Ett år senare, 23 december 2013

"Do you remember -", började Zayn.
"SUMMER 09'?", skrek jag och han började skratta. Vi gick genom Hyde Park i armkrok. Det var som vanligt: Olive hade åkt i väg över julen och jag var ensam kvar. Fast i år var jag kvar på grund av jobbet. Jag hade tänkt åka hem till  familj men blev stoppad i sista sekunden av jobb några dagar efter julafton. Zayn hade erbjudit mig tusen gånger att följa med honom och Perrie hem till Bradford, men jag kände verkligen inte för att tränga mig på. Jag ville sitta i min nya lägenhet och fortsätta packa upp ur alla flyttlådor som täckte synen av golvet. Jul var inget jag såg framemot att fira heller sedan det som hände för ett år sedan. Zayn var i princip den enda av alla fem killarna jag fortfarande höll kontakten med. Vi uppgicks aldrig alla på en gång. De var rädda för att Niall och jag skulle ta illa upp. Liam och jag brukade ses lite då och då eftersom Danielle kom in ganska ofta på restaurangen jag jobbade på och åt sin lunch hos oss. Annars så var det bara Zayn och jag. Vi pratade heller aldrig om det som hade hänt eller om Niall över huvudtaget. När Zayn hade kommit tillbaka från Bradford i början av januari hade jag spenderat en vecka i han och Perries lägenhet, gråtit, ätit B&J, sett sorgliga filmer och bakat mängder. Zayn hade fått ta med sig det mesta till killarna och sagt att det var hans mamma som bakat, så de som egentligen visste hur det låg till var bara Zayn och Perrie. En dag bestämde jag mig för att det var nog så det första jag gjorde var att ringa Olive i skolan och bad henne hämta mig för en shoppingtur. Självklart undrade jag fortfarande och hade många frågor om det som hände mellan Niall, men det var kanske något jag aldrig skulle få svar på. Jag hade kanske försökt förtränga vad som hände, men innerst inne var det fortfarande ett krig med mig själv.

"No, seriously, Mel!", Zayn tog tag i mig och drog undan mig för en cyklist som kom i full fart. Jag blickade ut över parken och tittade på isbanan som var uppspolad. Klumpen i magen växte allt större då jag blev påmind om kvällen då Niall tog med mig för att åka skridskor. "Are you sure you don't want to come with me and Perrie?", han tittade bekymrat på mig och jag skakade lätt på huvudet.
"Please, stop worring about me, Zaynie! I'll be fine!", jag klappade honom lätt på kinden och vi forsatte att gå vidare.
"You keep avoiding everything. Face the truth!", suckade han. Detta var första gången han faktiskt uttalat sig om hela grejen.
"I do not avoiding things! I just don't like be reminded of something that totally broke me in to pieces.", svarade jag bestämt och jag såg hur Zayn himlade med ögonen. "hey, wanna grab a coffee before you have to leave me all alone?", retades jag.
"Sure! Starbucks' around the corner!", vi gick med raska steg mot Starbucks. Det var kallt ute och snöat i flera dagar. Jag var paranoid att jag skulle bli insnöad igen som förra året. Precis när Zayn ska öppna dörren så öppnas den av en blond kille med ruffsigt hår. Jag stelnade till bredvid Zayn som genast märker hur jag tar ett kliv tillbaka. Han tittade upp och möter killens ögon.
"Hey, Nialler! How are ya?", Zayn log nervöst och trevade efter min blick. Niall vände blicken  åt mitt håll och slog ner den med än gång han upptäckte att jag märkte det.
"Hi, mate! I'm good thanks!", Niall trampade nervöst på stället och jag märkte hur han då och då flackade med blicken på mig.
"Well, we gotta go. See you after Christmas!", Zayn klappade Niall på axeln som nickade till svar. Väl inne vid kassan vände sig Zayn med än gång mot mig för att försäkra sig om att jag var ok.
"I'm fine Zayn, stop worring!", svarade jag bara irriterat. Han la handen om min midja och drog in mig i en kram. Stelt, med armarna hängandes i sidorna stod jag där som ett fån. Till slut slappnade jag av och kramade honom tillbaka. "I'm fine...", mumlade jag mot hans jacka, men rösten svek mig och stakade sig.
"Everything will BE fine...", rättade Zayn mig.

Jag hängde upp de sista kulorna i den lilla granen som stod längst in i ett hörn. Julafton och jag var ensam som väntat. Mamma hade ringt några gånger och önskat god jul och sett till så att jag mådde bra, även Zayn och Liam hade ringt för att kolla så jag inte var helt förstörd. Faktumet var att jag mådde riktigt bra. Jag hittade saker hela tiden som fick mig på andra tankar. Så som att klä granen, packa upp mina flyttlådor, ta en promenad ner till Hyde Park eller åka in till stan och handla en julmiddag. Big Ben hade jag inte varit och besökt än. Zayn och jag gick förbi lite då och då på avstånd men det var något jag helst inte gjorde.

