara helt okoncentrerad och allt slutade med att jag fick sätta mig på kontoret och fixa med städningen. Hela dagen hade jag tänkt på Harrys samtal. Det kändes så bra att allt var okey mellan oss men på samma gång fick jag en klump i magen; det fick mig att sakna dem så sjukt mycket att det värkte i varenda del på min kropp
"Are you okey, bella?", sa Pablo och stack in huvudet på kontoret. Jag ruskade på huvudet och väcktes åter igen ur mina dagdrömmar.
"Yeah.. I think so! Just tired..", sa jag och log trött.
"Noo noo boy problemo...", viftade Pablo med handen och skrattade. Pablo gick ut till köket och i stället kom Alice in.
"Excited?", sa hon och klappade med båda händerna. Jag suckade åt henne.
"Sure...", sa jag och tittade på klockan. "Oh! 4 pm already?", sa jag chockat.
"Super!", kvittrade Alice och drog med mig ut till omklädningsrummet. Jag öppnade mitt slitna skåp och drog fram skinnväskan med mobilen och nycklarna i sen gick vi ut. Det hade slutat regna och luften var frisk med doften av blöt asfalt.
"Here it is!", sa Alice och vi gick in på glass restaurangen. Det var fullt med folk; turister och likaså vanliga människor från Birmingham. Vi beställde två mjukglassar med chokladströssel och bestämde oss för att sätta oss i parken intill.
"Thank you, Alice!", sa jag och slickade toppen på min glass. "This was exactly what I needed right now!", suckade jag nöjt. Jag kunde se ett leende spridas på Alice läppar i ögonvrån.
"So, you're home, why?", sa hon och tittade nyfiket på mig. Jag skruvade mig lite nervöst.
"I miss my dad and I need to clear my mind a bit.. ", sa jag till slut. Hon nickade. Det var det som var så bra med Alice. Hon nöjde sig med ett svar och frågade sällan följdfrågor om det inte gällde något saftigt skvaller förstås.

Vi började gå hemåt någon timma senare. Vi hade precis passerat vägen som ledde hem till Alice, hon ville följa med mig hem en stund så vi skulle handla lite och laga mat, då jag får syn på ett gäng tjejer i min egen ålder på andra sidan vägen. En av tjejerna pekade blygt på mig och viskade något till sin kompis bredvid. Dem gick över vägen och kom emot oss. Fuck... tänkte jag. Jag orkade inte med Liams fans just nu.
"Excuse me! Are you Laila?", frågar en av tjejerna. Hon var lite mullig med långt, tjockt blont hår som räckte ner till svanken. Jag vände mig nervöst om och ser hur Alice tittar lite konstigt på mig.
"ehum.. Yes. It's me!", sa jag och log lite.
"Why are you here when Liam's in London?", sa en annan och tittade lite misstänksamt på mig. "Or.. that picture of you and Lou..", började hon.
"Louis and I are NOT together!", avbröt jag henne. "If you give me your twitter names I promise to make sure that Liam follows you!", log jag. Dem började ivrigt plocka fram papper och penna för att skriva ner sina namn. Jag tog tacksamt emot de små papperslapparna och drog sen iväg med en chockad Alice.
"Are you famous or something?", nästan skrek hon.
"Be quiet! Have you ever heard about One Direction?", sa jag och ökade på stegen mot affären. Hon skakade på huvudet.
"Then there's the reason why you don't know why these girls came up to me...", muttrade jag.

Alice tjatade på mig hela vägen hem om att jag skulle berätta om One Direction. Hela tiden tänkte jag på varför hon inte hade hört om dem. Vart hade hon levt under de senaste två åren? När vi väl kommit hem till mig och fixat i ordning en pizza, så satte vi oss vid twitter. Jag visade henne killarna och förklarade allt.
"Wow.. They're good!", sa hon och tuggade i sig en bit på sin mozzarella pizza.
"Yeah.. They are..", log jag stolt.
"And you're together with this Liam guy?", sa hon och pekade på Liams twitter som vi hade uppe på en flik. Jag nickade och skickade ett DM till Liam med tjejernas twitternamn.
"But it's kind of complicated right now.", svarade jag och grimaserade. Hon skrattade och vi fortsatte titta igenom videos med killarna. Det fick det att verka som om dem var i närheten, det höll mitt hopp vid liv.

Det blev ett långt kapitel idag! Och idag är mer än halva kapitlet skrivet av min syster Hanna! Vad tycker ni? Blev det sämre eller bättre än vanligt??? :) 
Fick en fråga om jag ska skriva en ny novell efter denna och svaret är; SJÄLVKLART ska jag det :) Lite nyfiken på vem ni skulle vilja läsa om?? Jag har värsta dunder idén på gång men jag skulle älska era åsikter! 

Eftersom detta blev ganska långt får vi se om ett till kommer upp! Men annars har ni ju detta :) xx

---

Tidigare i Who's that girl?: "Hi Harry, It's me - again. I'm on the train right to Birmingham now. Can you please call me so we can talk about this. If there's time, I promise I will take a flight to London next week so I can meet you! Love you...", jag viskade dem sista orden och steg sen på tåget. Det var nu min sommar skulle börja. 

