”Did he actually threat you?”, Liam lutade sig mot köksbänken och tog en mun av det nästan kalla kaffet jag bryggt åt honom tidigare på morgonen. Jag ryckte på axlarna och nickade lite lätt. Harry hade ju faktiskt på ett sätt hotat mig. Vad skulle jag gjort om Zayn inte hade kommit ut just i den sekunden? Förmodligen ingenting.
”But I’m totally fine, Liam…”, suckade jag. Liam hade en vana att alltid beskydda alla i sin omgivning av någon konstig anledning. Han suckade frustrerat och mumlade något ohörbart om Harry. ”Sooo…”, började jag. Jag visste att Liam egentligen inte ville prata om det. ”Danni called me last night…”, Liam tittade åt mitt håll. Hans blick var blandad med sorg, hopp och lite irritation. Han harklade sig.
”Did she tell you something?”,
”Nja, just that you two haven’t been talking for a while.. is everything okey, Li?”, han vände sig om mot mig och började diska ur sin kaffemugg.
”We have things to sort out.”, var det svaret jag fick nöja mig med. Jag visste hur mycket Liam älskade henne och Danni pratade alltid om hur Liam visade respekt och var killen i hennes liv. Men på senare tid hade det märkts tydligt på Liam när vi pratade om eller med henne att något inte riktigt stämde. Hans ögon, som i vanliga fall alltid var så glada, fick ett sorgset uttryck och huvudet nickade. Han ville heller aldrig prata om det och undvek ämnet varje gång det kom på tal. Jag suckade och klappade honom tröstande på axeln.
”You’ll fix it… I know you will!”, han log ett halvt leende innan vi tillsammans fortsatte mot hallen för att ta oss till deras första intervju för dagen. Väl på plats fanns alla utom Harry. Som vanligt. Efter tjugo minuters väntan fick jag göra upp en ursäkt så att de andra fyra kunde börja intervjun.
”Jane? I must find Harry. I have a bad feeling about this!”, Jane nickade och började fixa I ordning killarna för deras intervju medan jag smet ut till parkeringen. Väl i bilen började jag sätta på alla telefoner jag ägde och hade; privat mobil, jobbtelefon, Ipad och även kopplade upp mig på Modest kontorstelefon så jag kunde ringa om det verkligen var kris. När jag började backa ut från parkeringen var känslan sämre än någonsin. Jag visste inte ens var Harry kunde tänka sig att vara. Antingen låg han full hemma hos sig eller så orkade han bara inte bry sig om intervjun idag. Men hur mycket jag än tänkte på det så hade jag en dålig känsla om det hela. Därför började jag köra hem till honom först. Med andan i halsen, och skavsår efter mina höga klackar, stod jag utanför Harrys lägenhetsdörr. Men inget svar. Jag knackade på hos grannen som öppnade.
”Hi, have you seen-”, började jag.
”He hasn’t been home for days.”, fick jag till svars av den mörkhyade killen innan han surt slängde igen dörren efter sig. Om Harry inte hade varit hemma på flera dagar, och jag träffade honom så tidigt som i går, vart bodde han då? Eller rättare sagt, vart gömde han sig under dagen?
Förtvivlat sprang jag ner till trappen igen och ut till bilen. Egentligen var jag inte alls förvånad att han inte var hemma. Jag var snarare lite lättad. För om han inte var hemma så måste han fortfarande komma hem någon gång och hämta kläder eller dylikt. Och det måste han ha gjort på natten. Frågan var bara vart han befann sig just nu. Han ville uppenbarligen inte bli hittad. Jag fortsatte att köra in mot centrala delarna av London. Om han var smart skulle han inte befinna sig så centralt och synligt utan i stället befinna sig lite mer privat och skym undan. I ett av rödljusen, nästan hemma i mitt eget kvarter, fick jag en underlig känsla att bara svänga vänster i korsningen och inte fortsätta rakt fram. Så jag följde min instinkt – ännu en gång och fortsatte åt vänster. Samtidigt försökte jag ringa flera gånger till Harry men han svarade självklart inte. Jag körde ut från centrala London igen och hamnade på den stora vägen bort från stan. När jag inte hade kört så långt fick jag syn på en av Harrys bilar. En Audi – hans favorit. Den stod parkerad i vägkanten och ingen syntes till i närheten. Jag svängde in till kanten precis bakom och slet upp dörren nästan med än gång jag stannat. Men precis som jag misstänkte så fanns varken Harry eller någon annan på plats. Det var tomt och jag stod ensam kvar med biltrafiken susandes i öronen.

Jag hade nästan gett upp hoppet när jag sakta började gå tillbaka till min egen bil då jag vände huvudet mot det stora, öppna fältet med raps bredvid vägkanten. Mitt ute på fältet står en figur med lockarna fladdrandes i vinden – Harry. Han stod med ryggen mot mig och hörde inte när jag i lättnad sprang fram.
”Harry you little pieace of shit!!!”, jag sprang fram i det höga fältet och snubblade de sista steget rätt på Harry. Handlöst föll vi framåt. Han rullade snabbt runt för att kunna ta emot mina smällar framifrån i stället så jag inte kunde dra honom i håret. Först då insåg jag att jag grät och hur orolig jag faktiskt hade varit.
”Hey hey, Jo!”, han satte sig upp och tog mina händer.
”You were lost and I couldn’t find you. Have you any idea how worried I’ve been?”, ett litet leende spelades på hans läppar och han skakade på huvudet. ”Interview, no Harry, Audi down the road, NO HARRY BY THE CAR!”, nästan skrek jag fram. Nu skrattade han hejdlöst. ”WHAT?”, fick jag fram mellan snyftningarna.
”You have…some snot on your cheek…”, han kliade sig lite på hakan och jag kunde se hur road han var. Jag mumlade något ohörbart och reste mig snabbt upp. Harry följde mina rörelser. Med bestämda steg gick jag mot bilen och jag kunde höra hans tunga, lufsande steg tätt bakom mig. Han skulle lätt hinna i fatt mig på noll och ingenting om jag började springa.

”You could have answered my calls.”, jag ökade takten.
”I forgot my phone tin the car.”, svarade han enkelt.
”You pressed ignore four times.”, jag kastade en blick över axeln och såg hur han log. Framme vid hans bil sprang jag snabbt fram till hans förarsäte och blockerad så han inte skulle ta sig in. Han suckade högt och himlade med ögonen.
”Now you’re being childish.”, jag skakade på huvudet.
”No, you’re childish. I’m not going anywhere until you tell me why you are here and not at an interview with your friends.”,  jag satte armarna i kors over bröstet.
“My car broke and I needed to think, here I am.”, han sträckte ut armarna och höjde rösten en aning.
“You’re an idiot”, jag flyttade mig till min egen bil och slet upp dörren. Jag hörde en knackning på rutan och vevade ner den. ”What?”,
”Can you give me ride?”, jag vevade upp rutan igen och mimade ”ring en bärgningsbil” sen körde jag ut på vägen och lämnade Harry kvar. Han måste lära sig att klara sig utan att hela tiden vara beroende och uppassad av någon annan.

There you go! :)