2012
Tack! <3 nu ska vi göra 2013 till ett ÄNNU bättre år! Vill ni vara med? För jag är här för att stanna!
Ha en riktig God Jul och gott nytt år med massa godis, UAN tour DVD-mys i soffan och sena kvällar! Vi ses nästa år mina älskade vänner!
Love L
I wanted words but all I heard was nothing - EPILOG
Ett år senare, 23 december 2013
"Do you remember -", började Zayn.
"SUMMER 09'?", skrek jag och han började skratta. Vi gick genom Hyde Park i armkrok. Det var som vanligt: Olive hade åkt i väg över julen och jag var ensam kvar. Fast i år var jag kvar på grund av jobbet. Jag hade tänkt åka hem till familj men blev stoppad i sista sekunden av jobb några dagar efter julafton. Zayn hade erbjudit mig tusen gånger att följa med honom och Perrie hem till Bradford, men jag kände verkligen inte för att tränga mig på. Jag ville sitta i min nya lägenhet och fortsätta packa upp ur alla flyttlådor som täckte synen av golvet. Jul var inget jag såg framemot att fira heller sedan det som hände för ett år sedan. Zayn var i princip den enda av alla fem killarna jag fortfarande höll kontakten med. Vi uppgicks aldrig alla på en gång. De var rädda för att Niall och jag skulle ta illa upp. Liam och jag brukade ses lite då och då eftersom Danielle kom in ganska ofta på restaurangen jag jobbade på och åt sin lunch hos oss. Annars så var det bara Zayn och jag. Vi pratade heller aldrig om det som hade hänt eller om Niall över huvudtaget. När Zayn hade kommit tillbaka från Bradford i början av januari hade jag spenderat en vecka i han och Perries lägenhet, gråtit, ätit B&J, sett sorgliga filmer och bakat mängder. Zayn hade fått ta med sig det mesta till killarna och sagt att det var hans mamma som bakat, så de som egentligen visste hur det låg till var bara Zayn och Perrie. En dag bestämde jag mig för att det var nog så det första jag gjorde var att ringa Olive i skolan och bad henne hämta mig för en shoppingtur. Självklart undrade jag fortfarande och hade många frågor om det som hände mellan Niall, men det var kanske något jag aldrig skulle få svar på. Jag hade kanske försökt förtränga vad som hände, men innerst inne var det fortfarande ett krig med mig själv.
"No, seriously, Mel!", Zayn tog tag i mig och drog undan mig för en cyklist som kom i full fart. Jag blickade ut över parken och tittade på isbanan som var uppspolad. Klumpen i magen växte allt större då jag blev påmind om kvällen då Niall tog med mig för att åka skridskor. "Are you sure you don't want to come with me and Perrie?", han tittade bekymrat på mig och jag skakade lätt på huvudet.
"Please, stop worring about me, Zaynie! I'll be fine!", jag klappade honom lätt på kinden och vi forsatte att gå vidare.
"You keep avoiding everything. Face the truth!", suckade han. Detta var första gången han faktiskt uttalat sig om hela grejen.
"I do not avoiding things! I just don't like be reminded of something that totally broke me in to pieces.", svarade jag bestämt och jag såg hur Zayn himlade med ögonen. "hey, wanna grab a coffee before you have to leave me all alone?", retades jag.
"Sure! Starbucks' around the corner!", vi gick med raska steg mot Starbucks. Det var kallt ute och snöat i flera dagar. Jag var paranoid att jag skulle bli insnöad igen som förra året. Precis när Zayn ska öppna dörren så öppnas den av en blond kille med ruffsigt hår. Jag stelnade till bredvid Zayn som genast märker hur jag tar ett kliv tillbaka. Han tittade upp och möter killens ögon.
"Hey, Nialler! How are ya?", Zayn log nervöst och trevade efter min blick. Niall vände blicken åt mitt håll och slog ner den med än gång han upptäckte att jag märkte det.
"Hi, mate! I'm good thanks!", Niall trampade nervöst på stället och jag märkte hur han då och då flackade med blicken på mig.
"Well, we gotta go. See you after Christmas!", Zayn klappade Niall på axeln som nickade till svar. Väl inne vid kassan vände sig Zayn med än gång mot mig för att försäkra sig om att jag var ok.
