James stod i köket med en kopp varmt kaffe när jag sprang ner för trappan och nästan halkade in i matbordet. Jag hällde snabbt upp en skål med flingor och yoghurt och slevade i mig det utan att blinka.
"Late again, love?", flinade han och ställde försiktigt ner sin kopp i vasken innan han gick ut mot hallen. Uppklädd i mörkblå kostym med svarta skor och portföljen i handen klev han ut ur lägenheten och lämnade mig ensam kvar. Och ja, jag var sen idag - som vanligt. En bil skulle hämta upp mig om fem minuter och jag var inte ens påklädd. Jag tittade ut genom fönstret och fick se att bilen Ted hade skickat, redan hade kommit. Jag svor tyst för mig själv innan jag sprang in på mitt rum och snabbt klädde på mig en skjorta med tights. Det var precis så att jag hann ta på mig skorna och få med mig väskan i all hast innan jag sprang ner för trapporna och ut genom ytterporten.
"Miss Mueller, Mr Martins told me have a tendency to be late", mannen öppnade dörren till bilen åt mig och blinkade med ena ögat. Jag log snett. Måste vara Artur. Vi körde runt halva London innan vi väl hamnade utanför Sonys stora kontor. Jag satt kvar länge i bilen. Arthur bad mig inte heller att gå ur, jag vågade inte gå ut ur bilen. Vad väntade på andra sidan dörren? Jag var så nyfiken men samtidigt livrädd. Jag kunde inte sjunga, dansa eller någon annan talang som Sony skulle kunna hålla i. Jag var liksom bara...jag.
"Miss?", Arthur vände sig om och tittade på mig med sina stora bruna ögon. Jag väcktes ur mina tankar och skruvade lite lätt på mig. "Mr. Martins' waiting for you. Second floor and fourth door on your left.", log han. Jag nickade kort och klev sedan ut och sprang fram till dörrarna. En kvinna i 55 års åldern log varmt mot mig medan jag anmälde mig som gäst till Mr Martins. Men väl upp i korridorerna var jag helt vilse. Jag gick i en halv evighet.
"Lost, miss?", jag vände mig om och möttes av två chokladbruna ögon. Det var en kille i min ålder med kort hår. Jag kände igen honom.
"Yeah, actually. I'm looking for Mr Martins office?", sa jag lite frågandes och han skrattade lite lätt.
"Just around the corner, love. You won't miss it!", blinkade han och försvann upp för trappen som var bakom oss. Jag fortsatte runt hörnet och mycket riktigt där var Martins kontor. Det var inglasat så man såg rätt in och där satt en man med kort hår och glasögon. Ted antog jag. Men han var inte ensam. Det var två fåtöljer mitt emot hans skrivbord och i den ena satt en kille med mössa med chokladbruna lockar som hängde envist utanför kanten. En kort sekund drog jag efter andan, men ignorerade snabbt tanken som flugit förbi i mitt huvud. Jag knackade försiktigt på glasrutan och dörren öppnades.
"Ah, Miss Mueller! Better late, than never!", Ted ställde sig upp för att skaka min hand. Jag nickade kort och satte mig i stolen bredvid killen. Jag såg i ögonvrån hur han granskade mig. Jag hade inte hunnit studera vem det var än utan var fullt fokuserad på Ted. Han log som en sol en varm sommardag.
"Long time, no see, Jo", en mörk röst hördes bredvid mig.

