Jag vaknade av tystnaden och ljuset. Under natten hade jag vaknat flera gånger av att Harry snarkade tillsammans med trafiken utanför hans sovrumsfönster. Och nu på morgonen var det så ljust att jag inte kunde somna om. Jag rullade över mot Harrys sida och upptäckte att den var tom och sval. Han hade gått för länge sen. Besvikelsen sköljde över mig. Jag hade velat ha honom hos mig när jag vaknade. Det var så här han gjorde: lämnade en ensam.
Jag satte mig yrvaket upp och räckte mig efter Harrys mjukisbyxor som låg prydligt ihop vikta på stolen bredvid min sida av sängen. Det var först då jag la märke till hur stort rummet var och vad det var som prydde de vita väggarna. Över den mörka mahognybyrån på en av kortsidorna hängde flera svartvita fotografier, alla tagna av Harry. Jag kunde se det på hans stil, och för att jag var med på många av dem. Många av dem var tagna precis den sommaren jag fyllde 16 år. Med tandställning och långt, slitet sommarhår poserade jag på en sommaräng hemma i Holmes Chapel. På en annan låg jag utsträckt på en bil i natten och tittade upp mot stjärnorna. Jag kunde inte låta bli att le en stund åt dem. På några andra foton fanns Anne med och Gemma. I hela Harrys hem hade jag bara hittat ett foto som kunde koppla honom till hans familj, men det var här som gömman hade varit hela tiden.
”I never planned to have them here.”, jag snurrade runt och mötte Harry. Jag hade inte märkt honom tassa ut från duschen och in i rummet. Han tittade först på mitt ruffsiga hår och sen på hans mjukisbyxor som inte alls passade mig. De hängde som en påse på rumpan. Jag kunde skymta ett leende i mungipan. ”I thought about throwing them och burn them.”, fortsatte han och satte sig på sängkanten. Jag följde tyst efter och satte mig i skräddarställning bredvid honom och pillade någon minut på sängöverkastet som var det enda som låg slarvigt slängt på sängkanten. Harrys blick brände på mig, jag kunde känna den trots att jag inte tittade på honom.
”They’re very beautiful. You’re a great photographer, Harry.”, jag tittade upp och mötet hans blick. Den var varm. ”Why don’t you take some more?”, fortsatte jag. Han svalde några gånger och började sätta upp håret i hög toffs.
”Cause I’ve lost the appetizer of doing it.”, jag blev lite arg på honom. En kort sekund trodde jag att jag hade hittat något som knöt an till hans gamla liv, något som kunde få Harry att komma tillbaka. Jag blundade och slängde mig tillbaka i sängen. Jag släppte frustrerat ut all luft ur mina lungor. Framför mig hörde jag honom skratta, jag älskade hans skratt, men jag fick ta vara på de få stunder han faktiskt skrattade och njöt av det mullrande skrattet som kom ur hans bröstkorg.
”Why are you so stubborn…”, mumlade jag irriterat. Han la sig bredvid mig och åter igen kunde jag känna hur han tittade på mig. ”Stop starring.”,
”I let you in my room, a least you can do is to let me look at you.”, han la huvudet mot min bröstkorg precis som vi brukade göra när vi va små. Jag visste att han lyssnade på mina andetag och hjärtslag. Med handen på hans panna började jag stryka undan håret för hans ansikte. Han var fortfarande lite blöt sen duschen.
”Why? Why did you let me sleep in here?”, Harry tittade upp på mig och funderade en stund. ”You always keep this door locked and…:”
“I don’t feel comfortable having strangers here. But you’re no longer a stranger to me. I guess that’s why I let you in here.”, inombords släppte en lättnad. Det betydde att vem som helst inte fick vara här inne. Men det betydde också att Liam och de andra killarna inte var annat än bandmedlemmar för Harry. Det var inte min och Harrys relation som jag skulle fixa, det var ju Harry och killarnas samt hans karriär. Jag var långt ifrån färdig med honom.
”I have to meet the girls at 12, please pick me up at six?”, jag reste mig upp och började packa ihop mina skor och gårdagens klänning. Harry följde med mig ut till dörren och betraktade varje moment jag gjorde.
