Det var precis knäpptyst i bilen. Louis satt längst fram med Paul och chauffören med jag satt inklämd i bakre delen av bussen med Harry och Liam. Zayn hade glömt sina nycklar och jacka på kontoret så han och Niall skulle ta en annan bil senare och möta upp oss. Alla satt med mobilerna och jag tittade ointresserat ut genom fönstret. Jag var liksom fortfarande skakis efter Harrys kyss i hissen och de andra killarnas blickar när vi kom ut. Trots det kunde jag emellanåt känna Liams blick i nacken från backspegeln. Vi hade inte hunnit prata innan vi snabbt var tvungna att hoppa in i bilen och åka.
   ”Did you bring my papers and the second cellphone?”, frågade jag Harry medan jag rotade oroligt omkring i väskan. Jag upptäckte mitt misstag och såg Louis blick i backspegeln. ”I must have forgotten it at your place…”, jag fortsatte gräva min egen grav.
   ”You forgot it at the office.”, Harry blinkade med ena ögat och tog fram bunten med papper och min jobbtelefon. Jag log ett tacksamt leende för att han hade ljugit för mig men var osäker på om Liam och Louis hade gått på den lögnen. När bilen stannade utanför studion hoppade jag snabbt ut och lät Paul och Harry gå in först. Jag kollade igenom mina missade samtal och meddelande innan jag stängde bildörren för att gå in.
   ”What’s up with you two lovebirds?”, Louis ställde sig framför min väg. Bredvid slöt sig Liam upp. Det borde jag ha anat.
   ”Nothing.”, jag försökte se oskyldig ut och tränga mig förbi dem. Jag hade fel. Liam blockade vägen för mig.
   ”Hey! Don’t act innocent. I know you two are up for something.”, Louis kisade med ögonen. Skulle han fortsätta tänka så här skulle han få skavsår.
   ”You know we’re soon suppose to act like a coupple. Just get used to it. Can you please let me through?”, jag boxade mig fram och kände Liam greppa tag i min arm.
   ”Please, Joanna. Be careful!”, jag började bli irriterad.
   ”You –” jag pekade på dem båda. ”are the one who called me. You are the one who brought me in to this mess. So don’t you tell me to be careful, be grateful!”, jag gick med bestämda steg in till studion och satte mig I loungerummet. Harry mötte min blick och höjde ett ögonbryn. Jag viftade bort det så fort Louis och Liam kom in i rummet.
   Det var en tung dag som segade sig fram. Speciellt eftersom Liam och Louis hade ögonen på mig och Harry hela tiden. Inte nog med det glömde Zayn saker efter saker och Niall var osynkad med gruppen. Det var som om alla fem var ur balans. Jag kände vi var tvungna att reda ut lite saker vid eftermiddagen inna radiointervjun hos Matt. Jag var rädd att det skulle skina igenom annars under själva intervjun.
   Vi satt alla inklämda i lunchrummet hos BBC på våning tre. Jag hoppades på att få stöta på Nick för att eventuellt höra hur det var med James, men han hade nog slutat för dagen.
   ”Okey guys…”, började jag. Ingen rörde ett finger. ”Guys, we need to talk about something.”, jag höjde rösten lite och Niall tittade upp. Han boxade Zayn i sidan och jag hade hans uppmärksamhet också.
   ”This Wednesday there’s an event in Hyde Park. Harry and I will be there to share our first kiss in public.”, jag hörde hur Louis satte i halsen bredvid mig. Jag dunkade honom I ryggen en gång.
   “Your first? Yeah sure…”, Louis tryckte in resten av sin hamburgare. Niall och Zayn tittade på Louis, sen mig och sist Harry som låtsades om att den här konversationen inte ens existerade.
   ”What? Have you two already kissed? Like really kissed and liked it?”, Niall hade ett hånfullt leende på läpparna mot Harry. ”Wow… I didn’t know Harry had feelings”, fortsatte han, och det var droppen. Harry knäppte. Med en smäll reste han sig upp och slängde tallriken i golvet för att sen storma ut. Jag suckade och lutade huvudet mot händerna. Nu hade jag förmodligen tappat honom totalt och vi hade en intervju om cirka 45 minuter. Inte en chans att jag kunde lugna ner honom på 45 minuter.