Jag granskade granen och log nöjt innan jag tog en bild som skulle skickas till Zayn. Precis när jag klickat på skicka inser jag att meddelandet gått i väg till Niall. Attans skit... vad ska han tro nu? tänkte jag. Skulle jag ignorera det? Jag skickade om bilden till Zayn och gick sedan bort till hallen. Jag tog på mig jacka, skor och en mössa innan jag greppade paketet som legat på hallgolvet innan jag stängde dörren efter mig. Luften var kylig och snön föll lätt från himmelen som hade en lätt ljusrosa ton. Snabbt tog jag mig till taxibolaget som låg i närheten. Vid disken satt en kvinna i 30 års åldern och bläddrade i några papper. Hon log varmt när jag öppnade dörren och klev in.
"Merry Christmas, miss. What can I help you with?", hon la i från sig sina papper och tog av sig sina glasögon. Jag stampade av mig snön och tog av mig mössan.
"I'm looking for Mr. Harman?", log jag och la upp det vita paketet på disken. Hon rynkade ögonen och tänkte efter.
"Mr. Harmer quit months ago, but he'll come in on Monday for some paper work. Can I leave a message?,hon tog fram en lapp och började skriva ner dagens datum.
"I'd like to give him this, -", jag räckte henne paketet och ett kuvert. "and say thank you. He helped me a year ago.", förvånad tog hon emot allt och nickade.
"I'll tell him.", jag log och började gå tillbaka hem. På vägen stannade jag förbi Big Ben. Jag tvekade innan jag till slut gick fram och kände på tornets yttervägg. Det var som att säga hejdå på riktigt. Jag kunde nöjt gå hem och längtade efter en varm kopp choklad och att kunna öppna presenterna som vänner och familj lämnat åt mig.

Jag hade precis ställt in min andra kopp med choklad då det ringde på dörren. Jag hade absolut inte väntat sällskap och speciellt inte klockan sju på julafton. Jag hade inte ens hunnit öppna mina presenter! Jag tog med mig en godisskål i fall att det var någon kör som kom och sjöng eller liknande. Jag öppnade dörren utan att titta på vem som stod där.
"I'm sorry but I'm not interested in singing tonight!", sa jag och räckte fram skålen. Jag tittade upp och i chocken tappade jag i stället skålen.
"I'm a bit soar in my throat tonight, sorry!",han böjde sig ned och började hjälpa mig att plocka upp godiset. Han var rödrosig om kinderna och hade mössan på sned. Jag kände mig torr i halsen och ville bara gömma mig. Jag hade på mig pyjamasshorts, RUN DMC tröja och ett par sockiplast strumpor och ville inget hellre än att gömma mig. "Can I come in?", hans röst väckte mig från mina tankar. Stumt nickade jag på huvudet och ställde mig åt sidan så han kunde komma in. Jag studerade varenda rörelse han gjorde.
"Would you like some hot chocolate?", harklade jag mig. Han nickade och log. Jag fortsatte ut mot köket och började nervöst ta fram en kopp och sked. Vad gjorde han här? Skulle han inte vara på Irland? Hur vet han min adress? Jag skulle döda Zayn när han kom tillbaka. Jag kände hur han kom in i köket och lutade sig mot en av köksbänkarna medan jag ställde in muggen i mikron. Pinsam tystnad. 
"Why are you here?", suckade jag tillslut. Han nickade och smuttade försiktigt på chokladen som jag gett honom.
"I'm sorry.", han tittade upp och mötte min blick. Jag var tvungen att bita mig i läppen. Varför var han så vacker?  
"It's been a year. I think it's too late for that, Niall.", nästan viskade jag. Jag ville inte börja gråta och jag tänkte inte honom förstöra en jul till.
"Do you know why I pushed you away?", jag skakade på huvudet och ville skrika åt honom att hur kunde jag veta?
"Cause you played with my heart? Cause you loved somebody else? I don't know.", väste jag mellan tänderna. Jag kände hur tårarna nästan rullade ner för min kind. Han såg sårad ut.
"You were right about the second one...", nu kände jag hur jag inte längre kunde stoppa tårarna. De rullade ner och jag var tvungen att vända mig mot skåpen för att han inte skulle få se hur svag jag var. "Her name was Alice.", började han.
"I don't want to hear about this.", snörvlade jag och började gå ut från köket.
"She lived in Mullingar and a year before I met you she died in a car crash. I loved her with all my heart and promised myself to never love again!", han pratade fort som om han var rädd att han inte skulle hinna säga allt. Men det fick mig att stanna. "Until I met you. There were days when I totally forgot about everything and those days were with you. It made me scared and made me feel guilty to her. I let you in but then I realized that I may never be able to give you what you want.", jag blundade. Jag hade fått svar på varför han lämnat mig. Varför var jag inte nöjd? Jag vände mig om och såg hur han torkade bort en tår från sin kind. "I'm so sorry. I have to let her go and it was stupid of me to let go of the only person that still could make me feel like a human being.", jag kanske skulle ångra mig resten av mitt liv eller så skulle jag se tillbaka på det här ögonblicket och tacka mig själv för det beslutet jag tog. För jag ställde i från mig koppen och gick fram till Niall och tog hans händer.
"I hope you know that you broke me. And i hope you're worth this!", jag lutade mig fram och kramade honom hårt. Han slappnade av och jag kände hur han menade varenda ord han sagt. Som om han aldrig ville släppa mig igen.
"I'm so sorry...", viskade han mot mitt hår.
"I guess Christmas isn't our holiday!", skrattade jag och han höll med.

Detta blev den bästa julen så länge jag kunde minnas. Niall stannade med mig hela kvällen och förklarade att han stått på flygplatsen samma dag som Zayn åkt hem och samma dag som han sett mig på Starbucks, och undrat vad han höll på med. Det hade tagit en halv evighet innan han lyckas övertala vakterna om att få kliva av planet, med lite hjälp från en gammal dam som Niall förklarat allt för så fick han till slut släppas av och eskorteras hem. Och jag var glad att han tog det beslutet. Jag insåg att hela året hade jag varit arg på en person som jag älskade. För visst är det så, man kan bara vara riktigt arg på de personerna man älskar mest? Och det var sanningen, jag älskade honom. 

Och jag har skrivit klart :) det kommer dröja till januari/februari innan nästa novell kommer ut, men under jullovet så kommer det komma upp "vad hände sen" med både WTG och IWWBAIHWN, så har du några frågor om vad som hände sedan så kommentera det :)