”So this one stands for Anne?”, jag rörde med fingertopparna över Harrys underarm. Han ryste vid min beröring och nickade sakta. ”And this one?”, jag pekade på en av tatueringarna som stack fram under hans vita t-shirt. Harry log lite och drog ner tröjan så jag lättare kunde se vad det föreställde. En vit duva med en olivkvist i näbben.

Harry och Joanna 15 år, sommar.

Jag skyndade på stegen bakom Harry. Det började bli mörkt och solen höll på att gå ner för berget som vi just hade klättrat upp för. Väl framme vid stupet där England och Irland möttes i det Irländska havet, böjde vi oss ner och satte oss på marken. Vi satt så där en stund innan någon av oss sa något.
”Shall we?”, jag nickade. Visst skulle vi. Vi hade väntat på det här ögonblicket sedan första dagen då vi hittat henne. Och det hade varit ett par fantastiska veckor.
Harry tog fram den lilla buren som vi haft i skuggan bakom oss. Där inne satt hon; en kritvit duva som vi hade hittat tidigare under sommaren. Hon hade blivit påkörd och hade en bruten vinge, men med lite hjälp från en av Liverpools bästa veterinärer hade hon blivit så gott som helt återställd.
”What if we hadn’t found her?”, Harry log och la in en sista frökapsel till henne.
”Then she’d probably be dead now .”, Harry himlade med ögonen åt mitt realistiska konstaterande, för så var det. Han var ”drömmaren” och jag var realisten. Det var så vi kompletterade varandra. Han drömde åt oss båda – jag drog ner honom på jorden.
Harry hjälpte mig upp och vi gick fram en bit mot kanten av berget. Duvan kvittrade på glatt bakom sitt trygga galler och var inte alls medveten om att hon snart skulle prova verkligheten igen. Eller så var hon fullt medveten om vad som skulle komma – och hon längtade efter det.
”I think we should name her Liberty”, sa jag och öppnade buren för att försiktigt komma åt henne. Hon la sig bekvämt i mina händer. Jag tittade på Harry. Han log upp till öronen och tillsammans räknade vi ner innan jag kastade upp Liberty med all min kraft i luften. Vi drog åt oss en lättnads suck när vi såg henne flyga i väg över havet bort ifrån oss. Harrys ögon riktigt lyste när hon flög.

Nutid
”So… it stands for Liberty?”, jag höjde ena ögonbrynet och tittade lite undrande på Harry. Han log ett snett leende och nickade medan han tog ner tröjan lite till så jag kunde se hela tatueringen. Jag rörde lätt med fingertopparna över konturerna på den lilla fågelns vingar. Harry ryste vid min beröring.
”It was for you too, you know…”, mumlade han fram. Det var tyst och kanske egentligen helt ohörbart, men jag hörde vartenda ord av vad han sa.
Jag stannade upp och la händerna i knät. För första gången på länge blev det tyst mellan oss. Pinsam tystnad. Harry harklade och skruvade lite osäkert på sig själv.
”It was one of my first tattoos when I turned 18. I wanted it to be a reminder of the good in my childhood. And liberty is important. A reminder that you have a free will.”, Harry log ett snett leende innan han klappade mig på axeln och reste sig upp för att gå ut till köket. Jag följde honom med blicken medan han började plocka fram ingredienser till något att äta.

”Are you gonna help me, or what? Stop starring…”, jag såg hur han log lite medan han sa orden. Så jag reste mig upp och började duka fram två tallrikar. Jag vägde dem i handen medan jag ställde mig på tå för att nå de champagnefärgade glasen också. I ögonvrån kunde jag se hur Harry vände på woken i stekpannan och kastade korta blickar åt mig i smyg. Det fick mig att sträcka lite extra på ryggen och nästan tappa balansen i nedställningen av glasen och tallrikarna.
”Don’t flatter yourself!”, sa jag surt när jag Harry upptäckte att jag förstökte visa upp mig. Och jag visste inte varför vi höll på så här. Ju mer dagarna gick ju mer trivdes vi med varandra. Idag hade han en bra dag. Då trivdes jag och kunde slappna av i hans sällskap utan att behöva oroa mig över några vredesutbrott eller liknande återfall. Konstigt nog fick han mig att må bra dem dagarna. Han fick mig att tänka bort all stress. Han fick mig att känna mig lycklig igen. Jag ville njuta av dem här dagarna för jag visste aldrig när dem var slut. Om det så bara skulle vara en vecka till eller minutrar.
”Can you give me the salt?”, Harry vände bland de stekta grönsakerna i pannan och nynnade på någon gammal Hendrix låt. Jag började rota vant i en av lådorna efter saltet men kunde inte hitta det någonstans. Plötslig kände jag Harrys andedräkt i min nacke medan han smög handen in i lådan för att plocka upp det lilla saltkaret.
”Amateur…”, suckade han. Jag visste att han skämtade men hoppades att det säkert var ännu en anledning för honom att få vara nära mig. Och det var den här leken vi lekte, katt och råtta, som gjorde mig så otroligt osäker på var Harry och jag stod. Eller rättare sagt hur mycket jag kunde tänja på alla gränser med Harry.

