Planer
Jag blir jätte rörd av era fina kommentarer så tusen tack! Nu är det så här: Skolan har dragit i gång och nu är det sjukt mycket så jag kommer inte kunna skriva lika ofta som jag vill men ska försöka schema lägga allt. Jag åker till Stockholm på onsdagkväll till och med lördag så jag kommer inte ha ngn chans att uppdatera. Men, jag ska försöka skriva klart One shoten så den uppdateras av sig själv under veckan. Jag vill bara tänka bort bloggen den här veckan eftersom jag ska se mitt fav. band Coldplay :)
När det kommer till den nya novellen så kommer jag att börja skriva på den snart. Men jag kommer skriva så jag har delar på lager. Jag vill kunna schemalägga dem. Så, ni får one shoten nu i veckan förmodligen sen tar jag en paus på 2 veckor så jag hinner skriva på den nya och då jäklar blir det åka av! Den nya novellen kommer inte bara vara skriven av mig utan också av min syster så det kommer en presentation av henne. Kom på att jag inte har presenterat mig ordentligt, vill ni ha en av mig också?
Schema:
V.35 - One shoten 3 delar
V.36 skriver jag på och en presentation av min syster kommer
V. 37 skriver jag på
Söndagen 16 september kommer första delen på The man who can't be moved
Who's that girl? - Kapitel 61 THE END del 2
"Ehum.. We can't tell you more than that we love Liam. And he knows that. Liam wrote this song a couple of weeks ago.", Zayn avslutade och killarna började spela Moments.
If we could only have this life for one more day
If we could only turn back time
7 år senare
"Du ser helt fantastisk ut, Ame!", suckade jag. Hon log lite svagt åt sin spegelbild och slätade ut sin klänning.
"Är du säker på att håret inte är för mycket?", hon tvekade lite och fortsatte nervöst stryka med händerna över det vita tyget. Jag hade fortfarande svårt att få in bilden av Ame vid altaret, men nu var vi här. Vi hade alltid sagt som barn att det var Ame som aldrig skulle gifta sig. Vi hade fel, nu stod hon inför sitt livs största beslut. Det högg lite i magen vid tanken på att jag kanske aldrig skulle få bära den där vita, fluffiga klänningen och gå med nervösa steg till altaret. Jag torkade bort en tår som envist trillat ner för kinden och log tillbaka åt Ames nervösa ansiktsuttryck.
"Är du säker på det här? Är det en sådan bra idé att ha...", hon avbröt sig själv och tog mina händer. Hon förde mig mot soffan som stod placerad bredvid spegeln.
"Det är bara svårt..", viskade jag och mötte Ames sorgsna blick.
"Jag önskar att jag kunde förstå, men jag har ingen aning.", hon torkade bort en till tår från min kind innan hon tog min hand och tryckte den hårt. "Du är stark.", hon kysste min panna och rättade till min lugg som fallit för mina ögon. Jag skakade lite svagt på huvudet. Jag ville så gärna skrika. Skrika ut alla mina känslor. I hela sju år hade folk gått runt och frågat hur jag klarade mig, hur jag kunde fortsätta gå vidare utan att sluta andas. Sanningen var att det gjorde jag inte. Jag slutade andas samma kväll som han släppte min hand. Varje dag kippade jag efter luft i hopp om att få känna mig vid liv igen.
"Nu får det vara nog. Du ska gifta dig, Ame! Vi kan inte sitta här och tänka på det som varit. Du är hans framtid!", jag ställde mig upp och gick bort till en av garderoberna. Jag plockade fram min lavendellila klänning och ställde mig bakom skynket. Jag hörde hur Ame började plocka i ordning sminket och alla grejer vi haft för att göra i ordning henne. Jag var avundsjuk på henne. Jag kunde verkligen inte förneka det, jag ville också stå vid min älskades sida och säga Ja till evig kärlek. Jag ville också kunna få barn och se dem växa upp. Jag ville att han skulle se dem växa upp.
"Är du klar?", jag drog upp dragkedjan och slängde bak mitt hår på ryggen. Min blick fastnade på den unga kvinnan i spegeln. Hon hade långt blont hår och ett trött ansikte. Den lila klänningen passade och andra sidan riktigt bra, men hon var inte lycklig. Hon var jag och jag var inte lycklig. Jag drog bort skynket och snurrade ut i rummet. Tyget följde min kropp och visade två bruna ben. För första gången på ett tag kunde jag släppa fram ett skratt.
"Ame are you.. Wow...", Niall slängde upp dörren och avbröt sig själv med att stanna upp. Han lutade sig mot dörrkarmen och öppnade munnen några gånger. "Wow... You two look absolute stunning.", jag log och gick fram till honom.
"Thank you!", jag kysste honom på kinden och drog in honom i en kram. Jag fyllde hela kramen med känslor och kände hur han gav lika mycket tillbaka.
"Are you ready? Starts in 30.", han nickade åt Ame som skakade lite på huvudet och log snett.
"I need to be alone a few minutes, ok?", han kysste henne på kinden och sträckte sen fram handen till mig. Jag tog den och vi gick ut i korridoren ner mot gatan för att sätta oss i bilen. Vi kom ut till huvudentrén och mötte alla fotografer och fans som troget väntade utanför hotellet. Niall tryckte min hand hårdare och trängde sig fram mot bilen som väntade på oss så vi kunde köra direkt till kyrkan där alla andra väntade. Zayn, Jose och Louis var redan i kyrkan och förberedde så att alla kom på plats medan Paul väntade på Ame så Niall och jag kunde åka själva.
