---

2 dagar senare, Harry
Jag vaknade tidigt av att någon eller något bankade nere i hallen.  Men det visade sig sedan att det inte alls var så tidigt som jag trott, klockan vara bara 10. Shit! Jag hade missat studiotiden med de andra. Det måste vara Paul som stod nere vid dörren. Snabbt slängde jag på mig ett par mjukisbyxor och joggade nerför trappen. Men i hallfönstret var det inte min långa livvakt. Det var Louis.
"Open the door, Harry!", han bankade hårt tre gånger. Jag tvekade en kort sekund innan jag sakta öppnade dörren. "Harry, what the fuck... Get dressed!", han slängde en sur blick på min bara överkropp och klev in genom dörren.
"Oh, am I in trouble?", skojade jag och höll upp händerna. Louis vände sig om och gick fram till mig. Han ansikte var bara någon centimeter från mitt.
"Tell me about it! Get dressed!", väste han mellan tänderna innan han gick tillbaka ut och väntade i bilen. Han beteende oroade mig lite. Visst hade jag råkat glömma studiotid och repetitioner tidigare, men de hade aldrig varit så här irriterade på mig då. Vi hade ju alltid hunnit färdigt i alla fall.

Jag slängde i mig en fralla och sprang sedan ut i bilen i bara mjukisbyxor och en t-shirt. I Bilen väntade de andra killarna och alla fyra såg lika besvikna ut på mig.
"What?", sa jag oskyldigt och ryckte på axlarna. Niall skakade på huvudet och suckade.
"You have no idea, do you...", hans ögon var trötta och fulla av besvikelse, precis som Louis hade varit för några dagar sedan.
Efter ett tag i bilen upptäckte jag att vi hade kört förbi studion för länge sedan och var precis utanför Sony kontoret. En klump i magen växte. Jag visst exakt var det här betydde  Antingen skulle vi få massa beröm eller så skulle vi få uppläxning. Antingen hade Louis förvandlats till en riktig dålig morgonmänniska, eller så var det sistnämna att vänta sig inför de svarta dörrarna. Vi klev ut ur bilen och Paul följde med oss genom kontrollen och vidare mot Teds kontor. På vägen mötte vi Conor, han stod och diskuterade något med sin maneger. Väl inne hos Ted var stämningen spänd och stel. Hans kontor var målat i vitt med lila mönster på fondväggen. Han satt och bläddrade i några papper när vi kom in.
"Sit!", han tittade inte upp från det han höll på med. Jag kände hur handsvetten kom krypandes och blicken flackade.
"So, Mr Styles, please tell me all about it!", jag tittade frågandes på honom. Teds leende var hånfullt. "Everything!", viskade han och slängde upp dagens METRO på skrivbordet. Rubriken var som ett slag i magen.

The True Story About Harry Styles

"Go ahead, Harry! Read the true story about yourself!", Ted lutade sig tillbaka i sin stol och nickade mot tidningen som låg på bordet. Jag var ganska äcklad, för i den där tidningen visste jag på ett ungefär vad som skulle stå. Jag letade efter stöd i de andra killarnas ögon men ingen av dem visade något medlidande. Med darrande händer tog jag upp tidningen och vecklade upp första sidan. Jag blundade och läste sedan första stycket.

"The world's most famous boy band member, Harry Styles, gave us an exclusive interview about his fabulous life as a pop star! He tells us all about how bad he's threaten by his band member, management and how tired he is of his fans. Will this be the end of the heartthrob  Harry Styles? Well, here you have the true story!"

Jag vill spy. Men min mage har ingenting att få upp mer än den där ynka frallan jag åt för någon timma sedan. Jag förstår varför Louis var så arg på mig. Varför alla var så arga på mig.
"I didn't tell her that...", försökte jag. I ögonvrån kunde jag se hur Ted drog handen för ansiktet och skrattade hånfullt. Louis smällde näven i bordet så hårt att Zayn ryckte till.
"I know that you didn't sleep at your place last night! I bet you were totally wasted as well.", jag skakade på huvudet och skulle börja neka allt igen men Louis hann ännu än gång före. "El was at your place yesterday around 7 am. You were not there! Don't you get it Harry? You slept with a journalist  and she used you for a story! How could you be this stupid?", han var på väg fram till mig igen för att skaka vett i mig, men Liam hann före och la en hand på hans axel. Kvällen efter att vi hade bråkat blev mer klar. Jag hade gått hem med en mörk och lång brunett, vi skulle ha gått hem till mig men det var paparazzis som förföljde oss så vi hade slutat upp hemma hos henne.  Jag tittade ner i golvet med händerna knäppta.
"You're ruining your career, Harry. You're ruining theres", Ted nickade mot de andra killarna och jag nickade stumt. Han suckade igen och mumlade något om vad ska vi göra med dig. Jag var på väg att säga att vi borde ta en paus ett tag då Zayn öppnade munnen.
"I think we should call her. Harry, do you remember that you had a childhood friend, a friend, you know? She kept you real!", jag frös till is vid hans ord. Mina käkar spändes och jag hörde hur de andra höll med Zayn.
"Don't! Just don't.", bad jag.

