Tidigare i Who's that girl: "He's dying right in front of us and we're not doing anything to stop it...", jag upprepade meningen igen och kände hur tårarna började rinna. Dörren flyger upp några sekunder senare och i dörren står Laila. V vände panikslaget blickarna mot henne men allt var redan för sent. Hennes ögon var fulla med tårar och hon skakade långsamt på huvudet.
"How.. how could you..", hon slängde igen dörren och försvann ut. 
"Laila!", Harry ropade efter henne men det verkade vara hopplöst. Bara några sekunder senare var vi alla efter men ytterdörren slängdes igen med en kraftig smäll. 

---

---

Liams perspektiv:
I ena sekunden vaknade jag av att Zayn och killarna bråkade inne i gästrummet, och i andra sprang Laila förbi mig med tårarna sprutandes nerför kinderna.
"Laila! What's wrong?", jag satte mig yrvaket upp från soffan och följde henne med blicken. Hon plockade med sig sin väska och sprang mot ytterdörren.
"Laila! Wait!", Harry kom utspringandes från gästrummet och sprang efter Laila. Efter honom kom resten av killarna.
"Can someone please stop and tell me what's going on?!", jag ställde mig i vägen för Niall och mötte hans rödgråtna blick. Han skakade bara på huvudet och trängde sig förbi mig. Jag kände hur huvudvärken kom krypande men tvingade mig själv att springa efter killarna. Jag var inte långt efter Harry då jag fick syn på Laila. Hon sprang ut genom entrén och vidare ut mot gatan. Ame stoppade Harry och bad om en förklaring, då tog jag min chans och sprang om honom och fortsatte ut genom entrén. Ute regnade det kraftigt, så mycket att man knappt såg någonting. Hade jag vetat att vi skulle ut så hade jag tagit med mig en jacka för det tog inte många sekunder innan min vita t-shirt var dyngsur och satt klistrad mot min överkropp.
"Laila! Please stop!", jag började söka med blicken efter henne och sprang en bit. Nu hade killarna och Ame kommit i fatt oss och ställde sig en bit bakom.
"What?", hon stannade och vände sig häftigt om. Hennes hår hängde som blöta tovor på hennes huvud. Sminket var över hela ansiktet och hon såg riktigt risig ut.
"Please, tell me what's wrong! Why are you running away?", sa jag mjukt och tog ett steg fram. Hon backade.
"You tell me what's wrong, Liam!", sa hon kallt. Hennes blick var sårad.
"What do you mean..?", sa jag osäkert och började blicka bort mot killarna. De stod ihop tryckta under ett tak och tittade ner i marken.
"For how long, Liam?", hon spände blicken i mig och jag tittade osäkert bort.
"I don't know what you mean...", mina ord var knappt hörbara då regnet ökade ännu mer.
"Ohh don't pretend like you don't know what I'm talking about!", hon nästan skrek orden mot mig. Jag ryckte till och mötte skamset hennes blick.
"How long?", hennes röst stakade sig och jag kunde höra hur hon var på väg att börja gråta.
"7 months...", jag hörde hur min egna röst skars sig. Jag vågade inte möta hennes blick. Det var alldeles för jobbigt att behöva se hur ledsen och sårad hon var.

