Tidigare i Who's that girl?: Jag visste att jag skulle behöva förklara allt förr eller senare och förmodligen var det redan ikväll. Jag skulle inte bara vara tvungen att berätta för Liam, utan oxå för alla fem killarna. Det var lika bra att förebereda sig inför att berätta min livs största hemlighet.

---

6 år sedan, 25 juli:
"Laila! Kom igen packa ihop dina saker nu!", skrek mamma. Vi var redan sena, precis som vanligt. Vi skulle på en middag hos en väninna till mamma och vi hade kommit hem sent från min fotbollsträning. Jag rafsade snabbt ihop min plånbok, nycklar, mobil och en hårborste och la det i min mörkbruna skinnväska. Jag sprang förbi min helkroppsspegel och hann precis rätta till lockarna innan mamma skrek igen.

"Jag kommer!", svarade jag och sprang ner för trappen. Jag hade på mig en enkel sommarklänning med volanger och blommor. Jag hade alltid älskat den bohemiska stilen och klädde mig gärna i långa klänningar med mina läder armband och håret saltvattensprayat. Jag tog på mig jeansjackan och ett par sandaler till, sen sprang vi båda ut i sommarregnet till bilen. Mamma satte sig snabbt framför ratten och skrattade sitt underbara skratt. 
"Tänka sig, Laila, att vi alltid är sena!", skrattade hon så att hennes korta, chokladbruna page svajade. Jag log och skrattade med henne. Mamma och jag hade snarare ett syster/syster förhållande en ett mor/dotter förhållande. Mycket berodde på att jag fått leva ensam med mamma hela mitt liv då pappa stack när jag var 3 år. Han bodde i England nu med sin nya fru och hade en dotter som var några år yngre än mig. I början åkte jag till honom varje lov, men ju mer tiden gick, ju mer växte vi ifrån det där. Havet mellan oss var inte längre två timmar flyg utan blev ett telefonsamtal lite då och då. Till slut blev det där enkla telefonsamtalet ett vykort varje jul och födelsedag och även det dog ut. Nu hade jag varken pratat eller sett pappa på över 3 år, det skulle kännas obekvämt att ta upp kontakten nu.

Mamma satte på radion och vi körde ut på S15 till Eagle-Eye Cherry Save tonight. Mamma sjöng med falsk röst och jag bara satt och skrattade. Det var mycket trafik och solen värmde på riktigt bra även om klockan snart var halv sju på kvällen. Pernilla och Anders, mammas vänner, ringde och frågade vart vi var. Vi båda skrattade åt att vi var sena och sa att vi skulle vara där om fem minuter. Vi fortsatte att sjunga med till radion och allt var riktigt perfekt. Därför så var det faktiskt ganska omöjligt att en sån perfekt kväll kunde sluta i en sån katastrof. Det var helt omöjligt för mamma att se bilen i korsningen då solen bländade henne. Den röda volvon körde mot rött när mamma körde ut i rondellen och kom i en väldans fart in i förarsidan. Bilen bakom Volvon körde in i bakdelen på Volvon och alla tre bilarna trycktes av vägen ut ur rondellen och över räcket. Jag hann aldrig reagera för allt gick så fort. I ena sekunden såg jag mamma skratta och i andra sekunden låg vi i diket. Radion fortsatte gå. "Never let me go" av Florence and the Machine spelades och jag kände hur paniken växte. Jag kunde varken röra mig eller höra något för allt gick i slow motion. Jag såg hur mamma låg blodig klämd mellan våra säten och jag visste svaret redan innan frågan nått min tankar. Jag visste att jag var ensam.

2 veckor efter olyckan

Livet fortsatte, förutom det att jag var ensam och hade förlorat den jag älskade mest av allt. Jag fick bo hos Pernilla och Björn, men jag skulle behöva flytta till pappa och hans familj i början av september. Ett nytt liv i Birmingham. Det skulle bli skönt att börja om, samtidigt som jag verkligen skulle sakna allt hemma i Sverige. Minnen, lägenheten, kompisar och mamma. Mamma skulle inte kunna flytta med för hon skulle ligga några meter under jord. Jag mådde illa av tanken.

På begravningen var alla där; vänner, familj (till och med pappa) och alla som inte kände mamma. Hon hade varit populär och känd bland många som det godhjärtade och vackra Kate. När vi precis skulle gå ut för att sänka ner henne i jorden kom en äldre man fram till mig han hade med sig en massa papper och sånt som jag skulle skriva på. Men han hade också ett USB med okända filer på. Mamma hade testamenterat ett USB till mig. Jag visste inte om jag skulle gråta eller inte. Ett USB? Men efetrsom det var en av få saker jag hade kvar av henne så tog jag emot det. Det jag inte visste var att det skulle bli början på en ny besatthet och kanske ett nyt liv. En ny chans.

