Tidigare i Who's that girl?: "But it's kind of complicated right now.", svarade jag och grimaserade. Hon skrattade och vi fortsatte titta igenom videos med killarna. Det fick det att verka som om dem var i närheten, det höll mitt hopp vid liv.

Liams perspektiv, Måndag kväll
"Are you sure, Liam? I can pick you up..", jag höll telefonen mot ena axeln samtidigt som jag tog fram pengarna ur bakfickan på mina jeans. Birmingham mimade jag åt tjejen i kassan. Hon knappade in något på en dator och jag räckte fram pengarna. Hon tackade lite ointresserat och jag fick min biljett.
"No, Paul! This is on my own! I'll see you on Wednesday. Bye love you", avslutade jag innan Paul hann att säga emot. Typiskt Louis och Harry att ringa till Paul och skvallra vart jag skulle. Det här var min grej. Jag hade sabbat det så nu var det mitt ansvar att laga det! Jag såg hur ett av tågen rullade in på banan mot Birmingham så jag tog min väska och sprang fram. Tjejen i dörren tog min biljett och önskade mig en trevlig resa. Än så länge hade inga fans lyckats lista ut vart jag var eller vart jag var på väg. Så fort jag satt mig ner i en kupé med en gammal dam och hennes hund, tog jag fram mobilen och skrev en tweet.

"Won't be home in London this week :( Going to fix some stuff and flying to the States on Wwednesday! See ya soon xx"

"D'you mind if I sit here?", jag var mitt uppe i mina egna tankar så jag hörde inte killen som stod bredvid mig.
"Oh sorry! Of course you can! I'm Liam, going to Birmingham!", sa jag och räckte fram handen.
"Colin, going to Birmingham as well!", sa han och log. "I'm sorry, but I can't remember where I've seen you before. You're face looks so familiar!", sa han sen och tittade på mig lite granskande. Tänk om han kände igen mig? Vad skulle jag göra då? Men jag hann inte öppna munnen och svara förrän han kom på svaret.
"You're that guy my half sister is dating from that boyband called One Caratction? No.. One Direction, right?", log han nöjt. Jag var chockad. Hur hade jag hamnat i samma kupé som Lailas halvbror? Jag visste inte ens att hon hade fler syskon än Harry. Jag tittade på honom lite chockat och han fortsatte att le.
"Wow...", fick jag bara ur mig.
"Nice to finally meet you! I guess you're going to Birmingham to see her?", jag nickade lite stumt och harklade mig sen.
"But things are a bit complicated right now so I'm actually on my way to fix it...", sa jag och kände hur jag skämdes så fort jag tänkte på det. Han nickade och verkade helt cool lugn med att hans syster dejtade en av killarna i världens största pojkband. Jag skakade på huvudet och log för mig själv när jag tog upp mobilen och loggade in på twitter.

"I can give you ride if you want? Guess you're going to my place anyway, hugh?", sa Colin och slängde väskan över axeln medan vi klev av tåget. Vi hade pratat hela vägen till Birmingham och Colin var en riktigt schysst kille med humor.
"I can't go with you now... She can't now that I'm here! And I think I might need to sneak out from the backdoor if there are any fans outside, you know!", sa jag och satte på mig luvan.
"Don't be silly! I'll give you ride to a hotel and I can check the backdoor.", sa han och följde med mig till stationens baksida. Vi öppnade försiktigt bakdörren och sprang till parkeringen. Colin låste upp sin röda bubbla och jag satte mig i framsätet. Han satte i nycklarna och bilen hostade igång.
"Come on.. come on..", mumlade Colin. "She's a bit..", längre hann han inte säga förrän motorn satte igång ett mörkt läte och efter några sekunder spann den. Colin log nöjt och körde ut på vägen.
"Where are you staying?", frågade han.
"At the Paragon.", sa jag och Colin svängde höger. Vi körde en bit och stannade sen framför en stor tegelbyggnad med torn.
"Here it is!", sa Colin. " Hope I'll see you again, bro!", han nickade åt mig och jag skrattade lite.
"See you soon!", svarade jag och stängde bildörren. Jag såg hur den rostiga, lilla röda bilen körde iväg och tog sen min väska och gick in till entrén.

Tisdag
Jag var nervös, det kunde jag inte förneka. Idag skulle jag leta reda på Laila och fixa allt. Jag hade förberett precis allt; pratat med Colin som hade hjälpt mig, ring till hennes jobb och fixat där och fixat ihop lite folk. Saker kunde gå fel, det kunde dem, men jag bad verkligen om tur! Klockan var runt fyra på eftermiddagen och jag ställde mig framför spegeln och rättade till min skjorta. Nu var det dags. Det var nu det skulle ske. This is it.

Lailas perspektiv Tisdag
"Bella, table 23 wants their potatoes!", skrek Pablo från köket. Jag rengjorde händerna på mitt slitna förkläde och torkade svetten från pannan.
"On my way!", skrek jag tillbaka och hann precis svänga undan Alice som kom med fyra tallrikar på armen. Jag pustade ut och öppnade upp svängdörren till köket. Pablo stod med svetten rinnandes nerför kinderna, högröd i ansiktet med båda händerna i den stora grytan.
"Hurry up!", han skrattade sitt bullriga skratt och jag tog med mig potatisen och några tallrikar med bröd. Dagen hade varit rena helvetet. Folk strömmade in och av någon konstig anledning skulle alla äta just nu runt fyra snåret. Det brukade sällan vara folk efter lunch!
"There's a guy at table 11. I didn't take his order, can you do it?", Alice sprang förbi mig och jag suckade tungt. Killen satt med ryggen mot mig. Han hade brunt hår och bar en lång blårutig skjorta.
"Welcome to Vapiano, what can I get you?", sa jag trött och vände upp blicken. Jag fick en chock. Han ställde sig upp och tittade mig rakt i ögonen.

"Shut the door, turn the light off
I wanna be with you
I wanna feel your love
I wanna lay beside you
I cannot hide this even though I try", jag tittade fortfarande chockat på honom. Ännu mer chockat blev jag när resten av restaurangen ställde sig upp och stämde in som kör.

"Heart beats harder
Time escapes me
Trembling hands touch skin
It makes this harder"
If we could only turn back time", jag satte mig ner på en av stolarna. Alice kom upp bredvid mig och gav mig en servett. Inte förrän då insåg jag att jag satt och grät. Pablo kom ut från köket och spelade koncentrerat på en gitarr. Allt var så välplanerat.

"If we could only have this life for one more day
If we could only turn back time", han tog den sista tonen och tittade djupt in i mina ögon. I'm so sorry mimade han.

Här har vi kap 51!!! VAD TYCKER NI???