Jag saknade honom. Varför saknade jag honom? Vi hade inte setts på två dagar och helt plötsligt så saknade jag honom? Det var ju inte riktigt klokt. Jag blev inte klok på mig själv som kände så här. Och hela tiden så snurrade tankarna omkring i huvudet om han kände likadant. Harry smsade aldrig och det var inte helt ovanligt att han inte skulle dyka upp på eventet ikväll. James nålade fast den sista fållen och råkade sticka mig på låret samtidigt. Jag ryckte till och blängde surt på honom.
”What’s on your mind, gorgeous?”, han tog ut min ”akupunktur” och satte tillbaka nålen rätt igen innan han granskade sitt verk från håll. Jag tittade ut genom fönstret och skymtade Apollo Star, James’s favorit bar, bakom trädtopparna.
”I don’t know. Is it possible that Harry could miss me too?”, suckade jag till slut och klev ner från podiet. Jag såg i ögonvrån hur James log lite lurigt åt mig. Jag hade berättat allt om hur Harry hade sovit över och varit borta morgonen efter utan att lämna en lapp eller skickat ett sms. Liam hade dock sagt att han hade dykt upp till repet i tid på morgonen så en liten, liten chans var kanske att han hade haft bråttom och glömt bort det. Glömt bort mig pep en liten röst i huvudet. Jag sköt snabbt undan den.
”Jo, I think that you must be careful with your feelings for him.”, det var första gången jag hade hört James prata allvarligt om hela situtationen mellan mig och Harry. Jag satte mig tungt på pallen och lät det champangefärgade tyget falla till golvet. Jag så hur James försökte behärska sig för att inte säga åt mig att ta upp klänningen. I stället satte han sig på soffkanten bredvid mig. Det toge n stund innan han till slut sa något.
”Do you remember Wren?”, James grimatiserade vid uttalandet av hans namn.
”Of course I remember Wren. How could I forget?”, svarade jag och petade James på axeln. Wren hade varit en av de första pojkvännerna James hade haft. Han var välmusklad, brunhårig och hade ett toppjobb på Vouge. James föll pladaskt för honom. Men Wren höll på med svarta marknaden vid sidan om jobbet och höll på att dra in James i hans affärer. James var blåögd och gjorde allt som Wren sa, trots hans förflutna och fritidssyssla.
” The day I called the police and realised I was free from him was one of the best days of my life. Even though he did all those bad things I still loved him, and that’s proof how dangerous love can be and so blind. That day I felt stronger than ever before.”, jag nickade åt James predikan.
“But I can never love Harry. He’s not a person I can love, James.”, jag kände mig så hemsk när jag uttalade de där orden. Orden som egentligen hade svamlat omkring i skallen på mig i veckor. Var det någon som förtjänade äkta kärlek så var det Harry, han behövde känna sig älskad och behövd.
”And still you ask me if he misses you too?”, James blinkade med ögat och pekade på podiet så vi kunde fortsätta.

”He won’t show up, Liam! I promise you I’ll be standing here all alone.”, jag småviskade fram orden i mobilen. Här satt jag i taxin och lät taxametern gå allt för att jag var tvärsäker på att Harry aldrig skulle komma. Han hade inte hört av sig på hela dagen så varför skulle han komma nu? Jag ville hinna gå igenom allt; hur skulle vi agera, när skulle vi kyssas, vem skulle se det? Frågorna var så många.
”He’ll be there. Just step out of the taxi and grab a drink. He’ll be there.”, upprepade Liam igen. Jag sneglade på chauffören som satt och tog snapchats på sig själv.
”What if I make a fool of myself out there?”, jag vet inte varför jag var så plötsligt osäker. Jag svalde ett par gånger innan jag suckade igen.
”Joanna… stop making it so difficult for yourself. Go out there, have fun.”, jag hörde hur Liam försökte laga mat samtidigt i bakgrunden av vårat samtal. Han tappade något och scor högt. Jag nickade, även om jag visste att Liam inte skulle se det.
”Thank you.”, sa jag och la på. Jag skickade fram pengarna till taxichauffören och tog sedan ett djupt andetag. Det här kunde väl inte vara så himla svårt. En vernissage där pengarna gick till att rädda elefanter i Afrika. Inget svårt intalade jag mig själv.
Jag hittade Nick Grimshaw tillsammans med några andra radioprofiler i ett hörn utanför ingången. Han pratade ljudligt och högt om sin senaste resa till LA. Jag sträckte på mig för att kunna leta efter Harry men han syntes inte till någonstans. Det började bli tomt med folk utanför och jag märkte att Nick och hans vänner ville börja dra sig mot mattan för fotografering. Ett tag funderade jag på att smita bortom hörnet mellan buskarna och ropa åt mig en taxi men jag var alldeles för osmidig i dessa klackar för den sortens undanflykt. Jag fingrade nervöst på mobilen i min kuvertväska i hopp om att han eventuellt hade hört av sig eller ihop om att jag lyckades skicka ett nödsms till James så jag hade en anledning att kunna gå. Men han hade varken hört av sig och inte lyckades jag skicka iväg något till James. Det här började bli pinsamt. Nick log medlidsamt mot mig och tog Alexa om midjan för att börja gå mot mattan. Jag nickade åt dem att börja gå så länge. För att vara så bra vän med Harry hade han väldigt lite på koll honom.
Jag hade nästan bestämt mig för att gå därifrån när jag plötsligt kände en hand på min rygg och någon som lutade pannan mot den. Jag snurrade runt och möttes av Harrys ansikte.
”Hi there, I’m so sorry for being late!”, han var propert klädd och att Harry var sen var inget ovanligt. Men det var något som inte stämde. Jag drog med honom ut i ljuset av gatlampan och såg att han hade ett stort blått märke över hela vänstra ansiktshalvan.
”What the hell have you done?”, han sänkte huvudet och vägrade möta min blick. Det fanns inte på kartan att jag skulle kunna ta med Harry in på det här eventet när han såg ut så här. ”Harry…”, jag lugnade mig och försökte möta hans blick.
”I can’t go in like this.”, sa han till slut. Han drog in luft och tittade bort mot röda mattan och fotograferna. Jag nickade. Nej, det gick inte. Jag började rota i min väska och fick fram puder, concealer och ett läppstift.
”I’ve got an idea and you’re not gonna like it.”, sa jag.