Tidigare i Who's that girl?:
"How much did you hear?", sa han. 
"Everething about Holmes Chapel!", sa jag och tittade ännu mer upprört på dem. "Please tell me what's going on!", sa jag och stampade frustrerat med foten i golvet. 
"Ok, don't get mad now, Lelle.", började Harry och gick sakta fram mot mig. 
"You heard about Holmes Chapel and that it's my home town, right?", jag nickade. 
"Everything you've been looking for has been right in front of you the last couple of weeks.", sa han snabbt och jag kände hur hjärtat stannade. 

---

Jag visste redan svaret på min fråga, men ändå så hörde jag mig själv ställa den.
"What do you mean, Harry?", nästan viskade jag. Jag såg på Louis hur frustrerad han var.
"Yes, what's going on, BROTHER?", sa Louis sarkastiskt och tittade på Harry. Harry vände bort blicken från Louis och suckade tungt.
"I'm "It"...", mumlade han tyst. "Are you happy know, Lou?", fortsatte Harry och satte sig på sängen. Jag kände hur ilskan bubblade inom mig.
"How long have you known about this?", väste jag fram.
"Since the day we met you for the first time", sa Louis och såg väldigt ledsen ut.
"And Liam, does he know about this?", jag spände ögonen i både Harry och Louis och nästan skrek ut orden. Musiken hade tystnat och jag kände hur uppmärksamheten hade dragits till oss. Men jag brydde mig inte.
"He has nothing to do with this! I knew in first place and I told Louis.", sa Harry och tittade desperat på mig i hopp om att jag inte skulle bli arg på Liam.
"You are my best friends and you lied to me about my life's most important thing!", jag kände hur tårarna rann ner för kinderna. Louis kom fram och skulle lägga armarna om mig men jag backade.
"I don't wanna see you two! Don't call, don't text and don't come and visit me!", skrek jag och vände mig om för att gå till hallen. Liam trängde sig oroligt fram till mig men jag bara tittade trött på honom och bad honom bara gå där i från. Det gjorde ont att såra honom men jag ville bara där ifrån.
"Laila wait! Let us explain!" ,jag hörde Louis skrika på mig.
"Let her go, bro!", mumlade Zayn och jag öppnade dörren och sprang ut i den ljumma natten. Jag sprang flera kvarter innan jag insåg att jag var helt vilse. Jag hade ingen som helst aning om vart jag var någonstans. Jag satte mig på en parkbänk och tog av mig mina klackar. Sen lät jag tårarna falla. Jag grät nog mest över lättnaden att äntligen ha hittat "It". Men då blev jag frustrerad och grät över att jag var arg på Louis och Harry. Tanken slog mig sen att tänk om jag inte hade stött på Liam på Bronx. Då hade det tagit ytterligare några år kanske att hitta Harry. Tänk om jag inte hade hittat honom alls då? Tänk om Liam var lösningen på "it"? Eller tänk om jag hur eller hur hade hittat Harry och då hade jag också hittat Liam hur eller hur. Var Harry då lösningen till att hitta kärlek? Frågorna bara snurrade. Jag märkte inte ens att någon satte sig bredvid mig och la armarna om mig.
"Come on, let's go home..", jag lutade mig mot hans bröst och vi gick sakta hemåt.
"I'm so sorry, babe..", mumlade Liam mot mitt hår. Jag snörvlade till och fick ut något om att det gjorde ingenting. Jag var så trött när vi klev in i lägenheten att jag bara kastade mig på sängen. Liam tog av mig mina skor, klänningen och la sig sen bredvid mig.
"Everything will be alright, you know that!", sa han innan ja somnade in.

Jag vaknade av att Liam duschade i badrummet intill mitt sovrum. Jag satte mig försiktigt upp och tittade trött in i min helkroppsspegel. Jag suckade tung och trevade med handen på bordet efter en borste. Jag började borsta ut håret och hörde plötsligt att min mobil började ringa. Jag tog upp den och svarade.
"Hi! How are you? What a drama! Did Liam find you? I was so worried!", Danielles frågor svämmade över.
"Hi, I'm fine. Yes Liam found me and yes, it was a hell of a drama..", svarade jag. Danielle sa hej då och telefonen räcktes över till Eleanor.
"He's worried about you, Lelle. He has spent his whole morning in his bedroom. He doesn't even let me in..", hörde jag hur hon nästan viskade fram.
"I'm sorry, El. I just can't forgive him. He lied to me. And Harry lied too..", jag kände hur gråten var nära igen. Liam kom fram och tog telefonen i från mig och avslutade samtalet med Eleanor. Jag satte mig på sängen och Liam hukade sig framför mig. Jag la mina båda händer runt hans ansikte och suckade djupt.
"So much drama..", mumlade jag tyst.
"Can you tell me why?", frågade han. Jag började berätta om gårdagen och varför jag blivit så arg på Harry och Louis. Han nickade chockat när jag var färdig.
"I can't see why they didn't tell us about this.. I mean, this is important!", sa han och tittade på mig. Jag nickade stumt och reste mig upp för att börja klä på mig.
"You need a talk with them, Laila.", sa Liam tyst. Jag skakade på huvudet.
"No, Liam. I need time now. If you can't see me without the boys I think we should take a break a few days. I mean, I need time. I need to think about this whole situation. Harry is for God sake my half brother!!", jag sjönk ner med ryggen längs väggen och satte ansiktet i händerna. Jag började gråta igen tyst. Tanken slog mig efter ett tag om det verkligen var så farligt att Harry var min bror. Var det verkligen det?

---

Förlåt att det kom så sent men har massa skolarbete nu :( jätte dåligt blev det med :( Tusen tack för kommentarerna dock xxx