---

Joanna
Det var stängningsdags om bara någon timma. Vi hade haft fullt upp sedan lunchtid och jag hade inte ens hunnit ha min rast på eftermiddagen. James hade ringt några gånger och försökt få tag på mig. Till slut nöjde han sig med att skicka ett sms om att han skulle bli sen hem för han skulle ut på hemlig middag med en stor media profil. Något jag snabbt listade ut måste varit självaste Nick Grimshaw. Emma och jag hade kvällspasset och det var nästan bara vi kvar. En och annan stamgäst satt i ett av caféets hörn och drack sitt kalla kaffe innan det var dags att gå ut i London luften hemåt. Trött  tog jag en av disktrasorna och började rengöra borden. Envis gnuggade jag på en ketchupfläck då dörrklockan pinglade till. Jag vände upp blicken och skymtar en mörk figur komma stapplandes in genom dörren. Den går obalanserat fram till Emma som står vid kassan. Det är något bekant med varelsen. Sättet han rör sig på och hans kläder. Han luktar stark alkohol och bär händerna innanför sin långa kappa. Plötsligt vänder han sig om och möter min skrämda blick. Två jadegröna ögon möter mina. Harry. Och lika snabbt som han mött min blick lika snabbt vänder han sig om och springer ut från caféet. Emma lämnar kassan och tar sig fram bland borden till mig.
"He looked exactly like Harry, Jo. Was he drunk?", hon tittar frågandes på mig.
"It was Harry...", mumlar jag till svar. Flera hundra olika frågor snurrade runt i mitt huvud. Hur kommer det sig att Harry vinglar in på just det caféet där jag jobbar? Varför under mitt pass? Varför var han full?

Harry
Det var fruktansvärt kallt. London var svinkallt och just nu hatade jag denna skitstad mer än någonsin. Jag var helt vilse och bortkommen i något kvarter jag inte hade någon aning om. Kanske frös jag för att alkoholen hade stigit mig till huvudet mer än vanligt. Vad var klockan? tjugo i sju, en vardagkväll. Detta hade blivit min vana. Dricka mig full en vardagkväll och virra omkring. Oftast i ett kvarter där ingen kände till att jag var och detta hade jag ju lyckats hålla det senaste året utan att media hittat mig allt för ofta och kunnat göra en stor grej av det. Men ikväll var det annorlunda. Jag hade råkat gå in på det där dumma caféet. Varför vet jag inte och det gjorde inte saken bättre. Varför hade jag varit så dum och gått in på just samma café där hon jobbade? Den rädsla som speglades i hennes ögon när de för en kort sekund mötte mina, var obeskrivlig. Men de var också fulla av förvåning. Vi hade inte setts på över två och ett halvt år så det var inte konstigt att hon blev förvånad. Hon var definitivt inte van vid att se mig i det här tillståndet. Och det var hennes fel att jag kände så här! De senaste dagarna hade jag inte kunnat vakna upp på morgonen förrän hon var det först jag tänkte på, jag kunde inte somna utan att det var henne jag tänkte på innan jag somnade. Hon var över allt. Jag blev hela tiden påmind om allt vi delade som barn. Alla minnen. Och den där dagen då jag lovade henne dyrt och heligt att aldrig lämna henne även att jag åkte till X Factor. Allt var som en ond cirkel. men jag var lycklig nu, eller hur? Jag hade mina bandkompisar, jag hade 100 000 tals tjejer som älskade mig, jag turnerade världen över och hade gott om pengar. Visst var jag lycklig?