Joanna
"You've been working here for several months now, Miss Mueller.", jag nickade nervöst åt min chef. Jag hade blivit inkallad på kontoret efter lunch och jag kände på mig vad som skulle komma. Jag vågade inte möta hennes blick utan satt tyst och tittade på mina skor. "I think it's time for us to let you go and I believe you know why?", jag visste det. Jag fick sparken. Helt otroligt! James hade rätt, jag var ganska oduglig. Kunde inte behålla ett jobb i ett helt år ens! Men jag visste varför jag fick lämna Starbucks denna gång.
"I've been late almost every morning the past months...", jag mötte min chefs ögon och hon log sorgligt åt mig.
"I'm sorry, love.", svarade hon och reste sig upp för att skaka min hand. Jag log ett svagt leende och klev ut från kontoret. På vägen mötte jag Emma. Jag skakade på huvudet åt henne när hon var på väg fram. Hon stannade upp och tittade efter mig när jag gick ut i regnet. Mitt liv kunde förmodligen inte bli så mycket sämre än detta. Regnet bara öste ner och jag hade inte lärt mig efter så här länge i London att det faktiskt regnar även här. jag borde ha tagit med mig ett paraply åtminstone. Jag var ganska misslyckad. Vad skulle jag göra nu? Flytta tillbaka hem? Det kanske var dags. Väl hemma mötte James mig i dörren. Jag slängde mig i hans armar och grät hejdlöst. jag behövde inte säga någonting. Han visste. Vi visste allt om varandra och just då visste jag att han egentligen ville gå och byta om från sin Armani kostym till en t-shirt så jag kunde gråta i den i stället. Men han var min vän och lät mig fortsätta gråta ner hans kära kostym.
Vi satt i soffan och åt glass och tittade på någon tråkig tv serie då telefonen ringde. Jag låg i James knä så han reste på sig för att gå iväg till hallen och ta det.
"Let it ring, James!", gnällde jag när han sprang ut till hallen för att ta samtalet. Men han kom inte tillbaka utan jag hörde hur han mumlade med någon i andra änden. jag gick ut till köket för att lämna tillbaka glassen.
"Jo? It's for you!", James kom in i köket och räckte mig telefonen. Jag skakade på huvudet och gick tillbaka till frysen. Jag hade ingen lust att prata med någon nu. James knackade mig på ryggen och gav mig telefonen i alla fall.
"I hate you", mimade jag åt honom innan jag klistrade på ett leende och svarade i telefonen. "Hello?", jag gick ut från köket och stängde in mig på mitt rum.
"Miss Mueller? This is Ted Martins from Sony Music!", jag hade aldrig mött någon från Sonys kontor innan. Först trodde jag att samtalet var till James eftersom han brukade hålla till på det kontoret ibland, men Ted hade frågat om det var Mueller.
"Yes?", svarade jag honom och började nervöst bita på naglarna.
"Ah finally! We have an offer for you. Well, you can call it a job if you want to. Can you step by my office tomorrow so we can talk more about it? I will send a car for you.", jag visste inte vad jag skulle svara. Jag hade nyss blivit av med mitt jobb och här kommer en helt okänd man och säger att han redan har ett nytt till mig. Jag har ingen utbildning inom media eller manegement så jag förstod inte riktigt vad han skulle med mig till. Hade James fixat detta?
"Yeah, sure!", hörde jag mig själv svara.
"Brilliant! Arthur will pick you up by ten. Can't wait to see you!", sedan la han på. Chockat gick jag ut till James.
"Did you call them?", frågade jag. James tittade på mig förvånat.
"No? I thought you had applied for a job there?", men jag skakade bara på huvudet. Jag hade aldrig sökt något annat jobb. detta skulle bli mer än en intressant dag i morgon. 

För jag är såååååå bäst på att  uppdatera!! :D Men nu är det så här! Nästa uppdatering kommer förmodligen inte förrän söndag nästa vecka! Har mängder! Håller på att pkugga hästskötareexamen, hästens ka till veterinären, läxor, prov, examineringar och bläääääää! Men ni klarar er? Puss ;*