Tidigare i Who's that girl?: "No, Liam. I need time now. If you can't see me without the boys I think we should take a break a few days. I mean, I need time. I need to think about this whole situation. Harry is for God sake my half brother!!", jag sjönk ner med ryggen längs väggen och satte ansiktet i händerna. Jag började gråta igen tyst. Tanken slog mig efter ett tag om det verkligen var så farligt att Harry var min bror. Var det verkligen det?

Jag märkte knappt att Liam gick ut ur rummet, men efter en stund hörde jag tvn som sattes på. Jag orkade verkligen inte prata med varken Liam eller någon annan. Jag stannade inne på mitt rum resten av dagen och Liam kom in i mellan åt för att titta till mig eller ge mig mat. Han sa ingenting när han kom utan bara öppnade dörren och gjorde det han skulle. Ibland satt jag med huvudet mot väggen och spegeln så jag kunde se när han kom in. Det syntes på honom att han var ledsen och besviken. Men jag orkade verkligen inte göra något. Ibland kunde jag också höra hur han pratade i telefon med någon av killarna. De diskuterade om mig. Det var inte förrän ungefär vid fem som Zayn kom förbi. Jag hörde hur han pratade med Liam om att i alla fall få försöka prata med mig. Liam sa varken bu eller bä, men lät ändå Zayn knacka på min dörr. Jag hörde hur Zayn harklade sig utanför.
"Laila, it's me, Zayn. I just want to talk to you, please!", jag övervägde att låta honom stå kvar men efter några sekunders eftertänkande påminde jag mig själv om att Zayn faktiskt inte hade gjort mig något. Jag gick fram till dörren och öppnade den. Han log snett men leendet försvann snabbt.
"Oh Gosh.. You look..", började han. Jag kunde inte hålla mig för skratt.
"Terrible? Disgusting? Like shit?", jag fortsatte att rabbla upp orden. Zayn skakade på huvudet.
"No no, You look beautiful. But you look so tired!", sa han efter ett tag. Jag log lite och gick åt sidan så han kunde kliva in i rummet. Han satte sig på sängen och började leka lite med överkastet.
"I'm so sorry, Laila..", mumlade han och tittade upp. Jag mötte hans chokladbruna ögon och jag såg hur ledsen han var. Jag hade nog inte insett det förrän nu hur alla i gruppen blev påverkade av detta. Inte bara Louis och Harry, utan alla fem. Jag stängde dörren och satte mig bredvid honom. Han tog min hand och kramade den.
"It's ok, Zayn. I will probably get over i.", jag lutade huvudet mot hans axel och blundade. Jag insåg hur mycket jag hade saknat att prata med någon under dagen. Zayn var den första jag faktiskt hade haft kontakt med sen tidigt på morgonen.
Zayn skakade på huvudet och tittade på mig.
"This isn't just a thing you can get over, sweetheart! This is a thing you have to confront and make it look the way you want it to be.", jag tittade upp på Zayn och log.
"You always make me smile with your life quotes, Zayn!", sa jag och kramade hans hand. Hans ställde sig upp och gick fram till garderoben.
"Come on! Get dressed!", jag tittade chockat på honom.
"Where are we going?", hans slängde fram ett par rosa shorts och ett vitt linne. Jag suckade och tog på mig kläderna.
"Dinner with Niall!", sa han och vi gick ut ur sovrummet. Liam satt i soffan och läste på mobilen. Han tittade chockat upp när Zayn kom ut ur rummet med mig i släptåg.
"What the.. how did you? What?", sa han och tittade först på Zayn och sen på mig. "You're the master!", sa han sen och gick fram och kramade Zayn. Jag skrattade lågt och drog honom undan från Zayn. Jag kysste honom lätt och drog in hans doft.
"So sorry I got mad at you, honey..", viskade jag mot hans läppar. Han log och tog min hand.
"Where are we going?", sa han och tittade på Zayn.
"Dinner with Niall, he's at McDonalds around the corner!", sa Zayn och vi gick ut till hallen frö att ta på oss skorna.

När vi kom ut möttes vi av den varma luften. Mitten av maj och redan så varmt! Vi gick förbi den lilla frukostaffären som låg utanför mitt lägenhetshus och sen fortsatte vi vidare runt hörnet. Niall satt redan vid ett bord och väntade. Men han var inte ensam. Jag såg på långt håll att det var Harry som satt framför honom. Jag stelnade till och drog lite försiktigt i Zayns arm.
"You lied to me! Harry's here!", väste jag.
"I didn't know he was going to be here!", viskade han tillbaka. Liam drog bestämt med mig till bordet medan Zayn gick och beställde. Jag satte mig lugnt bredvid Niall och Liam bredvid mig. Jag mötte inte Harys blick utan hälsade kort på dem båda två. Zayn kom efter en stund med en bricka full med milshakes, pommes och några sallader. Jag tittade tomt framför mig och blängde ibland på Zayn. Efter en stund avbröt Niall tystnaden.
"Ok, guys. This is just awkward! We are best friends, we can't just stop talking to each other. This is a thing you HAVE to talk about!", sa han och spände blicken i mig. Jag ahde aldrig sett Niall somd en som tar initiativet till att lösa en konflikt. Jag tittade chockat på honom men kom efter ett tag på vad det var han sagt.
"Well, say that to my brother over there!", sa jag kallt och Harry vände för första gången på hela måltiden upp blicken mot mig. Han var tom och ryckte på axlarna.
"I can't help that my dad and your mum was together for a while!", han kastade orden rätt i ansiktet på mig och jag visste så väl att han hade rätt. Jag visste inte hur länge jag kunde hålla på att hata detta, någon gång skulle jag vara tvungen att ge efter. Just nu var jag bara så arg och besviken på Louis, Harry, mamma, Harrys pappa och mig själv. Jag hade två val nu; antingen blev ajg vän med personen jag ägnat flera år till att söka efter och faktiskt få en bror. Eller så skulle jag vara tvungen att avbryta kontakten helt med Harry och låtsas som ingenting hade hänt. Men förlorade jag Harry förlorade jag också Liam. Jag tittade ner i knät på mina slutna händer.
"I'm sorry Harry... I can't be mad at you forever. I don't want to lose you when I just have found you!", sa jag och tittade upp. Jag mötte hans klara, jade gröna ögon och han log lite.
"Well, that's great! Can we talk about this later at your place?", sa Niall och tittade nöjt på mig. "Tha fans are coming..", mumlade han sen. Jag tittade mot dörren och såg en grupp tjejer komma gåendes. Jag reste mig upp och vi gick ut. Killarna tog några bilder och pratade med fansen en stund innan vi började gå igen. Harry och jag saktade in och lät dem andra tre gå före.
"We love you. You know that, right?", sa Harry och drog in mig i en kram. Jag lutade huvudet mot hans bröst och nickade.
"We'll fix this! We will clean up this mess! I promise.", sa han mot mitt hår.