---

Tidigare i Who's that girl?: "See you soon is not a good bye...", muttrade jag. Han stannade upp och log ett stort leende mot mig. Jag ställde mig på tå och kysste honom mjukt. Han smakade salt av mina tårar. 
"You have to go now..", log han mot mina läppar. 
"You want me to go?", svarade jag. 
"Never.", skrattade han. Jag tog mina väskor och släppte till slut Liams hand. Jag gick mot gaten och precis innan jag gick igenom kontrollen vände jag mig om. 
"I will miss you!", mimade jag. Andy tog min hand och vi började vår resa hem. 

---

Två veckor senare:

Slutet av augusti. Hur kunde allt gå så satans fort? Jag redan jobbat mina första veckor på Gregors restaurang och jag trivdes som fisken i vattnet. Det var alltid fullt med folk och det fick mig på andra tankar än Liam. Andy tittade in i mellan åt och såg så jag klarade mig på jobbet - vilket inte var helt lätt. Jag var ensam tjej tillsammans med 3 manliga servitörer i serveringen medan Gregors fru jobbade på kontoret. En yngre kvinna från Bulgarien som alltid gick i skyhöga klackar. Men jag tyckte om henne, hon påminde mig alltid om att det var jag som skulle vara "mannen i huset" och styra stället med järnhand. Det gjorde jag också. Redan efter den första veckan fick jag en beställning på ett bröllop. Och tack vare det hade jag nu 5 bröllop inbokade under hösten och vintern som väntade på att få sina menyer och dekorering klara. 
Det regnade kraftigt och jag tvekade lite innan jag öppnade dörren för att börja gå hemåt.
"Laila, call Andy! You can't walk home like that.", Maz stack ut huvudet genom köksdörren och var på väg att stoppa mig.
"See you tomorrow, honey!", jag stängde dörren innan han skulle hinna i fatt mig. Jag huttrade till lite och drog jackan tätare omkring mig. Jag hade haft så mycket på jobbet att jag ibland inte ens tänkte på Liam eller hur lång tid det var kvar innan de skulle komma hem från USA. Jag saknade honom och vi brukade prata på kvällarna eller tidigt på morgonen. Men jobbet höll mig ändå sysselsatt. Medan jag korsade den stora parken utanför min lägenhet började jag småspringa. Jag skulle behöva ta en lång skön dusch innan jag kunde somna i kväll. Jag vred om nyckeln och öppnade trött dörren medan jag slängde nycklarna på golvet. Jag suckade tungt och gick förbi dem.
"You know that you must pick up the keys, right? Otherwise you won't find them tomorrow and then it will be a hell for you!", hörde jag en röst bakom mig. Jag snurrade runt och fick med mig kniven på köksbänken. Jag släppte den lättad på marken och sprang mot rösten.
"Gosh! I've missed you so much!", jag slängde mig i hans famn. Han kysste mitt hår och drog mig i sär från honom.
"Well, I wanted to suprise you!", jag strök handen över hans kind för att verkligen vara säker på att det var han.
"You scared me, Liam!", skrattade jag. Vi gick in till vardagsrummet och jag satte mig nära honom. Nu kunde inget i världen få honom att försvinna. Liam grimaserade lite när han satte sig ner.
"You okey?", jag ställde mig oroligt upp och skulle hjälpa honom men han avfärdade min hjälp.
"No I'm fine.", han viftade med handen och jag satte mig ner. "Thanks", la han till och log.
"So when did you come home?", jag tog hans hand och började leka med hans fingrar. Han tittade på den silvriga klockan på väggen.
"Like.. 30 minutes ago. Harry drove me to your place right after we'd landed.", jag tittade lite chockat på honom. "Backdoor.", blinkade han med ögat. Jag tog en minut för att studera honom. Det förvånade mig hur sliten han var. I LA var jag vara glad över att se honom men jag hade aldrig lagt märke till hur illa han egentligen såg ut. Hans armar var fulla med blåmärken från injektioner från sjukhusbesöken, ögonen var trötta och glansiga medan hans hy var blek och slät.
"You're not okey, Liam... You look like a zombie!", jag kysste hans läppar och dem var kalla. Han stelnade till lite och drog åt sig händerna.
"I'm okey..", mumlade han och tittade ut genom fönstret. Jag tog tillbaka hans händer och upptäckte att dem var lika kalla.
"If you say so...", jag orkade inte tjafsa. Turnén hade tagit hårt på alla killarna och det förvånade mig egentligen inte om Liam såg värst ut eftersom han fortfarande var lite sjuk.

