Alla hjärtans-dag. Dagen då jag i normala fall brukade sitta hemma med en B&J burk mellan benen medan James var ute på en massa fester eller hade en dejt. Jag kunde sitta i timmar och titta på min favoritserie och trycka i mig glass. Men i år var det annorlunda. Jag skulle gå på en filmpremiär och samtidigt jobba med Harry. Jag skulle visa honom hans bästa sida, få honom att svara snällt på frågor och inte skrika åt mig. Och idag var jag till och med tidigt uppe. James hade kommit över på vår årliga Valentinefrukost i alla fall
”So a movie premiere tonight? Any kissing after?”, James ställde fram Nutella och jordgubbar på frukostbordet. Jag frustade till lite irriterat.
”Shut up!”, James väntade på en fortsättning. ”We haven’t kissed yet…”, han slängde sig bakåt och gjorde en dramatisk inandning. ”Oh come on! One date and loads of fighting!”, jag slängde sista pannkakan på fatet och stängde av spisen.
”But… he’s Harry! Harry Styles!”, James snodde åt sig fatet och bredde ett tjockt lager med nutella ovanpå innan han strödde färsk frukt över. På något vis så var jag lite äcklad över att vi någon gång faktiskt skulle behöva kyssas inför folk. Det var liksom Harry. Min Harry. Nu skulle det vara som att gå upp till en främling. ”You’re too prude, honey. I bet he’s an amazing kisser!”, James blinkade med ena ögat.
”Oh I bet he is… He’s been practicing on every stranger he’s seen… But seriously, he has to make the first move. That will prove that he’s moving in the right direction.”, svarade jag bestämt och slickade av skeden med grädde. James ryckte på axlarna till svars.
”What about you?”, jag tittade på James som satt och log åt sin mobil medan han textade något jag inte kunde se. Alltid så hemlighetsfull.
”Well… what about me? Nick and I are going to a fabolous restaurant in Camden.”, hans ögon glittrade och jag såg hur lycklig han var.
”I’m happy for you.”, han nickade och vi fortsatte vår frukost.

Det var en ganska fin morgon i London. Solen sken och en hel del vårfåglar kunde höras i Kensington Park när jag var på väg till Liams lägenhet för att hämta upp honom vid lunchtid. Vid en av parkbänkarna intill Amour statyn stod en äldre man med ett gäng rosor på en kärra. Till varje främling som gick förbi gav han en röd ros. James hade berättat tidigare på morgonen att mannen alltid stått där sen han var liten pojke och delat ut rosor på Alla hjärtans-dag så jag gick förbi och tog tacksamt emot en ros. Tillbaka gav jag honom en ask choklad som tack.
”Happy Valentine’s Day!”,  Han nickade lätt och jag fortsatte hem till Liam. Jag längtade till sommaren. Men denna sommar kunde jag varken åka hem till Holmes Chapel eller på någon solsemester för jag skulle ut på turné med killarna. Fast Brasilien, Spanien och Los Angeles är kanske inte jättedumt. Denna sommar skulle också vara min andra i London. Men min första utan James eftersom han och en jobbarkompis skulle till Nya Zeeland i en månad. Väl hemma utanför Liams lägenhet hörde jag inte bara en röst utan två. De pratade i lugnt samtalstorn och även ett välbekant skratt hördes.
”Li?”, jag öppnade försiktigt dörren och smög in. Och in i hallen kom Danielle i bara t-shirt. ”Oh, Hi!”, sa jag chockat. Hon skrattade lite nervöst tillbaka och omfamnade mig. ”Whyyy…?”, jag tittade misstänktsamt på henne.
”Well.. It’s Valentine’s Day!”, Liam kom ut i mjukisbyxor och en kopp te i handen. ”Just kiddin’, we’ve been back together now for a few days.”, fortfarande lite chockat tittade jag på Liam,”We love each other. We should’nt be apart.”, Liam omfamnade Dani runt midjan och kysste henne på kinden. Jag log åt de och önskade verkligen att jag någon gång i livet kunde hitta samma kärlek som Liam och Dani’s.
”Great, but seriously. We’re supposed to be at Lou’s in 10.”, Liam gick fram och kysste mig med på kinden innan han gick in i sovrummet. ”No funny business in there, Payne! Five minutes!”, Danielle skrattade högt. ”Seriously, guys!”.