"Nervous?", flinade han. Jag mötte hans isblå ögon och tänkte efter.
"No, but scared.", jag lutade huvudet mot hans axel och slöt ögonen.
"You'll be fine. You'll always fine.", han viskade och strök med tummen över min handrygg. Han gjorde mönster och efter ett tag kom jag på var det var för något han gjorde. Han följde Liams initialer som var intatuerade på min hand. Jag stoppade honom och log lite svagt när han förvirrat mötte min blick.
"Show time.", viskade jag när bilen stannade.
Jag mötte Louis blick där han stod på andra sidan om prästen. Han blinkade och log ett underbart leende. I handen höll han James, Harry och Ames 3 åriga son, döpt efter Liam. Han hade ärvt pappas otroligt chokladbruna lockar och smilgropar, men mammas näsa och ögon. Något han ärvt av båda föräldrarna var dock envishet. Han slet i Louis hand hela tiden och bad om uppmärksamhet, Louis försökte hålla masken för att inte börja skratta eller bli irriterad.
"Lolo! Lolo! Lolo!", tjatade den lilla pojken medan han envist fortsatte dra i Louis arm. Zayn kunde inte hålla sig tillslut och tog tag i pojken och slängde han över axeln. James skrattade hysteriskt och tystnade snabbt då Zayn släppte ner han på marken. Han överlät James till Anne som satt på första bänkraden. Jag skrattade lite för mig själv men avbröts av klockarna som började ringa. Portarna öppnades och in kom Harry gåendes i sin svarta kostym. Han hade ett nervöst leende på läpparna och ansiktet var kritvitt. För en kort sekund mötte han min blick och jag mimade Breathe till honom. På något sätt släppte han allt och man såg hur färgen började komma tillbaka i ansiktet på honom. Han gick upp och ställde sig bredvid de andra killarna efter han hälsat på prästen. Folket i bänkarna hann aldrig sätta sig ner förrän Ame började skrida in i sin gräddvita klänning. Hon stannade upp en sekund och tittade rakt på Harry. Hon log och fortsatte gå med huvudet högt. Hon var lycklig. De var lyckliga.
" Do you, Amira Adriane Parker, take Harry Edward Styles to be your husband. To love him through sickness and health. To love him until death tears you apart?", jag såg hur Ame trampade lite nervöst på stället och försökte få saker och ting att gå fortare.
"I do, I do, I do!!! ", hon torkade bort några tårar och satte på Harry hans ring. Harry skrattade lite och de vände sig mot prästen igen.
"Do you, Harry Edward Styles, take Amira Adriane Parker to be your wife, to love her through sickness and health until death tears you..",
"Stupid question! Of course I DO!", prästen log lite nervöst åt Harrys avbrytande men lät honom ta på Ame sin ring.
"I now pronounce you husband and wife. You may now kiss the bride!", Harry kysste Ame ömt medan alla ställde sig upp och jublade. Genom allt jubel hörde jag Louis mest och skrattade åt hans galna dans på andra sidan altaret. Vi gick alla ut till killarnas Stole my heart och jag log varje gång jag tänkte på diskussionen Harry och Ame hade haft när de skulle välja utgångsmusik.
Festen var full i gång ute på en herrgård som Ame och Harry hade hyrt. Vi var cirka 200 personer som varit inbjudna från alla dess olika hörn i världen. Jag satt bredvid Ame och mitt i mot mig satt t.ex. Ed Sheeran och Simon Cowell medan Cher Lloyd satt några rader bortåt tillsammans med Demi Lovato. Det var allt i från kändisar till privatpersoner som Harry och Ame känt hela livet. Det var ett riktigt drömbröllop med tema snö. Allt var vitt med silvriga detaljer. Jag hade de senaste 5 åren jobbat som fest och bröllopsfixare så Ames bröllop hade varit ett självklart val när jag fått förfrågan.
Vi var mitt uppe i maten när Harry sköt ut stolen och reste sig upp. Han klingade nervöst med besticket på sitt vinglas för att få allas uppmärksamhet.
"So... ehm.. as you can see there's an empty chair next to me. Well, he's not here with us tonight. We miss him and he should've been here. This ain't just a wedding, it's a memory of a beloved friend. Over to you Laila.", han satte sig snabbt och lämnade chockat över till mig. Jag blängde surt på honom och han ryckte oskyldigt på axlarna. Visserligen var det detta jag hade förberett mig inför de senaste 3 månaderna och jag var fortfarande inte redo.
"Hi... Well some of you may know me. I'm one of Harry and Ame's best friends, Laila. Today is a memory of someone really special. A couple of years ago- ", sju år idag för att vara exakt. Idiotiskt nog valde vi Liams dödsdag för att hedra honom med ett bröllop.. " I lost my other half. And I miss him.", jag tog ett djupt andetag och svor tyst åt mig själv innan jag fortsatte.
