Liams perspektiv:
"Are you nervous?", hon log sitt underbara leende som fick hela min kropp att skaka. Utan henne visste jag verkligen inte vad jag skulle göra. Hela min värld skulle rasa samman om jag förlorade henne. Jag var förlorad och förstörd - i henne.
"Nope, it's just the regular controll", jag skakade på huvudet. Lögn, Liam. Du är vettskrämd.
"So everything's fine then?", jag tog hennes hand och nickade. Lögn nummer två, Liam.
Vi gick in genom huvudentrén och vidare upp till våningen för specialisering av inre organ. I väntrummet väntade redan min läkare. En ung tjej i 30 års ålder med rött, tjock hår som satt i en knut. Hon hade sina svarta glasögon på nästippen och bläddrade fundersamt i papperna.
"Ah, Mr. Payne!", hon skakade lätt min hand och vände sig sen mot Laila. "You must be Miss Pankford", Laila nickade och tog Dr. Evans bleka hand.
"Shall we?", Dr. Evans började gå mot patientrummen. Jag vände mig om mot Laila som var på väg efter henne.
"You can wait here, babe. It won't take long!", jag kysste henne mjukt på hjässan innan hon satte sig ner och tog en tidning från bordet.

Dr. Evans kontor var litet med kala, vita väggar som var fulla med fotografier på släkt och vänner. På en kortsidan stod en stor bokhylla med hennes patients journaler och massa böcker. Jag hade varit här tre gånger tidigare så jag satte mig vant i stolen mitt emot hennes skrivbord. Hon satte sig ner och började bläddra igen i mina papper.
"I don't understand...", muttrade hon och flyttade glasögonen allt längre ut på nästippen. "And you've never been to a doctor before with this?", hon pekade på sina papper. Jag svalde klumpen i halsen.
"Never. I've never had more than colds or the flue.", jag ryckte på axlarna och försökte minnas senaste gången jag var på ett sjukhus. Jag hade aldrig varit inlagt eller varit sjuk allvarligt. Något ben hade väl brutits och varit tvunget att gipsats någon gång när jag var 10 men det var allt.
"D'you still have problems with your condition?I mean, you get tired during your conserts, don't you?", hon fäste mig med blicken och verkade leta efter svaren i mina ögon.
"Yes.", jag svarade kort. Jag kände mig obekväm med hennes frågor och ville helst bara gå ut här i från. Det blev en lång tystnad mellan oss och Dr. Evans spände fortfarande blicken i mig. Helt plötsligt slog hon ihop journalen och reste sig upp.
" I don't want to push you, Mr. Payne -",
"Liam...", muttrade jag. Jag hatade att bli kallad Mr. Payne. Det lät så vuxet och tråkigt.
"But you have to tell someone. I know that no one knows about this.", jag ryckte till. "Don't worry. I can't tell anyone unless you give me permission to do it, but that girl out there.", hon pekade på dörren. "And your family, your best friends and your fans, you gotta tell them. You owe them that. 'Cause they love you.", hon släppte mig inte med blicken. Fasen! Hon gav mig verkligen dåligt samvete. "I'll send your journal to Phoenix this weekend and they'll call you for the next meeting. Good luck and take care, Liam!", hon gick fram och skakade hårt min hand. Hon släppte fram ett litet leende innan hon försvann ut genom dörren och lämnade mig ensam kvar i det som förut verkade vara ett mysigt kontor. Nu var jag ensam kvar tillsammans med en bunt tankar att utreda.

Några dagar senare, Los Angeles konsert, Zayns perspektiv:
Jag var redo. Vi var redo. Los Angeles var redo för oss. Jag hoppade runt lite på stället och drog några djupa andetag.
"Nervous?", flinade Josh. Jag gjorde tummen upp mot honom innan han klev ut på scenen och gjorde sig redo. Laila stod en bit bort och pratade med Liam. Det var deras sista kväll tillsammans här i LA. Jag skulle sakna henne och Andy. Som tur var hade vi bara två veckor kvar i Nordamerika innan vi fick komma hem och ha ett break.
"Zayn!", Nialls röst avbröt mina tankar. Jag skakade lite lätt på huvudet och Niall började skratta.
"Sorry, man. Let's do this!", musiken drog igång och sen sprang vi alla ut på scenen.

