”Please, Harry! Can you…”, jag drog med svampen en gång till över Harrys kindben och han ryckte undan min rörelse.
”It hurts!”, utbrast han och drog sig undan så snabbt att jag nästan föll ner från min position. Harry satt på toalettlocket medan jag stod och balanserade på papperskorgen samtidigt som jag hängde mig över honom och försökte sminka över hans blåslagna ansikte. Ljuset var dåligt och det hjälpte inte att Harry hela tiden drog sig undan vid min minsta rörelse. Han hade definitivt inte gillat min idé. Vi hade ägnat oberäkneliga minuter åt att argumentera om situationen. Skulle vi gå hem? Skulle vi gå in ändå? Till slut gick han med på att gå in med blåtyran översminkad. Så nu satt vi där, instängda på en av toaletterna på eventet i full shå att försöka få till så att Harry såg någorlunda presentabel ut.
”Don’t be such a pussy!”, morrade jag åt honom och pudrade över det sista. Jag tog fingrarna under hans haka och granskade mitt verk i ljuset. Det dög, han såg inte sjuk ut och inte heller blå. Jag kom på mig själv att hålla kvar ställningen alldeles för länge. Harry flyttade plötsligt sin fot så papperkorgen välte och jag hamnade med varsitt ben om sidan i Harrys knä.
”Ops!”, flinade han och höll mig kvar med blicken. Utan att tänka mig för böjde jag mig ner och kysste honom lätt. Det var läskigt hur naturligt allt föll sig och det var som om både Harry och jag kom av oss. Han besvarade min kyss och tog ett stadigt grepp om min midja. Jag var rädd att klänningen skulle spricka i tyget på grund av min helt onaturliga position. James skulle döda mig.
”We need to go out now…”, sa han till slut. Jag nickade och klev ner från Harry. Han studerade mig medan jag plockade ihop mina saker och stängde sen bestämt väskan. ”Ladies first!”, han pekade på dörren åt mig att gå ut först så ingen skulle misstänka oss tillsammans. Jag vände mig om en sista gång och såg på Harry.
”Everything will be fine, Mueller.”, han blinkade med ena ögat åt mig. Jag log ett halvdant leende tillbaka.
”Are you afraid?”, frågade jag. Plötsligt hade jag en våg av panik som sköljde av mig. Innan kvällen var slut skulle folk över hela världen veta att jag och Harry ”dejtade”. Jag skulle bli nedringd, hatad, kanske älskad och media skulle jaga mig och Harry. Var jag verkligen beredd på det?
”You’re afraid, Joanna. You’re having a panic attac, aren’t you?”, jag kände hur svetten droppade på ryggen och nästan hur min mun var lika torr som Sahara. Jag kunde inte göra det här. Det gick bara inte. Jag kastade mig mot handfatet och satte på iskallt vatten så jag kunde släcka törsten och kyla ner mig. Långt bort hörde jag Harry som försökte lugna ner mig. Han fick klara sig själv. I morgon skulle jag sätta mig på närmsta plan bort här ifrån och glömma allt.

Joanna och Harry 15 år
Jag sprang före Harry hela vägen fram till bussen. Han var alltid så himla slö och hittade alltid något att titta på eller fråga om. Väl framme såg jag hur bussen kom i kurvan. Vi skulle missa den.
”Come on, Harry!”, han började småspringa dem sista meterna så vi hann precis hoppa på bussen innan den skulle gå igen. Det var slutet på terminen och det var ovanligt varmt i år för att vara slutet på maj. Snart skulle allt stå i blom och vi skulle stå med våra avslutningskläder på trappan och vinka hej då till den gågna skoltiden. Vi var nervösa, hoppfulla och njöt för fullt av den sista tiden vi hade kvar. På vägen hem till mig hade Harry öppnat en godispåse som vi delade på. Vi firade att jag hade klarat mitt sista prov i matte och att Harry fått högsta betyg i musik. Det var en bra dag.
”I thought we could go to York this weekend.”, började Harry. Vi stannade upp utanför grinden. Inifrån huset hördes skrik och saker som kastades. Plötsligt rycktes dörren upp och farmor klev ut på trappen.
”Hi pumking, what do you say about…-”, jag trängde mig förbi henne och hörde hur både Harry och farmor ropade på mig att inte gå in. Men jag fortsatte och fann mamma och pappa i vardagsrummet. Jag önskade att jag hade stannat kvar ute på trappan.
”How could you? Is she better than me? How old is she?”, mamma var högröd i ansiktet och kastade en vas åt pappas håll. Den träffade kaminen och gick i tusen bitar precis innan pappa hann och få den i huvudet. Han trampade om och duckade igen för en gammal ljusstake. Det var då mamma fick syn på mig i dörröppningen.
”Hi honey, how was school?”, jag vände mig om och gick med armarna hängande längs sidorna ut till Harry och farmor. De stod på trappen och väntade på mig. Harry omfamnade mig och jag föll tungt i hans famn. Jag kände hur halsen snörpte ihop och svetten började rinna. Det var min första panik – och ångestattack och Harry satt med mig hela kvällen hemma i hans källare. Den sommaren var den värsta i hela mitt liv och på hösten lämnade Harry för X factor.
Nutid
Vi hade suttit på toaletten i snart 30 minuter. Harry satt på papperskorgen och räckte mig vattenglas efter vattenglas men min törst ville aldrig släckas. Det brukade vara så och Harry visste det för han hade varit med om flera av mina panikattacker.
”When was the last one?”, han räckte mitt femte vattenglas och jag hällde i mig det med än gång. Jag drog på svaret och ville inte ge honom dåligt samvete. Det var illa som det var. Han med en blåtyra och jag med en panikattack.
”A few years ago”, sa jag kort och tittade på honom via spegeln. Svullnaden i ansiktet hade börjat lägga sig och han såg mer presentabel ut nu.
”When I left for X facor…”, konstaterade han och tittade ner på sina händer. Hade han dåligt samvete?
”No, a year after.”, jag försökte göra smärtan mindre för honom. ”When I realised you weren’t coming back”, jag hann inte stoppa mig själv. Jag var tvungen att få det ur mig. Han skulle få reda på att jag klandrade honom för mycket annat ändå. Han nickade och ställde sig upp. I spegeln rättade han snabbt till sin toffs och räckte sen ut sin hand mot mig.
”We don’t have to do this. But it would be a shame to not show the world your dress. It’s beautiful.”, det var typiskt Harry. Jag log ett snett leende mot honom och tog hans hand. Den var kall men för första gången på länge kände Harry full av värme.
”I’m not sure about this, Harry.”, han greppade min hand hårdare och tittade sen på mig med en blick jag inte sett honom göra på flera år. Den var ärlig och genuin. Han brydde sig.
”We can go out there and have fun. The world can wait.”, jag visste vad han menade. Vad gjorde det om världen väntade ytterligare en vecka? Vad gjorde det om Harry och jag råkades ses kyssandes utanför jobbet?
Harry tryckte ner handtaget och vi gick ut bakvägen mot eventet.