Hemma hos Lou samlade jag ihop alla fem killarna innan det var dags för styling och inför premiären.
”So guys, this is an important night. Valentine’s Day. Lots of people will be there. Breathe, Smile, Repeat. Okey?”, alla killarna nickade och gick till Lou som tillsammans med en kollega skulle fixa I ordning dem. Jag stod och sorterade papper medan Sara höll på med att välja ut en klänning till mig då jag kände en hand om min höft. Harrys doft slogs emot mig och jag vände mig om.
”Do you remember Valentine’s Day when we were 15?”, viskade han. Jag nickade stumt.  Hur skulle jag kunna glömma den dagen?

Harry och Joanna 15 år
Jag närmade mig fönsterkarmen och slängde över ena benet. Jag kände hur det pirrade till i magen. Ett, två, tre. Båda benen landade på marken och jag var väl behållen efter det höga hoppet. Men bakom mig hördes ingen duns som det skulle ha gjort.
”Harry?”, väste jag. Inget svar. ”Harry?!”, lite högre denna gång. Jag såg hur Harry närmade sig samma fönster som jag hade hoppat från. Han var kritvit i ansiktet.
”I can’t do this, Jo! Seriously!”, jag suckade ljudligt och gick lite närmre husväggen.
”Oh come on, Harry! Don’t be such a pussy! Remember when we jumped from the roof of Tescos last summer?”, Harry nickade. “Then what’s all the fuss? Come on!”, Harry tog ett djupt andetag och slängde sedan over båda benen. Han blundade och lät sedan kroppen falla. Ett ljudligt skrik hördes över hela grannskapet.
”Shssssy! Somebody could hear you!”, jag hjälpte honom upp från marken och vi började springa mot Harrys systers bil.
”Remeber that jumping from my window was your idea when we’re getting caught!”, muttrade han surt. Jag skrattade åt hans barnsliga beteende medan Harry satte sig vid ratten och jag i förarsätet. Harry hade tagit några lektioner på körskolan men var inte alls i närheten av ett körkort, ändå tyckte vi att det var en bra idé att låna Gemmas bil i kväll. Stötigt körde Harry ut ur stan. Vi pendlade hela tiden mellan 20 och 50 km i timmen, ingen jämn hastighet. Väl ute på landsbygden vid vår åker ställde vi upp bilen med lysena släckta och satte oss på motorhuven. Jag halade fram en av mammas vinflaskor hon gömt nere i källaren och gav den till Harry.
”How?”, han tittade misstänksamt på mig. Jag log lite finurligt och han nöjde sig med det. Och där satt vi; två tonåringar som nyss stulit en bil och delade på en flaska rödvin mitt ute på en åker på självaste Alla hjärtans-dag. Det var stjärnklart och man kunde se fullmånen sticka fram bland trädtopparna. På något sätt var det liksom perfekt. Det var meningen att göra dumheter när man var i vår ålder och Harry och jag hade känt varandra så pass länge nu att en sådan här grej var en piss i Mississippi.
”Do you remember when we..*hick* met at the train stration?”, Harry sluddrade och höll på att glida ner från motorhuven. Jag skrattade och hann precis fånga honom. Jag nickade åt hans fråga. Vi hade suttit i flera timmar och pratat om allt möjligt, mest om hur mycket vi hatade Alla hjärtans-dag. Vi var nog lika mycket berusade och hade bestämt oss för att det var bäst att ta oss hem. Harry skulle köra. Vi halkade in i bilen och Harry fumlade med nycklarna. Bilen gick i gång och vi puttrade hemåt – på fel sida av vägen. Som tur var hade vi inte jättelångt men en bil som vinglade från ena sidan till den andra kunde inte ha sett mer misstänktsam ut. Väl hemma klev vi ur bilen och smällde igen dörrarna. Vid uppfarten stod en polisbil och Gemma tillsammans med Anne. Vi skulle verkligen inte komma undan med detta.

Nutid
”Anne was so mad.”, skrattade jag tyst. Harry satte sig bredvid mig.
”And Gemma wanted to kill us for years after that!”, han tog en klunk av sitt vatten han hade i handen och suckade djupt. ”But it was a real good night, wasn’t it?”, han log åt tanken och jag nickade.
”Why did you ask?”, jag gick bakom skynket och tog på mig en knälång blå klänning. Harry tittade fram och drog upp dragkedjan åt mig.
”Because I think we should re-do that tonight. But in a restaurant of course”, jag tittade chockat på Harry. Så här många gånger hade jag nog aldrig blivit överraskad på en och samma dag.
”You? You, Harry Styles?”, han höjde ett ögonbryn och gick för att hämta sin slips. ”Are you feeling well?”, han skrattade ett dovt och mörkt skratt som kom från bröstkorgen.
”I’m serious. Wear something nice; like this one.”, han drog med handen över min rygg där klänningens dragkedja fanns.