"I need to rest...", pustade Liam. Han stod med händerna på låren och försökte hitta luft. Jag gick fram och rätade upp honom.
"But we need to o out now.", vi hade bytt om för andra akten och skulle ut vilken minut som helst.
"Go out without me... Niall can sing my part. I NEED to rest during this song. Up All Night is too much jumping, you know.", han slängde sig i soffan och drog djupa andetag. Jag drog med mig de andra killarna som slängde oroliga blickar mot Liam.
"Come on, let's go! Niall, you're Liam!", Niall nickade och vi sprang ut till den fullsatta arenan.
Efter Up All Night kom Liam utspringandes, glad och ganska pigg. Han agerade som om ingenting hade hänt. Allt jag gjorde var bara att sucka och skaka på huvudet. De andra killarna tog emot Liam och började hoppa och stoja. Om dem bara visste...

Lailas Perspektiv
"I don't wanna go home...", jag kastade surt ner en topp i min resväska. Andy skrattade lågt från andra sidan rummet medan han omsorgsfullt vikte ner sina tröjor i sin väska. Jag satte mig ner på vår dubbelsäng och studerade honom. "I really don't wanna go home, Andy...", viskade jag. Jag kände hur sängen sjönk ner bredvid mig och nästa sekund drog Andy ner mig i sängen.
"He'll be fine and you'll see each other soon!", svarade han och rufsade om mitt hår.
"Yeah yeah.. Whatever..", suckade jag och fortsatte packa.

Några timmar senare stod vi alla 7 på flygplatsen. Killarna följde oss så långt det gick men till slut var vi tvungna att skiljas åt.
"I will..-", började Niall medan han kramade om mig.
"Don't you dare continue that sentence...", viskade jag varnande. Niall skrattade åt mig och vi drogs isär av Zayn.
"Bye Baby..", han kysste mig på hjässan och drog in mig i en kram. Det tog inte lång tid innan jag drogs ifrån Zayn heller. Harry slängde sig runt min hals och borrade in ansiktet i min halsgrop.
"I don't like leaving you alone on that flight...", sa han och böjde upp huvudet. Jag tittade in i hans gröna ögon och det var min tur att skratta.
"Hey! I'm on that flight , you know!", sa Andy förnärmat och jag himlade med ögonen.
"Are you crying, Harry?", jag torkade bort en tår som envist trillat ner för hans kind.
"Nooo...", han vände generat bort sitt huvud och torkade ögonen.
"Aww, my husband's crying!", tjöt Louis och drog in Harry i en kram. Jag sprack upp i ett leende. Detta var första gången på hela min resa som jag sett Louis visa humor. Han hade varit tyst nästan hela resan. Jag kunde till slut inte längre hålla mig utan slängde mig i famnen på Louis. Han stod stelt med armarna hängandes vid sidan av kroppen. Jag gav mig inte. Vi var inte ovänner men jag visste hur obekväm han kände sig med Liam som tittade på. Efter någon minut slappnade han av och slog armarna om min midja. Jag kände hur tårarna till slut började rulla nerför mina kinder. Louis' t-shirt blev blöt men det struntade jag i. Jag tog ett steg bort från honom och strök med handen över hans kind.
"You'll be fine, baby sis!", skrattade han och drog bort min hand. Jag kunde inte låta bli och le tillbaka.
"I'm sorry we haven't talked so much the last week..", började jag men avbröts av Louis.
"We're fine.", sa han bara och log igen.
"Okey, my turn!", Liam drog bort mig från Louis och jag kramade även honom länge, länge.
"I'm not gonna say good bye, you know.", varnade jag honom när han tillslut släppte mig från kramen.
"I know. You never say good bye, only "see you soon" good byes", sa han och himlade med ögonen.
"See you soon is not a good bye...", muttrade jag. Han stannade upp och log ett stort leende mot mig. Jag ställde mig på tå och kysste honom mjukt. Han smakade salt av mina tårar.
"You have to go now..", log han mot mina läppar.
"You want me to go?", svarade jag.
"Never.", skrattade han. Jag tog mina väskor och släppte till slut Liams hand. Jag gick mot gaten och precis innan jag gick igenom kontrollen vände jag mig om.
"I will miss you!", mimade jag. Andy tog min hand och vi började vår resa hem.