"The most beautiful people we have known are those who have known defeat, known suffering, known struggle, known loss and have found way out of their depths. These persons have an appreciation, a sensitivity, and an understanding of life that fills them with compassion, gentleness, and a deep loving concern. Beautiful people do not just happen. I miss Liam every day. I think about him when I wake up, go to work, get a text, hearing one of our songs and even when I'm asleep. He should've been here today. And I'm sure he is. And he's proud of you, Harry. He's proud of all of you. For Liam, Ame and Harry. Love never dies!", jag höjde mitt glas och vi skålade. Jag mötte Louis blick över andra sidan bordet och han log ett stolt leende.
Jag smet ut en stund för att rensa tankarna innan efterätten. Jag hade gjort det. Jag hade för första gången sen begravningen pratat om Liam inför flera andra. Jag log lite åt tanken och andades till slut ut. Den varma sommarvinden svepte fram och smekte min hud. Det var en riktigt fin plats som de hade hyrt. Visst hade vi fått åka någon timma men det hade det absolut varit värt. Stora gröna ängar och en liten sjö precis nedanför herrgården och några hagar med hästar. Lugnt och fint.
"There you are!", Harry stack ut huvudet och stängde sen dörren bakom sig. "Are you okey?", han satte sig bredvid mig på en av stenbänkarna som fanns på balkongen. Jag lutade huvudet mot hans axel och suckade tungt.
"I'm so proud of you, Harry.", han tittade chockat på mig. Jag skrattade lite och tog hans hand. "You make Ame so happy, do you know that?", han nickade och en lätt rodnad spreds på hans kinder.
"I asked if you're okey...", han kysste mig mjukt på min panna.
"I don't know. I made it. I miss him. I still love him. Every day is a struggle.", han tittade sorgset på mig och nickade. Det gick en minut eller två under tystnad. Vi bara satt och tittade ut över ängarna och nöt av varandras sällskap. Harry avbröt plötsligt tystnaden. Han satte sig till rätta och gjorde så vi tittade ansikte mot ansikte.
"Can I ask you a question?", jag nickade lite osäkert. "When did you know you were in love?", jag hade inget svar på den frågan. Det hade inte varit något speciellt ögonblick. Mer som ett uppvaknande.
"You go from being asleep to the space between dreaming and awake and then into consciousness. It's a slow process but when you're awake, there's no mistaking it. There was no mistaking that it had been love.", sa jag och mötte hans blick. Han nickade lite och fortsatte sen titta ut över ängarna.
"Why? Are you having second thoughts?", sa jag och flinade åt honom.
"Never.", svarade han och knuffade till mig lite lätt.
"So I was thinking about namningour baby Joseph!", Louis och jag gick hand i hand genom parken. Solen höll på att gå ner och Louis och jag var på väg bort från festen. Anledningen till varför jag hade valt ut just den här herrgården åt Ame och Harry var egentligen av personliga själ. Men det visste ingen förutom Louis. Så vad hände med One Direction? Killarna fortsatte en tour utan Liam mest för att hedra honom men under deras egna namn. De kom alla överrens om att de inte kunde fortsätta utan honom så i början lades all fokus på deras egna karriärer. Louis och Niall blev låtskrivare på heltid medan Harry och Zayn fortsatte med sången. Fast efter några år insåg de att de inte kunde jobba utan varandra så de slogs ihop igen. Nu gjorde de allt för att hedra Liam. Jag ville själv aldrig se dem någon annanstans än på scenen tillsammans.
"Come on, Lou! NOT Joseph! Besides, our children would look ugly. You're nose is terrible!", skojade jag. Han låtsades se sårad ut och släppte chockat min hand.
"My nose is beautiful. Yours ugly.", han puttade till mig igen och tog min hand. Jag kramade den och han besvarade med ett till handtryck.
"You did great in there...", jag suckade lite men förstod vad han menade.
"I'm okey if that's your question.", svarade jag. Jag började bli lite trött på deras frågor. Även om de bara menade väl.
"Promise me you'll always remember: you're braver than you believe and stronger than you see and smarter than you think.", jag tittade in i Louis' blåa ögon och fylldes av hans kärlek.
"Thank you, Lou. I love you so much!", jag karamde honom hårt. Skickade all min kärlek in i kramen och kände hur han besvarade den. Han visste hur mycket jag älskade honom. Vi fortsatte gå genom parken tills vi kom fram till en av sjöarna som låg i närheten till herrgården. Jag såg honom på långt avstånd . Han bar en blå skjorta med jeansshorts och hade håret slarvigt bakåt. Långt och blont som vanligt. Han borde verkligen klippa sig tänkte jag. Han stod med händerna i fickorna och tittade ut över det spegelblanka vattnet.
"I guess there's here I leave you two alone.", Louis kysste mig bakom örat och började sen gå tillbaka mot festen. Jag tog av mig mina klackskor och började gå barfota bort. jag studerade honom lite till. Han hade blivit betydligt brunare sen sist, kanske varit utomlands, och han hade en ny tatuering på baksidan av höger benet. Jag gick fram och tog hans hand, kramade den hårt och vi stod så ett tag.
"It's been another year.", sa han tillslut.
"It,s been seven years, Andy.", svarade jag. Solen var nästan helt nere nu. Den höll sig envist kvar över trädtopparna.
"Feels like forever", jag nickade. Det kändes som en evighet. Och det skulle kännas så resten av livet. "So where have you been?", vi gick bort till en av bänkarna. Jag satte mig nära honom och han la armen runt mina axlar.