"I'm fine Zayn, stop worring!", svarade jag bara irriterat. Han la handen om min midja och drog in mig i en kram. Stelt, med armarna hängandes i sidorna stod jag där som ett fån. Till slut slappnade jag av och kramade honom tillbaka. "I'm fine...", mumlade jag mot hans jacka, men rösten svek mig och stakade sig.
"Everything will BE fine...", rättade Zayn mig.
Jag hängde upp de sista kulorna i den lilla granen som stod längst in i ett hörn. Julafton och jag var ensam som väntat. Mamma hade ringt några gånger och önskat god jul och sett till så att jag mådde bra, även Zayn och Liam hade ringt för att kolla så jag inte var helt förstörd. Faktumet var att jag mådde riktigt bra. Jag hittade saker hela tiden som fick mig på andra tankar. Så som att klä granen, packa upp mina flyttlådor, ta en promenad ner till Hyde Park eller åka in till stan och handla en julmiddag. Big Ben hade jag inte varit och besökt än. Zayn och jag gick förbi lite då och då på avstånd men det var något jag helst inte gjorde.
Jag granskade granen och log nöjt innan jag tog en bild som skulle skickas till Zayn. Precis när jag klickat på skicka inser jag att meddelandet gått i väg till Niall. Attans skit... vad ska han tro nu? tänkte jag. Skulle jag ignorera det? Jag skickade om bilden till Zayn och gick sedan bort till hallen. Jag tog på mig jacka, skor och en mössa innan jag greppade paketet som legat på hallgolvet innan jag stängde dörren efter mig. Luften var kylig och snön föll lätt från himmelen som hade en lätt ljusrosa ton. Snabbt tog jag mig till taxibolaget som låg i närheten. Vid disken satt en kvinna i 30 års åldern och bläddrade i några papper. Hon log varmt när jag öppnade dörren och klev in.
"Merry Christmas, miss. What can I help you with?", hon la i från sig sina papper och tog av sig sina glasögon. Jag stampade av mig snön och tog av mig mössan.
"I'm looking for Mr. Harman?", log jag och la upp det vita paketet på disken. Hon rynkade ögonen och tänkte efter.
"Mr. Harmer quit months ago, but he'll come in on Monday for some paper work. Can I leave a message?,hon tog fram en lapp och började skriva ner dagens datum.
"I'd like to give him this, -", jag räckte henne paketet och ett kuvert. "and say thank you. He helped me a year ago.", förvånad tog hon emot allt och nickade.
"I'll tell him.", jag log och började gå tillbaka hem. På vägen stannade jag förbi Big Ben. Jag tvekade innan jag till slut gick fram och kände på tornets yttervägg. Det var som att säga hejdå på riktigt. Jag kunde nöjt gå hem och längtade efter en varm kopp choklad och att kunna öppna presenterna som vänner och familj lämnat åt mig.
Jag hade precis ställt in min andra kopp med choklad då det ringde på dörren. Jag hade absolut inte väntat sällskap och speciellt inte klockan sju på julafton. Jag hade inte ens hunnit öppna mina presenter! Jag tog med mig en godisskål i fall att det var någon kör som kom och sjöng eller liknande. Jag öppnade dörren utan att titta på vem som stod där.
"I'm sorry but I'm not interested in singing tonight!", sa jag och räckte fram skålen. Jag tittade upp och i chocken tappade jag i stället skålen.
"I'm a bit soar in my throat tonight, sorry!",han böjde sig ned och började hjälpa mig att plocka upp godiset. Han var rödrosig om kinderna och hade mössan på sned. Jag kände mig torr i halsen och ville bara gömma mig. Jag hade på mig pyjamasshorts, RUN DMC tröja och ett par sockiplast strumpor och ville inget hellre än att gömma mig. "Can I come in?", hans röst väckte mig från mina tankar. Stumt nickade jag på huvudet och ställde mig åt sidan så han kunde komma in. Jag studerade varenda rörelse han gjorde.
"Would you like some hot chocolate?", harklade jag mig. Han nickade och log. Jag fortsatte ut mot köket och började nervöst ta fram en kopp och sked. Vad gjorde han här? Skulle han inte vara på Irland? Hur vet han min adress? Jag skulle döda Zayn när han kom tillbaka. Jag kände hur han kom in i köket och lutade sig mot en av köksbänkarna medan jag ställde in muggen i mikron. Pinsam tystnad.
