Tidigare i Who's that girl?: "Maybe it's the right thing to do..", sa jag. Efter en stund s tänkande hade jag bestämt mig. "I'll meet you on Wednesday at the airport!", sa jag och slängde på luren innan Louis han svara. En minut senare fick jag ett sms av honom:

"Thank u for everything! Good luck, Romeo! xx"

Louis perspektiv Måndag London:
Liam hade lagt på utan att jag hann säga emot honom. Fast och andra sidan hade det varit min idé. Något som oroade mig var det som Liam hade sagt: I don't care if you're in love with her. Just promise to take care of her if I'll be gone someday!
Jag visste att Liam hade dåligt samvete och ville bli sams med mig och jag var också medveten om att han egentligen brydde sig om jag älskade Laila på ett annat sätt än vän, vem skulle inte det? Men hon skulle alltid vara min bästa vän hur Liam än beteddes sig. Jag oroade mig mest för "Just promise to take care of her if I'll be gone someday!". Vad hade Liam menat?
"Who was it?", sa Harry och stack in huvudet i mitt rum.
"Liam..", sa jag lite chockat. För visst var jag lite chockad över att Liam hade ringt mig. Vi hade bråkat i flera veckor.
"Finally! Are you two okey now?", sa han och vi gick in i köket. "I'm so hungry...", fortsatte han och gick mot kylskåpet. Han vände sig sen besviket mot mig.
"Yeah.. We're okey..", log jag och gjorde tummen upp. "Nothing to eat?", flinade jag.
"I hope we have pasta and some meatballs in the freezer...", mumlade Harry och jag öppnade frysen. Vi började laga till en enkel middag åt oss.
"I just need to make a call...", sa Harry och viftade med mobilen. Jag nickade och fortsatte blanda i pastan.

Lailas perspektiv, Måndag, Birmingham,
"And you didn't tell me anything about it, huh? How could you do that? I mean it's a pretty damn risk not tellIing me when  it's all over the news!", pappa var nog egentligen inte jätte arg utan mer besviken på mig.  Jag började pilla på en utav dom trasiga hålen jag hade på mina shorts, och jag  lyssnade lite vagt på vad han hade och säga.
"Laila?! Are you even listeneing?" När han inte fick något svar fortsatte han i samma lugna tonläge.
" You know how I knew?... Because of a magazine." Han slängde fram tidningen framför mina ögon och jag hade inte behövt slita blicken från mina shorts för och förstå att det var mig och Harry på framsidan.
"Peter, give her some time to explain, I`m sure there´s a reason why she didn´t tell you in the first place", Anne log mot mig och jag var glad för det stödet jag fick, men ändå så kunde jag inte hjälpa och känna mig skyldig till varför jag inte hade berättat  det för min pappa före pressen.
"Dad, I´m sorry I didn´t tell you, I really am. But..I guess I was just scared." Jag suckade djupt och sträckte mig efter väskan som hängde slarvigt på köksstolen.
"Sweetie, I made you some coffee" Anne hällde upp rykande hett kaffe i en mugg och jag tog tacksamt emot den.
"Thanks...but I really have to get going" Pappa tittade frågande på mig. "work" mimade jag och pustade ut.

När jag hade kommit en lång bit på vägen så kände jag stora droppar landa på mitt huvud och solen började skymmas av stora svarta moln.
"That´s just..brilliant"
Jag undrade vad Liam gjorde nu, förmodligen träffade han fans, tog bilder, skrev autografer...det vanliga. Tänkte han på mig? Eller förträngde han mig helt?
 Och här var jag på väg till mitt jobb i en stad där jag knappt hade några vänner kvar. Jag började tänka på hur mycket jag saknade Harry, hur han fick mig att le och glömma världen för ett tag.  Och ju fler dagar det gick då han inte ringde började jag tänka på att jag kanske skulle ta första steget att ringa och reda ut saker och ting, Harry var trots allt det enda jag hade kvar.
Jag öppnade dörren och fick syn på en hel drös med okända ansikten. Jag drog in doften av färsk pasta och tomatsås och förstod genast vem som stod i köket.
"Buongiorno, tesoro" Pablo log ett stort leende där en hel rad av kritvita tänder syntes. Jag viftade med handen och steg sedan in i det kalla omklädningsrummet.

