Zayns perspektiv
Jag vaknade av Liams hostningar på morgonen. Klockan var inte mer än halv fem. Jag suckade och gnuggade händerna över ansiktet.
"Liam come on!!! For how long are you gonna hide this for me?",  jag kastade benen över sängkanten och gick fram till Liam. Han sov fortfarande. Jag ruskade honom lite lätt och såg hur han sakta började öppna ögonen.
"What..?", han gäspade och tittade på lakanet som var fullt av röda blodprickar. Han la sig ner i sängen igen och tittade trött på mig. Jag gick bort till min säng igen och råkade snudda vid Liams panna.
"Liam! You're hot like a fire! Are you ok?", dum fråga. Klart han inte var ok. "You need a doctor. I call Paul!", Liam ställde sig snabbt upp och vacklade tillbaka till sängen.
"No! Please, Zayn! I'm Okey, I promise!", han sträckte sig förtvivlat efter mig men jag tog mobilen och gick ut ur sovrummet och bort mot korridoren. Jag ringde Paul som inte alls var så glad över att bli väckt så tidigt. Jag gick snabbt tillbaka till Liam som satt och spottade.
"Don't you understand that something's wrong?", sa jag med gråten i halsen. Jag hjälpte honom upp och klädde snabbt på oss innan Paul kom förbi med de andra killarna. Vi satt tysta på vägen till sjukhuset. Ingen sa något, eller rättare sagt ingen vågade säga något. Jag skämdes. Jag borde verkligen ha sagt något tidigare. Jag anade ju att något var fel. Paul var mer arg, han kramade hårt om ratten och svängde in på akuten. Vi hjälpte Liam ut ur bilen och småsprang in.
"Liam Payne!", sa Niall och vi skickades vidare till ett stort rum med kala, vita väggar. Liam följde lydigt med en kvinnlig läkare och några sjuksköterskor.

Vi hade suttit i timmar. I alla fall kändes det som timmar. Niall satt med en stor baguette i handen, medan Louis och Harry var i kafeterian för att köpa mer kaffe. Jag satt lutad mot väggen. Om Liam inte var okey så visste jag inte vad jag skulle göra. Plötsligt kommer Liams läkare ut från rummet och börjar gå med raska steg mot mig. Jag reser mig snabbt upp och tappar nästan balansen av iver. Jag försöker tolka hennes ansiktsuttryck men hon är helt neutral - visar inga som helst känslor. Jag antar att det är det läkare får lära sig - att vara helt neutrala.
"Liam Payne's family?", frågar hon och bläddrar i journalen.
"Friends and security guard.", svarar Paul och hon nickar lite ointressant.
"Shall we sit down?", hon börjar gå mot väntrummet med några bord och stolar. Utanför har solen gått upp helt. Det börjar bli allt mer liv och rörelse på parkeringen och fler och fler människor går igenom huvudentrén. Fler kommer ut - en del med bra nyheter, andra med dåliga. Jag rycktes ur mina tankar när Harry och Louis kom tillbaka och gjorde oss sällskap.
"So, Mr. Payne has gotten high fever and he coughs blood, right?", hon fortsatte att bläddra i sina papper och tittade på oss över sina glasögon. Alla tittade tillbaka på henne helt oförstående. Jag svalde klumpen som vuxit i halsen och tog mod till mig.
"Yes that's right. Like a week now, I think.", sa jag och hon nickade. De andra vände sig mot mig.
"And you didn't tell us?", sa Louis upprört. Han ställde sig hastigt upp så stolen ramlade baklänges. Harry tog Louis hand och drog ner honom på stolen bredvid.
"Calm down...", sa han lugnt.
"Calm DOWN? They've been keeping something hidden from us, Harry! We're brothers.", Louis suckade och jag såg hur en tår trillade nerför hans kind.
"I'm sorry. He didn't know I knew something and I don't know why I didn't tell you guys... I'm so sorry..", viskade jag.
"You're on tour, I guess?", avbröt Liams läkare. Niall nickade. "I want to keep him here today but he has to visit a hospital two times a week for controls. He's awake now and it's the room over there.", hon pekade på rummet hon hade kommit ut från. Vi reste oss alla 5 snabbt och var på väg mot dörren då hon stoppade oss.
"Can I speak to you Mr?", hon pekade på mig och jag vände mig om.

Liams perspektiv
Alla killarna satt på varsin stol vid min säng. De tittade oroligt på mig och jag vågade inte möta deras blick. Jag visste att dem var besvikna på mig.
"Why Liam..?", Niall suckade och la ansiktet i händerna.
"I didn't... I didn't want you to be worried for nothing.", viskade jag. Louis slog knytnäven i sängen. Han försökte hålla masken men jag visste att det gjorde ont.
"You didn't want us to be WORRIED?" Liam, what the hell? This isn't nothing, this is seriously!", han nästan skrek ut orden.
"Does she know?", Harry tittade upp från sitt knä och spände blicken i mig. Jag visste hur mycket han brydde sig om Laila. Jag skakade på huvudet.
"No. But she'll find out sooner or later. Let's just tell her that I've been sick a lot lately. And the fans as well.", sa jag.

Dagen efter hämtade Paul och killarna mig på parkeringen. Jag var trött, jätte trött. Varje muskel i min kropp vägrade lyssna. Jag steg försiktigt in i bilen och vi började köra mot San Diego.
"No jumping tonight, Liam!", Paul höjde ett varnande finger. Jag nickade. Plötsligt känner jag hur mobilen börjar vibrera. Laila.

Lailas perspektiv
Jag slog Liams nummer en gång till. Varför svarade han inte? Harry hade inte svarat på flera timmar han heller. För varje minut som gick blev jag allt mer nervös. Tänk om det hade hänt dem något? Det måste vara Liam. Alla killarna utom Liam hade varit med på bilden som var tagen utan för sjukhusets entré i Dallas.
"Liam.", jag kände hur tårarna trängde fram. Snabbt förvandlades glädjen till ilska.
"WHY haven't you guys answered my phone calls or texts?", jag skakade. "Why are you at the hospital?"
"Calm down, honey. I'm fine. I woke up last morning feeling very sick and then the boys drove me to the hospital. I've been sick a lot lately. Sorry, I didn't tell you!", jag hörde dem andra killarna i bakgrunden och Pauls stränga stämma för att få dem att lugna ner sig.
"You promise? Nothing's wrong?", jag satte mig lättat ner på sängen och drog en suck. Han dröjde lite med svaret.
"Ye-yes. I promise! Can't wait to see you!", svarade han.

Oj oj oj... Nu börjar det dra ihop sig! Fick en kommentar som undrade om Liam hade cancer: så mycket kan jag avslöja är inte sant. Det vore tråkigt. Och nej; Laila kommer inte bli med barn. Cancer och barn läser jag typ om i varenda novell: och min är inte som alla andra :) Tycker iaf jag.. Haha

Nu kommer det se ut så här:
Onsdag: Kapitel
Torsdag: Kapitel
Fredag: Kapitel 
Lördag: Kapitel (tidsinställt, åker till skåne)
Söndag: Kapitel (tidsinställt) 
Måndag: Ev. ett kapitel (tidsinställt i så fall)
Tisdag: Ev. kapitel (tidsinställt) 
Någon gång V.29: Le grand finale!