"Why are you here?", suckade jag tillslut. Han nickade och smuttade försiktigt på chokladen som jag gett honom.
"I'm sorry.", han tittade upp och mötte min blick. Jag var tvungen att bita mig i läppen. Varför var han så vacker?
"It's been a year. I think it's too late for that, Niall.", nästan viskade jag. Jag ville inte börja gråta och jag tänkte inte honom förstöra en jul till.
"Do you know why I pushed you away?", jag skakade på huvudet och ville skrika åt honom att hur kunde jag veta?
"Cause you played with my heart? Cause you loved somebody else? I don't know.", väste jag mellan tänderna. Jag kände hur tårarna nästan rullade ner för min kind. Han såg sårad ut.
"You were right about the second one...", nu kände jag hur jag inte längre kunde stoppa tårarna. De rullade ner och jag var tvungen att vända mig mot skåpen för att han inte skulle få se hur svag jag var. "Her name was Alice.", började han.
"I don't want to hear about this.", snörvlade jag och började gå ut från köket.
"She lived in Mullingar and a year before I met you she died in a car crash. I loved her with all my heart and promised myself to never love again!", han pratade fort som om han var rädd att han inte skulle hinna säga allt. Men det fick mig att stanna. "Until I met you. There were days when I totally forgot about everything and those days were with you. It made me scared and made me feel guilty to her. I let you in but then I realized that I may never be able to give you what you want.", jag blundade. Jag hade fått svar på varför han lämnat mig. Varför var jag inte nöjd? Jag vände mig om och såg hur han torkade bort en tår från sin kind. "I'm so sorry. I have to let her go and it was stupid of me to let go of the only person that still could make me feel like a human being.", jag kanske skulle ångra mig resten av mitt liv eller så skulle jag se tillbaka på det här ögonblicket och tacka mig själv för det beslutet jag tog. För jag ställde i från mig koppen och gick fram till Niall och tog hans händer.
"I hope you know that you broke me. And i hope you're worth this!", jag lutade mig fram och kramade honom hårt. Han slappnade av och jag kände hur han menade varenda ord han sagt. Som om han aldrig ville släppa mig igen.
"I'm so sorry...", viskade han mot mitt hår.
"I guess Christmas isn't our holiday!", skrattade jag och han höll med.
Detta blev den bästa julen så länge jag kunde minnas. Niall stannade med mig hela kvällen och förklarade att han stått på flygplatsen samma dag som Zayn åkt hem och samma dag som han sett mig på Starbucks, och undrat vad han höll på med. Det hade tagit en halv evighet innan han lyckas övertala vakterna om att få kliva av planet, med lite hjälp från en gammal dam som Niall förklarat allt för så fick han till slut släppas av och eskorteras hem. Och jag var glad att han tog det beslutet. Jag insåg att hela året hade jag varit arg på en person som jag älskade. För visst är det så, man kan bara vara riktigt arg på de personerna man älskar mest? Och det var sanningen, jag älskade honom.
Och jag har skrivit klart :) det kommer dröja till januari/februari innan nästa novell kommer ut, men under jullovet så kommer det komma upp "vad hände sen" med både WTG och IWWBAIHWN, så har du några frågor om vad som hände sedan så kommentera det :)
I wanted words but all I heard was nothing - Del 12 THE END
"You like me cause of how I drink coffee and how I make you smile?", retades jag. Hans leende spred sig ännu högre upp. 00:00. Klockan plingade till vid tolvslaget. Julafton var över. Niall hade gett mig den bästa julen någonsin.
"I like you so much!", viskade jag innan jag vände mig om och kände hur Niall drog mig tätare intill sig.
"Good.", svarade han och kysste mig på halsen.
Jag vaknade av att platsen bredvid mig i sängen var avkyld. Jag hörde hur Niall stökade runt ute i det andra rummet. Klockan på nattduksbordet slog om till 08:23. han måste ha varit uppe länge, fast och andra sidan brukade Niall sova till minst 11 när han var ledig. Fundersamt klev jag upp ur sängen och gick raka vägen in till badrummet och slog på duschen. Jag stod länge och lät det heta vattnet värma kroppen, medan jag log vid tanken av gårdagen. Försiktigt smög jag ut ur badrummet och klädde på mig innan jag gick ut där Niall höll till.