Lailas perspektiv:
För någon minut var det som om allt runt omkring mig fortsatte snurra men på något sett hängde inte jag med. Min bubbla stoppades. Jag kunde höra bilarnas sus i bakgrunden och Liams ord upprepandes i mina tankar. 7 months. Det var mer än ett halvår men alldeles för kort för ett år. Det var inte den evigheten som jag och Liam hade lovat varandra. Det var ingen evighet över huvudtaget!
"You're going to leave me... And you didn't even had a thought about telling me?", jag skrek frustrerat ut orden på slutet. Tårarna rann och jag kände hur allt bara snurrade. Detta var en alltför stor chock.
"I just... I didn't want you to worry about me..", han slog ut med armarna och tittade ledsamt på mig.
"Worry...? You didn't want me to be worried? What do you think I am now? You just planning to disappear one day and leave them to tell me, ah?", jag vände mig om och pekade på de andra. Zayn ryckte till och tog ett steg fram.
"They don't know..", började Liam.
"We actually do, Liam. I've known since the States but the boys have known since last week.", Zayns röst var stadig men det syntes att han skämdes. Liams ansikte förvandlades till ett chockat uttryck.
"What hurts the most is that you didn't tell me either. You're my best friends and Harry you are my brother.", jag skakade på huvudet och orkade egentligen inte bråka mer om saken.
"I'm so sorry I..", Zayns röst dog ut.
"Just drop it, Zayn.", jag vände mig om och skulle precis börja gå i väg.
"I truly meant every single word in "Moments". You're everything, Laila. Don't walk away from me... Please.", det fanns bara en människa som skulle få mig att stanna upp och vända mig om. Så jag stannade, drog ett djupt andetag och vände mig om. Han stod hjälplöst rätt upp och ner på gatan. Helt dygnsur och sliten. Han var så sliten och såg precis ut som ett litet barn. Jag kunde inte lämna honom. vem jag än  försökte lura så var det mig själv. Jag var helt hopplöst förälskad i honom. Vad som skulle ske fick ske, jag skulle vara vid hans sida. Jag började springa mot honom och kastade mig i hans armar.
"I'll never leave you..."¸ viskade jag mot hans hud. "Never.", regnet var hysteriskt och jag kunde knappt höra vad Liam mumlade mot mina läppar. Men det spelade ingen roll. Till slut tog jag ett steg bakåt och släppte taget om Liam.
"Go inside. I'll be right back. I just need some air. ", skrek Liam för att överrösta regnet. Jag skrattade lite åt honom och vände mig om för att gå tillbaka in igen med killarna. Men någonstans där i mellan hände något. Det hade blivit lite mörkare och eftersom regnet var så kraftigt att man knappt såg så blev allt som en överraskning.
"No no no no", Zayns ord blandades med en kraftig smäll. Jag stannade upp och stelnade till. Jag visste egentligen svaret på det som nyss hade hänt men jag kunde inte röra mig. Varje muskel i min kropp kändes som cement. Till slut vände jag mig om och började springa tillbaka. Hela världen stod still. Gatan var full med bilar, killarna stod över en kropp som låg på marken, Ame gick fram och tillbaka med händerna över huvudet och Niall stod en bit bort.
"Let me through! Move!", jag trängde mig fram genom folkmassan som börjat samlas. "Liam..", viskade jag och satte mig på huk.
"Never let me go, Laila!", hans ansikte var rödgråtet och blekt. Jag tog hans händer och kramade dem hårt.
"You're cold",
"It's okey, I can't feel so much anyway. But I can feel you. I Love you. A lot", jag nickade och kysste honom om och om igen. Sen började Harry dra i mig bakifrån. Jag tog ett stadigare grepp om Liam och klamrade mig fast vid marken.
"Babe, you have to let him go!", Harrys brustna röst var som en viskning. Jag lät Harry dra iväg med mig och såg hur ambulanspersonal trängde sig fram."I'll never let you go", skrek jag även om jag visste att jag inte skulle få något svar.

Två veckor senare Liams lägenhet:
Jag slängde en smutsig t-shirt i tvättkorgen men ångrade mig snabbt och tog upp den. Den luktade Liam. Några envisa tårar började tränga sig fram och jag torkade irriterat bort dem.
"You can't deny the grief, babe..", Andy stod lutad med ryggen mot dörrkarmen. I handen höll han en låda full med Liams personligheter. Jag nickade och log lite svagt mot honom. "Look what I've found.", han satte sig ner på golvet bredvid mig och jag hoppade lite närmre så jag kunde se. Vi hade städat i Liams lägenhet i snart tre dagar och det skulle förmodligen ta några dagar till. Det var svårt, tungt och fruktansvärt att behöva gå igenom alla hans saker. Jag väntade fortfarande på att han skulle komma inrusande från hallen och krama om mig bakifrån, viska att han älskade mig mer än månen och tillbaka. Men jag visste att det absolut inte skulle hända. Han skulle helt enkelt inte komma tillbaka.

"Look at this one!", Andy gav mig ett foto av två pojkar. En med brunt hår och chokladbruna ögon och en med långt brunt hår och busig blick. Andy och Liam. De kan inte varit mer än 12-13 år på bilden. Jag skrattade lite åt Liam som räckte ut tungan på bilden.
"We were like 13 and ruled that day! My mum drove us to the theme park and we got lost. They called the police but we had such a fun day...", Andy log lite åt minnet. I ögonvrån kunde jag se hur hans ögon tårades. Jag tog hans hand och kramade den. Jag fortsatte bläddra lite bland några andra foton och hittade till slut något som fångade mitt intresse. Det var ett av mig och Liam . Den absolut första bilden på oss. Jag vände så baksidan kom upp där Liam hade skrivit några snirkliga ord: Laila June 3 first girl I've ever truly loved. Det var en av de dagarna då Liam tagit med mig till stranden för att vara ensamma en stund. Vi hade varit borta hela kvällen och bara pratat. Harry och Lou hade kört runt och letat efter oss i timmar och till slut hittat oss sovandes på en filt. Liam hade tagit bilden då jag inte varit beredd så allt mitt hår blåste vilt omkring mig och jag gjorde någon konstig min.
"Ironic, ah? He was going to die anyway...", Andy skakade lite på huvudet och tittade ner på våra sammanlänkade händer. Han kramade min hand igen och jag lutade huvudet mot hans bröstkorg.
"I don't know if I can survive this again..", snörvlade jag. Tårarna rann konstant nu för tiden och jag orkade inte hindra dem när de väl kom.
"Tomorrow will be better.", viskade Andy tillbaka.
"But what if it's not?",
"Then you say it again tomorrow. Because it might be. You never know, right? At some point, tomorrow will be better.", han reste sig upp och tog med sig lådan. Han rotade lite i lådan igen och gav mig sen ett foto. "I think you should keep this one.", sa han och gick ut till köket. Jag satt länge och tittade på bilden. Det var i Birmingham då Liam och jag gick till parken efter att han överraskat mig på jobbet. Han hade sagt att den skulle till fotoalbumet och visst låg den där, fast i mina händer nu. Någonstans inom mig ville jag bara skrika och kasta saker omkring mig. Det fanns ingen chans till att i morgon skulle kunna bli bättre.