Så efter begravningen satte jag mig med min laptop i minneslunden och pluggade in det silvergråa USB. Jag fick en smärre chock när jag öppnade den första filen. Det var en film där mamma berättade om en viss man som hon hade träffat innan pappa. Hon berättade om ett barn. Jag hade ett syskon! I hela mitt liv hade jag varit ensam. Hon hade ingen aning om denna mannen var barnets riktiga far och hon visste heller inte vilket kön barnet hade. Hon hade adopterat bort det direkt efter födelsen. I filmen avslutade hon med att om hon någon gång gick bort skulle jag leta upp barnet, tillsammans skulle vi i alla fall vara två. Jag kunde inte fatta att hon hade hållit detta hemligt! Jag blev lite arg och mest besviken, men jag fortsatte genom fil efter fil där barnet kunde finnas på troliga platser och andra saker som kunde hjälpa till i letandet. Jag höll USB hemligt och kodade alla filer samtidigt som jag döpte allt till "Det". Detta var mammas sista önskan och jag skulle inte svika henne. De ända som visste om mitt projekt var Ame och Jose som båda var mina bästa vänner och något år yngre än mig.

När jag på hösten flyttade till Birmingham kom jag på ett spår. Mannen som mamma trodde var far till mitt syskon hade bott en viss tid i Birmingham. Spåren dog tyvärr ut allt eftersom åren gick och ett tag ville jag bara lägga ner projektet.

2 år sedan, London

Jag hade flyttat ifrån min pappa och familjen där jag faktiskt hade trivts riktigt bra. Vi hade tagit igen alla år vi missat och jag hade till och med kommit nära några av mina nya syskon. Anne, pappas fru, var en väldigt snäll kvinna och hjälpte mig mycket i mitt letande efter lägenhet i London eftersom hon var en av Birminghams bästa mäklare. Jag hade efter två år av tystnad på fronten med "Det" äntligen fått upp ett spår. Det antagna fadern bodde i London och flyttade jag dit skulle jag kunna fortsätta mitt projekt. Jose och Ame kunde inte komma till London förrän det slutat skolan vilket skulle vara om ett år, så jag tog alla mina ägodelar och flyttade för andra gången i mitt liv till en okänd plats.

Idag, London

Vi satt hemma i vår lägenhet med filta, kuddar och massa ljus tända. Alla killarna plus Ame och Jose. Det var andra gången mina två vänner hörde det här, men varje gång kunde de inte hålla tillbaka tårarna. Jag lät mina rinna för jag visste att vad jag än gjorde för att hålla tillbaka dem, så kunde det inte hindra min röst från att staka sig mindre. Jag satt med uttryckslösa ögon och bara stirrade rakt fram medan jag berättade de sista meningarna. Liam höll mig i handen, men jag hade ingen känsel där. Jag var kall, uttryckslös och känslolös. Jag kände ingenting. Men i ögonvrån såg jag att Liams tårar rann. Jag kunde verkligen inte låta bli att tänka på hur vacker han var när han visade sig sårbar. Niall snyftade till ordentligt och jag vände tillslut bort blicken och mötte Liams ögon.
"Don't cry, it's over. I couldn't find "It" and I guess it's over now. Don't cry, it's history and you can never change the past.", sa jag och försökte le. Liam kastade sig i mina armar och kysste mig längs halsen. 
"I'm so sorry. You don't deserve this!", viskade han. 
"No one deserve a hell like this", svarade jag och drog med mina fingrar genom hans trassliga hår. 
"So, do you know if "It" is a brother or a sister?", frågade Zayn försiktigt.
"The man mum thought was "It"'s dad, is no longer alive. He died a few months ago and I met him. He had no children and he'd never met my mum. But a few weeks before I met you, Liam, a man contacted me and said he knew my mum. He actually confirmed he had a son. So, I guess I have a brother somewhere in this world..", sa jag tyst. 
"We'll find him!", sa Louis snabbt. Men jag skakade på huvudet.
"No, I don't want you involved in this!", sa jag.
"We already are involved, babe, you told us.", sa harry och pressade fram ett leende. Jag kunde inte låta bli att le bland tårarna. Jag hade världens bästa vänner. Jag hade bara känt killarna i någon månad, jag visste inte vad Liam och jag var för något, men jag visste en sak; vi skulle aldrig skiljas åt.

---

LÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅNGT! VEM ÄR BRODERN???