Egentligen ville jag glömma allt. Jag ville egentligen supa mig redlöst full och skita i alltihop. Jag ville glömma hur han hade behandlat mig och hur jag hade slösat bort mina senaste 3 år på honom. Men jag kunde inte. Hur illa han än betedde sig så visste han att jag alltid skulle komma tillbaka. Jag hade gjort det om och om igen det senaste halvåret men någonstans inom mig skrek jag på hjälp; jag ville inte längre. Robert, min så kallade pojkvän, hade i snart över ett halvårstid varit både otrogen och kallat mig allt möjligt. Den här kvällen hade jag för första gången satt ner foten och skällt tillbaka på han. Men som om det hade hjälpt. Det första han hade gjort var att slänga ihop mina grejer och be mig dra - från min egen lägenhet! Men det andra var droppen.. Slaget han hade gett mig över kinden tog lika djup i själen som om han skulle knivhuggit mig. Jag skulle säkert få ett blåmärke,  men det var inget jämt emot vad han hade gett mig psykiskt.

För att rensa tankarna hade jag gått ner till den lokala puben i mitt område. London var livligt för att vara en onsdagskväll och kylan började sakta dra sig in över staden. Egentligen ville jag bara sitta på puben, tänka och försvinna bort en stund. Jag klev in genom "Old habits" dörr och det plingade till. Josh, den gamle bartendern stod som vanligt och plockade i ordning glas i ett hörn av baren. Han vände sig om och fick syn på mig.
"Olive? Long time ago now! Nice to see you, the usual?", sa han och jag nickade. Han gjorde i ordning min gamla vanliga whiskey och skickade den över disken till mig. Jag tog en klunk med än gång och kände hur den brände på vägen ner i halsen. Jag suckade och drog handen genom mitt tjocka, lockiga och mörkbruna hår. Josh tittade fundersamt på mig.
"Something's wrong, love?", jag log och nickade. Jag hade sminkat för märket som Robert hade gett mig på kinden så ingen kunde märka något.
"Robert..", mumlade jag.
"I told you to stay away from that boy, didn't I?", jo det hade han gjort. Jag nickade stumt. Vi kallpratade lite tills puben började fyllas på ordentligt med folk och Josh fick annat att göra. Jag satt där i flera timmar. Ibland kom tårarna och ibland inte, nu rann dem.  Josh skickade fram en tredje whiskey till mig då jag ser i ögonvrån hur en ung kille sätter sig bredvid mig. Han bar en mörkblå trenchcoat och beiga chinos. Han ansikte är täckt av ett svall med chokladbruna lockar. Han vänder sig hastigt mot mig. Jag ser in i hans jade gröna ögon och ser hur han besvarar med ett leende.
"Whiskey for a beautiful young lady like you? Shouldn't you drink anything else?", sa han och blinkade. Jag log tillbaka och tog sista klunken av whiskeyn som var kvar.
"Actually, no. I like how it burns in my throat. ", sa jag och skickade fram glaset till Josh som fyllde på det igen. "Give him one too", sa jag och Josh nickade. Vad höll jag på med? Jag kände honom ju inte.
"I'm Olive!", sa jag och räckte fram handen. Han tog den och log.
"So Olive, what are you doing here all alone? Waiting for Prince Charming?", han tog en klunk av sin whiskey och log nöjt.
"No, actually Prince Charming just threw me out from my own flat..", skrattade jag ironiskt och tittade ner på bardiskens mahognyskiva.
"He did what?", sa han och tittade upprört på mig. Av någon lustig anledning så berättade jag hela historien om mig och Robert för den här mycket trevliga, men okända, killen. Det kändes tryggt.
"So, what does this young handsome man doing on a local bar in the middle of the night all alone?", sa jag och tittade på honom. Han vände bort blicken och jag såg hur han tårades i ögonen.
"Acually that's not an interesting story at all..", jag envisades ett tag men han verkade inte ge med sig.

Efter några timmar tittade jag på klockan och såg att den var mer än vad jag trott. Jag började packa ihop mina grejer då han ställde sig upp.
"I'm not gonna let you go home all alone!", sa han bestämt på mitt frågande ansiktsuttryck.
"Well, thank you then.", svarade jag och han räckte fram sin arm. Jag tog den och vi gick ut i Londons kyliga höstnatt. Vi strosade runt ett tag och gick över Trafalgar Square.  När vi kom fram till min lägenhet, som för övrigt förmodligen var tom nu eftersom Robert brukade åka hem till sina föräldrar efter våra bråk, så stannade han upp. Jag tittade upp på himmelen och såg en stjärna falla. Jag blundade och önskade mig något. Jag öppnade ögonen och såg han ansikte nära mitt. Jag vet inte vart impulsen kom ifrån men jag tog den. Jag lutade mig fram och kysste honom. Han besvarade den och jag la händerna om hans nacke. Hans lockar kittlade mig i ansiktet och jag kände mig för första gången trygg på väldigt länge. Vi drog oss ifrån varandra och han tittade generat ner i marken.
"I'm sorry..", mumlade han lågt. Jag skakade på huvudet och log.
"Don't be, I'm happy for the first time in a very long time. It feels like I've known you like forever.", han sken upp som en sol när jag sa det. Han nickade och kysste mig lätt igen innan han vände sig om och började gå. Han satte händerna i fickorna och huttrade till.
"Wait!", skrek jag. "I don't even know your name!", han vände sig om och log ett stort leende.
"I though you knew.", jag skakade förvirrat på huvudet.
"Harry. Harry Styles!", sa han och vände sig om och började gå bort ifrån mig. Snart blev han bara en skugga och tillslut försvann han bakom husknuten.

Harry var killen som fick mig att inse att det fanns andra killar i världen än dem som Robert. Harry fick mig att göra slut med mitt livs största misstag och att våga säga i från. Jag letade i veckor och månader  efter Harry, men han var som spårlöst försvunnen. Men jag skulle för alltid komma ihåg Harry Styles.