"Harry for God sake! Get up!", Louis började slita i mig. På något sätt hade jag lyckats ta mig hem till Louis och El's lägenhet. Jag låg på trappan i bara jeans, t-shirt och skinnjacka, och det måste vara minst 4 minusgrader ute. Hur länge hade jag legat här? Var det redan morgon? "El? Honey? Come and help me with Harry!", jag hörde hur Louis gick tillbaka in i och ropade på El. Hon dök snart upp i dörröppningen i en morgonrock och en kopp kaffe i handen. Hon drog häftigt efter andan då hon fick se mig.
"Oh my God, Lou! He must be so cold! Is he drunk?", hon satte sig på huk bredvid mig medan hon sniffade några centimeter i från mig. Louis satte händerna för ansiktet och suckade djupt. Han såg trött ut.
"Ok, get up now!", Louis tog tag om min egna axel medan El sakta hjälpte till så jag kunde stödja på henne. Hon mumlade tröstande ord till mig och höll ett fast grepp om min midja innan de båda släppte ner mig på deras skinnsoffa i vardagsrummet.
"El, can I speak to Harry alone for a while?", Louis tog tag om Elaenors midja och kysste henne mjukt på kinden. Sedan fortsatte hon in till köket och jag kunde höra hur hon började plocka fram ingredienser till frukost. Så fort hon var borta från synhåll slog Louis till mig.
"Leave me alone!", gnällde jag och tog mig för armen precis där Louis slag hade träffat.
"What is fucking wrong with you?", han var riktigt arg. Louis brukade aldrig svära åt mig på det här sättet. "We just got home from a long tour and you think you just can come home to us, drunk and sleep on the doorstep?! You know that media is everywhere, Harry! They will hunt you down if they get to know all about this! How long have you done this? I guess it's not the first time, right?", Louis ögon var svarta av ilska och besvikelse. Och det var det som gjorde mest ont. Han var besviken på mig. Riktigt besviken.
"I'm sorry, man...", började jag men Lou hann före.
"WHY Harry, are you doing this, tell me why? Are you sick of all this?", hans ton blev mjukare.
"She's everywhere, Lou...", mumlade jag innan jag somnade in i en djup sömn.

Jag ville verkligen inte vara här just nu. Jag visste vad som skulle hända. Det var alltid samma sak nu för tiden när alla var samlade hemma hos Louis. Vi umgicks aldrig som förr utan varje gång vi nu var samlade alla fem så visste vi alla vad som skulle komma. Denna gång skulle de skälla på mig - igen.
"Harry are you really okey?", Zayn tittade bekymrat på mig och jag kunde känna hur alla de andra analyserade varenda rörelse jag gjorde.
"Everything's fine, okey?", svarade jag nonchalant. "Can I go, please? I have an important meeting.", ljög jag och reste mig upp för att gå. Liam ställde sig i vägen och puttade på mig så jag satte mig ner i soffan igen.
"You're not fine.", sa han enkelt och tittade på Louis. Frustrerat suckade jag och himlade med ögonen. Niall satt nervöst i ena hörnet av soffan och åt på ett kycklinglår medan Louis irriterat gick fram och tillbaka i rummet.
"You see, Harry, You're not fine! You were always you when you were with her, and before the fame got to you!", han släppte ut all sin ilska. Ansiktet var illrött, händerna skakde och ögonen var så där ledsna igen.
"You're lying!", väste jag tillbaka. Jag visste inte varför jag var så hård mot dem. Men det var kanske för att innerst inne visste jag hur rätt Louis och de andra faktiskt hade... Jag reste mig sedan häftigt upp och stormade ut genom lägenheten. Jag ville komma bort, långt bort från allt. Från de.

"Shall we go somewhere else?", erbjöd jag brunetten i min famn. Hon dansade tätt intill min kropp med sin varma andedräkt mot min hud. Hon log ett lurigt leende och tog min hand. Vi zick zackade oss fram genom dansgolvet på väg till utgången. Efter att jag hade stormat ut från Louis lägenhet hade hamnat på en av de lokala klubbarna. Full - igen. Brunetten i min hand tog tacksamt  emot sin jacka av killen i garderoben och vi fortsatte hem till mig. En natt jag snart skulle ångra - och aldrig glömma.

Andra delen lite senare än tänkt! Men nu börjar vi komma in i novellen ganska tidigt :) Och snart kommer Joannas och Harrys vägar korsas ordentligt! Om ni är fina på kommentarerna så kanske det sker en uppdatering riktigt snart ;) (Och nej Joanna, dina 140000 kommenaterer räknas inte mer än en gång ;*)