Det var spänt mellan oss. Han hade inte tittat på mig en endaste gång under hela repetitionen vilket irriterade mig. Ett hej skulle i alla fall inte skada.
”Keep it up, Liam! Try not to hold on to that note too long, Zayn! Great Job, Niall!”, de hade repetitionsövningar inför turnén som vanligt på fredagar och just idag gick det ganska hyfsat. Liam såg piggare ut och hade inte alls den där ledsna blicken i ögonen längre som han hade här om dagen. Zayn lät bättre i halsen efter en veckas tystnad och halstabletter. Louis dansade runt som vanligt och gjorde egentligen ingen nytta, medan Niall var den enda som stod rätt upp och ned och höll sig till schemat, konstigt nog. Och sedan var det Harry. Han såg inte lika blek ut som han brukade och inte heller lika röd i ögonen. Halsen lät friskare också. För ja, han sjöng faktiskt med de andra idag.
”I don’t know what you’ve done to Harry, but halleluja! I ow you!”, deras röstcoach vände sig mot mig innan han åter igen riktade blicken mot killarna. Visserligen kanske Harry hade en bra dag, för sådana hade han tydligen ibland, eller så hade han faktiskt tänkt lite på vad jag hade sagt till honom under vår kväll.

Repetitionen var slut och killarna hade sitt frukostbreak. Harry satt i ena hörnet som vanligt medan de andra satt med resten av crewet. Jag tog min banan och yoghurt med mig och styrde stegen mot Harry. Han satt med sin mössa nerdragen över öronen med lockarna hängandes utanför och åt på något som i alla fall liknade en croissant.
”Hey.”, började jag försiktigt. Jag dunsade ner på golvet bredvid honom och väntade på svar. Ingenting. ”Hey, Harry.”, sa jag lite högre denna gång. Han mumlade något till svar. ”So… today we are strangers, ah? Isn’t that a little bit strange?”, jag skrattade lite åt mitt egna skämt. Men Harry skrattade inte, sa något eller ens rörde en min på ansiktet. Men jag skulle inte låta honom komma åt mig! Ville han bråka och ta den krångliga vägen som vanligt så skulle han få den.
”Ok, Harry. Seriously! You were great out there today and you barley speak to me. What’s wrong?”, han suckade och ställde sig upp. Han var vilsen och såg så förtvivlad ut. En lögn var på väg.
“Don’t you get it? I’m not the one you met at the train station when we were younger anymore. I’ve changed. You should change too. You’re not happy, Joanna. You just wandering around, trying to find a solution to your life. But guess what; there’s no solution! You’re lost!”, nu skrek han nästan ut de sista orden. Hela rummet var tyst och allas blickar var vända mot oss. Varje litet ord han sa högg tag i mig och det värsta av allt var kanske att han hade rätt. Så istället gjorde jag det jag alltid hade gjort när vi hade bråkat; jag spydde tillbaka och flydde.
”So you’re happy then? Smoking weed, parting, sleeping around with strangers? Blowing away your career? Liam, Zayn, Niall and Louis’ career?Then you’re more fucked up than I thought, Harry. That’s not happiness. That is loneliness and depression.”, jag rafsade åt mig min väska medan jag så stolt som möjligt försökte gå i väg med huvudet högt. Inom mig skrek jag. Jag hade varit så nära att komma åt honom. Liam närmade sig men jag tittade varnande på honom. När jag gick förbi gruppen sänkte de sina huvuden och vägrade möta min blick. Jag vet inte om de skämdes över Harrys beteende eller om de faktiskt visste att nu kanske det var slut. Att det lilla hopp som hade funnits försvann i ett nafs.

Harry
Jag hade skrikit på henne igen. Det började bli en vana. Så fort det funkade någorlunda mellan åt så var det något annat som blev ett problem. Det var som att ”vi” var en trigger till mina aggressioner. Så fort jag tänkte på henne blev jag arg. Hon var alltid i vägen. Så fort jag mådde bra blev hon den som fick mig att må sämst igen. Hur kunde Ted och de andra inbilla sig att någon som hon skulle få mig att bli det de kallade ”normal”? Och hennes ord satte sig på näthinnan; So you’re happy then?
Var jag lycklig? Klart som fasen att jag var lycklig. Jag var ju Harry Styles!