   ”Sorry.”, Niall reste sig upp för att gå efter Harry. Jag hann före och stoppade honom.
   ”You’ve done enough, thank you.”, jag slängde igen dörren efter mig och började leta efter Harry i korridorerna. Det var verkligen ine meningen att vara så hård mot Niall och jag brukade verkligen inte höja rösten åt dem. Men nu hade han och de andra förmodligen förtstört det jag hade byggt upp med Harry den senaste veckan. Jag kände mig otroligt förådd av de andra killarna och samtidgt hade jag en viss förståelse. Det här var ju en vanesak för dem också. Speciellt att se Harrys andra sida och den sidan av honom som han kände för mig. Det var tungt för oss allihop men den som kämpade mest i detta var varken jag eller killarna, det var Harry själv. Han brottades dagligen med sig själv och känslorna.
   ”Hey, Hugh! Jag såg Hugh Stewens svänga in på ett av kontoren. Han stannade upp och väntade in mig. ”I’ve lost one boy of five. Have you seen him?”, jag lutade mig mot väggen.
   ”The curly one? Yeah, I saw him running up to the roof.”, han nickade mot taktrappan och jag tackade snabbt innan jag började gå mot taket. Tankar om att han skulle stå på kanten högst upp eller kanske inte ens vara där började fara igenom skallen på mig. Vägen upp kändes lång och tung. Väl framme la jag handen på handtaget och tvekade. Tänk om han var helt borta, tänk om han hade flippat ur totalt? Jag tryckte ner handtaget och klev ut i den kyliga luften. Jag hörde den rusande trafiken nedanför och iskalla vindar blåste över taket.  Jag såg honom ingenstans. Jag drog handen genom håret och suckade.
   ”Looking for something?”, jag svängde runt och såg Harry som stod lutad mot husväggen med en cigarett i munnen. Håret hängde över huvuvdet och ner i ansiktet. Ironiskt nog såg jag den perfekta Tumblr bilden framför mig. Han tittade upp och mötte min blick. Den var annorlunda. Inte alls den han hade haft i hissen tidigare idag. Den var nästan hårdare.
   ”I was looking for you.”, jag tog ett steg närmare och såg hur han rätade upp sig i försvar. ”I can see you’re upset. They acted like kids.”, fortsatte jag.
   ”Why did you tell them? Why did you have to tell them about Wednesday?”, han släckte cigarette och gick med bestämda steg mot mig. För första gången på flera dagar kände jag mig hotad av honom. Käkarna var spända och ögonen mörkare. Jag var inte rädd för honom men jag kände ett obehag av att vara i närheten av honom.
   ”I-I didn’t think you’d mind? The group is splitted. They’re worried about us.”, jag behöll lugnet och stod kvar på min plats. Han stannade upp och drog in luft. Lugnade han ner sig eller skulle han tvärvända totalt?
   ”They’re not worried about me. They’re worried about you. About me hurting you.”, svarade han med samanbitna tänder. Jag nickade.
   ”It’s not true though. You won’t hurt me, I know that.”, jag var säker på att Harry aldrig fysiskt skulle skada mig. Jag nästan viskade fram orden. I vinden lät det som mummel. ”Please, Harry.”, jag hade aldrig bett till honom förut. Jag var själv förvånad över orden som kom ur min munn. Jag räckte mig efter hans hand och tog den och precis som alla andra gånger, släppte alla hans spänningar. Jag kände hur han slappnade av och att jag kunde dra mig honom intill. Jag lutade min panna mot hans och blundade.
   ”What is happening to me?”, viskade han. Jag skrattade till. Det var så ovant att höra honom nästan lite svag. Hans andetag blev tyngre och käkarna slappnade av. Jag kände mig lättad. Jag hade lugnat och släckt en eld.
   ”You’re changeing back.”, svarade jag. Jag kunde nästan känna hur han himlade med ögonen åt mig.
   ”Let’s go back and do that interview.”, för än gång skull var det Harry som kom ihåg jobbet och inte jag. Jag log åt honom och gick före ner för att möta dem andra.