7 år senare

"Du ser helt fantastisk ut, Ame!", suckade jag. Hon log lite svagt åt sin spegelbild och slätade ut sin klänning.
"Är du säker på att håret inte är för mycket?", hon tvekade lite och fortsatte nervöst stryka med händerna över det vita tyget. Jag hade fortfarande svårt att få in bilden av Ame vid altaret, men nu var vi här. Vi hade alltid sagt som barn att det var Ame som aldrig skulle gifta sig. Vi hade fel, nu stod hon inför sitt livs största beslut. Det högg lite i magen vid tanken på att jag kanske aldrig skulle få bära den där vita, fluffiga klänningen och gå med nervösa steg till altaret. Jag torkade bort en tår som envist trillat ner för kinden och log tillbaka åt Ames nervösa ansiktsuttryck.
"Är du säker på det här? Är det en sådan bra idé att ha...", hon avbröt sig själv och tog mina händer. Hon förde mig mot soffan som stod placerad bredvid spegeln.
"Det är bara svårt..", viskade jag och mötte Ames sorgsna blick.
"Jag önskar att jag kunde förstå, men jag har ingen aning.", hon torkade bort en till tår från min kind innan hon tog min hand och tryckte den hårt. "Du är stark.", hon kysste min panna och rättade till min lugg som fallit för mina ögon. Jag skakade lite svagt på huvudet. Jag ville så gärna skrika. Skrika ut alla mina känslor. I hela sju år hade folk gått runt och frågat hur jag klarade mig, hur jag kunde fortsätta gå vidare utan att sluta andas. Sanningen var att det gjorde jag inte. Jag slutade andas samma kväll som han släppte min hand. Varje dag kippade jag efter luft i hopp om att få känna mig vid liv igen.
"Nu får det vara nog. Du ska gifta dig, Ame! Vi kan inte sitta här och tänka på det som varit. Du är hans framtid!", jag ställde mig upp och gick bort till en av garderoberna. Jag plockade fram min lavendellila klänning och ställde mig bakom skynket. Jag hörde hur Ame började plocka i ordning sminket och alla grejer vi haft för att göra i ordning henne. Jag var avundsjuk på henne. Jag kunde verkligen inte förneka det, jag ville också stå vid min älskades sida och säga Ja till evig kärlek. Jag ville också kunna få barn och se dem växa upp. Jag ville att han skulle se dem växa upp.
"Är du klar?", jag drog upp dragkedjan och slängde bak mitt hår på ryggen. Min blick fastnade på den unga kvinnan i spegeln. Hon hade långt blont hår och ett trött ansikte. Den lila klänningen passade och andra sidan riktigt bra, men hon var inte lycklig. Hon var jag och jag var inte lycklig. Jag drog bort skynket och snurrade ut i rummet. Tyget följde min kropp och visade två bruna ben. För första gången på ett tag kunde jag släppa fram ett skratt.
"Ame are you.. Wow...",  Niall slängde upp dörren och avbröt sig själv med att stanna upp. Han lutade sig mot dörrkarmen och öppnade munnen några gånger. "Wow... You two look absolute stunning.", jag log och gick fram till honom.
"Thank you!", jag kysste honom på kinden och drog in honom i en kram. Jag fyllde hela kramen med känslor och kände hur han gav lika mycket tillbaka.
"Are you ready? Starts in 30.", han nickade åt Ame som skakade lite på huvudet och log snett.
"I need to be alone a few minutes, ok?", han kysste henne på kinden och sträckte sen fram handen till mig. Jag tog den och vi gick ut i korridoren ner mot gatan för att sätta oss i bilen. Vi kom ut till huvudentrén och mötte alla fotografer och fans som troget väntade utanför hotellet. Niall tryckte min hand hårdare och trängde sig fram mot bilen som väntade på oss så vi kunde köra direkt till kyrkan där alla andra väntade. Zayn, Jose och Louis var redan i kyrkan och förberedde så att alla kom på plats medan Paul väntade på Ame så Niall och jag kunde åka själva.
"Nervous?", flinade han. Jag mötte hans isblå ögon och tänkte efter.
"No, but scared.", jag lutade huvudet mot hans axel och slöt ögonen.
"You'll be fine. You'll always fine.", han viskade och strök med tummen över min handrygg. Han gjorde mönster och efter ett tag kom jag på var det var för något han gjorde. Han följde Liams initialer som var intatuerade på min hand. Jag stoppade honom och log lite svagt när han förvirrat mötte min blick.
"Show time.", viskade jag när bilen stannade.