"You know, here and there. Dancing and living.", han blinkade med ena ögat. Redan efter första året Liam försvann så förvsann också Andy. Han skickade kort och ringde mig i bland. Egentligen hade vi ingen aning om vart han var. Han kom ibland när jag fyllde år, James dop och nu på Harrys bröllop. Annars så var han borta och det var alltid samma svar varje år: Here and there. Dancing and living. Antingen ville han bara glömma allt eller så var han inget vidare bra på att tackla den smärta vi alla hade inom oss. Detta kanske var Andys sätt att behandla sorgen.
"You never change, do you?", skrattade jag. Han skakade lite på huvudet. "You can't deny the grief, babe!", flinade jag.
"I knew it would backfire me...", viskade han.
"It feels like he's just a memory now...", sa jag. Det började bli lite kallt. Jag kröp närmre Andy och hand drog mig tätare omkring sig. Hans långa hår kittlade mig i ansiktet.
"A memory is a beautiful thing. It's almost a desire that you miss.",
"You always know what to say.", suckade jag. Han visste alltid. Under alla dessa år peppade han mig med sina tankfulla ord och meningar. "I miss you. Come home.", jag tittade bedjande på honom.
"I'm not finished yet. Soon, love.", sa han och reste sig upp. "So I guess I see you next year as always?", han kramade om mig.
"Same place, same time as always. I will miss you.", jag suckade. Kände hur tårarna brände.
"You'll survive. You always survive.", han kysste mig på huvudet och började gå bort till parkeringen. Han var på väg mot nya äventyr. Andy kanske var rätt; i morgon skulle bli bättre.
Och jag gråter floder! Jag har avslutat Who's that girl. Helt otroligt! Vilken resa det har varit :) Tusen tack för att ni har varit med. Hoppas ni inte varit alltför trötta på min kassa uppdatering de senaste månaderna. Nu tar vi nya tag för den nya novellen om Harry! Innan jag kan fortsätta vill jag dock ha en utvärdering. Svara på några frågor som jag har i kommentarsfältet så blir jag glad. Detta kommer hjälpa mig så mycket senare inför nästa novell. Tar bara några minuter!!
1. Vad var bäst/sämst med WTG?
2. Vilken var din fav. karaktär, varför?
3. Vilken karaktär tyckte du minst om, varför?
4. Vad kunde jag som författare gjort bättre?
5. Vilket kapitel var bäst?
Who's that girl? - Kapitel 61 THE END del 1
"How.. how could you..", hon slängde igen dörren och försvann ut.
"Laila!", Harry ropade efter henne men det verkade vara hopplöst. Bara några sekunder senare var vi alla efter men ytterdörren slängdes igen med en kraftig smäll.
Liams perspektiv:
I ena sekunden vaknade jag av att Zayn och killarna bråkade inne i gästrummet, och i andra sprang Laila förbi mig med tårarna sprutandes nerför kinderna.
"Laila! What's wrong?", jag satte mig yrvaket upp från soffan och följde henne med blicken. Hon plockade med sig sin väska och sprang mot ytterdörren.
"Laila! Wait!", Harry kom utspringandes från gästrummet och sprang efter Laila. Efter honom kom resten av killarna.
"Can someone please stop and tell me what's going on?!", jag ställde mig i vägen för Niall och mötte hans rödgråtna blick. Han skakade bara på huvudet och trängde sig förbi mig. Jag kände hur huvudvärken kom krypande men tvingade mig själv att springa efter killarna. Jag var inte långt efter Harry då jag fick syn på Laila. Hon sprang ut genom entrén och vidare ut mot gatan. Ame stoppade Harry och bad om en förklaring, då tog jag min chans och sprang om honom och fortsatte ut genom entrén. Ute regnade det kraftigt, så mycket att man knappt såg någonting. Hade jag vetat att vi skulle ut så hade jag tagit med mig en jacka för det tog inte många sekunder innan min vita t-shirt var dyngsur och satt klistrad mot min överkropp.
"Laila! Please stop!", jag började söka med blicken efter henne och sprang en bit. Nu hade killarna och Ame kommit i fatt oss och ställde sig en bit bakom.
"What?", hon stannade och vände sig häftigt om. Hennes hår hängde som blöta tovor på hennes huvud. Sminket var över hela ansiktet och hon såg riktigt risig ut.
"Please, tell me what's wrong! Why are you running away?", sa jag mjukt och tog ett steg fram. Hon backade.
"You tell me what's wrong, Liam!", sa hon kallt. Hennes blick var sårad.
"What do you mean..?", sa jag osäkert och började blicka bort mot killarna. De stod ihop tryckta under ett tak och tittade ner i marken.
"For how long, Liam?", hon spände blicken i mig och jag tittade osäkert bort.
"I don't know what you mean...", mina ord var knappt hörbara då regnet ökade ännu mer.
"Ohh don't pretend like you don't know what I'm talking about!", hon nästan skrek orden mot mig. Jag ryckte till och mötte skamset hennes blick.
"How long?", hennes röst stakade sig och jag kunde höra hur hon var på väg att börja gråta.
"7 months...", jag hörde hur min egna röst skars sig. Jag vågade inte möta hennes blick. Det var alldeles för jobbigt att behöva se hur ledsen och sårad hon var.
