---

Harrys perspektiv
Leendet jag nyss hade haft spelandes på mina läppar försvann snabbt så fort jag fick höra om morgondagens planer. Jag ville inte vara med i den här cirkusen och behöva låtsas vara tillsammans med någon jag inte längre brydde mig om. Hon betydde ingenting för mig. Det vi hade som barn var en sak men att hon sedan ska följa med mig resten av livet hade jag inte räknat med. Vi växte i från varandra det var allt. Dessutom så ringde hon sällan när jag var iväg. Vi hade lovat att hålla kontakten och vad gjorde hon; jo, svek mig. Något år efter X factor fick jag reda på utav mamma att Jo hade flyttat till London. Jag började bygga upp scenarion i mitt huvud om hur vi "råkade" stöta på varandra på Londons gator, ta en kaffe och glömma allt som hänt. Men så blev det inte... Vi stötte aldrig på varandra, det blev ingen kaffe och vi löste ingenting. Men nu satt hon där med sitt långa, bruna hår, osäkra ögon och rödrosiga kinder. Hon pillade nervöst med sin Iphone och vägrade möta mig i ögonen. Ena dagen kunde hon vara kaxig och irriterad på mig, medan hon snabbt kunde byta om till att nästan vara rädd för mig. Och frågan var skrämde jag henne?
"Harry? Are you even listening to what I'm saying?", Louis suckade och himlade med ögonen. Tillsammans gick vi ut från arenan och ner till fansen. Skriken ökade i och med ju närmre vi kom. Jag vände mig om och såg hur Jo följde oss tätt och viskade något till Liam.
"LEAVE LIAM ALONE, BITCH!", en rödhårig tjej med stora bröst kastade sig mot stängslet och pekade på Joanna. Liam ryckte till och likadant gjorde Jo. Hon såg chockad ut, nästan lite tillbaka dragen. Den gamla Joanna hade bitit ifrån och sagt något elakt men hon stod som paralyserad.
"Hey, you there!", jag pekade på henne och hon började genast studsa. Paul la en varnande hand på min axel. Jag skakade bort den och gick med bestämda steg mot staketet där tjejen stod. "Stop talking shit about my... assistant! You hear me?", precis som alla de andra blev hon chockad. Först började hennes ögon tåras, sedan övergick hennes chock till ilska. Frustrerat slängde hon alla sina grejer och började gå bort från arenan. Jag kände hur någon drog i mig och vände mig om. Jo och Liam stod chockat bakom. Jo strök med handen längs min innerarm på min tatuering "Things I can".
"Thank you, Harry.", viskade hon. Jag drog åt mig min arm och började gå där i från.
"It wasn't for you, Joanna!", kastade jag över axeln.

Joannas perspektiv:
"Did he..did he just?", började Liam.
"Protected me? I don't know what the hell that was but sure he was protecting someone..", svarade jag. Vi var lika chockade båda två över vad som just hade hänt. Både tjejen som "anföll" mig men också det Harry hade gjort. För en kort sekund tycktes den gamla Harry väckas till liv bakom hans fasad. Men lika snabbt som han hade försvarat mig och fått mig att känna mig stolt över honom, lika snabbt byggde han upp allt igen och var tillbaka till sitt nya jag. Och det kändes helt omöjligt allt i hop. Hur skulle jag kunna fixa någon som är så motstridig som Harry? Jag kände honom bäst av alla men ändå kunde jag inte komma tillräckligt nära.

"You have studied psychology?", Liam la ut tallrikarna i en rad på köksbordet. Jag nickade åt hans fråga medan jag saltade kycklingen lite extra.
"Yeah, I studied the human being and psychology in college for a year.", kycklingen blev alldeles för salt så jag tog fram grädden i smyg från kylskåpet och hällde snabbt i pannan. Liam gillade inte att jag använde mig av de feta ingredienserna, vilket jag hade lärt mig redan från dag ett.
"Only a year?", han vände sig om och fick se mig med grädden i högsta hugg. Himlandes med ögonen tog han besticken och la ut de på borden också. "We've talked about the creme, Jojo", suckade han.
"I couldn't afford to continue my studies. I met James and yeah.. I never went back to college.", jag ignorerade hans blick på grädden och fortsatte röra om i pannan. Det var så skönt med Liam. Vi kunde prata om allt och vi hade inte alls känt varandra så länge men han var hittills den enda som stöttade mig i allt. Självklart åkte jag i väg till James i mellan åt men Modest såg till att vi inte sågs allt för ofta. De ville inte blanda in en part till. Och i morgon skulle jag ut på mitt första "officiella publicering" med Harry. Jag var nervös för vad han skulle göra, säga och bete sig.
"And you think that your psychology skills will work on Harry?", Liam höjde ett ögonbryn när jag gav honom tallriken med kyckling och ris. "How am I suppose to eat this with a fork...", muttrade han surt.
"Yes! I mean he's obviously hurt in some kind of way, right? And there's always a reason for everything.", svarade jag och pekade på skeden intill Liams tallrik. Han petade lite ointresserat i maten med tog sedan en tugga. Ansiktsuttrycket slappnade av och jag log ett säkert leende - han hade tyckt om det. Men Liam var trött och sliten.
"Are you okey, Lili?", han nickade. Men jag visste att han var trött. "The tour starts in two weeks, you can't be sick now.", jag skickade salladen över bordet till honom och han hävde upp ett berg över kycklingen.
"I'm just a bit tired of everything right know. Harry's an ass, the fans are expecting so much from us and.. well, Danni and I have been fighting again.", hans ögon föll till tallriken och petade in några stackars salladsblad. Danielle hade berättat för några dagar sedan om hur hon och Liam inte hade det jättebra just nu. Jag tog hans hand över bordet och kramade den hårt.
"She loves you, Liam". och det var allt som behövdes för Liam visste att jag var där för honom.

