Zayns perspektiv - Dallas, Texas, 1 vecka senare
Jag sprang ut med killarna bakom scenen. Våra skratt överröstades av fansens skrik och vi fortsatte springa mot ombyteslogen. Jag slet av mig min vita skjorta och log mot kameran som seglade förbi oss alla fem. Nicki, vår kostymör,  räckte mig Louis' randiga tröja och jag stack i armarna och trädde den över huvudet samtidigt som jag sparkade av mig de svarta lackskorna.
"Looking hot like the sunset!", flinade Harry i spegeln och gjorde en hair flip. Jag skrattade åt honom och sköt upp dörren till toaletterna. Vi hade några låtar kvar och nästa skulle vara Torn.
"4 minutes, boys!", en av killarna "med koll" skrek på oss och vi började förebereda oss för att springa ut igen. Först var jag tvungen att titta mig i spegeln en sista gång så jag gick fram till den stora spegeln på toaletten. Plötsligt hör jag hur någon hostar och gör en till kraftansträngning för att få upp det som är i halsen. Jag går fram till ett av båsen och skjuter upp dörren.
"Liam? Are you okey, bro?", jag tittar oroligt på Liam som sitter på toaletten med en bit papper i handen. Han ställer sig upp och slänger pappret i soptunnan bredvid sig.
"Nothing's fine I'm torn", sjöng Liam och klappade mig på axeln medan han trängde sig förbi mig. "Let's break some hearts out there with our amazing voices! You coming?", han stannade upp och tittade på mig med ena ögonbrynet höjt. Jag skakade på huvudet.
"Just a minute, I'll be right back..", svarade jag. Liam ryckte på axlarna och gick ut med dem andra killarna. Jag vände mig snabbt om och tog upp pappret som Liam hade hållit i och vecklade upp det. Blod - igen.

Vi var tillbaka på hotellet och vi var helt slut allihopa. Paul var själv så trött att han hade släppt oss i lobbyn och själv gått till restaurangen. Niall följde tätt efter Paul medan vi andra gick mot hissarna. Vi var alldeles för trötta för att orka prata med varandra så vi stod alla fyra lutade mot hiss speglarna och slöt ögonen medan hissen åkte de 10 våningarna upp till våra rum.
"See you tomorrow!", Louis viftade med handen och tog med sig Harry in på deras rum. Jag och Liam öppnade sakta våran dörr och nästan släpade fram våra fötter fram till sängen. Jag slängde mig ner och borrade in ansiktet i kudden. Liam gjorde det samma med en djup suck. Jag reste på mig och stödde min kropp på mina armbågar. Liam vände blicken mot mig.
"One week.", sa han och suckade igen. Jag nickade. Jag visste hur svårt han hade det. Han saknade henne varje minut, varje sekund, varje andetag. Jag saknade Jose med, men vi hade ett lite mer avslappnat förhållande om man säger så. Folk visste att vi var tillsammans men ändå så kändes det i bland som om vi bara var vänner. Det var inte alls som förhållandet Liam och Laila hade eller Ame och Harry.
"We have to get some sleep. Going to San Diego tomorrow.", Liam reste sig upp och gick in på toaletten. Han hostade några gånger. Jag suckade och slängde mig på sängen igen.

Lailas perspektiv, London
"Så, är du nervös?", jag tittade på henne. Vi satt i lägenheten mitt på golvet med varsin B&J och Vouge. Jag nickade på huvudet.
"Ja, lite... Vi har inte varit ifrån varandra så här länge någon gång. Jag saknar honom så de gör ont, Ame!", suckade jag och stack ner skeden i min glass. Hon nickade lite och stoppade in en browniebit i munnen.
"Jag vet hur du känner. Jag saknar Harry så det värker i hela kroppen. Jag är så avundsjuk på att du får följa med Andy. Visserligen skulle jag aldrig stå ut med e så lång flygresa som till LA med honom, men jag vill vara med Harry. NU!", hon suckade lite och sträckte på fötterna.
"Du åker tillbaka till Italien snart eller?", hon skakade lite på huvudet så hennes mörka lockar lossnade från tofsen.
"Nej, jag har bara inte tid. Jag måste fixa på jobbet, det krisar lite med folk nu.", svarade hon besviket. Jag tog hennes hand och kramade den försiktigt.
"Hur ska du klara av Andy i så många timmar, i 4 hela dagar dessutom?", skrattade hon. Jag visste själv inte svaret. Andy hade glatt hämtat upp mig från tåget för någon vecka sen och vi hade umgåtts ganska mycket innan Ame kom hem. Jag hjälpte honom då och då på hans företag, dvs. jag styrde upp allt och fick ordning på o ordningen.
"Jag vet inte... Jag vet inte.. Han är ju som han är!", vi skrattade en stund åt Andy innan vi ställde in glassen och la oss i soffan för att se en film. Det regnade ute så vi kunde inte göra så mycket annat under dagen. Jag tänkte en stund på Liam, han och killarna sov förmodligen nu. Jag ville bara ringa honom och säga hur mycket jag saknade honom.

Ja... Nu börjar det dra ihop sig :) Är lite nyfiken på vad ni tror? Hur TROR ni att den kommer sluta??