Vi hade suttit ett bra tag i soffan och sett på film då Liam hade somnat. Jag tittade på klockan och det var inte undra på att jag var hungrig.
"Liam...", jag knuffade lätt på honom. Han rörde sig inte utan fortsatte ligga med öppen mun på soffkanten. "Liam... I'm hungry!", gnällde jag och kysste honom. Jag stelnade till. Han var skållhet. Hur kunde han gå från iskall till rykande het? "Liam!!", jag började få panik och ruskade honom igen. Han andades men var helt borta. Efter mycket om och men fick jag fram mobilen och slog 911 och ringde sen Harry. Efter några minuter stod alla fem killarna i min hall och personal från ambulansen.
"You can come with us, miss!", en yngre kille drog med mig ut till bilen.  Jag började oroligt leta efter Harry och fann honom tillslut tårögd i dörröppningen.
"I'll be there!", skrek han efter mig innan han och killarna började springa mot Harrys bil. På vägen mot sjukhusen satt jag bara stumt och tittade rakt fram.
"Miss?", jag hörde honom långt borta. "Miss!", jag ryckte till och vände blicken mot killen som dragit in mig i ambulansen.
"My name is Mick and I need to know who he is and any possible..",
"Liam Payne", sa jag tonlöst och vände sen blicken tillbaka där jag haft den från början. Mick nickade och började knappa in saker på sin dator.
På sjukhuset gick allt fort och människor i vita rockar sprang i korridorerna som irrade höns. De körde Liam direkt till operationssalen och lät mig vänta utanför.
"How is he?", Louis kom springande mot mig i korridoren. Några sköterskor försökte förtvivlat stoppa honom men han fortsatte att armboga sig fram. Längre bak stod Zayn och försökte samtala en lösning medan de andra kilarna följde Louis exempel. Zayn hade ett bekymrat uttryck när han tillslut började gå mot oss.
"I don't know.", Louis kramade mig hårt och för första gången släppte jag ut alla känslorna. Jag grät - och det verkade inte finnas ett slut på mina tårar. Harry gick bort för att ringa Jose och Ame och Niall hämtade papper åt. mig.
"Everything's gonna be okey...", vi stod så en lång stund. Mina armar om Louis och hans armar som strök över min rygg medan han viskade tröstande ord.