Jag mötte Louis blick där han stod på andra sidan om prästen. Han blinkade och log ett underbart leende. I handen höll han James, Harry och Ames 3 åriga son, döpt efter Liam. Han hade ärvt pappas otroligt chokladbruna lockar och smilgropar, men mammas näsa och ögon. Något han ärvt av båda föräldrarna var dock envishet. Han slet i Louis hand hela tiden och bad om uppmärksamhet, Louis försökte hålla masken för att inte börja skratta eller bli irriterad.
"Lolo! Lolo! Lolo!", tjatade den lilla pojken medan han envist fortsatte dra i Louis arm. Zayn kunde inte hålla sig tillslut och tog tag i pojken och slängde han över axeln. James skrattade hysteriskt och tystnade snabbt då Zayn släppte ner han på marken. Han överlät James till Anne som satt på första bänkraden. Jag skrattade lite för mig själv men avbröts av klockarna som började ringa. Portarna öppnades och in kom Harry gåendes i sin svarta kostym. Han hade ett nervöst leende på läpparna och ansiktet var kritvitt. För en kort sekund mötte han min blick och jag mimade Breathe till honom. På något sätt släppte han allt och man såg hur färgen började komma tillbaka i ansiktet på honom. Han gick upp och ställde sig bredvid de andra killarna efter han hälsat på prästen. Folket i bänkarna hann aldrig sätta sig ner förrän Ame började skrida in i sin gräddvita klänning. Hon stannade upp en sekund och tittade rakt på Harry. Hon log och fortsatte gå med huvudet högt. Hon var lycklig. De var lyckliga.
" Do you, Amira Adriane Parker, take Harry Edward Styles to be your husband. To love him through sickness and health. To love him until death tears you apart?", jag såg hur Ame trampade lite nervöst på stället och försökte få saker och ting att gå fortare.
"I do, I do, I do!!! ", hon torkade bort några tårar och satte på Harry hans ring. Harry skrattade lite och de vände sig mot prästen igen.
"Do you, Harry Edward Styles, take Amira Adriane Parker to be your wife, to love her through sickness and health until death tears you..",
"Stupid question! Of course I DO!", prästen log lite nervöst åt Harrys avbrytande men lät honom ta på Ame sin ring.
"I now pronounce you husband and wife. You may now kiss the bride!", Harry kysste Ame ömt medan alla ställde sig upp och jublade. Genom allt jubel hörde jag Louis mest och skrattade åt hans galna dans på andra sidan altaret. Vi gick alla ut till killarnas Stole my heart och jag log varje gång jag tänkte på diskussionen Harry och Ame hade haft när de skulle välja utgångsmusik.

Festen var full i gång ute på en herrgård som Ame och Harry hade hyrt. Vi var cirka 200 personer som varit inbjudna från alla dess olika hörn i världen. Jag satt bredvid Ame och mitt i mot mig satt t.ex. Ed Sheeran och Simon Cowell medan Cher Lloyd satt några rader bortåt tillsammans med Demi Lovato. Det var allt i från kändisar till privatpersoner som Harry och Ame känt hela livet. Det var ett riktigt drömbröllop med tema snö. Allt var vitt med silvriga detaljer. Jag hade de senaste 5 åren jobbat som fest och bröllopsfixare så Ames bröllop hade varit ett självklart val när jag fått förfrågan.
Vi var mitt uppe i maten när Harry sköt ut stolen och reste sig upp. Han klingade nervöst med besticket på sitt vinglas för att få allas uppmärksamhet.
"So... ehm.. as you can see there's an empty chair next to me. Well, he's not here with us tonight. We miss him and he should've been here. This ain't just a wedding, it's a memory of a beloved friend. Over to you Laila.", han satte sig snabbt och lämnade chockat över till mig. Jag blängde surt på honom och han ryckte oskyldigt på axlarna. Visserligen var det detta jag hade förberett mig inför de senaste 3 månaderna och jag var fortfarande inte redo.
"Hi... Well some of you may know me. I'm one of  Harry and Ame's best friends, Laila. Today is a memory of someone really special. A couple of years ago- ", sju år idag för att vara exakt. Idiotiskt nog valde vi Liams dödsdag för att hedra honom med ett bröllop.. " I lost my other half. And I miss him.", jag tog ett djupt andetag och svor tyst åt mig själv innan jag fortsatte.
"The most beautiful people we have known are those who have known defeat, known suffering, known struggle, known loss and have found way out of their depths. These persons have an appreciation, a sensitivity, and an understanding of life that fills them with compassion, gentleness, and a deep loving concern. Beautiful people do not just happen. I miss Liam every day. I think about him when I wake up, go to work, get a text, hearing one of our songs and even when I'm asleep. He should've been here today. And I'm sure he is. And he's proud of you, Harry. He's proud of all of you. For Liam, Ame and Harry. Love never dies!", jag höjde mitt glas och vi skålade. Jag mötte Louis blick över andra sidan bordet och han log ett stolt leende.

