Harry kom ut ur sitt rum med handduken runt höften samtidigt som han kramade ur det sista blöta ur hans vilda lockar. Jag fick anstränga mig själv att inte tjuvkika på honom bakom Vouge tidningen jag läste. Med kvällens klänning forfarande på och skorna vid sidan av, låg jag utbredd på Harrys soffa. Vi hade bestämt oss med än gång att gå tillbaka hem efter bråket med Colin och det hade slutat upp hemma hos Harry. Han hade gått in i duschen nästan direkt och jag hade slagit mig ner och läskigt nog gjort mig mer än hemmastad nu för tiden i hans vardagsrum.
”I can loose a bit on this one if you want to…”, Harry drog lite i ena kanten på sin handduk han hade löst omkring höfterna. Han hade ett stort leende på sina läppar som var svårt att sudda ut. Jag hade blivit upptäckt. Rodnaden spred sig som en löpeld i ansiktet på mig och jag drog snabbt upp händerna till ansiktet. Jag kände hur han sjönk ner bredvid mig och flyttade på mina fötter och la dem i sitt knä.
”Are you tired?”, sa han efter en stunds tystnad. Jag kikade fram bakom tidningen och tittade på honom. Jag var förvånad över hur snabbt hans hår torkade och la märke till hur ett blåmärke hade börjat skymta på bröstkorgen. Det hade inte varit där för ett par dagar sedan och jag kunde inte undgå att tänka på hur han hade kunnat få det.
”Yes.”, svarade jag till slut och vek ihop tidningen och la den i knät. Harry greppade min högerfot och började mjukt massera den. Till en början var jag skeptisk och själva situationen kändes väldigt obekväm: Harry i bara handuk som masserade min fot. Men efter någon minut slappnade jag av och kände hur en hel del spänningar släppte. Han var noggrann och missade inte en millimeter. Omsorgsfullt tog han hand om varenda tå och såg till att trycka på alla punkter.
”Are you happy, Jo?”, han avbröt mig plötsligt i mina funderingar och jag tittade eftertänktsamt på honom. Var jag lycklig? Var jag mer lycklig nu än innan Harry? Eller hade jag blivit mer olycklig?
”We don’t fight so much anymore. That makes me happy, I guess. It gives me hope that I can break through.”, jag satte mig upp så jag mötte hans blick. Han förstod inte riktigt mitt svar och letade efter någonting att säga utan att verka allt för dum eller såra mig på köpet. Jag slog ner blicken och fick känslan av att jag kanske hade retat upp honom. Det var fortfarande känsligt det här med ”rädda Harry” – projektet. Varje gång det drogs upp fick han en annan blick och käkarna spändes.
”There’s nothing to save, Joanna. I asked if you’re happy, not if you’re making progress with me.”, jag ignorerade hans försök till att reta upp mig. Han ville ha en diskussion. Han ville att jag skulle öppna mig och visa känslor som han hade gjort för mig. Jag hade fortfarande svårt för det. Jag rätade upp mig mot Harry och drog åt mig mina fötter och satte mig i skärddarställning.
”Then what kind of answer are you looking for?”, sa jag frusterat och drog i min uppsatta toffs. Harry mötte min blick. De där jade gröna ögonen tindrade så himla fint mot mig och jag ville inget annat än att ge honom alla svaren han ville ha. Jag ville ge honom hela världen om jag kunde.
”I want to know if you’re happy, if you’ve gotten miserable in my company or if I’m hurting you. I want to kow if you’re happy…”, jag kröp närmre och tog dosan för att stänga av tvn. Jag vet inte om det var champagnen från eventet som talade eller om han faktiskt verkligen brydde sig. Bara ett par veckor tidigare hade vi bråkat så fort vi såg varandra, vi hade skrikit och kastat saker omkring oss. Nu visade vi känslor och jag kunde inte bara se en framgång med att Harry öppnade upp sig utan jag började också ta ut vinsten i förskott. Så därför sa jag orden som gjorde så ont att säga.
”Harry… I’m happy right now, in this very moment. You don’t have to worry about my happiness or if you’re hurting me. I can’t get to attached to you. This –“ jag pekade på oss. “this is just temporary. But I like it the way it is right now.”, jag kände klumpen I halsen växa fortare än moster Annie åt upp sin pajbit. Hade jag sårat honom? Jag skyddade mig själv när jag hade uttalat orden, det var ord som jag inbillade mig var sanna. Men sanningen var att jag redan hade blivit allt för fäst vid hela situationen, vid Harry… vid oss två. Jag var rädd att han skulle ställa sig upp och storma iväg, köra ut mig eller kanske mest rädd av allt var jag att han inte skulle bry sig alls.
Harry sträckte sig efter mina ben och drog mig upp i sitt knä. Han sa ingenting och det gjorde inte jag heller. Han bara tittade på mig, som om han försökte memorera mitt ansikte och mina drag. Klänningen var tajt och obekväm att sitta så här. Harry märkte att jag inte var nöjd och drog upp klänningen över mina lår så jag kunde sitta mer bekvämt.
”What are you doing, Harry?”, jag fick knappt ur mig orden för jag hade helt plötsligt blivit så där nervös och obekväm i hans sällskap igen. Jag svalde om och om igen i hopp om att jag kanske skulle ha modet att våga säga något igen. Helt plötsligt bara log han. Han log det där sneda leendet med båda smilegroparna som syntes, det där leendet jag älskade mest av allt hos honom. Han lutade sig framåt och kysste mig mjukt längs halsen.
”I don’t believe a single bloody word you just said.”, jag började fundera på om detta var ett av hans ”moves” han drog med alla tjejer. I morgon kunde det vara en ny i hans knä, någon ny som han snärjde och lockade. Jag försökte kontrollera min andning. Men jag kunde inte låta bli att tänka på om alla andra tjejer också hade känt så här för honom. Hade dem också fått klänningen uppdragen över låret med hans enorma, mjuka händer? Hade dem också mött de där otroligt vackra ögonen och sen druknat?
Harry drog ur min toffs så att mitt långa, mörka hår föll längs ryggen. Jag hade satt upp det med än gång när jag hade blåstd et lite lätt så stora lockar hade bildats. Det var Harrys favorit, han älskade när jag hade håret utsläppt och speciellt med lockar. Harry var periodare och en period i sitt liv hade han velat bli fotograf. Jag fick alltid ställa upp som modell och han ville alltid ha mitt hår lockat.
”Even though it might be temprary we can make it as real as possible.”, sa han efter en lång stunds tystnad.
”Why are you so beautiful, Styles?”, mumlade jag mot hans läppar. Det var inte meningen att säga det högt. Harry skrattade till och jag kände hur han log ett brett leende. Vi satt så där en stund. Under mig kände jag hur Harrys ben egentligen började bli lite trötta av min tyngd men han fortsatte som om det inte var något problem.
”Please stay the night, Jo?”, det var första gången han hade bett till mig. Jag log ett triumferande leende. ”I know I just begged to you…”,
”Does every girl hear those words?”, han skakade lätt på huvudet. Jag himlade med ögonen och gick av Harrys knä för att gå bort till gästrummet och lägga mig för natten. Halvvägs bort i korridoren hörde jag Harrys steg bakom mig.
”Not in the guest room. In my room.”, jag höll på att sätta mina tabletter i halsen jag nyss hade tagit mot huvudvärken. Och så blev det. Min första natt i Harrys rum.