Jag vaknade av tystnaden och ljuset. Under natten hade jag vaknat flera gånger av att Harry snarkade tillsammans med trafiken utanför hans sovrumsfönster. Och nu på morgonen var det så ljust att jag inte kunde somna om. Jag rullade över mot Harrys sida och upptäckte att den var tom och sval. Han hade gått för länge sen. Besvikelsen sköljde över mig. Jag hade velat ha honom hos mig när jag vaknade. Det var så här han gjorde: lämnade en ensam.
Jag satte mig yrvaket upp och räckte mig efter Harrys mjukisbyxor som låg prydligt ihop vikta på stolen bredvid min sida av sängen. Det var först då jag la märke till hur stort rummet var och vad det var som prydde de vita väggarna. Över den mörka mahognybyrån på en av kortsidorna hängde flera svartvita fotografier, alla tagna av Harry. Jag kunde se det på hans stil, och för att jag var med på många av dem. Många av dem var tagna precis den sommaren jag fyllde 16 år. Med tandställning och långt, slitet sommarhår poserade jag på en sommaräng hemma i Holmes Chapel. På en annan låg jag utsträckt på en bil i natten och tittade upp mot stjärnorna. Jag kunde inte låta bli att le en stund åt dem. På några andra foton fanns Anne med och Gemma. I hela Harrys hem hade jag bara hittat ett foto som kunde koppla honom till hans familj, men det var här som gömman hade varit hela tiden.
”I never planned to have them here.”, jag snurrade runt och mötte Harry. Jag hade inte märkt honom tassa ut från duschen och in i rummet. Han tittade först på mitt ruffsiga hår och sen på hans mjukisbyxor som inte alls passade mig. De hängde som en påse på rumpan. Jag kunde skymta ett leende i mungipan. ”I thought about throwing them och burn them.”, fortsatte han och satte sig på sängkanten. Jag följde tyst efter och satte mig i skräddarställning bredvid honom och pillade någon minut på sängöverkastet som var det enda som låg slarvigt slängt på sängkanten. Harrys blick brände på mig, jag kunde känna den trots att jag inte tittade på honom.
”They’re very beautiful. You’re a great photographer, Harry.”, jag tittade upp och mötet hans blick. Den var varm. ”Why don’t you take some more?”, fortsatte jag. Han svalde några gånger och började sätta upp håret i hög toffs.
”Cause I’ve lost the appetizer of doing it.”, jag blev lite arg på honom. En kort sekund trodde jag att jag hade hittat något som knöt an till hans gamla liv, något som kunde få Harry att komma tillbaka. Jag blundade och slängde mig tillbaka i sängen. Jag släppte frustrerat ut all luft ur mina lungor. Framför mig hörde jag honom skratta, jag älskade hans skratt, men jag fick ta vara på de få stunder han faktiskt skrattade och njöt av det mullrande skrattet som kom ur hans bröstkorg.
”Why are you so stubborn…”, mumlade jag irriterat. Han la sig bredvid mig och åter igen kunde jag känna hur han tittade på mig. ”Stop starring.”,
”I let you in my room, a least you can do is to let me look at you.”, han la huvudet mot min bröstkorg precis som vi brukade göra när vi va små. Jag visste att han lyssnade på mina andetag och hjärtslag. Med handen på hans panna började jag stryka undan håret för hans ansikte. Han var fortfarande lite blöt sen duschen.
”Why? Why did you let me sleep in here?”, Harry tittade upp på mig och funderade en stund. ”You always keep this door locked and…:”
“I don’t feel comfortable having strangers here. But you’re no longer a stranger to me. I guess that’s why I let you in here.”, inombords släppte en lättnad. Det betydde att vem som helst inte fick vara här inne. Men det betydde också att Liam och de andra killarna inte var annat än bandmedlemmar för Harry. Det var inte min och Harrys relation som jag skulle fixa, det var ju Harry och killarnas samt hans karriär. Jag var långt ifrån färdig med honom.
”I have to meet the girls at 12, please pick me up at six?”, jag reste mig upp och började packa ihop mina skor och gårdagens klänning. Harry följde med mig ut till dörren och betraktade varje moment jag gjorde.
”Why? Any plans?”, sa han till slut. Jag drog jackan över Harrys t-shirt jag hade på mig och hoppade i mina ballerinaskor. Outfiten var en katastrof men jag kunde inte lämna Harrys lägenhet i gårdagens klänning.
”That’s a suprise.”, svarade jag och lutade mig mot dörren för att lämna lägenheten.