Jag såg Harry på avstånd inne på Starbucks. Han hade på sig slitna jeans, en t-shirt och solglasögon. Hans chokladbruna lockar var gömda under en grön mössa och hade jag inte vetat att det var Harry så hade jag nog inte lagt märke till honom. Jag tog ett djupt andetag innan jag klev in och gick fram till disken.
"Hey Jo", jag vände mig om och såg hur Harry vinkade på mig. Jag vinkade lite osäkert tillbaka.
"Frappuchino, please", jag gav tjejen i kassan några pund. Men hon räckte genast tillbaka de.
"Your boyrfriend has already paid for you!", log hon. Jag vände mig om och fick se Harry med ett lurigt leende på läpparna.
"He's not my boyfriend...", muttrade jag innan jag tog min frappe och korsade mig fram till Harry. Jag satte mig ner tungt och studerade Harry. Under solglasögonen stirrade två jadegröna ögon in i mina och för en kort sekund såg jag gamla Harry.
"Let's make it quick...", och där var gamla Harry borta...
"How are you Harry? Are you happy?", jag satte benen i kors och smuttade på mitt kaffe. Han tittade misstänksamt på mig och dröjde på sitt svar.
"What kind of question is that?", jag noterade hur hans käkar spändes och blodet forsades upp till ansiktet. Jag gjorde honom irriterad.
"I mean, if this -", jag pekade på honom och mig. "is gonna work out, I have to know why you're acting so weird. Maybe you're not happy with your position in life?", ett leende smög sig fram i min ena mungipa medan jag försiktigt tittade på Harry. Han log inte. Han visade inga som helst känslor. Han tog av sig sina solglasögon och lutade sig fram.
"Why would I trust someone like you? ", väste han i mitt öra. Han var alldeles för nära. Skulle någon se att det var Harry kunde allt gå käpprätt åt skogen. Jag försökte fösa bort honom.
"Because I'm the only one you've got.", viskade jag tillbaka. Jag hörde hur Harry lät ett mullrande,  lågt skratt komma ut ur strupen. Han skakade på huvudet så att nästan hans läppar rörde vid min hud. Jag höll andan.
"You can't trust someone who thinks you're crazy!", han reste sig upp så snabbt att kaffet välte ut över mig. Jag tackade mig själv för att tagit en kall dryck och inget annat. Harry slängde på sig solglasögonen och skyndade sig ut genom dörren. Jag orkade inte ens bry mig om att springa efter.
"You ok, miss?", en äldre dam böjde sig ner och plockade upp mitt kaffe, eller i alla fall det som fanns kvar av det. Jag tackade henne och lämnade sedan caféet. En liten röst inom mig skrek på att jag var tvungen att hitta Harry. Louis hade berättat tidigare att när Harry får sina utbrott kan han hamna i ett tillstånd där han inte alls vet vart han gör. Jag hade parkerat bilen något kvarter bort så jag kunde snabbt köra iväg. Det började bli mörkt också och Harry kunde vara precis vart som. Jag ringde Louis flera gånger utan svar.
"Hey, Lou! Harry got a little bit upset and now I can't find him. Please call me when you get this!", jag talade in ett meddelande och precis när jag skulle svänga ut på vägen igen ser jag en figur sitta på en parkbänk. Huvudet var nersänkt och stora lockar föll ner för hans ansikte. Jag stängde av motorn och stängde försiktigt bildörren, jag ville inte skrämma i väg honom igen. Sakta satte jag mig på bänken men höll ett avstånd.
"How did you find me?", han tittade rätt ut och mötte inte min blick. Jag kunde inte låta bli att le lite. Han var så skör och liten, men ändå försökte han att stå på sig.
"You were not at home... and I thought you needed to think.", svarade jag. Han lyfte upp blicken och jag kunde nästan se hur sårad han var.
"Do you think I'm crazy...?", han hostade lite för att dölja en snyftning och återigen kunde jag inte låta bli att le.
"No, Harry, you're not crazy. You're just hurt and miserable. And i will try to do my best to help you.", han nickade för att bevisa att han lyssnade. Och det var för första gången på länge som jag kände att jag hade kommit en bit på vägen med honom. Han lyssnade.
"I'll drive you home.", och tillsammans gick vi tillbaka till min bil. Kanske var det den mest pinsammaste bilresan i mitt liv, men det var så värt det. 

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt att kapitlet kommer så sent! Men det har/ är så galet i skolan! Och sen var jag ju så klart i väg till Stockholm för artt se våra killar! Vad tyckte ni? Kan säga utan tvekan att det var bland det sjukaste jag vart med om! Satt precis vid Scen B så hade killarna nästan i ansiktet kan man säga haha

Hur som helst, Det här kapitlet visar lite hur skadad Harry faktiskt är. Men det visar också att han någonstans bryr sig. Han försvarade Joanna som person indirekt eftersom han tvekade. Och sen är Harry väldigt sårbar just nu! Kommer hon att kunna fixa honom, eller vad tror ni? Och vad tycker ni om Jo's och Liams relation? Tänkte att Liam kommer och bli hennes livboj precis som Andy var i WTG. Eftersom Andy är min absoluta favorit karaktär jag någonsin har skrivit så kommer Liam ha det tufft att bli som han ;) 

Ha det bra! Och snart är det bara 1 veck akvar sen kommer uppdateringen att gå tbx som vanligt :D