Jo, jag spydde nästan av nervositet. Jag var så nervös över att åka hem till Harry att jag skulle kunna hoppa framför ett tåg. Och det jag var mest nervös över var nog egentligen över hur awkward allt skulle vara. Vad skulle vi prata om? Skulle han sitta och sura hela kvällen eller skulle han visa sig trevlig och glad inför omvärlden? Jag var nervös över vilken av alla ”Harry Stylesen jag skulle få träffa.
Liam satt på min sängkant och pillade med mobilen medan jag för tionde gången provade en klänning.
”What about this one, Li?”, frågade jag och svängde med tyllen. Jag såg hur han tittade upp en kort sekund och hummade något. Jag suckade ljudligt och vände mig om för att hoppa upp bredvid honom. ”Seriously, stop paying attention to your phone and help me!”, sa jag desperat och tog telefonen ur hans hand.
”Come on, Jo! Give it back!”, Liam snodde åt sig den och återgick till sin dvala igen. Det var då jag förstod att han var upprörd över något. Jag hade varit så upptagen med dejten att jag glömt att se hur Liam mådde. Han såg tröttare ut och om jag inbillade mig eller inte, men jag tyckte att han hade gått av sig de senaste dagarna.
”How are you?”, jag strök honom försiktigt över armen. Musklerna spändes och han tittade sorgset upp.
”Dani and I broke up”, jag drog efter andan sedan kastade jag mig om halsen på honom.
”I’m so sorry to hear that! Is there anything I can do?”, Liam skakade på huvudet och log lite snett. Varför var Liam så underbar? Han av alla människor förtjänade någon som älskade honom, väntade på honom hemma i England och som inte brydde som om andras åsikter. Han var känslig och kärleksfull och behövde någon som kunde ge honom något tillbaka. Den vänskap och trygghet Liam hade gett mig i början när jag kom var oersättlig. Jag skulle aldrig kunna betala tillbaka honom.
”Take a pair of black jeans and a nice top with your coat. You look nice in everything!”, var det enda jag fick till svar.

Jag fixar det inte. Jag vänder om och tar en taxi hem. Eller kanske en korv på vägen… Sen måste jag ringa och sjukanmäla mig i morgon så Harry inte misstänker något. Men jag kunde ju såklart inte vända om. Liam stängde bildörren efter mig och jag gick fram till entrén. En äldre man med kostym stod som dörrvakt och stoppade mig nästan precis vid handtaget.
”Where do you think you’re going, miss?” frågade han barskt. Jag stack ner handen i väskan och fiskade upp min mobil och letade fram Harrys nummer. Han hade skickat ett sms tidigare under kvällen med adress, en kod och hans signatur. Vakten bad om ursäkt och släppte in mig i lägenhetshuset.
”Have a nice evening, miss Mueller!”, jag nickade och gick bort till hissen. Nu började jag känna av nervositeten på riktigt. Hade det stått en buske eller papperskorg i hissen hade jag spytt på riktigt. Väl uppe på sjunde våningen gick jag fram till sista dörren i korridoren. Jag tog ett djupt andetag. Ett till. Ett till, och precis innan jag ska knacka åker dörren upp. En rödhårig tjej i bara underkläder klev ut framför mig. Hon hade en cigarett i ena handen och kläderna i den andra. I bakgrunden hör jag Harrys röst.
”Clare? Who is it? If it’s the cleaning lady again, tell her to fuck off!”, han hade druckit.
“ Hello to you too!”, jag trängde mig förbi “Clare” och banade mig fram till Harry som rökte ut genom fönstret. ”Kick her out, I don’t care who she is, but kick her out, get dressed and clean up yourself! You’ve got 10 minutes, Harry. TEN!”, jag var arg och besviken på honom. Jag vet inte varför men någonstans önskade jag innan jag kom hit att han hade ansträngt sig. Jag önskade att han faktiskt brytt sig.
”Stop caring so much, Joanna! I do what I want!”, han var som sagt lite onykter. Clare som börjat känna sig lite obekväm hade till en början klätt på sig. Hon blängde surt på mig i ögonvrån och så fort Harry tittade på henne log hon ett stort leende. Hon gick fram till honom och smekte honom lätt på bröstet.
”You know where to find me, babe. Just call whenever you want.”, Harry kysste henne innan hon dansade förbi mig. ”Bye, mum!”, väste hon innan dörren smälldes igen.
”Eight minutes, Styles!”, jag spände ögonen i honom och han ryckte nonchalant på axlarna.

Tio minuter senare kom Harry ner i lobbyn, och med gift i munnen var jag tvungen att erkänna; han var vrålsnygg. Ett par svarta jeans, boots och skjorta med sin öppna kappa över. Håret hängde som en mopp och de tidigare trötta ögonen såg pigga och kaxiga ut.
”Ready to go, muuuum?”, flinade han och räckte ut sin arm åt mig.
”I won’t forgive you so easy, Styles”, svarade jag och marscherade ut genom svängdörrarna med Harry tätt i släptåg, förvånad över att jag nekat honom. Vi promenerade under tystnad bort mot en restaurang som Harrys vän ägde. Plötsligt utbrast han;
”You do care who she is.”, jag visste vart detta skulle leda. Han kunde mig utan och innan.
”No.”, svarade jag sammanbitet.
”Her name is Clare Evans, she’s 22 years old and works as a waitress in Cambden.”, jag såg i ögonvrån hur Harry log med hela ansiktet. Jag svarade inte. Han försökte få mig att visa avundsjuka så han kunde tjata om att han haft rätt. Det var en lek vi brukade leka som barn; vem som kunde bräcka den andra först. Harry vann alltid. Kanske för att han visste exakt vilka knappar han skulle trycka på, men också för att han var envis som en åsna. ”We met a couple of weeks ago and there’s nothing more than sex actually. I hate relationships. Sooooo boring!”, fortsatte han enkelt. Jag började leta efter skylten till restaurangen samtidigt som jag grävde allt djupare in med naglarna i jackfickorna. Och jag visste att Harry bevakade varenda rörelse jag gjorde. ”Sex’s more fun! And Clare doesn’t care who I am, she just wants what I want!”, mina käkar spändes. “And she’s amaaaaazing in bed!”, jag bet mig I tungan.
”I don’t like her. She’s not good for my job or ”our relationship”, Harry!”, var det enda jag sa. Jag hörde hur Harry började fnittra bredvid mig. Och då brast det.
”STOP IT! STOP IT! I don’t want to hear, Harry! It’s grouse! And you’re just trying to make me jealous!”, jag ställde upp mig framför honom och bankade på hans bröst. Och Harry skrattade. Och skrattade.
”I won! I won!”, sjöng han och gick förbi mig. Sanningen var att han faktiskt hade vunnit, enligt våra regler. Men det som störde mig mest var att Clare faktiskt var i vägen. Hon och alla andra tjejer egentligen, för gud vet hur många ”call girls” Harry egentligen hade.
”Oh no you did not!”, jag följde efter honom och vi stannade upp framför dörren till restaurangen. ”This ain’t over, Styles”, spottade jag fram.