”No good bye kiss?”, Harry plutade ledsamt med munnen och la armarna i kors. Jag suckade högt och drog honom intill mig innan jag kysste honom lätt på kinden.
”I’ll see you tonight.”, sen klev jag ut i regnvädret.
Danielle hämtade mig klockan kvart över tolv samma dag. Jag hade precis hunnit tillbaka från Harrys innan hon klev in genom dörren och gjorde sig hemmastadd. El kom strax därefter och gjorde oss sällskap innan vi fortsatte in mot stan för en kaffe och skvaller var ett faktum.
”So he just kissed you, out of the blue?”, Elanour drog ointresserat med handen över en klänning på skyltdockan inne på Marc Jacobs. Hon var mer intreserad av hur Harry kunde helt plötsligt blivit så som han var. Båda två hade attackerat mig så fort de hade kommit innanför dörren. Frågorna hade haglat och jag hade lugnt och försiktigt fått förklara att jag skulle besvara alla frågorna så gott jag kunde.
”Well yeah… Kind of? He changed after that night.”, El letade reda på klänningens ordernummer och knappade snabbt in det på sin Ipad. Vi var ute på ”insperationsrunda” för Els kommande modevecka i Paris och med hjälp av ordernummer och Ipad kunde hon lätt få tag på alla plaggen innan de hann ta slut. Dani vinkade till oss och vi gick ut ur butiken och ner för gatan mot ett närliggande café. Solens ken för första gången på flera månader och jag kunde inte undgå att tänka på den kommande turnén. Om bara ett par veckor lyfte planet mot bland annat USA. Jag visste fortfarande inte om jag skulle få följa med. Ted hade ringt veckan innan Harry hade kysst mig och sagt att jag var tvungen och följa med till USA om Harry inte hade gjort framsteg innan dess. Men med facit i hand hade han faktiskt gjort en hel del framsteg den senaste tiden. Men att skicka ut honom på turné i USA där hysterin var som värst och han som mest ensam klingade inte så jämt.
”Do you like him?”, Dani tog upp telefonen och verkade skicka iväg ett sms lite snabbt innan hon la den bredvid sig. El tittade nyfiket på mig och väntade på svaret.
”He was my best friend, girls.”, började jag. Såklart jag själv hade funderat på detta, hela tiden faktiskt.
”Oh come on! You can’t deny that you haven’t had feelings for him when you were sixteen?! I mean I’ve seen that cute little face he used to have.”, El stampede frustrerat med foten I marken. Skvaller, tjejerna älskade skvaller. Men jag visste att det aldrig skulle skvallra, de var för lojala för det.
”We were never an item. Our relationship was not complicated or anything like that. It was childish and naiv, spontanious and flexible. But of course, I loved him. But never like that.”, svarade jag bestämt. Dani och El flinade åt mig och jag kände att jag definitivt hade sagt något jag skulle ångra.
”Honey, you just described a teenage relationship. Maybe the thing you two are now have been the missing piece. Now you´re complete? Maybe you two are ready for each other.”, Dani tog min hand. Jag sköt undan tanken på att hon faktiskt kanske hade rätt, att allt detta hade en mening. För mig hade alla kyssar, leken mellan oss och känslan av att vilja vara så nära honom bara varit något naturligt. Jag hade aldrig reflekterat över varför jag kände som jag gjorde. Visst hade tankarna gått fram och tillbaka men jag var rädd att känna något för Harry, att få bekräftelse på det.
”Harry is very labil. Even though he may trust me I can’t trust him. He can turn on me any second and I’m not ready for that yet. I’m not ready to get hurt, not again.”, sa jag bestämt. Dani och El nickade stumt och vi reste oss för att packa ihop och gå hem. Det var precis så jag hann hem och duscha, göra mig i ordning och kanske hinna förbi jobbet för att dumpa av några filer innan Harry skulle hämta upp mig. Jag var fotfarande lite upprörd sen fikan med tjejerna och var osäker på om min plan med Harry för kvällen skulle kunna funka. Jag hade ju själv erkänt att han var labil och i ostadig form för att chansa, ändå lockade jag håret lite snabbt och hoppade i andra kläder innan jag rotade fram det jag letat efter så länge; Harrys kamera. Jag hade hittat den hemma hos Anne för något år sen och av någon konstig anledning följde den med mig tillbaka till London. Hur arg jag än hade varit på honom just då så hade något fastnat och etsat sig fast att jag ville hålla kvar till Harry och hans fotografering. Det var något med bra minnen.