"Your turn!", Niall kastade sina kort på det lilla provisoriska bordet vi hade gjort av en papperskorg och ställt på golvet. Jag suckade trött och la ut mina kort jag med. Efter 4 timmar var ingen av oss så sugna att fortsätta spela. Harry och Louis låg utfläkta på en av sofforna och Zayn satt och sov i en fåtölj medan Paul stod lutad mot operationssalens dörr. Han hade vaktat den dem senaste 3 timmarna och vägrade lämna den.
"They're coming out!", Paul rättade till sin klädsel och gjorde sig beredd att haffa närmsta läkare. Jag reste mig så häftigt att bordet föll och korten flög i väg ut på det vita golvet. Niall följde tätt efter mig till dörren. Den öppnades och ut kom fyra läkare och några sköterskor. De hade ett leende på läpparna och svetten pärlade i pannan på dem. De två första läkarna gjorde high five med varandra och fortsatte sen bort mot oss. Jag vågade inte tänka tanken men någonstans inom mig steg hoppet om att Liam var okey.
"You're his family?", en yngre kille i 30 års åldern skakade hand med Paul som presenterade oss som vänner och management.
"Is he..", jag nästan viskade fram orden. Louis tog min hand och kramade den hårt.
"Sit down, please!", vi följde läkarens exempel och satte oss ner där vi hade suttit innan. "He's okey right now. And he will get better but this was a seriously situation. He got a bleeding in his kidney but we discovered it in time so everything's under control.", jag andades ut och kände hur greppet om Louis hand blev mjukare. De andra killarna andades också ut. Niall torkade bort en tår som trillat ner och jag ände på mina egna kinder att även jag hade börjat gråta.
"Thank you so much!", viskade jag fram mellan tårarna.
"He must stay here for a couple of days and can go home next week. He'll probably wake up tomorrow so you can visit him.", läkaren log mot mig men hans ansiktsuttryck förändrades kort där efter. "Can I speak to you, boys?", killarna nickade och gick iväg för att ta mig en efterlängtad kaffe och ringa Liams föräldrar.

Zayns perspektiv:
"I hope you know that we'll do everyhthing for him.", Doktor Samuels tittade bekymrat på oss. Jag nickade lite stumt och vände sen blicken till fönstret. Jag hade inte lagt märke till att vissa löv började skifta färg. Det var tidigt, nästan lite för tidigt. Det var bara slutet på augusti och snart skulle hösten komma med stormsteg.
"Was he born with this?", Pauls fråga väckte mig ur mina tankar. Dr. Samuels slog i hop sina händer och vilade dem på knäet.
"That's a theory 'cause he only has one kidney and something might have went wrong already from the start. We actually don't know. I'm sorry.", det såg faktiskt ut som om han var ledsen. Det kan inte vara lätt att vara läkare och behöva berätta tunga nyheter för närstående.
"I knew.", jag hann inte dra tillbaka orden innan jag insett vad jag sagt. Alla blickarna vändes mot mig - jag som suttit tyst under hela samtalet.
"Pardon?", Dr. Samuels höjde ett ögonbryn.
"Yeah, Zayn, PARDON?", väste Louis.
"I knew 'cause the first time Liam got into hospital in the States, his doctor told me about this. They told me not to say anything to you or Laila. It was what Liam wanted. He doesn't know that I've known about this for a while now, though.", de tittade chockat på mig. Louis blick sa något om att detta skulle tas upp så for Liam kommit hem - om inte tidigare.
"Okey... Here's some paper when he can go home and medicine. He'll wake up in the morning so you can speak to him. Thank you!", Dr. Samuels reste sig upp och skakade hand med oss alla fem innan han raskt började gå bort i den vita korridoren. Louis vände sig snabbt mot mig och pekade med sitt långa pekfinger.
"Why didn't..-",
"Not now, Louis, not now", sa jag bara och vände mig om. Jag började gå mot cafeterian. Bakom mig hörde jag Louis skrika något men jag bara tog upp handen och viftade med den åt honom.