"Morning!", jag smekte honom på kinden. Han ryckte till vid min beröring och jag drog snabbt åt mig handen. "Slept well?", jag fortsatte till minikylen och drog fram en flaska med vatten.
"Morning...", mumlade Niall tillbaka och släppte inte blicken från tv:n där han satt.
"Have you eaten yet?", jag ställde tillbaka flaskan och gick mot dörren för att gå ner till frukostsalen.
"Yeah.. I was hungry.", han fortsatte stirra på tv:n.
"Well...", sa jag och himlade med ögonen. Jag tog hissen ner till lobbyn. Flera av personalen hälsade vänligt och gav mig direktiv vart jag skulle gå när jag inte hittade. Jag måste medge att jag var sur över hur Niall hade bettet sig på morgonen. Jag försökte att inte tänka allt för mycket på det och bara njöt av min frukost i stället. På vägen tillbaka till rummet blev jag stoppad av en kille i receptionen.
"Miss? Mr. Horan's management just called. Your flats have power again. You can leave whenever you want!", berättade han och bläddrade i några papper. Jag nickade kort och tackade honom för hjälpen.
När jag kom in i lägenheten satt Niall fortfarande kvar vid tv:n. Jag satte mig bredvid honom och stängde av tv:n. Han vände sig om och tittade på mig.
"The management called. Our flats have power again. We can leave whenever we want to.", han nickade och jag tog hans hand. Han var stel och delade inte alls samma känsla som jag: glädje. "What's wrong, Niall?", suckade jag.
"Nothing.. I'm fine.", log han och kysste mig på kinden.
"Okey... Promise, tell me if something's wrong!", han nickade och jag reste mig upp för att gå iväg och packa i hop mina saker. Det tog tid att skilja på vilka saker som var Nialls och vilka som var mina, och att sen packa ner det i väskor var värre. Vi hade spritt ut allt ganska bra och jag letade runt som en galning ganska länge. Jag stod och packade ner mina toalettartiklar när min mobil började vibrera.
"Hi, what's up?", jag satte telefonen mellan axeln och örat medan jag fortsatte packningen.
"Hey, love! I'm fine, just wanted to hear you were alive!", Zayn skrattade och jag kunde höra hur Perrie pratade med hans systrar i bakgrunden.
"I'm alive. Packing my bags. Our flats have power again!", sa jag och lät lite mer entusiastisk än vad jag tänkt. "Hey Zayn?", sa jag efter en stund och stannade upp i packningen.
"Yeah, something's wrong?", jag hörde hur Zayn stängde en dörr bakom sig för allting blev plötsligt tyst. Jag tvekade innan jag bestämde mig.
"Ni has been acting pretty weird this morning.", sa jag med viss tveksamhet i rösten. Zayn dröjde på sitt svar.
"How weird?", sa han tillslut.
"He's not.. him! He had already eaten when I woke up, He woke up before 8 am and he dosen't kiss me on the lips!", sa jag förtvivlat.
"He's probably just... wait what? Kiss? Lips? Have I missed something?", Zayn överröste mig med frågor. Jag hade totalt glömt att Zayn inte alls visste om Niall och mig.
"Well... we kind of... yeah you know?", jag kände hur rodnaden spreds sig. Jag brukade verkligen inte prata om detta med killar. Men Olive var inte tillgänglig just nu.
"And you forgot to tell me?", sa han surt. Han skojade. Vilken tur. Jag trodde seriöst att han var arg för en stund. "But hey, it's probably nothing. Give him some time to think about it. Ni is a person with loads of feelings and sometimes he has to reload himself and just think.", Zayn var lugn och metodisk.
"Yeah... you're probably right. Can I call you later?", jag hörde hur Niall stod och började plocka i ordning sina saker. Jag ville inte direkt störa honom.
"Yeah sure, babe. Bye!", Zayn la på och Niall tittade upp.
"How is he?", han tog ta i en t-shirt som låg slängd på golvet och kastade den i väskan.
"Great!", log jag. Han nickade kort och återgick sedan till packningen.