Jag gick ut på balkongen på tredje våningen och tände min tredje cigarett den här morgonen. Lät röken fylla mina lungor innan jag sakta släppte ut den igen. Det var en frihet. Plötsligt blev jag avbruten av min ringsignal.
”What?”, svarade jag irriterat.
”Come downstares, Harry.”, det var Ted och han lät inte så värst munter. Jag släckte cigaretten och gömde den bakom en takpanna för att vara säker på att Zayn inte skulle ta den när han kom upp hit. Och som jag misstänkte mötte jag honom i trappen på vägen ner. Han
boxade in mig i väggen med ena axeln. Jag var precis på att starta bråk tillbaka men att behöva prata om en grej till med Ted var onödigt. Väl nere satt Joanna vid bordet inne i fikarummet tillsammans med Ted. Hon grät sällan och inte ens nu med de hårda orden jag kastade på henne, så hade hon gråtit.
”Sit.”, Ted pekade på stolen bredvid Joanna. Jag satte mig bredvid henne precis som första dagen för några veckor sedan på Teds kontor. Ted harklade sig lite nervöst innan han tittade besviket på mig.
”Harry, this is ridiculous! Joanna told me about the little fight of yours and this is really annoying. You’re a grown up man and here I am, telling you what to do, giving you chances after chances like a ten year old boy.”, han skakade lätt på huvudet. Joanna sneglade på mig ögonvrån.  Jag såg hur hon svalde några gånger.
”Harry?I’m not here to change the person you are. I’m here to help you.”, hon tittade sorgset på mig. Och åter igen fick hon min ilska att bloss upp.

Joanna
Han tittade inte på mig men jag såg hur hans käkar spändes och att blodet pumpades hårdare ut i musklerna. Jag vände mig mot honom och la försiktigt min hand på hans. Det var en chansning. Först knöt han handen till en knytnäve och blev röd i ansiktet. Men lika snabbt så mjuknade han och slappnade av. Jag såg det som en framgång och slöt hela min lilla hand om hans. Ted brast ut i ett jättestort leende.
”Well, I think my job is done here! Don’t forget about the premiere of the new Valentine's Day movie tomorrow. Joanna shall be backstage and help you and the other boys with PR.”, Ted nickade mot Harry och reste sig sen upp och gick ut mot dörren. Han vände sig om innan han stängde den.
“What you two had seems to be very special. Don’t you ever forget about that.”, han nickade sen och gick ut. Jag släppte Harrys hand och reste mig upp. Intrasslandes i stolen gjorde han likadant.
”Jo? I’m sorry I yelled at you.”, jag nickade.
”You should’ve done it more private!”, jag blinkade mot honom och gick stolt ut ur rummet. Jag skulle aldrig kunna ändra Harry som person; det som han kände, ville och önskade. Men jag kunde hjälpa honom på vägen till att bli lycklig. Jag kunde inte tvinga honom till något men efter dagen kändes det ändå som en vinst när han inte ryckte åt sig handen. Det gällde att utmana och tänja Harry. Kanske till och med bräcka honom. 

Jag kunde inte sluta titta på hans leende. Speciellt när han tittade ner på sina händer och log ett sådant där finurligt leende där båda smilgroparna syntes. Han blev… vacker på något sätt.
”Tell me, why are you starring at me, Mueller?”, frågade han och viftade med sitt whiskyglas samtidigt som han blinkade med ena ögat. Jag harklade mig och tog en klunk av det syrliga vinet som Harry hade beställt in åt mig. Det var sent gånget in på kvällen och vi båda hade tagit oss ett par glas.
”I was just admiring your dimples.”, han log så där vackert igen.
”No, seriously. Why?”, han blev allvarlig. Jag följde med blicken längs konturerna av hans händr om glaset.
”No, seriously. I was.”, jag kände hur jag blev lite röd om kinderna. ”I think they look really beautiful on you. That’s why people adored you so much!”,
“Adored”? I see.”, han sköljde ner det sista av whiskyn och reste sig upp och räckte mig hans hand. Jag tog den försiktigt. Han kommenterade inte det jag hade sagt och jag tror inte heller det hade behövts, jag visste att han tänkte på det; hade jag rätt eller hade jag fel?