"Åh, äntligen! Jag har längtat så efter dig! När var du här senast, i julas va?", pappa tog min väska och vi började gå mot bilen. Jag skymtade Anne i bilen och hon vinkade glatt till mig. JAg vinkade tillbaka och började småspringa till den silvriga volvon. Hon öppnade dörren och klev ut i regnet.
"Hi sweetie! How are you? I've missed you so much!", hon kramade mig hårt.
"Gosh! I've missed you too! Where's Colin and Emma by the way?", sa jag och vände mig om mot bilen.
"Colin is with a friend in Manchester over the weekend and Emma is with her boyfriend Derek!", sa Anne och himlade med ögonen. JAg skrattade och hjälpte sen pappa in med väskorna i bilen.
"So you're moving home again?", skrattade Anne när hon fick syn på alla väskor jag hade med mig.
"Haha no, I wish I could!", sa jag och satte mig i baksätet.
"You don't like London, sweetheart?", Anne tittade på mig genom backspegeln och jag kunde se pappas oroliga ansiktsuttryck. Jag skruvade på mig.
"London's lovely! But I've some unfinished business over there before I can go home again.", sa jag och log.
"Oh, the boy, Liam, right? We'll have a girl talk later", sa hon med ett litet leende. Inte bara det... tänkte jag. Nyheten om Harry och mig som syskon var så färsk att pappa omöjligt kunde fått reda på den. Han skulle bli lite besviken på mig att jag inte hade berättat det för honom tidigare, men förhoppningsvis skulle han förstå.

"Thee or coffee?", sa pappa och började rota bland alla burkarna.
"Coffee!", sa jag och skrattade. Han började rota allt längre in i skåpen efter kaffet. När jag bodde hemma var jag den enda som drack kaffe så då hade vi det alltid hemma. Nu verkade pappa glömt bort att jag var kaffedrickare.
"Ah, there!", sa han och tog fram en dammig burk bakom en O'boy påse. Han blåste av den och hoppade ner från stolen.
"Thanks! I baked a chocolate cake earlier this morning. In the red bag over there, Anne!", sa jag och pekade på en av väskorna. Hon öppnade ett fack och tog ut kakan men något föll ut samtidigt - en bild.
"Oh, you two are so adorable!",sa hon och gav pappa fotot. Jag svalde och tittade bort. Jag saknade Liam så otroligt mycket.
"The photo is taken 5 weeks ago at Harry and Louis' place outside at the balcony.", sa jag och började duka fram.
"When can we meet him?", sa pappa och la ner fotot i väskan igen. Anne började skära upp kakan.
"I don't know actually... They're on tour now and won't be back until August. And we're kind of.. fighting right now.", sa jag och suckade. Pappa tittade lite chockat på mig men Anne bara nickade. Han vände sig mot Anne.
"You knew about this?", sa han och pekade på henne. Hon skrattade och höll upp händerna till försvar.
"You know, the magazines at Joey's, the hairdresser, have much gossip about those boys!", sa hon och skakade på huvudet. Pappa grymtade till lite.
"Yeah.. We're having this argument between me and Louis...", sa jag och hon nickade igen.
"I saw the picture, his girlfriend broke up, didn't she?", vi satte oss till bords och började fika. Jag nickade som svar på hennes fråga. Jag hade ingen lust att prata om det nu.
"Can we please talk about this later?", sa jag och tittade lite bedjande på pappa. Dem båda nickade och vi började prata om mitt liv i London utan att nämna Liam.

Liams perspektiv, Måndag, London
Jag pustade och slängde väskorna på golvet. Jag var hemma. Hade allt varit som vanligt så hade jag börjat ropa på Laila för hon var alltid i min lägenhet - men allt var inte som vanligt. Hon var inte i köket och lagade mat eller låg på sängen och läste. Hon satt heller inte i soffan med sina äckliga kanintofflor och tittade på tv. Jag saknade henne helt enkelt. Vi hade varit tillsammans så pass länge nu att vi la märke till varandras vanor och ovanor och jag saknade varenda en av dem!

"What's up", jag hörde att Louis tuggade på något i bakgrunden. Egentligen visste jag inte varför jag ringde Louis om detta men det verkade som om han skulle förstå bäst. Vi hade som smått börjat prata allt mer efter den där dagen på hotellet. Nu kändes det inte lika spänt längre.
"Lou! Can you please stop eating when I'm talking to you in phone?", sa jag lite surt. Jag gick ut till köket och öppnade frysen. Det fanns några frusna mackor som jag tog fram och la i smörgåsgrillen.
"Nahh, I don't think so, man! What's on your mind?", jag hörde hur han tog ännu ett bett på det han åt.
"I just got home...", började jag.
"and you miss her..", fyllde Louis i.
"Yes..."¸ viskade jag tyst. "Gosh Louis! This is just so stupid! Why are we even fighting? Your my brother I love you. I don't care if you're in love with her. Just promise to take care of her if I'll be gone someday!", suckade jag tungt. Det var inte bara Lelle jag saknade. Jag saknade min bror också.
"I don't know, man! I miss you too... And I'm sorry! But you know what?", skrattade Louis. Jag kunde inte undgå att le när jag hörde honom skratta. Det hade varit så länge sen sedan sist.
"Harry told me she's home in Birmingham. Suprise her!", sa han och jag kunde höra hur nöjd han var över sig själv.
"She doesn't want to speak to me Lou..", sa jag tyst. Jag kände hur det doftade bränt från smörgåsgrillen och sprang i panik dit. Middagen var förstörd.
"Fuck..", mumlade jag lite tyst.
"Who cares if she doesn't want to speak to you? You were a jerk for the first time in your life, Liam! Come on! Take your princess back! Prove to her that you love her more than everything - more than this!", sa  Louis och nu kunde jag nästan se Louis framför mig helnöjd över hans poetiska inslag.
"Maybe it's the right thing to do..", sa jag. Efter en stund s tänkande hade jag bestämt mig. "I'll meet you on Wednesday at the airport!", sa jag och slängde på luren innan Louis han svara. En minut senare fick jag ett sms av honom:

"Thank u for everything! Good luck, Romeo! xx"

Vad hände med alla kommentarerna?