När jag hade packat klart bestämde jag mig för att ge honom mer ensamtid som Zayn hade föreslagit. Jag tog tillfället i akt och lämnade honom ensam för att gå ner till lobbyn och sätta mig med min dator i det stora allrummet. När jag väl kom ner var det fullt med folk som skulle hem eller precis hade checkat in. En familj med två tonårsdöttrar vände blicken mot mig och viskade något till varandra medan de nickade mot mitt håll. Jag försökte ignorera det medan jag öppnade dörren till den stora salen. Ett stort, modernt rum med högt i tak bredde ut sig framför mig. Inrett med vita möbler och stora lampor i taket och på ena väggen hängde flera tv-apparater som visade olika sorters program. Jag satte mig i en av fåtöljerna och la filten över mig som hade hängt på stolskanten. Det var nästan helt tomt i rummet, bara en och annan farbror som satt med en tidning och läste. Klockan var precis före middagstid så snart skulle rummet vara fullt med folk. Jag slog på min dator och gjorde mig redo, men plötsligt fångade något annat mitt intresse. Jag vände upp blicken mot väggen med alla tv-apparater.
”It’s 12:30 here’s the news! Christmas eve, someone broke into the Big Ben in Westminister, North London. The door was open in to the tower and also to the balcony under the clock face of the Big Ben when Carl Ogeon, the guardian of Big Ben came this morning. Police have not found the culprit.”, kvinnan på BBC 1 förde nyheterna om exakt den händelse som Niall och jag var inblandad i. Tanken fick mig att skratta lite. Sedan slog det mig att taxichauffören kanske skulle kunna ange oss att han hade kört ett par till just Big Ben under Julaftonsnatten. Fast och andra sidan skulle fallet förmodligen läggas ner ganska fort eftersom vi varken hade tagit något eller förstört något. Jag skickade iväg ett sms till Niall om nyheten och att han nog var tvungen att skicka en summa pengar till palatset för skadan på dörrarna, anonymt såklart. Inget svar. Jag orkade inte bry om hur dumt han betedde sig, utan försökte lyda rådet som Zayn gett mig.
”And now the celeberty news with Tina Darwin!”, kvinnan på tv:n vände sig mot en mörkhårig, yngre tjej som log varmt mot tv-kameran. Hon såg snäll ut.
"Thank you, Caroline! The sweet irish boyband singer Niall Horan seems to finally have some more interest than just friendship in his best friend Emelie. The couple were seen in Hyde Park at Christmas eve and it seems like it's going serious between the lovebirds!", jag tyckte verkligen inte om den här tjejen mer. En bild på mig när jag kramar Niall visades på bildskärmen och jag mådde bara mer och mer illa av att sitta i rummet. Kändis nyheterna var nyheter som gick i repris från klockan 09:00-16:00 varje dag så det var förmodligen därför tonårstjejerna i lobbyn hade pekat på mig. Vilket slog mig sen att då måste de också ha räknat ut att Niall befann sig på samma hotell. Jag sprang upp till rummet och höll nästan på att krocka med Niall i dörren.
"Hey, something's wrong?", Niall ställde ner väskorna och stängde dörren efter mig.
"People know that we're staying here. We're all over the news and two girls in the lobby saw me. We have to get out of here before..", Niall skakade på huvudet och avbröt mig.
"It's the day after Christmas, Mel. They won't get after us now. But we should get and grab some food and then get back to the flats.", han tog väskorna igen och gick ut genom dörren. Jag tog mina väskor och följde efter förvånad.
Det slutade med att vi stannade till vid Nandos. Vår servitris kände självklart igen Niall och var hur flörtig som helst.
"I'll get the...", det var tredje gången jag försökte beställa men varje gång jag öppnade munnen slutade hon titta på mig, vände blicken mot Niall och började prata med honom. Om Niall hade varit i sitt normala tillstånd hade han ägnat mig uppmärksamhet och visat servitrisen att jag ville beställa. Men han bara satt där tyst och enkelt gav han henne sin beställning. Till slut orkade jag inte längre.
"What is your problem, miss?", jag höjde rösten och hon vände förvånat blicken mot mig. Niall tittade också upp och såg lika förvånad ut han.
"Pardon?", svarade hon syrligt och satte handen på höften.
"I'd like to order. He has already ordered and you still talking to him. I'm hungry so can you please, pretty please, take my order now?", ögonen smalnade på henne och jag kände på Niall hur han började bli nervös över hur jag betedde mig.
