The man who can't be moved - Kapitel 20
Harry
Jag trummade nervöst på bordet framför mig. Pulsen gick upp och ner för varje person som steg in på kontoret, ingen av dem var hon. Varför var jag så jävla nervös? Var det för att vi inte hade setts sen i lördags? Var jag faktiskt orolig över vad som var emellan oss? Skärp dig, Harry. Jag hade ju känt henne majoriteten av mitt liv. Och sen helt plötsligt har jag ett samvete och känslor igen. Usch.
Visst hade det varit trevligt och faktiskt ganska avslappnat här om kvällen med henne. Vi hade delat med oss av varandra, det hade inte längre känts konstigt eller obekvämt som det var i början. Det hade känts som vanligt. Och nu satt jag här och var riktigt jäkla nervös över att träffa min PR maneger och min gamla barndomskompis.
”Okey, guys! Let’s start!”, Ted kom in och satte sig på stolen bredvid den som Joanna brukade sitta på våra morgonmöten. Jag började flacka med blicken mot dörren och tittade lite menande på Liam.
”Are you okey?”, Louis knuffade mig i sidan och jag nickade lite stumt. Jag kunde känna Teds blick på mig, som om han väntade sig att något var fel.
”This is the third reahersal week of four before we, or you, go out on tour. This week I’d like you to prepare and try to finish everything we’ve been practicing. You know, the final finish before we polish next week.”, vår röst coach Bran börajde motet. Jag horde honom dovt medan jag fortfarande var fokuserad på dörren. Varför kom hon inte? Jag ville fråga Liam eller någon annan varför hon inte var här men då skulle det ju vara uppenbart att jag faktiskt brydde mig. Hon kanske var sjuk eller fast i trafiken. Hon hade ju en tendens att vara sen. Tanken fick mig att le men avbröt mig ganska snabbt då jag kände Louis’ frågande blick igen.
”This afternoon you’ll have an interwiev with STAR magazine at 5 pm and a radio interwiev with Matt at the BBC around 7 pm.”, killarna nickade till svars. ”The questions will be about your new tour and the upcoming album. No fuss about that…”, hon bläddrade bland sina papper, eller Joannas papper, innan hon snyggt satte in dem tillbaka i pärmen.
Mötet var snart över och Joanna hade fortfarande inte dykt upp. Jag var just på väg att räcka upp handen för att fråga när Ted avbröt mina tankar.
”Has anyone seen Miss Mueller this morning?”, jag lutade mig tillbaka.
Förbannade morgon. James hade hämtat mig klockan sju för att vi skulle hinna till kemtvätten innan morgonmötet som började 8.30. Men givetvis hade kemtvätten glömt att jag skulle hämta upp förra veckans kläder så ingenting var tvättat. Vi fick stressa tillbaka till lägenheten för att hitta en ny outfit för morgonens möte och intrevjuer och givetvis låste vi oss ute. Mitt i spöregn. När låssmeden väl kom var klockan redan över 8.30 och mötet hade börjat. Jag hade fyra missade samtal av Liam och ett av Ted. Det känds totalt meningslöst att ens stressa vidare. Jane hade smsat mig och sagt att hon förberett killarna för dagen så jag behövde inte oroa mig. Det kändes skönt att ha henne som backup.
Jag slängde igen dörren och sprang med bultande hjärta in i hissen innan dörrarna stängdes. Vägen upp till vång tolv kändes för första gången väldigt lång. Pulsen var fortfarande hög. Jag var nervös – givetvis. Han skulle inte bry sig att jag kom för sent. Han skulle säkert inte ens bry sig att jag inte var där. Jag försökte så gott jag kunde med att inte hålla förhoppningarna uppe. Tänk om han faktiskt ville ses, tänk om han var orolig att jag inte var där? Men det var Harry vi pratade om, den nya Harry, han skulle inte bry sig att jag var sen.
Jag stannade upp utanför dörren intill konferensen. Jag hörde Teds och Janes röster där inne. Mötet pågick alltså fortfarande. Skulle jag gå rätt in? Jag slätade ut kjolen och mötte Liams blick genom glasväggen. Han himlade med ögonen. Jag tryckte ner handtaget och klev in.