”Why? Any plans?”, sa han till slut. Jag drog jackan över Harrys t-shirt jag hade på mig och hoppade i mina ballerinaskor. Outfiten var en katastrof men jag kunde inte lämna Harrys lägenhet i gårdagens klänning.
”That’s a suprise.”, svarade jag och lutade mig mot dörren för att lämna lägenheten.
”No good bye kiss?”, Harry plutade ledsamt med munnen och la armarna i kors. Jag suckade högt och drog honom intill mig innan jag kysste honom lätt på kinden.
”I’ll see you tonight.”, sen klev jag ut i regnvädret.
Danielle hämtade mig klockan kvart över tolv samma dag. Jag hade precis hunnit tillbaka från Harrys innan hon klev in genom dörren och gjorde sig hemmastadd. El kom strax därefter och gjorde oss sällskap innan vi fortsatte in mot stan för en kaffe och skvaller var ett faktum.
”So he just kissed you, out of the blue?”, Elanour drog ointresserat med handen över en klänning på skyltdockan inne på Marc Jacobs. Hon var mer intreserad av hur Harry kunde helt plötsligt blivit så som han var. Båda två hade attackerat mig så fort de hade kommit innanför dörren. Frågorna hade haglat och jag hade lugnt och försiktigt fått förklara att jag skulle besvara alla frågorna så gott jag kunde.
”Well yeah… Kind of? He changed after that night.”, El letade reda på klänningens ordernummer och knappade snabbt in det på sin Ipad. Vi var ute på ”insperationsrunda” för Els kommande modevecka i Paris och med hjälp av ordernummer och Ipad kunde hon lätt få tag på alla plaggen innan de hann ta slut. Dani vinkade till oss och vi gick ut ur butiken och ner för gatan mot ett närliggande café. Solens ken för första gången på flera månader och jag kunde inte undgå att tänka på den kommande turnén. Om bara ett par veckor lyfte planet mot bland annat USA. Jag visste fortfarande inte om jag skulle få följa med. Ted hade ringt veckan innan Harry hade kysst mig och sagt att jag var tvungen och följa med till USA om Harry inte hade gjort framsteg innan dess. Men med facit i hand hade han faktiskt gjort en hel del framsteg den senaste tiden. Men att skicka ut honom på turné i USA där hysterin var som värst och han som mest ensam klingade inte så jämt.
”Do you like him?”, Dani tog upp telefonen och verkade skicka iväg ett sms lite snabbt innan hon la den bredvid sig. El tittade nyfiket på mig och väntade på svaret.
”He was my best friend, girls.”, började jag. Såklart jag själv hade funderat på detta, hela tiden faktiskt.
”Oh come on! You can’t deny that you haven’t had feelings for him when you were sixteen?! I mean I’ve seen that cute little face he used to have.”, El stampede frustrerat med foten I marken. Skvaller, tjejerna älskade skvaller. Men jag visste att det aldrig skulle skvallra, de var för lojala för det.
”We were never an item. Our relationship was not complicated or anything like that. It was childish and naiv, spontanious and flexible. But of course, I loved him. But never like that.”, svarade jag bestämt. Dani och El flinade åt mig och jag kände att jag definitivt hade sagt något jag skulle ångra.
”Honey, you just described a teenage relationship. Maybe the thing you two are now have been the missing piece. Now you´re complete? Maybe you two are ready for each other.”, Dani tog min hand. Jag sköt undan tanken på att hon faktiskt kanske hade rätt, att allt detta hade en mening. För mig hade alla kyssar, leken mellan oss och känslan av att vilja vara så nära honom bara varit något naturligt. Jag hade aldrig reflekterat över varför jag kände som jag gjorde. Visst hade tankarna gått fram och tillbaka men jag var rädd att känna något för Harry, att få bekräftelse på det.
