The hours turned to days, days to weeks and weeks to months. Nothing has changed, I'm still in love and you're still gone. 

Vilken människa släpper sin 7 åriga dotter själv på en perrong för att kunna ta sig själv till första dagen i skolan? Tydligen min mamma. Hela stationen var full med människor som skulle till jobb och skola eller ta 9 tåget till London. Jag satte mig ensam på en av perrongens bänkar. Krampaktigt höll jag den lilla vita biljetten mellan fingrarna. Bokstäverna och siffrorna var snart helt oläsbara efter alla gånger biljetten åkt upp och ner ur min ficka. 
"Are you lost, pumkin?", jag lyfte upp blicken och mötte en lång kvinna med brunt, tjockt hår. Hon hukade sig ner och tog försiktigt biljetten ur min hand. Bredvid henne stod en liten pojke med lika brunt hår som sin mamma fast med otroliga lockar. Han log ett självsäkert leende och lutade sig lite kaxigt mot en av pelarna. Jag nickade osäkert till kvinnan som försökte tyda vilket tåg jag skulle ta.
"You will have to take 2390. It arrives in 4 minutes. We'll wait with you! ", hon satte sig bredvid mig och jag log tacksamt mot henne. Hennes son satte sig på andra sidan om mig och öppnade sin väska. Han tog fram en av sina actionfigurer och räckte mig en.
"I'm Harry! And that's Captain America! He likes tacos, d'you like tacos?", hans jadegröna ögon tittade djupt in i mina innan jag nickade och tog emot Captain America.
"I'm Anne, Harry's starting school today.",
"I'm Joanna!", svarade jag tyst. Anne tittade på klockan och ställde sig upp. "We should go, Harry. The train has arrived!", hon log snällt mot mig. "I'll see you, Joanna! Don't forget 2390!", jag gav tillbaka Harrys actionfigur.
"You can keep him, We can meet here at 3 if you want to? I'll come with 2349, platform 7.", Harry stängde sin väska och sprang efter Anne. I ögonvrån såg jag hur mitt tåg rullade in. Chockad över hur jag faktiskt skulle ta mig till skolan, klev jag på tåget och såg hur Harry gjorde det samma. Och det var så det började. Varje måndag klockan 3 möttes Harry och jag på perrong 7 där hans tåg rullade in.

"He's late - again!", muttrade jag. Jag satt på caféet som låg i närheten av Harrys perrong. Surt tuggade jag på en av mammas smörgåsar som egentligen skulle varit till lunch men som blivit kvar. Det var höst, jag hade nyss fyllt 10 år och Harry och jag hade varit kompisar i snart tre år. Efter den där första dagen på perrongen så hade Harry  och jag varit oskiljaktiga. Det visade sig att vi bara bodde några kvarter i från varandra hemma i Holmes Chapel. Varje måndag klockan tre mötte jag Harrys tåg och vi brukade sedan gå hem och göra läxor tillsammans. Oftast gjorde jag läxorna och Harry sprang runt och gjorde annat. Men alltid var det något som kom i vägen, Harry hade alltid en ursäkt till sin sena ankomst. Jag fick alltid vänta på honom och han hade alltid en ny ursäkt varje gång. Nu var klockan kvart över tre och Harry hade fortfarande inte kommit. Hans tåg hade anlänt för flera minuter sedan. Kvinnan vid disken tittade lite misstänksamt mot mig där jag satt. Bredvid mig satt en äldre man i 60 års åldern. Han bar en brun kappa med basker, jag hade sett honom några gånger förut men aldrig riktigt lagt märke till honom. Plötsligt plingade det till i ytterdörren och in kom Harry springandes med löven virvlandes kring fötterna.
"Joanna! Joanna! I saw this super cool-", Harry slet upp mig från stolen och vi fortsatte ut från caféet.
"Save it, Harry!", avbröt jag honom och han svarade med ett av hans klingande skratt.

Harry och Joanna 16 år
Han var som vanligt sen och det här med att gissa ut vilken ursäkt han skulle använda började bli en rolig lek. Idag hade jag fått vänta i närmare 30 minuter, nästan 15 minuter längre än vanligt. En titt till på klockan och det fick mig att sucka ljudligt.
"That boy is always late, ah?", jag ryckte till och vände mig om. Bakom mig satt samma man som alltid brukade sitta på kaféet. Han hade alltid samma kläder och läste samma tidning, varje måndag. Ingenting verkade förändras mer än hans åldrande. Jag nickade stumt som svar.
"Who are you waiting for?", frågade jag nyfiket.
"Infinity.", svarade han och plockade omsorgsfullt ihop sin tidning och sköt in stolen. "Have a nice day, miss!", log han sedan och lyfte på baskern. Samtidigt öppnades dörren och Harry kom in. Han sprang in i den gamla mannen och böjde sig genast ner för att plocka upp hans tidning som föll till golvet.
"Oh, sorry, sir!", mannen skrockade och stängde sedan dörren efter sig. Jag ställde mig upp och slängde väskan över ena axeln innan jag samlade ihop mitt tjocka, långa hår i en hästsvans.
"What kind of excuse are we using today, Styles?", suckade jag. Vi tog armkrok och gick ut från kaféet medan vi fortsatte hemåt. Jag hade tonvis med läxor att slutföra och hoppades på att vi var på väg hem till Harry för då kunde Anne tjata åtminstone lite på honom att göra sina egna.
"You know that cool guitar I've always wanted? Danny's music store just got it!", Harry hoppade runt som en idiot. Omedveten om att jag redan köpt gitarren till Harry i sextonårs present.
"Great!", mumlade jag. Jag visste hur mycket Harry älskade musik och att sjunga var hans stora dröm. Kvällarna bestod av flera timmar vid youtube och tv-soffan när X-factor var på tv:n. Jag tog en klunk av min vattenflaska.
"I think I'm gonna apply for the X-factor this year!", jag spottade ut vattnet ur munnen och tittade på Harry.
"Great!", svarade jag.
"You're not happy, are ya?", han rynkade ögonbrynen. Jag nickade men tvekade för en sekund att svara.
"What if you will get famous and forget about me?", han skrattade och drog in mig i en kram.
"How can I forget about my best friend?", svarade Harry,omedveten om att det var ett löfte han aldrig kom att hålla.