"Mel, calm down...", väste han. Detta fick mig totalt att tappa sinnet. Så jag vände blicken mot Niall och släppte den inte.
"Shall I calm down? I don't know about you, but I feel like you've been avoiding me since this morning. What's wrong? Cause I'd like to know that!", servitrisen skrev ner något i sitt block och mumlade något om att komma tillbaka senare. Niall tittade ner i bordet och suckade.
"This isn't working...", sa han tyst.
"What? ", först trodde jag att han mumlade något helt annat men sen insåg jag vad han hade sagt.
"I said that this isn't working.", sa han lite högre och vände upp blicken mot mig. Hans blick var sårad och tröttsam.
"Yeah, I heard you the first time. But I don't understand...", jag kände hur kroppen började skaka och nästan hela restaurangen såg på vårt lilla drama.
"Don't make a scene... The pap..", började Niall.
"You're crazy!", spottade jag fram. Jag visste att Niall och jag någon gång skulle bråka men inte trodde jag att det skulle vara så här fort. "Zayn told me to give you time. But I don't wanna waste my time on a person who doesn't talk to me!", jag kände hur tårarna brände innanför ögonlocken.
"I think this is for the best. Media is gonna kill you. I don't wanna hurt you..", han fumlade med orden och det verkade som om ingenting han sa stämde.
"Well I'm sorry to say that is already too late! Good bye Niall!", jag reste mig upp och tog med mig mina väskor ut ur restaurangen.
Ute på gatan ropade jag till mig en taxi och väl inne i bilen gick det upp för mig vad som hade hänt. Tårarna började rulla och jag kände hur snoret rann.
"Are you okey, miss?", mannen i 40-års åldern tittade på mig i backspegeln. Jag skakade på huvudet och tog tacksamt emot näsduken han räckt mig över sätet.
"Don't worry about tomorrow! Never give up on anybody, miracles happen every day.", log han. Jag försökte le tillbaka men misslyckades.
"I thought he was a miracle... But I guess I was wrong. Being in love with your best friend isn't such a great idea.", snyftade jag fram. Då stannade mannen bilen till vägkanten och tog fram sin plånbok.
"This is my best friend. Her name is Zoey and we've been married for 10 years now. She was never my second choice, she was always the one from the start. We have our ups and downs, but I could never love anybody else like I love her.", han tog fram ett foto på en tjej med mörkt hår, pigga glada ögon och ett leende som smittade av sig. Jag log och gav tillbaka bilden.
"She seems lovely!", jag snöt mig en sista gång.
"If it's meant to be, it will happen.", han tog ner fotot och kollade på räknaren. "We're here, miss!", jag tittade ut och såg min lägenhet. Det var mörkt och såg lika ensamt ut som jag själv kände mig. Jag började plocka fram plånboken då mannen stoppade mig.
"It's Christmas and you're heartbroken.", jag log bara till svars och klev ur bilen.
"Thanks.", var det sista jag sa innan jag slog igen dörren och gick med tunga steg upp till lägenheten.
Det tog en halv evighet innan det väl var varmt. Jag packade upp, tittade på tv och gjorde allt för att inte tänka på Niall. Sen ringde jag Zayn. Han var såklart lika övertygad som taxichauffören att Niall skulle ångra sig och ta mig tillbaka men jag hade bara skakat på huvudet och sagt att det förmodligen var slut. Det var slut innan det ens hade hunnit börja. Och det var kanske det som var meningen. Kanske var det där smärtsamma vid namn kärlek som förstörde en fin vänskap mellan oss. Kalla det ödet eller vad man vill, men det var inte meningen att Niall och jag skulle vara ämnade för varandra. Vi var inte varandras pusselbitar. Eller stämmer uttrycket Vi inser inte vad vi har förrän vi har förlorat det?
Så nu var det klart! En epilog kvar bara :) För att epilogen skall komma ut INNAN julafton krävs minst 4 kommentarer!
I wanted words but all I heard was nothing - Del 11
Tidigare: Niall slutade spela och tittade ner på sängöverkastet. Generat la han i från sig gitarren och placerade den omsorgsfullt tillbaka under sängen. För en kort ögonblick verkade han tveka, men jag var glad att han till slut bestämde sig, för i nästa sekund var hans varma läppar mot mina.