Lailas perspektiv:
För någon minut var det som om allt runt omkring mig fortsatte snurra men på något sett hängde inte jag med. Min bubbla stoppades. Jag kunde höra bilarnas sus i bakgrunden och Liams ord upprepandes i mina tankar. 7 months. Det var mer än ett halvår men alldeles för kort för ett år. Det var inte den evigheten som jag och Liam hade lovat varandra. Det var ingen evighet över huvudtaget!
"You're going to leave me... And you didn't even had a thought about telling me?", jag skrek frustrerat ut orden på slutet. Tårarna rann och jag kände hur allt bara snurrade. Detta var en alltför stor chock.
"I just... I didn't want you to worry about me..", han slog ut med armarna och tittade ledsamt på mig.
"Worry...? You didn't want me to be worried? What do you think I am now? You just planning to disappear one day and leave them to tell me, ah?", jag vände mig om och pekade på de andra. Zayn ryckte till och tog ett steg fram.
"They don't know..", började Liam.
"We actually do, Liam. I've known since the States but the boys have known since last week.", Zayns röst var stadig men det syntes att han skämdes. Liams ansikte förvandlades till ett chockat uttryck.
"What hurts the most is that you didn't tell me either. You're my best friends and Harry you are my brother.", jag skakade på huvudet och orkade egentligen inte bråka mer om saken.
"I'm so sorry I..", Zayns röst dog ut.
"Just drop it, Zayn.", jag vände mig om och skulle precis börja gå i väg.
"I truly meant every single word in "Moments". You're everything, Laila. Don't walk away from me... Please.", det fanns bara en människa som skulle få mig att stanna upp och vända mig om. Så jag stannade, drog ett djupt andetag och vände mig om. Han stod hjälplöst rätt upp och ner på gatan. Helt dygnsur och sliten. Han var så sliten och såg precis ut som ett litet barn. Jag kunde inte lämna honom. vem jag än försökte lura så var det mig själv. Jag var helt hopplöst förälskad i honom. Vad som skulle ske fick ske, jag skulle vara vid hans sida. Jag började springa mot honom och kastade mig i hans armar.
"I'll never leave you..."¸ viskade jag mot hans hud. "Never.", regnet var hysteriskt och jag kunde knappt höra vad Liam mumlade mot mina läppar. Men det spelade ingen roll. Till slut tog jag ett steg bakåt och släppte taget om Liam.
"Go inside. I'll be right back. I just need some air. ", skrek Liam för att överrösta regnet. Jag skrattade lite åt honom och vände mig om för att gå tillbaka in igen med killarna. Men någonstans där i mellan hände något. Det hade blivit lite mörkare och eftersom regnet var så kraftigt att man knappt såg så blev allt som en överraskning.
"No no no no", Zayns ord blandades med en kraftig smäll. Jag stannade upp och stelnade till. Jag visste egentligen svaret på det som nyss hade hänt men jag kunde inte röra mig. Varje muskel i min kropp kändes som cement. Till slut vände jag mig om och började springa tillbaka. Hela världen stod still. Gatan var full med bilar, killarna stod över en kropp som låg på marken, Ame gick fram och tillbaka med händerna över huvudet och Niall stod en bit bort.
"Let me through! Move!", jag trängde mig fram genom folkmassan som börjat samlas. "Liam..", viskade jag och satte mig på huk.
"Never let me go, Laila!", hans ansikte var rödgråtet och blekt. Jag tog hans händer och kramade dem hårt.
"You're cold",
"It's okey, I can't feel so much anyway. But I can feel you. I Love you. A lot", jag nickade och kysste honom om och om igen. Sen började Harry dra i mig bakifrån. Jag tog ett stadigare grepp om Liam och klamrade mig fast vid marken.
"Babe, you have to let him go!", Harrys brustna röst var som en viskning. Jag lät Harry dra iväg med mig och såg hur ambulanspersonal trängde sig fram."I'll never let you go", skrek jag även om jag visste att jag inte skulle få något svar.
Två veckor senare Liams lägenhet:
Jag slängde en smutsig t-shirt i tvättkorgen men ångrade mig snabbt och tog upp den. Den luktade Liam. Några envisa tårar började tränga sig fram och jag torkade irriterat bort dem.
"You can't deny the grief, babe..", Andy stod lutad med ryggen mot dörrkarmen. I handen höll han en låda full med Liams personligheter. Jag nickade och log lite svagt mot honom. "Look what I've found.", han satte sig ner på golvet bredvid mig och jag hoppade lite närmre så jag kunde se. Vi hade städat i Liams lägenhet i snart tre dagar och det skulle förmodligen ta några dagar till. Det var svårt, tungt och fruktansvärt att behöva gå igenom alla hans saker. Jag väntade fortfarande på att han skulle komma inrusande från hallen och krama om mig bakifrån, viska att han älskade mig mer än månen och tillbaka. Men jag visste att det absolut inte skulle hända. Han skulle helt enkelt inte komma tillbaka.
"Look at this one!", Andy gav mig ett foto av två pojkar. En med brunt hår och chokladbruna ögon och en med långt brunt hår och busig blick. Andy och Liam. De kan inte varit mer än 12-13 år på bilden. Jag skrattade lite åt Liam som räckte ut tungan på bilden.