Det var folk överallt. Kameramän, journalister, skådisar, assistenter och mitt i allt mina killar. De skötte sig hittills i alla fall. Jag höll ett stadigt grepp om Nialls arm när vi banade oss fram till första journalisten. En lång och slank man med getskägg. Zayn grinade illa och tittade vädjande på mig. Jag ryckte på axlarna och pushade fram Louis först. Två minuter, max, på varje station sedan var vi tvungna att gå vidare. Mannen med getskägg hade mest varit intresserad av killarnas nya turné och om det skulle bli någon uppföljare snart till albumet. Vid nästa station stod en yngre tjej med en äldre man som höll i kameran. Hon vände sig hastigt om och höll på att snava på sladden till mikrofånen.
”My name is Jamila Agrton and I’m standing here at the premiere of  The Viewer with the famous pop sansation  One direction.”, killarna hälsade artigt och besvarade hennes frågor. Jag började pusha på Liam när Jamila plötsligt vände sig mot bara Harry.
”I’ve heard a rumour that you and you’re PR stole your sister’s car and got drunk one Valentine’s Day. Is that true?”, Harry skrattade lite. Inte den här frågan! Harry hade skött sig så bra hittills och nu skulle han förstöra allt. Jag drog lite försiktigt i Harry som blängde surt tillbaka.
”Well…”, åhh nu kommer det… ”I don’t think that this is you business.”, Han kysste henne lätt på kinden och fortsatte framåt till nästa journalist. Åter igen hade Harry chockat mig. Hade Harry just försvarat oss i pressen? Vad höll han på med?

Filmen var en romantisk komedi om två unga kvinnor som har levt hela sitt liv som bästa vänner tills en av dem upptäcker att hon istället tycker om kvinnor, och att kvinnan i hennes liv är hennes bästa kompis. Jag hade dock tappat intresset av filmen redan efter tio minuter och gick tillbaka till baren. Jag beställde in ett glas vin och satte mig vid bardisken. Inne i salongen hördes skratten som förmodligen kom till något dåligt skämt från Sandra Bullock. Killen i baren torkade uttråkat med en disktrasa bort rester av en mojito. Vinet jag hade beställt smakade surt och inte alls så ”fruktigt” som jag hade velat ha det.
”There you are.”, Harry slog sig ner bredvid mig på en av barstolarna och drog med handen genom sitt lockiga hår. Jag log lite snabbt tillbaka medan jag tittade på hur han beställde in samma glas som jag.
”I wouldn’t drink that if I was you.”, han förde glaset till munnen och stoppade precis när jag sagt det. Han ställde ner det på bardisken igen och började leka lite med servetten han fått.
”And why if I may ask?”,
”Sour.”, svarade jag enkelt och tog en klunk i alla fall. Han skakade på huvudet och tog även han en klunk. Harrys ansikte förvandlades till en rad olika grimaser. Jag skrattade och gav honom en menande blick som betydde mer I told you so.
”Bad movie, ah?”, han ignorerade min blick och bytte istället ut sitt vin mot en öl och gav tillbaka mitt vin också.
”I don’t like Sandra Bullock.”, han nickade. ”And…”,
”…Valentine’s Day.”, fyllde han i. ”I know you don’t. What abou that dinner now?”, han log sitt underbara leende så alla hans smilgropar syntes. Vi hörde applåderna från biosalongen och dörrarna öppnades i förberedelse för att alla skulle ta sig ut. Harry tittade snabbt mot salongen innan han tog min hand. ”Now. Please?”, jag nickade och vi sprang ut till parkeringen där alla journalister väntade . Harry ropade till sig en taxi och så snabbt vi kunde sprang vi mot den. I bakgrunden hördes journalisternas rop och fotoblixtarna dånade. Väl inne i bilen kunde vi pusta ut.
”That was close.”, var det enda Harry sa och taxin körde in mot stan.