1 ½ vecka senare Lailas perspektiv:
"Så han kommer klara sig?", Ame tog våra påsar och vi började gå hemåt. Jag nickade lite och log.
" Japp, men läkaren sa att han förmodligen inte kommer kunna stå på scenen mer i år. Killarna ställde in alla spelningar fram till januari även om Liam protesterade i flera timmar.", suckade jag. Hon puffade mig lite lätt på armen och gav mig min påse.
"Han kommer bli bra vettu! Liam klarar sig alltid.", uppmuntrade hon mig. Vi hade varit ute i flera timmar och shoppat till ett av bröllopen jag skulle fixa om en vecka. Liam hade kommit hem för bara några dagar sen och det enda han gjorde var i regel att sova. Jag och killarna sov i hans lägenhet och servade honom som en liten prins. Jag var egentligen bara glad över att ha Liam hemma även om det skulle ta lång läketid innan han skulle kunna vara ute och hoppa på scenen igen.
"Vem gifter sig? Jag har glömt att fråga.", vi svängde in på gatan som ledde mot Liams lägenhet. Kusten var fri från alla fans som den senaste tiden hade campat utanför huset. Vi hade haft polisbilar körandes i flera dagar. I början var det jobbigt för fansen att acceptera Liams vila. Nu hade det mesta smält in att han var sjuk och behövde vila året ut och sen komma med nya krafter. Managementet hade lovat ersättning och gratis biljetter till den nya turnén nästa år till alla som fått konserter inställda så de flesta var ganska nöjda.
"Peter och Louisane. Några vänner till Andys föräldrar",  jag ryckte på axlarna. Louisane var en kvinna lite äldre än min pappa och henne hade jag bara träffat fåtal gånger inför bröllopet. Hon hade gett mig ganska fria händer så några möten var inte nödvändigt enligt henne.
"Ska vi ut och äta en sväng? Vi kan ju springa i väg och köpa mat så äter vi den hemma.", frågade jag medan jag öppnade dörren till lägenheten.
"Visst, jag går och sätter mig i stora salen och väntar medan du frågar vad killarna ska ha.", hon började gå mot salen och jag stängde dörren bakom mig. In i från hördes en upprörd stämma och jag kunde nästan gissa att den kom från gästrummet. Liam sov i soffan så jag kysste honom lite lätt på kinden medan jag tassade vidare mot gästrummet.
"Hey boys what..-", jag slängde upp dörren och satte nästan i halsen när jag hörde vad Zayn skrek.

Zayns perspektiv:
"You're too scared to see what's happening! Can't you see that he's dying right in front of you? And she don't know ANYTHING!", jag nästan spottade orden i ansiktet på Louis. Hans ansikte var bara några centimeter från mitt.
"Shut up Zayn...", Harrys ord viskades fram. Det var en sån spänning i luften mellan oss alla fyra att man hade kunnat skära den med en kniv om man så önskade.
"Shut up? Are you crazy? You're her brother Harry! If you don't tell her I will!", jag var så arg att händerna skakade. I ögonvrån såg jag Nialls oroliga ansikte. Han skulle vilken sekund som helst storma ut det var jag nästan säker på. I stället överraskade han mig med en mening som skar allt djupare in i mig än vad något annat gjort.
"He's right, Zayn. You should shut up 'cause you didn't tell us anything. So just... just shut up...", han viskade fram orden och alla blickar vändes mot mig igen.
"Do you think this was easy for me to keep inside me? Do you know how many times I wanted to tell you? To tell HER? But I couldn't. I've made a promise against Liam's want.", mina egna bröder hade svikit mig. De bad mig hålla tyst om något som hon hade så rätt att veta om.
"You could have told us! He's our brother as well!", Louis tittade avskyvärt på mig. "And we can't tell her yet...", fortsatte han.
"Why? Cause she's a girl? D'you think she's less stronger than we are? It surprise me though that you haven't told her yet, Louis. You're her fucking best friend who's in love with her!", jag skakde på huvudet och ångrade genast orden jag sagt.
"Hey boys what..-",
"He's dying right in front of us and we're not doing anything to stop it...", jag upprepade meningen igen och kände hur tårarna började rinna. Dörren flyger upp några sekunder senare och i dörren står Laila. V vände panikslaget blickarna mot henne men allt var redan för sent. Hennes ögon var fulla med tårar och hon skakade långsamt på huvudet.
"How.. how could you..", hon slängde igen dörren och försvann ut.
"Laila!", Harry ropade efter henne men det verkade vara hopplöst. Bara några sekunder senare var vi alla efter men ytterdörren slängdes igen med en kraftig smäll. 

---

FÖRLÅT!!!! Men nu är det snarts lut och det blir jobbigare att skriva för mig. Här får ni ett längre än vanligt och förhopningsvis kommer slutet (del a + b) i helgen! Ha det gött och kommentera massor nu!