Vi gick ut i den nu mycket kyligare luften. Åter igen under tystnad. Jag undrade vad han tänkte på. Tänkte han vad som skulle komma härnäst eller tänkte han fortfarande på det jag hade sagt? Under de senaste veckorna hade jag i alla fall lärt mig en sak om Harry; han visade inga känslor längre. Inte som han brukade göra som yngre. Det gjorde mig ledsen och nästan lite besviken på honom, att han hade låtit sig själv bli så tagen att han faktiskt glömt bort vem han var. Jag stannade och Harry fortsatte gå innan han upptäckte att jag inte längre var vid hans sida. Han vände sig om och höjde ett ögonbryn.

Harry och Joanna 16 år
”I like it here.”, Harry tog ett bett av sin macka och vände sig mot mig. Jag nickade bara till svars men min blick var fäst mot himmelen.
”I know, it’s beautiful.”, vi satt ute på en åker mitt ute i ingenstans på hans motorhuv. Det var sent in på kvällen och vi hade smitit ut från våra föräldrar. Det var vår grej att bara lägga oss på bilen och titta på stjärnorna. Vi gav dem namn och hittade på livs-historier åt dem. I kväll hade vi smitit ut för att det var den natten man kunde se Saturnus.
”There he is!”, Harry pekade upp mot himmelen. Och där var han ja, Saturnus. ”I could stay here forever.”, suckade han efter en långt tystnad. Jag nickade igen. Vi låg tysta en stund. Tittade på stjärnorna och åt våra mackor.
”Jo, I think I’m ready for X-factor this year. They’re having auditions this month and I’m going to try!”, jag höll på att sätta i halsen. Harry hade försökt ta till sig mod länge och nu skulle han äntligen försöka. Jag kastade mig om halsen på honom och kramade honom hårt.
”I’m so proud of you! That’s fantasic news, Harry!”, han log lite snett, så där så att han tittade ner i backen och hans smilgropar syntes. Han var vacker. Och kanske var det nu som det hade varit ett ypperligt tillfälle att berätta hur jag kände för honom inför alla dessa år, men jag kunde inte få orden ur mig. Jag hade försökt så många gånger att säga det till honom, jag hade till och med försökt skoja fram det, men varje gång slutade det med att jag tänkte det i stället. Jag tänkte på hur mycket jag egentligen kände av honom och jag längtade så det gjorde ont i mig att få höra hans ord tillbaka.

Nutid
”Why did you stop?”, han hade fortfarande ena ögonbrynet höjt. Jag tog fram mina vantar och tittade sedan upp mot himmelen.
”I hate London sometimes. D’you know why?”, han skakade lite förvirrat på huvudet. ”You can’t see the stars and the moon because of all the smog.”, sa jag och började gå lite sakta. Han nickade lite stumt och vi fortsatte att gå igen.
”If you look really closely, you can see Saturnus tonight.”, han tittade på mig och log lite.
”You remember?”, och det förvånade mig att han faktiskt kom ihåg något så oväsentligt som vilken tid på året man kunde se Saturnus.
”Of course I do, I like to take a taxi to Enfield and just walk around in the dark sometimes, you know.”¸ helt borta kanske han inte var. Lite utav den gamla Harry hade jag faktiskt mött i kväll. Och han var precis så som jag mindes honom. Precis den jag ville få tillbaka. Den jag var tvungen att få tillbaka.

Vi började närma oss krysset där vi skulle gå skilda vägar. Jag blev nervös över vad han skulle säga, göra och om det fanns några journalister utanför Harrys lägenhet. Men när vi kom fram var det ingen där. Det var mörkt och kallt, men det hindrade inte London från att vara vaken; full trafik och affärerna var fortfarande öppna tillsammans med några pubar i området.
”Where are they?”, jag tittade mig omkring. Harry skrattade lite.
”I tweeted right before we went out that I was going to a party in West End. They’re probably there waiting for me.”, han satte nickel i dörrarna. “This was nice, see yiu tomorrow, Jo.”, han kysste mig lätt på pannan innan dörren slogs igen bakom honom och Harrys rygglavla sakta försvann in I lägenheten. Jag var helt förstummad.

Det tog säkert en timma innan jag kunde sätta min nyckel i min dörr hemma. Jag hade tagit fel tunnelbana flera gånger och aldrig kommit rätt, bara tänkt på hur Harry betett sig under kvällen, hur ”normal” han hade varit. Det första jag gjorde efter att jag hade duschat var att ringa James. Vi hade inte pratat på evigheter och nu behövde jag verkligen prata av mig.