”Harry is very labil. Even though he may trust me I can’t trust him. He can turn on me any second and I’m not ready for that yet. I’m not ready to get hurt, not again.”, sa jag bestämt. Dani och El nickade stumt och vi reste oss för att packa ihop och gå hem. Det var precis så jag hann hem och duscha, göra mig i ordning och kanske hinna förbi jobbet för att dumpa av några filer innan Harry skulle hämta upp mig. Jag var fotfarande lite upprörd sen fikan med tjejerna och var osäker på om min plan med Harry för kvällen skulle kunna funka. Jag hade ju själv erkänt att han var labil och i ostadig form för att chansa, ändå lockade jag håret lite snabbt och hoppade i andra kläder innan jag rotade fram det jag letat efter så länge; Harrys kamera. Jag hade hittat den hemma hos Anne för något år sen och av någon konstig anledning följde den med mig tillbaka till London. Hur arg jag än hade varit på honom just då så hade något fastnat och etsat sig fast att jag ville hålla kvar till Harry och hans fotografering. Det var något med bra minnen.

Harry kom ut ur sitt rum med handduken runt höften samtidigt som han kramade ur det sista blöta ur hans vilda lockar. Jag fick anstränga mig själv att inte tjuvkika på honom bakom Vouge tidningen jag läste. Med kvällens klänning forfarande på och skorna vid sidan av, låg jag utbredd på Harrys soffa. Vi hade bestämt oss med än gång att gå tillbaka hem efter bråket med Colin och det hade slutat upp hemma hos Harry. Han hade gått in i duschen nästan direkt och jag hade slagit mig ner och läskigt nog gjort mig mer än hemmastad nu för tiden i hans vardagsrum.
”I can loose a bit on this one if you want to…”, Harry drog lite i ena kanten på sin handduk han hade löst omkring höfterna. Han hade ett stort leende på sina läppar som var svårt att sudda ut. Jag hade blivit upptäckt. Rodnaden spred sig som en löpeld i ansiktet på mig och jag drog snabbt upp händerna till ansiktet. Jag kände hur han sjönk ner bredvid mig och flyttade på mina fötter och la dem i sitt knä.
”Are you tired?”, sa han efter en stunds tystnad. Jag kikade fram bakom tidningen och tittade på honom. Jag var förvånad över hur snabbt hans hår torkade och la märke till hur ett blåmärke hade börjat skymta på bröstkorgen. Det hade inte varit där för ett par dagar sedan och jag kunde inte undgå att tänka på hur han hade kunnat få det.
”Yes.”, svarade jag till slut och vek ihop tidningen och la den i knät. Harry greppade min högerfot och började mjukt massera den. Till en början var jag skeptisk och själva situationen kändes väldigt obekväm: Harry i bara handuk som masserade min fot. Men efter någon minut slappnade jag av och kände hur en hel del spänningar släppte. Han var noggrann och missade inte en millimeter. Omsorgsfullt tog han hand om varenda tå och såg till att trycka på alla punkter.
”Are you happy, Jo?”, han avbröt mig plötsligt i mina funderingar och jag tittade eftertänktsamt på honom. Var jag lycklig? Var jag mer lycklig nu än innan Harry? Eller hade jag blivit mer olycklig?
”We don’t fight so much anymore. That makes me happy, I guess. It gives me hope that I can break through.”, jag satte mig upp så jag mötte hans blick. Han förstod inte riktigt mitt svar och letade efter någonting att säga utan att verka allt för dum eller såra mig på köpet. Jag slog ner blicken och fick känslan av att jag kanske hade retat upp honom. Det var fortfarande känsligt det här med ”rädda Harry” – projektet. Varje gång det drogs upp fick han en annan blick och käkarna spändes.
”There’s nothing to save, Joanna. I asked if you’re happy, not if you’re making progress with me.”, jag ignorerade hans försök till att reta upp mig. Han ville ha en diskussion. Han ville att jag skulle öppna mig och visa känslor som han hade gjort för mig. Jag hade fortfarande svårt för det. Jag rätade upp mig mot Harry och drog åt mig mina fötter och satte mig i skärddarställning.
”Then what kind of answer are you looking for?”, sa jag frusterat och drog i min uppsatta toffs. Harry mötte min blick. De där jade gröna ögonen tindrade så himla fint mot mig och jag ville inget annat än att ge honom alla svaren han ville ha. Jag ville ge honom hela världen om jag kunde.