Jag smet ut en stund för att rensa tankarna innan efterätten. Jag hade gjort det. Jag hade för första gången sen begravningen pratat om Liam inför flera andra. Jag log lite åt tanken och andades till slut ut. Den varma sommarvinden svepte fram och smekte min hud. Det var en riktigt fin plats som de hade hyrt. Visst hade vi fått åka någon timma men det hade det absolut varit värt. Stora gröna ängar och en liten sjö precis nedanför herrgården och några hagar med hästar. Lugnt och fint.
"There you are!", Harry stack ut huvudet och stängde sen dörren bakom sig. "Are you okey?", han satte sig bredvid mig på en av stenbänkarna som fanns på balkongen. Jag lutade huvudet mot hans axel och suckade tungt.
"I'm so proud of you, Harry.", han tittade chockat på mig. Jag skrattade lite och tog hans hand. "You make Ame so happy, do you know that?", han nickade och en lätt rodnad spreds på hans kinder.
"I asked if you're okey...", han kysste mig mjukt på min panna.
"I don't know. I made it. I miss him. I still love him. Every day is a struggle.", han tittade sorgset på mig och nickade. Det gick en minut eller två under tystnad. Vi bara satt och tittade ut över ängarna och nöt av varandras sällskap. Harry avbröt plötsligt tystnaden. Han satte sig till rätta och gjorde så vi tittade ansikte mot ansikte.  
"Can I ask you a question?", jag nickade lite osäkert. "When did you know you were in love?", jag hade inget svar på den frågan. Det hade inte varit något speciellt ögonblick. Mer som ett uppvaknande.
"You go from being asleep to the space between dreaming and awake and then into consciousness. It's a slow process but when you're awake, there's no mistaking it. There was no mistaking that it had been love.", sa jag och mötte hans blick. Han nickade lite och fortsatte sen titta ut över ängarna.
"Why? Are you having second thoughts?", sa jag och flinade åt honom.
"Never.", svarade han och knuffade till mig lite lätt.