"Laila?...Laila, are you ok?" Jag tittade upp och fick syn på Alice, min enda vän på restaurangen. Bordet som jag hade torkat var helt fullt med vatten och farbrorn som satt och läste sin morgon tidning grymtade något ohörbart.
"Yeah..sorry, my  thoughts were somewhere else, I get so easily distracted these days" Jag försökte le men antog att det såg ut som en total katastrof. Hon la ifrån sig brickan och log snällt mot mig.
"You know what, it looks like you really need a cheer up. Let´s go to that italian ice cream resturante by the mall."
"Nah, I don´t know. I have other things to do" Hon tittade besviket på mig.
"C´mon, it´ll be fun" Sa hon och började dansa till låten som spelades i bakgrunden. Jag bet mig i läppen och suckade.
"Fine,I´ll go with you"

"Pablo,I´ll go on my luch break now"
" Sì, baby"
Jag började gå längs vägkanten. Äntligen lite tid att pusta ut på, rensa tankarna. Min Iphone vibrerade i fickan och jag väcktes genast ur mina drömmar. Jag tittade på displayen och rynkade förvånat ögonbrynen. Harry.
"Hey" Hördes en mörk röst på andra sidan änden.
"Hey Harry,How´s it going?" Varför ringer han? Harry av alla personer. Han skulle dock aldrig erkänna att han hade haft fel, så varför? Skulle vi komma någonstans med våran konversation eller skulle jag stå här i regnet och prata med en vägg?
"Erhm,Good. You know, the usual." Jag hörde röster i bakgrunden och det var inte alls för svårt att lista ut att Louis var en utav dom.
"Harry, Why are you calling? We haven´t spoken to each other for about like a week" Det blev tyst och jag kunde se Harry framför mig, hur han tänkte vad han skulle säga, om det var en ursäkt eller inte.
" I guess...I was calling to...you know, like basically..I just wanted to say" Jag skrattade för mig själv,gjorde han verkligen det jag trodde? Bad han om ursäkt?
"That you´re sorry?" fyllde jag i.
"Yeah, I suppose" sa han lite skamset och det blev tyst ett tag till och för en sekund trodde jag att han hade lagt på.
"Harry, are you there?..you´re forgiven" Jag kunde höra en lättad suck från Harry.
" For awhile I thought you were going to kill me for not calling"
"No, I´d just cut off an arm or something " Sa jag och skrattade tyst.
"So ,How´s work?" sa han och jag hörde hur Louis sjöng i bakgrunden till the A-team på radion, vilket fick mig att inse hur mycket jag saknade honom.
"It´s..eh rough, but it keeps my mind away from everything, you know?" Harry blev genast tyst för han visste vad jag menade.
"I won´t be able to see you before we´re going to the States, cause we´re flying on Wednesday." sa han och suckade.
"Woah, that soon,huh?" Jag tror han kunde höra hur besviken jag var, vilket var sant. Plötsligt hörde jag Louis' panikslagna röst.
"Oh,gosh. I have to go, Louis has burned the food again." Sa han och skrek något till Louis.
"Okay,I´ll see you soon...miss you" Vi la på och jag fortsatte på min lunch.