”I want to know if you’re happy, if you’ve gotten miserable in my company or if I’m hurting you. I want to kow if you’re happy…”, jag kröp närmre och tog dosan för att stänga av tvn. Jag vet inte om det var champagnen från eventet som talade eller om han faktiskt verkligen brydde sig. Bara ett par veckor tidigare hade vi bråkat så fort vi såg varandra, vi hade skrikit och kastat saker omkring oss. Nu visade vi känslor och jag kunde inte bara se en framgång med att Harry öppnade upp sig utan jag började också ta ut vinsten i förskott. Så därför sa jag orden som gjorde så ont att säga.
”Harry… I’m happy right now, in this very moment. You don’t have to worry about my happiness or if you’re hurting me. I can’t get to attached to you. This –“ jag pekade på oss. “this is just temporary. But I like it the way it is right now.”, jag kände klumpen I halsen växa fortare än moster Annie åt upp sin pajbit. Hade jag sårat honom? Jag skyddade mig själv när jag hade uttalat orden, det var ord som jag inbillade mig var sanna. Men sanningen var att jag redan hade blivit allt för fäst vid hela situationen, vid Harry… vid oss två. Jag var rädd att han skulle ställa sig upp och storma iväg, köra ut mig eller kanske mest rädd av allt var jag att han inte skulle bry sig alls.
Harry sträckte sig efter mina ben och drog mig upp i sitt knä. Han sa ingenting och det gjorde inte jag heller. Han bara tittade på mig, som om han försökte memorera mitt ansikte och mina drag. Klänningen var tajt och obekväm att sitta så här. Harry märkte att jag inte var nöjd och drog upp klänningen över mina lår så jag kunde sitta mer bekvämt.
”What are you doing, Harry?”, jag fick knappt ur mig orden för jag hade helt plötsligt blivit så där nervös och obekväm i hans sällskap igen. Jag svalde om och om igen i hopp om att jag kanske skulle ha modet att våga säga något igen. Helt plötsligt bara log han. Han log det där sneda leendet med båda smilegroparna som syntes, det där leendet jag älskade mest av allt hos honom. Han lutade sig framåt och kysste mig mjukt längs halsen.
”I don’t believe a single bloody word you just said.”, jag började fundera på om detta var ett av hans ”moves” han drog med alla tjejer. I morgon kunde det vara en ny i hans knä, någon ny som han snärjde och lockade. Jag försökte kontrollera min andning. Men jag kunde inte låta bli att tänka på om alla andra tjejer också hade känt så här för honom. Hade dem också fått klänningen uppdragen över låret med hans enorma, mjuka händer? Hade dem också mött de där otroligt vackra ögonen och sen druknat?
Harry drog ur min toffs så att mitt långa, mörka hår föll längs ryggen. Jag hade satt upp det med än gång när jag hade blåstd et lite lätt så stora lockar hade bildats. Det var Harrys favorit, han älskade när jag hade håret utsläppt och speciellt med lockar. Harry var periodare och en period i sitt liv hade han velat bli fotograf. Jag fick alltid ställa upp som modell och han ville alltid ha mitt hår lockat.
”Even though it might be temprary we can make it as real as possible.”, sa han efter en lång stunds tystnad.
”Why are you so beautiful, Styles?”, mumlade jag mot hans läppar. Det var inte meningen att säga det högt. Harry skrattade till och jag kände hur han log ett brett leende. Vi satt så där en stund. Under mig kände jag hur Harrys ben egentligen började bli lite trötta av min tyngd men han fortsatte som om det inte var något problem.
”Please stay the night, Jo?”, det var första gången han hade bett till mig. Jag log ett triumferande leende. ”I know I just begged to you…”,
”Does every girl hear those words?”, han skakade lätt på huvudet. Jag himlade med ögonen och gick av Harrys knä för att gå bort till gästrummet och lägga mig för natten. Halvvägs bort i korridoren hörde jag Harrys steg bakom mig.
”Not in the guest room. In my room.”, jag höll på att sätta mina tabletter i halsen jag nyss hade tagit mot huvudvärken. Och så blev det. Min första natt i Harrys rum.