”There she is! She’s here now!”, Harry ställde sig så tvärt upp att stolen flög en meter bakåt och hela rummet tystnade. Alla tittade först på Harry och sen på mig. ”Sorry…”, han ställde tillbaka stolen och satte sig klumpigt ner. Det fick mig att le. Han hade varit orolig. Han hade säkert inte sagt någonting alls på hela mötet och nu hade han helt plötsligt skrikit ut något. Såklart alla var chockade.
”Sorry I’m late. I locked myself out this morning.”, sa jag och satte mig bredvid Ted. Självförtroendet var tillbaka. Ted nickade och fortsatte där han förmodligen slutade för någon minut sedan. Jag sneglade på Harry. Han mötte inte min blick utan tittade tyst på sina knäppta händer. Däremot mötte jag alla de andra killarnas blickar: de flinade stort allihop.
Jag reste mig upp och sköt in stolen efter mötets avslut och skulle precis gå då Ted stoppade mig.
”Harry? Joanna? Can I have a minute?”, jag log och lutade mig på bordskanten. Jag kände hur Harry slöt sig upp bakom mig. ”There’s an event in Hyde Park on Wednesday. Be there, kiss and look happy. If people ask questions be polite and answer them with your most honest answers you can give them.”, Ted vände sig ut mot fönstret och började plocka med några papper. Bakom mig hörde jag hur Harry var på väg att uttrycka sig. Jag reste mig från bordet och tog handen bakom ryggen för att nå Harry. Han stod mycket närmre än jag trott för han fångade min hand innan jag ens hunnit ge honom den.
”We’ll be there!”, Ted vände sig om och Harry släppte snabbt min hand och tog två steg tillbaka. Jag tog min pärm och log mot Ted innan jag gick ut ur konferensrummet med Harry i släptåg.
Jag gick vidare mot hissen för att hinna i fatt de andra killarna. Det regnade fortfarande ute och jag visste att bilen inte kunde vänta för länge i garaget på oss så ville vi inte ta en egen taxi var vi tvungna att skynda oss.
”Did Jane tell you about Matt’s interwiev tonight?”, jag tryckte frenetiskt på knapparna så hissen skulle komma. ”- and did she tell you about STAR magazine?”, jag visste att hon hade berättat för dem men helt plötsligt kände jag mig illamående istället för nervös i Harrys sällskap. Dörrarna till hissen öppnades och vi klev in.
”Jo?”, jag tittade upp och mötte Harrys blick i spegeln. Han la en lugnande hand på min axel och vände mig om. ”Stop. You making me more nervous than I should be in your company. And I can tell that you’re very nervous right now.”, jag kände hur hans hand skakade på min axel. Han var nervös han också. Jag blundade ett par sekunder och andades ut och in.
”Sorry.”, sa jag till slut. Han nickade och flyttade på sin hand. Jag ville att han skulle röra vid mig igen.
”Yes, Jane told us everything but you already know that.”, log han och tog mig på bar gärning. Jag kände hur rodnaden spred sig på halsen.
”I’m sorry.”, jag bad om ursäkt igen. Han skakade på huvudet så lockarna föll på plats. Vi var snart nere i garaget. Jag vände mig om igen mot hissdörrarna i hopp om att försöka skingra tankaran bort från att bara vilja ha Harrys hand på min kropp. Två våningar kvar.
Plötsligt kände jag Harrys händer om min midja. Han styrde runt mig en andra gång. Den där brännande känslan kom tillbaka som den alltid gjorde då han rörde vid mig. Han lutade sig fram och kysste mig mjukt en gång. En våning kvar. Jag besvarade kyssen och tittade nervöst på våningsräknaren. Han drog mig tätare intill sig. Dörrarna skulle öppnas vilken sekund som helst. Samtidigt var jag som förlorad i hans famn och ville inte behöva gå där ifrån. Var han tvungen att komma och tänka på detta nu? Han hade haft tretton våningar på sig.
Pling! Harry tog ett steg tillbaka och snurrade runt mig. Dörrarna öppnades och där stod Liam tillsammans med resten av gänget. Hans blick mötte min och jag vet precis vad han tänkte. Shit.
