Who's that girl? - Kapitel 56
"You promise? Nothing's wrong?", jag satte mig lättat ner på sängen och drog en suck. Han dröjde lite med svaret.
"Ye-yes. I promise! Can't wait to see you!", svarade han.
"Yeah, I'm okey! Don't worry about me, sweetie. I just need to go on controls sometimes. I miss you!", Harry skrek i bakgrunden på Louis. Paul skrek tillbaka och Niall klagade om hunger. Allt verkade vara som vanligt. Jag nickade lite och svalde.
"Okey! Get better, honey. I miss you too! See you in a couple of days.", vi la på. En orolig klump växte sig starkare i magen. Skräp dig! Han sa att allt var okey!, tänkte jag. Jag skakade av mig dem dåliga tankarna och gick till sovrummet för att klä på mig. Det regnade även idag och det skulle det förmodligen göra av veckan också, så på ett sett skulle det vara mer än skönt att komma iväg från London. Ame var på jobbet, hon hade fått hoppa in ännu tidigare än beräknat så jag var helt ensam i lägenheten. Jose skulle komma hem om några dagar så snart var vi alla tillsammans igen. Bara ett litet tag till killarna skulle komma hem till London. Det skulle jag klara.
Jag gick in i duschen och tvålade in mig noga och rakade omsorgsfullt mina ben efteråt. Jag lät håret ha en mjuk inpackning medan jag klädde på mig och sminkade mig innan jag sköljde ut det för att gå och äta frukost. Min blick fastnade på min spegelbild när jag passerade hallspegeln. Mitt blonda hår började blekna ordentligt i topparna men slingorna jag hade gjort för ett tag sen kunde fortfarande inte dölja den ljusbruna färgen jag hade färgat håret i för några månader sen. Lockarna hängde envist ner över axlarna och fortsatte ner en decimeter under brösthöjd. Jag syndade topparna och suckade. Det hördes en lätt knackning på dörren och någon sekund senare rusade Andy in i lägenheten.
"What'd up?", han slängde sig i soffan och tog en av tidningarna från bordet - Vouge. Han grimaserade lite ogillande mot tjejen på framsidan (som förövrigt var en svensk modell). "You actually read those magazines?", han slängde upp fötterna på soffbordet.
"Yes! Why are you here, Andy?", jag tog tag i hans fötter och drog ner dem till golvet. Han blängde surt tillbaka.
"Hey!", han satte armarna i kors och jag satte mig bredvid. "I thought we could have a little one o one talk, you know girl!", sa han och blinkade. Jag kastade en kudde på honom.
"Seriously, Andy! How can Liam be friends with you...", suckade jag.
"Seriously, Laila! Liam told me his girlfriend doesn't have a job. So this awesome guy - ", Andy pekade nöjt på sig själv. "knows another awesome guy who needs a beautiful girl like you. I'm awesome!", han smackade nöjt med läpparna och reste sig upp. Han tittade på mig och räckte sin hand.
"What?",
"You comin?", han slet upp mig från soffan och vi gick ut i hallen. Vi gick ut i det regniga vädret och satte oss i hans bil. Andy körde en bit in i Londons centrum och stannade efter några minuter utanför en liten restaurang. Utanför stod en kille jag mycket väl kände igen.
"Mazz? Seriously, Andy.. Is Mazz your "awesome guy"?", jag knäppte loss bältet och följde med Andy.
"Hey! What's up?", Mazz log med hela ansiktet och vi gick in till restaurangen. Kocken, servitörerna och tjejen i receptionen presenterade sig och alla verkade riktigt trevliga.
"You need a job? I've heard that you've been working at a restaurant before.", jag nickade och skakade den gamle mannens hand. Han ägde stället och sökte efter nya "fräscha fläktar" bland serveringen.
"Yes, I worked at an Italian restaurant in Birmingham, sir!", Andy lämnade mig ensam med Gregor och gick till baren för att köpa sig något att äta.
"Then I think you're perfect. Can you start tomorrow?", jag skulle precis öppna munnen och säga att jag skulle till LA om några dagar men Gregor han före. "I know. Start tomorrow and you can come back after your holiday!", svarade han och blinkade. Jag tackade chockat och några minuter senare lämnade vi restaurangen med två chicken cheese bolognese och ett stort leende på läpparna (Andy log mest åt maten). Vi satte oss i bilen och körde mot Starbucks.
"How can I thank you enough, Andy?", jag tittade på honom och såg hur ett leende spred sig på hans läppar.
"Making my boy happy is enough, sweetheart", svarade han och skrattade.
Nu är 56 uppe! Det blev ju som sagt inte som jag ahde tänkt det nu med kapitel i helgen. Jag åker iväg 5 dagar nu så jag vet inte om jag ska ställa in några (har inte hunnit skriva). Kanske skriver jag 2 till idag och då kommer jag skrida ut dem under dessa dagar. Hoppas ni förstår!
sååååå jäääkla braaaaa!