"We were like 13 and ruled that day! My mum drove us to the theme park and we got lost. They called the police but we had such a fun day...", Andy log lite åt minnet. I ögonvrån kunde jag se hur hans ögon tårades. Jag tog hans hand och kramade den. Jag fortsatte bläddra lite bland några andra foton och hittade till slut något som fångade mitt intresse. Det var ett av mig och Liam . Den absolut första bilden på oss. Jag vände så baksidan kom upp där Liam hade skrivit några snirkliga ord: Laila June 3 first girl I've ever truly loved. Det var en av de dagarna då Liam tagit med mig till stranden för att vara ensamma en stund. Vi hade varit borta hela kvällen och bara pratat. Harry och Lou hade kört runt och letat efter oss i timmar och till slut hittat oss sovandes på en filt. Liam hade tagit bilden då jag inte varit beredd så allt mitt hår blåste vilt omkring mig och jag gjorde någon konstig min.
"Ironic, ah? He was going to die anyway...", Andy skakade lite på huvudet och tittade ner på våra sammanlänkade händer. Han kramade min hand igen och jag lutade huvudet mot hans bröstkorg.
"I don't know if I can survive this again..", snörvlade jag. Tårarna rann konstant nu för tiden och jag orkade inte hindra dem när de väl kom.
"Tomorrow will be better.", viskade Andy tillbaka.
"But what if it's not?",
"Then you say it again tomorrow. Because it might be. You never know, right? At some point, tomorrow will be better.", han reste sig upp och tog med sig lådan. Han rotade lite i lådan igen och gav mig sen ett foto. "I think you should keep this one.", sa han och gick ut till köket. Jag satt länge och tittade på bilden. Det var i Birmingham då Liam och jag gick till parken efter att han överraskat mig på jobbet. Han hade sagt att den skulle till fotoalbumet och visst låg den där, fast i mina händer nu. Någonstans inom mig ville jag bara skrika och kasta saker omkring mig. Det fanns ingen chans till att i morgon skulle kunna bli bättre.
Begravning
"You looking good, handsome!", sa jag och kysste Louis på kinden. Han strök mig över ryggen och log lite.
"You ready?", frågade han. Jag dröjde lite med svaret och tog sen hans hand.
"I will never be ready.", vi började gå nerför trapporna och in i hissen. Jag tog en titt i spegeln och blicken fastnade på flickan med den svart klänningen och de blonda lockarna. Hennes ansikte var trött och leendet var påklistrat. Hissens dörrar öppnades och Louis tog min hand igen. Vid bilen väntade de andra killarna, och fansen så klart. Jag orkade inte le längre utan bara satte mig i bilen och bad Paul köra så fort han kunde. Jag ville inte låtsas att allt var bra för jag skulle aldrig vara redo att behöva säga ett till hej då till någon jag älskade.
Bilen stannade utanför kyrkan och Louis klev ut tillsammans med de andra killarna. Jag stannade kvar en stund och tittade ut på den stora vita byggnaden.
"They're waiting for you, sweetie.", Paul öppnade dörren åt mig och jag nickade lite stumt. Utanför tog Harry min hand och vi började gå mot kyrkan. Jag stannade utanför porten och greppade panikslaget om Harrys axlar.
"I can't do this! Not again!", jag flackade med blicken över hans ansikte och sökte svaret i hans ögon. Han kupade sina händer under mina kinder och kysste mig på huvudet.
"I know. But I'll be there for you whatever happens in there. He will be there.", han öppande dörren och jag tog ett djupt andetag.
"Oh honey! Are you okey?", Anne kramade om mig och Harry. Var det verkligen en fråga? Frågade hon om jag var okey? Jag log lite och kramade henne tillbaka.
"Yes I'm fine, thank you. Much better.", sen slet jag mig loss och gick bort till Niall och Louis som stod tillsammans med Ed och gjorde i ordning instrumenten. Bland bänkarna skymtade jag Andy. Han nickade mot mig och vinkade lite diskret. Jag log och vände mig åter igen för att hjälpa de andra. Efter några minuter inledde Ed ceremonin med Give me love och redan då visste jag att jag inte skulle klara av att tala inför alla dessa människor. Tillslut var det ändå min tur och jag gick på darriga klackar upp till mikrofonen. De andra killarna följde tätt efter bakom mig. Jag harklade mig lite och gjorde ett försök till att börja.
"Hi.. m-my", jag vände mig om och tittade lite på Louis. Han tog min hand och Harry den andra. "Hi, my name is Laila Pankford. Some of you may know me as Liam's girlfriend. There was a time in my life a couple of months ago when I thought I was going to lose hope in everything. Then I happened to drop my coffee at a café all 'cause of Liam.", jag skrattade lite nervöst men Louis tryckte min hand och fick mig att fortsätta. "I had the chance to borrow an angel. That angel saved all my days and cheered me up when I was down. He loved me when I least needed it and made me go when I wasn't ready to move. He was always by my side. He lied to protect and he hold me through fears. He used to tell me that I would survive pretty much everything, and I believed him. But Liam, I don't know now. I don't know if I will survive without you. I love you. A lot.", jag steg snabbt av scenen och torkade bort tårarna som börjat rinna. Anne kramade om mig när jag satt mig ner.
"Ehum.. We can't tell you more than that we love Liam. And he knows that. Liam wrote this song a couple of weeks ago.", Zayn avslutade och killarna började spela Moments.