Jag skakade på huvudet om igen. Jag ville inte lyssna mer och ställde mig upp för att lämna den här platsen och aldrig komma tillbaka.
"Please, miss Mueller!", började Ted men jag var redan halvvägs ut genom kontoret. Jag vände mig om och tittade på Harry i den orangea fåtöljen. Han satt tyst med händerna knäppta i knäet. Inte en sekund hade han mött min blick.
"I'm sorry, Mr Martins. I'm not the person you looking for. I can't take care of you "problem", nästan spottade jag fram. Där satt en av de personerna jag älskat mest under min uppväxt. Honom jag delat hela mitt hjärta med. Där satt han som lämnade mig. Han som lovade att stanna. För första gången tittade Harry på mig. De där vackra jadegröna ögonen mötte mina och jag såg den där 16 åriga killen igen. Han som lovade att komma tillbaka.
"Please, Joanna! You're my only hope!", Ted var nästan på väg att klättra över skrivbordet. Han var desperat. Hela världen var desperat.
"Can I borrow her for a moment?", killen jag mött i korridoren tidigare stack in huvudet och drog med mig ut. Vi gick under tystnad.
"You're Liam. Harry's band mate.", sa jag lågt. Liam nickade till svars och tog sedan tag i min arm.
"Please, Jo. I can call you Jo, right?", frågade han och jag nickade. "Harry is lost. When we started the band he told us about you and that he missed you so much. This is years ago and he hasn't been himself lately. We think that you can help him. You only have to turn him back to what he used to be. Nothing more, nothing less. Please, Jo", viskade han. Hans ögon var så ledsna och sårbara. Som en hundvalp. Jag kunde bara inte säga nej till honom. Sa jag nej så var det inte bara Harrys karriär jag slopade, utan också Liams och de andra killarnas. Det skulle bli en kollektiv bestraffning. Jag bet mig själv i läppen och blundade.
"What do i get?", nästan viskade jag. Liams ögon tändes och ett nytt hopp visades.
"This will be your new job. Sony will pay you a lot of money.", svarade han. Jag nickade och lämnade honom där i korridoren. Jag slog snabbt James nummer och berättade om allt.
"I think you should take it, Jo. This may be your only chance to fix things with Harry!", James ät stressad och jag ville egentligen inte störa honom. Men han hade till visso del rätt. Detta kunde vara min ända chans. Skulle jag sumpa den? Ville jag fixa detta?

Mr Martins tittade hoppfullt upp när jag klev in genom dörren till hans kontor och satte mig bestämt i stolen bredvid Harry.
"What's the deal, Mr Martins?", Ted började bläddra nervöst i sina papper och gav mig ett häfte som inkluderade allt.
"In public you will be One Directions new PR assistant, we heard that you have an exam in PR so that will suit you well, but you're real job will be to fix Harry. If you can fix him in one year, we will pay all your student loans, bills and whatever you want us to pay. Until then we'll pay you as an equal employer here at Sony.", det lät inte dumt. Jag skulle kunna få det så mycket bättre än vad jag hade det nu. Jag skulle ha ett jobb.
"And if I can't fix him?", frågade jag. Ted suckade djupt och ryckte på axlarna.
"Then we've done everything we can.",  jag förstod precis vad han menade. Det skulle vara slut för One Direction. Det skulle vara slut för Liam, Niall, Zayn och Louis. "There's one problem tho...", började Ted och tittade på mig över sina glasögon. Jag tittade misstänktsamt på honom.
"You'll have to move to another flat. We can't risk any rumors between you and James Flanagan.", jag fattade fortfarande ingenting.
"Why?",
"Well, you and Harry will have to spend a lot of time together and I will have to ask you to pretend to be his girlfriend further ahead. Then you and James can't live together, even tho James' gay.", jag såg hur Ted bet ihop käkarna och höll tummarna under bordet. I ögonvrån såg jag hur Harry tittade förvånat upp.
"She can't be my girlfriend.", det var de första orden han hade yttrat sig sedan jag kommit in. Lika förvånad som Ted, tittade jag på pojken i den blå t-shirten och alldeles förstora mössan på huvudet. Han hade flera tatueringar som dansade upp längs hans smala armar. Han var tunn och såg trött ut. Någonstans så kände jag ett sting av sorg för honom. Han var inte alls den lilla glada yrvädret som jag lärt känna för miljontals år sedan. Han hade tappat glöden i ögonen. det fanns ingen gnista kvar alls. "I can't pretend to love someone that I don't love.", fortsatte han. Och det gjorde ont. Hade han någonsin älskat mig? Hade vi någon gång ens känt varandra? Hade han bara låtsats vara min bästa kompis? Han gjorde mig upprörd och det förändrades snabbt till ilska.
"Neither can I! Don't you dare think that I want to do this, Styles. Just suck it up", fräste jag åt honom och slet åt mig kontraktet. Jag tvekade en kort sekund innan jag sedan tog bläckpennan och skrev under med min signatur. Jag var nu Harry Styles PR assistent och flickvän. På papper.

