Jag gick dag ut och dag in utan att riktigt veta vad jag skulle göra med Harry. Ibland kunde det gå flera minuter utan att jag tänkte på honom, men så fort jag inte hade något att göra kom tankarna tillbaka och flera minnen om Harry och mig när vi var små. Det hjälpte inte att det var otroligt svårt att undvika honom. På ”jobbet” träffade jag honom jämt och ibland kunde jag tvingas att spendera flera timmar i ett litet rum med honom och flera journalister. Det var visserligen inget direkt svårt jobb eftersom min chef, som egentligen var min assistent, fixade allt åt mig. Jag behövde egentligen bara ”lära mig manuset och gå ut på scenen”. Det fanns dagar då Harry och jag inte sa ett ljud till varandra, det kunde gå två eller tre dagar till och med. Jag bara gav honom korta instruktioner som han, oftast, följde utan protester, och protesterade han så sa alltid Liam till honom. Harry ville egentligen inte lyssna på Liam heller tror jag men det var inget snyggt yttre att stå och bråka inför journalister eller mitt ute på gatan. Jag hade haft flera hundra samtal kändes det som med Paul, en av deras livvakter, om Harry och hans beteende. Och det spelade egentligen ingen roll med vem jag pratade, alla sa likadant; han har förändrats på grund av kändisskapet.

Men det var en specifik händelse som fick mig att haja till på en morgonintervju med ett tjejmagasin. Vi satt inne i ett konferensrum i centrala London hos tidningen Dream Girls. Jag satt på en av stolarna och antecknade det Harry sa i ett av hörnen, precis som vanligt vid en intervju. Jag ville få ut som möjligt av hans ”sessions”, speciellt eftersom vi aldrig själva pratade längre i enrum. En lång och spinkig kvinna i en tajt, svart klänning som inte alls passade hennes figur, kom in och satte sig mitt emot killarna. Hennes blonda hår var uppsatt i en stram hästsvans och hon tittade djupt in i Nialls ögon. Han sökte sig med blicken mot mig och jag log lite tröstande med tummen upp. Men trots hennes konstiga klädval och sättet att le så där lustig mot stackars Niall, så var hon ganska vacker. Hon började fråga killarna den vanliga sortens frågor; hur det är att jobba tillsammans med fyra andra killar, hur det är att vara borta från familj och vänner så pass länge, vilket som var deras roligaste minne tillsammans och så vidare. Killarna svarade som vanligt väldigt artigt och skämtade med varandra, till och med Harry drog på ett leende. Niall försökte undvika Maron, som hon hette, och hennes blickar. Det fick mig att skratta och ibland fick jag en kall blick av kameramannen och producenten som förmodligen inte var så glad i att behöva redigera bort ett kvinnligt skratt i bakgrunden på sin 20 minuter långa intervju med världens största pojkband. Men när intervjun nästan var helt över, kameran höll på att packas ner och Maron kollade igenom sina papper noggrant så hon inte missat något. Ett och annat svar kollades en extra gång med någon av killarna. Hon tittade sen plötsligt upp på mig och synade mig noga.
”You’re one of Harry’s childhood friends, aren’t you?”, hon sökte bekräftelse hos Harry som tittade skrämt in i mina ögon. Jag vet att vi allihopa skulle försöka att hålla allt så hemligt som möjligt om min och Harrys bakgrund tillsammans, det skulle inte se så fint ut sedan om det kom ut att Harrys pr maneger faktiskt var en gammal vän.
Jag tänkte noga igenom mitt beslut innan jag log ett leende mot henne. Sanningen skulle komma ut förr eller senare.
”Yes, that’s correct! We used to live in the same town.”, svarade jag ärligt. Hon nickade och log tillbaka.
“Well, the world’s small, isn’t it?”, det var då jag insåg at hon hade luskat ut en privat fråga om Harry och mig som var emot vår policy.
”But that’s privat, you can’t write that in the magazine.”, Liam ställde sig upp redo att gå och tittade bestämt på henne. Hon himlade med ögonen, packade ihop sina saker och gick ut ur rummet med sina kollegor. Jag mötte Harrys blick och vi båda visste vad det här skulle innebära; i morgon skulle säkert hela världen få reda på att Harrys nya PR manager också var hans gamla barndomskompis, vilket heller inte var så bra eftersom vi sen skulle också ”börja dejta”. Modest skulle inte vara glada åt detta.
”Harry? Can I have a minute of you’re time?”, jag nickade lite åt det mindre rummet som låg intill konferensrummet. Han ställde sig upp och följde efter. ”This is a mess!”, jag stängde dörren och strök bort luggen från ögonen.
”This is your mess, Joanna. You’re supposed to fix me without them even noticing. You’re my PR manager.  And now they also know that you’re my old childhood friend.”, han satte sig lite fundersamt ner i en av stolarna. Det som fångade mitt intresse med en gång var att han faktiskt inte var arg eller irriterad, bara fundersam. Han tänkte tyst och jag önskade intensivt att jag faktiskt kunde läsa hans tankar.
”You… you’re not mad this time?”, jag satte mig mittemot honom.
”No, why would I?”, jag fattade ingenting. Han var verkligen Dr. Jekyll and Mr. Hyde. ”I think we should start”to date” this afternoon. I mean before everyone starts making up their own stories.”, han reste sig upp ur stolen och var på väg ut ur rummet.
”What..? Without asking Modest?”, han ryckte på axlarna.
”Have I ever listened to them?”, han log ett snett leende och tog på sig sin mössa innan han gick ut till de andra killarna. ”See you at seven, Jo! I’ll text you my adress!”, var allt jag hörde innan han stängde dörren bakom sig.

Harry Styles, världens konstigaste kille jag någonsin mött. 

Yey! Jag bor i England nu x)