Vårt hittills ”långa förhållande” bestod mest av att vi bråkade (lite mindre av den varan på sistone dock), åt mat som Harry lagat, managementet som ringde och skällde eller Harry och hans psykutbrott. Det var inget lätt förhållande. Om det nu kunde kallas för förhållande. Harry var som en mina. När som kunde du kliva snett och allt var förstört.

Jag började plocka i ordning tallrikar och satte in allt i diskmaskinen medan Harry höll på med något i hans sovrum. Det var det enda rummet i hela Harrys stora lägenhet som jag aldrig hade varit, som jag hade fått vara i. Han hade visat mig alla andra rummen förutom det. Dörren var alltid stängd och låst. En gång hade jag varit på toaletten som låg i ett av gästrummen. På väg tillbaka till vardagsrummet hade min nyfikenhet tagit över och helt plötsligt hade jag ställt mig en längre stund utanför den stora ekdörren som ledde in till det enda rummet som var stängt. Jag visste att skulle Harry komma på mig hade jag åkt ut med huvudet före. Men jag kom aldrig längre än en hand på handtaget. Jag var så fruktansvärt nyfiken på vad det var som gjorde att Harry ville ha sitt sovrum stängt och låst jämt och ständigt. Till och med när han var hemma och gick in i rummet stängde han dörren och låste. Jag hade frågat Liam en gång men han hade bara skrattat.
”Hunny, you know how he is…”, han skakade på huvudet och det räckte för att få mig att förstå. Liam hade inte en jäkla blekaste aning om varför Harry hade sin dörr stängd.
Jag ställde ner den sista tallriken i stället och torkade mig på handduken som hängde bredvid skåpet. Harry var inte tillbaka än. Vad gjorde han? Nyfikenheten tog över igen. Tyst gick jag runt hörnet mot Harrys sovrum. Jag kunde höra hans röst där inne samtidigt som vatten spolade från kranen i hans badrum, förmodligen för att jag inte skulle höra ut till köket. Men vid Harrys sovrum var dörren inte stängd. Den var inte vidöppen utan stod på glänt. Jag kunde skymta vita väggar prydda med artistiska, svartvita fotografier. Harry satt på sängkanten med bar rygg mot mig. Jag kunde se det stora ärret på hans vänstra skuldra som han hade fått när vi lekte i parken hemma i Holmes Chapel en gång när vi var 15 år. Vi hade tävlat om vem som kunde klättra högst i ett av träden. Harry förlorade pga. sin osmidighet och ramlade handlöst till backen redan efter några meter upp i den stora eken. Kvällen spenderades i stället på akuten och 15 stygn som Harry stolt skulle visa upp i många år efter.

Han var så vacker att det gjorde ont i mig. Och det var inget bra tecken. Han pratade lågmält och knappt hörbart men det märktes att han var upprörd. Hans andning var häftig och ryggen höjdes och sänktes orytmiskt. Plötsligt la han ifrån sig telefonen och kastade sig upp från sängen. Panikartat sprang jag mot gästrummet och låtsades komma tillbaka där ifrån. Jag mötte Harry tvärt vid dörröppningen till hans rum. Ögonen var rödsprängda och det märktes att han hade gråtit. Han slog undan blicken med en gång.
”Harry? Are you okey?”, han ignorerade mig och vände sig om. Utan att jag tänkte mig för greppade jag hans hand och vred honom mot mig. Han gjorde inget motstånd. Jag försökte vara lugn på utsidan men inom mig bultade hjärtat så hårt att jag trodde bröstkorgen skulle gå sönder. Var han arg? Nä, då hade han börjat skrika vid det här laget. Jag höjde min hand mot hans ansikte medan jag höll andan. Han lät mig kupa hans ansikte och blundade. Det var som om allt bara släppte.
”Why are you out here?”, mumlade han tyst mot mina händer. Jag strök med handen över hans kindben. Andningen var lätt och samlad. Han hade lugnat ner sig och var betydligt mer harmonisk än vad jag föreställt mig.
”I was looking for you.”, erkände jag. Han öppnade sina ögon och tog mina händer i sina.
”Let’s go out for a walk.”, Harry drog med mig ut till hallen och vi började klä på oss.

Just nu bearbetar jag sorgen som Zayn har lämnat efter sig.

Och jag funderar på att lägga ner den här novellen eller helt enkelt byta namn på karaktären Joanna eftersom jag döpte henne efter en av mina närmsta vänner och vi är nu inte längre vänner. Det är lite jobbigt att skriva på en novell som var tillägnad någon.