"Already from the first sight I thought you were amazing. The way you walked down the crowd, when Paul helped you up on stage, the way you talked to us, the way you smiled. I was speechless... - ", Niall fingrade nervös på mitt armband jag hade på handleden. Han hade avslutat kyssen mjukt men bestämt medan jag fortfarande försökte ta in de senaste 5 minuterna i mitt huvud. Jag lyssnade lite svagt på Niall som fortsatte sitt tal om hur han kände för mig. Jag vet att det var respektlöst att bara lyssna lite halvt på honom men jag var helt uppe i det blå. " - then you were on my doorstep, an-an-and I couldn't denied how much I really liked you. I feel free with you. I can forget. Everything. But maybe it's just the Christmas spirit or something...", han släppte min hand men jag tog genast tillbaka hans. Jag fäste blicken i hans djupt blå ögon och tvingade honom att se på mig.
"Niall James Horan. I want you to listen to me. I knew there was something special about the blond boy with the ocean blue eyes already from the start when he said he loved food.", han log ett litet leende och jag kände hur jag nästan tappade bort mig igen, "I like you so, so so much, Niall.", jag kysste hans läppar och väntade på en reaktion. Först var han alldeles stilla och jag vågade knappt andas, men sedan böjde han sig fram igen och besvarade min kyss.
"I like you to, very much.", pinsam tystnad. Niall och jag hade aldrig haft en pinsam tystnad mellan oss. Detta var något helt ovant för oss båda och det märktes att Niall också insåg vad som hände mellan oss. Det började rycka i hans mungipor.
"Wanna do something fun?", han log ett brett och lurigt leende. Jag höjde ögonbrynet och tittade misstänksamt på honom.
"Ni, when you say that we always end up at the management!", vilket var helt sant. Nu rynkade han på ögonbrynen.
"We do not!", jag tittade på honom och himlade med ögonen. "Oh fine! But last time when we painted that bench at Trafalgar Square, it was not my fault!", han korsade armarna över bröstet.
"Come on! Liam was mad for weeks! The news loved it tho!", skrattade jag. Jag reste mig upp från sängen och tog hans hand. Han tittade frågande på mig. "Well, come on and show me "the fun" then!", han reste sig snabbt upp och drog mig intill hans kropp.
"Hope you're not afraid of highs...", viskade han i mitt öra innan han stal en kyss på mia läppar.
"I can get used to that, Horan!", svarade jag tillbaka.
Vi tog på oss jackorna och gick ut på gatan. Stora, lätta snöflingor seglade ner från himmelen medan vi började små springa längs trottoaren. Niall ropade till sig en taxi och vi hoppade in.
"Merry Christmas, sir! Big Ben, please!", Niall hälsade på den storvuxne mannen i framsätet och han nickade tillsvars. Jag tittade på Niall och rynkade pannan.
"Big Ben? Seriously, Niall?", skrattade jag och kysste honom på kinden. Han himlade med ögonen och fortsatte titta ut genom bilrutan. Klockan började närma sig tio så gatorna var ganska tomma. En del var på väg hem från släkten medan de flesta förmodligen stannade inne i det här vädret. Men jag tyckte det var mysigt. Sitta i en taxi med Niall på väg till Big Ben och dessutom på julafton. När jag tänkte efter så kunde jag inte fått en bättre jul än det här. Jag skulle förmodligen komma i håg den här julen som den bästa på väldigt länge. Den var enkel, spontan och... precis så underbar som i filmer. Plötsligt stannade taxin intill kanten och det stora klocktornet uppenbarade sig bredvid oss. Det såg magiskt ut med snön och vyn i bakgrunden. Jag kramade Nialls han lite hårdare.
"We're here, Mr.", Niall böjde sig fram och betalade.
"Keep the change and have a magical Christmas, Sir!", Niall slog igen bildörren och tog min hand. Vi sprang över gatan och fram mot klocktornet.
"Niall, can you please tell me now?", jag ryckte otoligt i hans jacka. Han skakade på huvudet och tittade sig omkring som om ingen skulle se oss. Sedan gick han mot baksidan och fram till dörren som ledde mot klocktornet.
"Niall... you don't wanna do this! We always end up at the management, remember?", jag drog honom från dörren. Han log och kysste mig igen så där som han gjort på hotellet någon timma tidigare. Jag glömde bort tid och rum.