"So I was thinking about namningour baby Joseph!", Louis och jag gick hand i hand genom parken. Solen höll på att gå ner och Louis och jag var på väg bort från festen. Anledningen till varför jag hade valt ut just den här herrgården åt Ame och Harry var egentligen av personliga själ. Men det visste ingen förutom Louis. Så vad hände med One Direction? Killarna fortsatte en tour utan Liam mest för att hedra honom men under deras egna namn. De kom alla överrens om att de inte kunde fortsätta utan honom så i början lades all fokus på deras egna karriärer. Louis och Niall blev låtskrivare på heltid medan Harry och Zayn fortsatte med sången. Fast efter några år insåg de att de inte kunde jobba utan varandra så de slogs ihop igen. Nu gjorde de allt för att hedra Liam. Jag ville själv aldrig se dem någon annanstans än på scenen tillsammans.
"Come on, Lou! NOT Joseph! Besides, our children would look ugly. You're nose is terrible!", skojade jag. Han låtsades se sårad ut och släppte chockat min hand.
"My nose is beautiful. Yours ugly.", han puttade till mig igen och tog min hand. Jag kramade den och han besvarade med ett till handtryck.
"You did great in there...", jag suckade lite men förstod vad han menade.
"I'm okey if that's your question.", svarade jag. Jag började bli lite trött på deras frågor. Även om de bara menade väl.
"Promise me you'll always remember: you're braver than you believe and stronger than you see and smarter than you think.", jag tittade in i Louis' blåa ögon och fylldes av hans kärlek.
"Thank you, Lou. I love you so much!", jag karamde honom hårt. Skickade all min kärlek in i kramen och kände hur han besvarade den. Han visste hur mycket jag älskade honom. Vi fortsatte gå genom parken tills vi kom fram till en av sjöarna som låg i närheten till herrgården. Jag såg honom på långt avstånd . Han bar en blå skjorta med jeansshorts och hade håret slarvigt bakåt. Långt och blont som vanligt. Han borde verkligen klippa sig tänkte jag. Han stod med händerna i fickorna och tittade ut över det spegelblanka vattnet.
"I guess there's here I leave you two alone.", Louis kysste mig bakom örat och började sen gå tillbaka mot festen. Jag tog av mig mina klackskor och började gå barfota bort. jag studerade honom lite till. Han hade blivit betydligt brunare sen sist, kanske varit utomlands, och han hade en ny tatuering på baksidan av höger benet. Jag gick fram och tog hans hand, kramade den hårt och vi stod så ett tag.
"It's been another year.", sa han tillslut.
"It,s been seven years, Andy.", svarade jag. Solen var nästan helt nere nu. Den höll sig envist kvar över trädtopparna.
"Feels like forever", jag nickade. Det kändes som en evighet. Och det skulle kännas så resten av livet. "So where have you been?", vi gick bort till en av bänkarna. Jag satte mig nära honom och han la armen runt mina axlar.
"You know, here and there. Dancing and living.", han blinkade med ena ögat. Redan efter första året Liam försvann så förvsann också Andy. Han skickade kort och ringde mig i bland. Egentligen hade vi ingen aning om vart han var. Han kom ibland när jag fyllde år, James dop och nu på Harrys bröllop. Annars så var han borta och det var alltid samma svar varje år: Here and there. Dancing and living. Antingen ville han bara glömma allt eller så var han inget vidare bra på att tackla den smärta vi alla hade inom oss. Detta kanske var Andys sätt att behandla sorgen.
"You never change, do you?", skrattade jag. Han skakade lite på huvudet. "You can't deny the grief, babe!", flinade jag.
"I knew it would backfire me...", viskade han.
"It feels like he's just a memory now...", sa jag. Det började bli lite kallt. Jag kröp närmre Andy och hand drog mig tätare omkring sig. Hans långa hår kittlade mig i ansiktet.
"A memory is a beautiful thing. It's almost a desire that you miss.",
"You always know what to say.", suckade jag. Han visste alltid. Under alla dessa år peppade han mig med sina tankfulla ord och meningar. "I miss you. Come home.", jag tittade bedjande på honom.
"I'm not finished yet. Soon, love.", sa han och reste sig upp. "So I guess I see you next year as always?", han kramade om mig.
"Same place, same time as always. I will miss you.", jag suckade. Kände hur tårarna brände.
"You'll survive. You always survive.", han kysste mig på huvudet och började gå bort till parkeringen. Han var på väg mot nya äventyr. Andy kanske var rätt; i morgon skulle bli bättre. 

Och jag gråter floder! Jag har avslutat Who's that girl. Helt otroligt! Vilken resa det har varit :) Tusen tack för att ni har varit med. Hoppas ni inte varit alltför trötta på min kassa uppdatering de senaste månaderna. Nu tar vi nya tag för den nya novellen om Harry! Innan jag kan fortsätta vill jag dock ha en utvärdering. Svara på några frågor som jag har i kommentarsfältet så blir jag glad. Detta kommer hjälpa mig så mycket senare inför nästa novell. Tar bara några minuter!! 

1. Vad var bäst/sämst med WTG?
2. Vilken var din fav. karaktär, varför?
3. Vilken karaktär tyckte du minst om, varför?
4. Vad kunde jag som författare gjort bättre?
5. Vilket kapitel var bäst?