Restaurangen som Harry hade tänkt ut var fullt med folk som var på väg ut till en kväll i den pulserande storstaden. Jag njöt i normala fall av att sitta på en restaurang fullt med folk och bara kunna prata med vem som, men ikväll kunde jag inte det. Och förmodligen aldrig mer igen. Jag var med världens mest kända kille just nu och restaurangen vi just hade parkerat utanför skulle vara som att gå och sätta benet i rävsaxen. Harry suckade trött och vände sig mot mig.
”I’m sorry but..”, började han.
”There’s no way I’m going in there with you.”, slängde jag ur mig. Men Harry tog det på rätt sätt. Vi visste båda två att det var alldeles för riskabelt att gå in där.
”I know a McDonalds a few blocks away from here.”, den indiska taxichauffören vände sig om. Vad hade vi för val?
Så där satt vi sen. Jag i en galaklänning värd flera tusen kronor och Harry i en kostym säkert värd dubbelt så mycket, inne på ett shabbigt McDonalds i södra London. Inte nog med det; det var Alla Hjärtans-dag också. Förhoppningsvis kunde vi skratta åt det här senare. Men det bästa var att ingen kände igen oss, trots att vi drog en viss uppmärksamhet till oss, och de få som befann sig inne i rummet var ett äldre par och några yngre killar. För några veckor sedan hade jag aldrig trott att jag skulle sitta på ett McDonalds med Harry igen. Precis så som vi en gång i tiden brukade göra.
”So, how’s my progress going?”, Harry knölade ihop omslaget till sin Big Mac och tog en klunk av min cola.
”Well… after tonight you’ve done really well. But I guess there’s still twist and turns with you. I’m not a psychologist.”, jag viftade undan ämnet som jag visste att Harry egentligen ville diskutera.
”You read psychology in High School!”, påpekade Harry. ”But I guess that doesn’t count you as an examed psychologist then. Besides, I don’t need one.”,
“You don’t need one? You’re a wreck Harry.”, jag ångrade mina ord nästan så fort de ramlat ur min mun. ”I’m sorry, I didn’t mean that..”, men han blev inte arg. Han bara ryckte på axlarna och nickade.
”Well,I guess I can’t handle all this famous shit well anymore.”, det gjorde mig glad att Harry äntligen hade sagt det högt. Jag vet att det inte bara var en bekräftelse för mig utan också inför honom själv. ”Shall we go?”, han ställde sig upp och vi gick bort mot utgången. Ingen hade upptäckt oss och vi kunde lugnt och sansat hitta en taxi som tog oss hemåt. Medan jag spenderat tid med Harry hade jag i princip glömt bort hur de andra fyra killarna hade det. De var trots allt mitt ansvar också, hur ogärna jag än ville det i mellanåt. Niall hade ringt och smsat mig fyra gånger. Louis hade lämnat fem röstmeddelanden, som man dessutom inte ens kunde höra vad det var han sluddrade om. Liam och Danielle hade vardera ringt och skickat flertal sms de också. Alla utom Zayn, men jag antog att han satt i ett hörn någonstans och hade det bättre än någon annan – genom att titta på de andra. Förmodligen var det han som hade koll på dem också.

När taxin svängde in på uppfarten till Harrys lägenhet var Liams Range Rover parkerad utanför och även Liam stod lutad mot den.
”We’re in trouble…”, viskade Harry och öppnade dörren. ”Hello there, Liam. How was the film?”, Harry gick fram och skulle krama Liam, men Liam backade frågandes iväg.
”Fuck you, Harry. Where the hell have you two been? I thought you’d kidnapped her!”, jag klev ur och betalade taxin och såg hur upprörd Liam var. Ansiktet var rött och händerna knutna. Han hade druckit också.
”Come on Li. Let me take you home.”, jag tog tag I hans arm och pushade honom mot hans bil. Harry skrattade åt Liams beteende och vände sig om för att gå in. ”Harry?”, Harry vände sig om när jag ropat hans namn. Liam fortsatte streta emot när jag tryckte in honom i bilen och den fina bilden av mig som säger hej då till sin ”fake-pojkvän” förstördes ganska snabbt.
”Thank you for tonight. I’ve got faith in you.”, han nickade och log ett stolt leende.
På vägen hem till Liam tänkte jag igenom kvällen. Vi hade inte bråkat en enda gång och han hade visat flertal glimtar av min gamla Harry. Det fanns hopp i honom. Jag hade tidigare i mitt liv upplevt en bra alla hjärtans-dag som jag sent skulle glömma. Den var med Harry den där kvällen när vi var femton och snodde Gemmas bil. Ikväll kunde jag lägga till en kväll till på listan. Den var också med Harry. Och vi hade bara varit oss själva.