If we could only have this life for one more day
If we could only turn back time
Ohhh Gud jag kan inte hålla tbx tårarna längre.. Liam skulle dött av sjukdom och blev ist påkörd och fick en inre blödning igen. Ironiskt eller hur? Det är ett kapitel kvar och det kommer så fort jag klarar av att skriva det. Love you xx
Who's that girl? - Kapitel 60
Tidigare i Who's that girl?: "See you soon is not a good bye...", muttrade jag. Han stannade upp och log ett stort leende mot mig. Jag ställde mig på tå och kysste honom mjukt. Han smakade salt av mina tårar.
"You have to go now..", log han mot mina läppar.
"You want me to go?", svarade jag.
"Never.", skrattade han. Jag tog mina väskor och släppte till slut Liams hand. Jag gick mot gaten och precis innan jag gick igenom kontrollen vände jag mig om.
"I will miss you!", mimade jag. Andy tog min hand och vi började vår resa hem.
Två veckor senare:
Det regnade kraftigt och jag tvekade lite innan jag öppnade dörren för att börja gå hemåt.
"Laila, call Andy! You can't walk home like that.", Maz stack ut huvudet genom köksdörren och var på väg att stoppa mig.
"See you tomorrow, honey!", jag stängde dörren innan han skulle hinna i fatt mig. Jag huttrade till lite och drog jackan tätare omkring mig. Jag hade haft så mycket på jobbet att jag ibland inte ens tänkte på Liam eller hur lång tid det var kvar innan de skulle komma hem från USA. Jag saknade honom och vi brukade prata på kvällarna eller tidigt på morgonen. Men jobbet höll mig ändå sysselsatt. Medan jag korsade den stora parken utanför min lägenhet började jag småspringa. Jag skulle behöva ta en lång skön dusch innan jag kunde somna i kväll. Jag vred om nyckeln och öppnade trött dörren medan jag slängde nycklarna på golvet. Jag suckade tungt och gick förbi dem.
"You know that you must pick up the keys, right? Otherwise you won't find them tomorrow and then it will be a hell for you!", hörde jag en röst bakom mig. Jag snurrade runt och fick med mig kniven på köksbänken. Jag släppte den lättad på marken och sprang mot rösten.
"Gosh! I've missed you so much!", jag slängde mig i hans famn. Han kysste mitt hår och drog mig i sär från honom.
"Well, I wanted to suprise you!", jag strök handen över hans kind för att verkligen vara säker på att det var han.
"You scared me, Liam!", skrattade jag. Vi gick in till vardagsrummet och jag satte mig nära honom. Nu kunde inget i världen få honom att försvinna. Liam grimaserade lite när han satte sig ner.
"You okey?", jag ställde mig oroligt upp och skulle hjälpa honom men han avfärdade min hjälp.
"No I'm fine.", han viftade med handen och jag satte mig ner. "Thanks", la han till och log.
"So when did you come home?", jag tog hans hand och började leka med hans fingrar. Han tittade på den silvriga klockan på väggen.
"Like.. 30 minutes ago. Harry drove me to your place right after we'd landed.", jag tittade lite chockat på honom. "Backdoor.", blinkade han med ögat. Jag tog en minut för att studera honom. Det förvånade mig hur sliten han var. I LA var jag vara glad över att se honom men jag hade aldrig lagt märke till hur illa han egentligen såg ut. Hans armar var fulla med blåmärken från injektioner från sjukhusbesöken, ögonen var trötta och glansiga medan hans hy var blek och slät.
"You're not okey, Liam... You look like a zombie!", jag kysste hans läppar och dem var kalla. Han stelnade till lite och drog åt sig händerna.
"I'm okey..", mumlade han och tittade ut genom fönstret. Jag tog tillbaka hans händer och upptäckte att dem var lika kalla.
"If you say so...", jag orkade inte tjafsa. Turnén hade tagit hårt på alla killarna och det förvånade mig egentligen inte om Liam såg värst ut eftersom han fortfarande var lite sjuk.
Vi hade suttit ett bra tag i soffan och sett på film då Liam hade somnat. Jag tittade på klockan och det var inte undra på att jag var hungrig.
"Liam...", jag knuffade lätt på honom. Han rörde sig inte utan fortsatte ligga med öppen mun på soffkanten. "Liam... I'm hungry!", gnällde jag och kysste honom. Jag stelnade till. Han var skållhet. Hur kunde han gå från iskall till rykande het? "Liam!!", jag började få panik och ruskade honom igen. Han andades men var helt borta. Efter mycket om och men fick jag fram mobilen och slog 911 och ringde sen Harry. Efter några minuter stod alla fem killarna i min hall och personal från ambulansen.
"You can come with us, miss!", en yngre kille drog med mig ut till bilen. Jag började oroligt leta efter Harry och fann honom tillslut tårögd i dörröppningen.
"I'll be there!", skrek han efter mig innan han och killarna började springa mot Harrys bil. På vägen mot sjukhusen satt jag bara stumt och tittade rakt fram.
"Miss?", jag hörde honom långt borta. "Miss!", jag ryckte till och vände blicken mot killen som dragit in mig i ambulansen.
"My name is Mick and I need to know who he is and any possible..",
"Liam Payne", sa jag tonlöst och vände sen blicken tillbaka där jag haft den från början. Mick nickade och började knappa in saker på sin dator.