Resten av dagen på restaurangen var kaos. Jag fortsatte att vara helt okoncentrerad och allt slutade med att jag fick sätta mig på kontoret och fixa med städningen. Hela dagen hade jag tänkt på Harrys samtal. Det kändes så bra att allt var okey mellan oss men på samma gång fick jag en klump i magen; det fick mig att sakna dem så sjukt mycket att det värkte i varenda del på min kropp
"Are you okey, bella?", sa Pablo och stack in huvudet på kontoret. Jag ruskade på huvudet och väcktes åter igen ur mina dagdrömmar.
"Yeah.. I think so! Just tired..", sa jag och log trött.
"Noo noo boy problemo...", viftade Pablo med handen och skrattade. Pablo gick ut till köket och i stället kom Alice in.
"Excited?", sa hon och klappade med båda händerna. Jag suckade åt henne.
"Sure...", sa jag och tittade på klockan. "Oh! 4 pm already?", sa jag chockat.
"Super!", kvittrade Alice och drog med mig ut till omklädningsrummet. Jag öppnade mitt slitna skåp och drog fram skinnväskan med mobilen och nycklarna i sen gick vi ut. Det hade slutat regna och luften var frisk med doften av blöt asfalt.
"Here it is!", sa Alice och vi gick in på glass restaurangen. Det var fullt med folk; turister och likaså vanliga människor från Birmingham. Vi beställde två mjukglassar med chokladströssel och bestämde oss för att sätta oss i parken intill.
"Thank you, Alice!", sa jag och slickade toppen på min glass. "This was exactly what I needed right now!", suckade jag nöjt. Jag kunde se ett leende spridas på Alice läppar i ögonvrån.
"So, you're home, why?", sa hon och tittade nyfiket på mig. Jag skruvade mig lite nervöst.
"I miss my dad and I need to clear my mind a bit.. ", sa jag till slut. Hon nickade. Det var det som var så bra med Alice. Hon nöjde sig med ett svar och frågade sällan följdfrågor om det inte gällde något saftigt skvaller förstås.

Vi började gå hemåt någon timma senare. Vi hade precis passerat vägen som ledde hem till Alice, hon ville följa med mig hem en stund så vi skulle handla lite och laga mat, då jag får syn på ett gäng tjejer i min egen ålder på andra sidan vägen. En av tjejerna pekade blygt på mig och viskade något till sin kompis bredvid. Dem gick över vägen och kom emot oss. Fuck... tänkte jag. Jag orkade inte med Liams fans just nu.
"Excuse me! Are you Laila?", frågar en av tjejerna. Hon var lite mullig med långt, tjockt blont hår som räckte ner till svanken. Jag vände mig nervöst om och ser hur Alice tittar lite konstigt på mig.
"ehum.. Yes. It's me!", sa jag och log lite.
"Why are you here when Liam's in London?", sa en annan och tittade lite misstänksamt på mig. "Or.. that picture of you and Lou..", började hon.
"Louis and I are NOT together!", avbröt jag henne. "If you give me your twitter names I promise to make sure that Liam follows you!", log jag. Dem började ivrigt plocka fram papper och penna för att skriva ner sina namn. Jag tog tacksamt emot de små papperslapparna och drog sen iväg med en chockad Alice.
"Are you famous or something?", nästan skrek hon.
"Be quiet! Have you ever heard about One Direction?", sa jag och ökade på stegen mot affären. Hon skakade på huvudet.
"Then there's the reason why you don't know why these girls came up to me...", muttrade jag.

Alice tjatade på mig hela vägen hem om att jag skulle berätta om One Direction. Hela tiden tänkte jag på varför hon inte hade hört om dem. Vart hade hon levt under de senaste två åren? När vi väl kommit hem till mig och fixat i ordning en pizza, så satte vi oss vid twitter. Jag visade henne killarna och förklarade allt.
"Wow.. They're good!", sa hon och tuggade i sig en bit på sin mozzarella pizza.
"Yeah.. They are..", log jag stolt.
"And you're together with this Liam guy?", sa hon och pekade på Liams twitter som vi hade uppe på en flik. Jag nickade och skickade ett DM till Liam med tjejernas twitternamn.
"But it's kind of complicated right now.", svarade jag och grimaserade. Hon skrattade och vi fortsatte titta igenom videos med killarna. Det fick det att verka som om dem var i närheten, det höll mitt hopp vid liv.

Det blev ett långt kapitel idag! Och idag är mer än halva kapitlet skrivet av min syster Hanna! Vad tycker ni? Blev det sämre eller bättre än vanligt??? :) 
Fick en fråga om jag ska skriva en ny novell efter denna och svaret är; SJÄLVKLART ska jag det :) Lite nyfiken på vem ni skulle vilja läsa om?? Jag har värsta dunder idén på gång men jag skulle älska era åsikter! 

Eftersom detta blev ganska långt får vi se om ett till kommer upp! Men annars har ni ju detta :) xx