Jag knackade nervöst på dörren till Liams lägenhet och vände ryggen till för att nästan gå där i från. Men Liam var snabb. Han öppnade dörren och mötte mig med ett varmt leende.
"Joanna! Good to see you. Lou and his girlfriend will be here any minute!", jag följde med honom in och tog av mig mina ytterkläder innan vi gick in till köket. Han bodde väldigt fint. Lägenheten var prydligt inredd med krämfärgade väggar och bruna möbler. Några tavlor med vackra, moderna figurer hängde på en av väggarna medan på den andra väggen hängde flera fotografier. Liam la märke till att jag intresserad tittade på hans hem.
"Danielle likes shopping and especially  to our flat.", suckade han. men han log sedan och det märktes att han tyckte om att prata om sin flickvän. Han räckte mig ett stort gals av rött vin innan han gick bort till ytterdörren för att öppna den. Snart hördes glada röster och en kille med rufsigt brunt hår, chinos och t-shirt kom in i vardagsrummet. Tätt efter följd av en lång brunett med en söt liten klänning. Hennes ögon lyste upp och hon gick snabbt förbi sin pojkvän.
"You must be Jo!", hon slängde sig om min hals och kramade mig. Chockat gav jag tillbaka glaset till Liam som stod och skrattade bredvid mig.
"Sorry about that... I'm Louis and this is my super excited girlfriend, El!", Louis slet loss sin flickvän från mig och skakade min hand. Eleanor log fortfarande och tog sedan Louis hand. Liam hade bjudit över mig till middag samma kväll och passade även på att bjuda över Louis och hans flickvän. Danielle kunde inte närvara, men Liam ville ändå att jag skulle vänja mig vid att alltid ha han och killarna runt omkring mig. Det skulle bli min nya vardag. Middag med två av bandmedlemmarna var bara en början. Och allt flöt på riktigt bra. Eleanor var riktigt trevlig och hon tjatade hela kvällen om hur vi var tvungna att gå ut och shoppa massa tillsammans nu när jag var en av "flickvänsgänget". Hon och Danielle hade redan hört om dealen och det skulle inte förvåna mig om att synas ute med dem var en av dealen också. Louis var trevlig. Liam hade sagt att han var lite av den mest humoristiska personen han kände och mest "busigaste" men kunde också vara väldigt seriös. Och ju mer kvällen gick, ju mer märkte jag hur otroligt lika han och El var. Jag förstod varför just de två var tillsammans. Sen fick jag veta att det var Harry som hade parat i hop dem och då blev stämningen lite spänd, precis som alla andra gånger som vi nämnde Harry. Jag ville berätta för de att Harry inte var någon "Voldermort". Han fick nämnas. Det var ju inte så att vi någonsin hade gjort någonting åt att fixa det vi hade haft. Jag hade chansen att fixa detta nu. Men jag gjorde nog det mesta för fansen, Liam och de andra och speciellt Harrys föräldrar. Jag visste hur mycket han betydde för Anne. Precis innan jag skulle hjälpa Liam med disken ut till köket kände jag vibrationen av telefonen i fickan. Ett sms. Av Harry? Vad ville han? Hur hade han fått mitt nummer?

We need to talk. Now.
                           H

There you go! Långt blev det. Nästa uppd. blir inte förrän nästa vecka.