"Yes, I want to.", viskade han mot mina läppar innan han bröt upp dörren och smög in. Chockat stod jag kvar med händerna hängandes vid sidorna. "Mel?! Come on! Move your ass before someone sees us!", väste Niall och jag kunde till slut röra min kropp.
Jag var trött. Jätte trött och hade mjölksyra i benen. Jag påminde mig själv om och om igen att jag var tvungen att komma i håg att putta Niall framför en buss eller något så fort jag tog mig ner härifrån. Jag tittade upp och suckade. 100 trappsteg kvar? Varje gång jag tittade upp såg jag bara fler och fler trappsteg. Niall måste ha tagit med mig till helvetet.
"Niall... stop..", hostade jag fram. Jag satte mig på ett av de kalla stentrappsteget och tog efter andan. Niall hade bestämt dragit med mig upp i klocktornet när vi, eller han, brutit sig in och eftersom det inte fanns hiss så var det bara att börja gå de där 330 trappstegen upp.
"Come on, love! I'm sure we're there soon!", Niall log som ett litet barn på julafton (haha) och drog med mig upp igen.
"Please don't kill me...", gnällde jag. Men Niall hade såklart rätt. Vi var framme bara någon minut senare. Även där bröt Niall upp en dörr som ledde ut på en balkong under urtavlan. Jag drog efter andan.
"Wow...", var det ända jag fick fram.
"Worth 330 steps?", Niall ställde sig bakom mig och la armarna om min midja. Utsikten var fantastisk. Man såg precis hela London. Det gjorde ingenting att det var mörkt, staden var upplyst och man såg precis allt. "I'm not a criminal if that's what you think...", sa Niall efter en stunds tystnad. Jag började skratta. Han tittade oskyldigt på mig.
"How could you guess that? I thought you were going to kill me up here! Throw me out from here or something!", sa jag och Niall fortsatte att titta oförstående på mig. "I'm kidding, Ni!", fortsatte jag när han inte släppt sitt ansiktsutryck.
"Oh...", kom ut från honom och jag började skratta igen.
"You thought I was serious!", nu tittade han surt på mig istället. Jag kysste honom lätt och kände hur han började le istället under mina läppar.
"I like your laugh...", mumlade han.
"I like it when you're foolish...", mumlade jag tillbaka.
Vi kom tillbaka till Hilton. Vi var tvungna att ringa på os vakten vid halv tolv tiden eftersom de stängt grindarna. Vi bad om ursäkt tusen gånger men allt löste sig. Niall var ju "Niall". Vi sprang upp till rummet och låste snabbt dörren om oss. Niall gick till minikylskåpet och jag till badrummet för att byta om. Sedan tog det inte många minuter innan vi båda låg i sängen tillsammans. Vi låg mitt emot varandra och tittade in i varandras ögon. Efter en stund vände jag mig mot klockan som visade 23:57.
"Thank you.", sa jag och strök med handen över Nialls kind.
"For what?", Niall tog min hand och kysste den.
"For giving me the best Christmas ever.", svarade jag. 23:58.
"Then I should thank you.", han kysste mig på näsan.
"Why me, Ni?", jag tittade på honom och såg hur han ännu en gång förändrade ansiktsuttryck till något förvånande. 23:59.
"Cause you are the most loving, caring and interesting person I've ever met! You don't bother looking ugly when you walking down to the kitchen in the morning in only your dirty RUN DMC t-shirt and Disney socks. You drink your coffee with milk and sugar. You're not afraid of being goofy. You can make me laugh even when I don't want to.", han kysste mig mjukt och jag snodde in mina fingrar i hans blonda hår. 23:59:30.
"You like me cause of how I drink coffee and how I make you smile?", retades jag. Hans leende spred sig ännu högre upp. 00:00. Klockan plingade till vid tolvslaget. Julafton var över. Niall hade gett mig den bästa julen någonsin.
"I like you so much!", viskade jag innan jag vände mig om och kände hur Niall drog mig tätare intill sig.
"Good.", svarade han och kysste mig på halsen.
YEY! Jag uppdaterar hahah :) Nu är det bara ett kapitel kvar + en epilog! Ni vill ju vet hur det gick sen eller hur? :)