Begravning
"You looking good, handsome!", sa jag och kysste Louis på kinden. Han strök mig över ryggen och log lite.
"You ready?", frågade han. Jag dröjde lite med svaret och tog sen hans hand.
"I will never be ready.", vi började gå nerför trapporna och in i hissen. Jag tog en titt i spegeln och blicken fastnade på flickan med den svart klänningen och de blonda lockarna. Hennes ansikte var trött och leendet var påklistrat. Hissens dörrar öppnades och Louis tog min hand igen. Vid bilen väntade de andra killarna, och fansen så klart. Jag orkade inte le längre utan bara satte mig i bilen och bad Paul köra så fort han kunde. Jag ville inte låtsas att allt var bra för jag skulle aldrig vara redo att behöva säga ett till hej då till någon jag älskade.
Bilen stannade utanför kyrkan och Louis klev ut tillsammans med de andra killarna. Jag stannade kvar en stund och tittade ut på den stora vita byggnaden.
"They're waiting for you, sweetie.", Paul öppnade dörren åt mig och jag nickade lite stumt. Utanför tog Harry min hand och vi började gå mot kyrkan. Jag stannade utanför porten och greppade panikslaget om Harrys axlar.
"I can't do this! Not again!", jag flackade med blicken över hans ansikte och sökte svaret i hans ögon. Han kupade sina händer under mina kinder och kysste mig på huvudet.
"I know. But I'll be there for you whatever happens in there. He will be there.", han öppande dörren och jag tog ett djupt andetag.

"Oh honey! Are you okey?", Anne kramade om mig och Harry. Var det verkligen en fråga? Frågade hon om jag var okey? Jag log lite och kramade henne tillbaka.
"Yes I'm fine, thank you. Much better.", sen slet jag mig loss och gick bort till Niall och Louis som stod tillsammans med Ed och gjorde i ordning instrumenten. Bland bänkarna skymtade jag Andy. Han nickade mot mig och vinkade lite diskret. Jag log och vände mig åter igen för att hjälpa de andra. Efter några minuter inledde Ed ceremonin med Give me love och redan då visste jag att jag inte skulle klara av att tala inför alla dessa människor. Tillslut var det ändå min tur och jag gick på darriga klackar upp till mikrofonen. De andra killarna följde tätt efter bakom mig. Jag harklade mig lite och gjorde ett försök till att börja.
"Hi.. m-my", jag vände mig om och tittade lite på Louis. Han tog min hand och Harry den andra. "Hi, my name is Laila Pankford. Some of you may know me as Liam's girlfriend. There was a time in my life a couple of months ago when I thought I was going to lose hope in everything. Then I happened to drop my coffee at a café all 'cause of Liam.", jag skrattade lite nervöst men Louis tryckte min hand och fick mig att fortsätta. "I had the chance to borrow an angel. That angel saved all my days and cheered me up when I was down. He loved me when I least needed it and made me go when I wasn't ready to move. He was always by my side. He lied to protect and he hold me through fears. He used to tell me that I would survive pretty much everything, and I believed him. But Liam, I don't know now. I don't know if I will survive without you. I love you. A lot.", jag steg snabbt av scenen och torkade bort tårarna som börjat rinna. Anne kramade om mig när jag satt mig ner.
"Ehum.. We can't tell you more than that we love Liam. And he knows that. Liam wrote this song a couple of weeks ago.", Zayn avslutade och killarna började spela Moments.

If we could only have this life for one more day
If we could only turn back time

---

Ohhh Gud jag kan inte hålla tbx tårarna längre.. Liam skulle dött av sjukdom och blev ist påkörd och fick en inre blödning igen. Ironiskt eller hur? Det är ett kapitel kvar och det kommer så fort jag klarar av att skriva det. Love you xx