På sjukhuset gick allt fort och människor i vita rockar sprang i korridorerna som irrade höns. De körde Liam direkt till operationssalen och lät mig vänta utanför.
"How is he?", Louis kom springande mot mig i korridoren. Några sköterskor försökte förtvivlat stoppa honom men han fortsatte att armboga sig fram. Längre bak stod Zayn och försökte samtala en lösning medan de andra kilarna följde Louis exempel. Zayn hade ett bekymrat uttryck när han tillslut började gå mot oss.
"I don't know.", Louis kramade mig hårt och för första gången släppte jag ut alla känslorna. Jag grät - och det verkade inte finnas ett slut på mina tårar. Harry gick bort för att ringa Jose och Ame och Niall hämtade papper åt. mig.
"Everything's gonna be okey...", vi stod så en lång stund. Mina armar om Louis och hans armar som strök över min rygg medan han viskade tröstande ord.
"Your turn!", Niall kastade sina kort på det lilla provisoriska bordet vi hade gjort av en papperskorg och ställt på golvet. Jag suckade trött och la ut mina kort jag med. Efter 4 timmar var ingen av oss så sugna att fortsätta spela. Harry och Louis låg utfläkta på en av sofforna och Zayn satt och sov i en fåtölj medan Paul stod lutad mot operationssalens dörr. Han hade vaktat den dem senaste 3 timmarna och vägrade lämna den.
"They're coming out!", Paul rättade till sin klädsel och gjorde sig beredd att haffa närmsta läkare. Jag reste mig så häftigt att bordet föll och korten flög i väg ut på det vita golvet. Niall följde tätt efter mig till dörren. Den öppnades och ut kom fyra läkare och några sköterskor. De hade ett leende på läpparna och svetten pärlade i pannan på dem. De två första läkarna gjorde high five med varandra och fortsatte sen bort mot oss. Jag vågade inte tänka tanken men någonstans inom mig steg hoppet om att Liam var okey.
"You're his family?", en yngre kille i 30 års åldern skakade hand med Paul som presenterade oss som vänner och management.
"Is he..", jag nästan viskade fram orden. Louis tog min hand och kramade den hårt.
"Sit down, please!", vi följde läkarens exempel och satte oss ner där vi hade suttit innan. "He's okey right now. And he will get better but this was a seriously situation. He got a bleeding in his kidney but we discovered it in time so everything's under control.", jag andades ut och kände hur greppet om Louis hand blev mjukare. De andra killarna andades också ut. Niall torkade bort en tår som trillat ner och jag ände på mina egna kinder att även jag hade börjat gråta.
"Thank you so much!", viskade jag fram mellan tårarna.
"He must stay here for a couple of days and can go home next week. He'll probably wake up tomorrow so you can visit him.", läkaren log mot mig men hans ansiktsuttryck förändrades kort där efter. "Can I speak to you, boys?", killarna nickade och gick iväg för att ta mig en efterlängtad kaffe och ringa Liams föräldrar.
Zayns perspektiv:
"I hope you know that we'll do everyhthing for him.", Doktor Samuels tittade bekymrat på oss. Jag nickade lite stumt och vände sen blicken till fönstret. Jag hade inte lagt märke till att vissa löv började skifta färg. Det var tidigt, nästan lite för tidigt. Det var bara slutet på augusti och snart skulle hösten komma med stormsteg.
"Was he born with this?", Pauls fråga väckte mig ur mina tankar. Dr. Samuels slog i hop sina händer och vilade dem på knäet.
"That's a theory 'cause he only has one kidney and something might have went wrong already from the start. We actually don't know. I'm sorry.", det såg faktiskt ut som om han var ledsen. Det kan inte vara lätt att vara läkare och behöva berätta tunga nyheter för närstående.
"I knew.", jag hann inte dra tillbaka orden innan jag insett vad jag sagt. Alla blickarna vändes mot mig - jag som suttit tyst under hela samtalet.
"Pardon?", Dr. Samuels höjde ett ögonbryn.
"Yeah, Zayn, PARDON?", väste Louis.
"I knew 'cause the first time Liam got into hospital in the States, his doctor told me about this. They told me not to say anything to you or Laila. It was what Liam wanted. He doesn't know that I've known about this for a while now, though.", de tittade chockat på mig. Louis blick sa något om att detta skulle tas upp så for Liam kommit hem - om inte tidigare.
"Okey... Here's some paper when he can go home and medicine. He'll wake up in the morning so you can speak to him. Thank you!", Dr. Samuels reste sig upp och skakade hand med oss alla fem innan han raskt började gå bort i den vita korridoren. Louis vände sig snabbt mot mig och pekade med sitt långa pekfinger.
"Why didn't..-",
"Not now, Louis, not now", sa jag bara och vände mig om. Jag började gå mot cafeterian. Bakom mig hörde jag Louis skrika något men jag bara tog upp handen och viftade med den åt honom.
1 ½ vecka senare Lailas perspektiv:
"Så han kommer klara sig?", Ame tog våra påsar och vi började gå hemåt. Jag nickade lite och log.
" Japp, men läkaren sa att han förmodligen inte kommer kunna stå på scenen mer i år. Killarna ställde in alla spelningar fram till januari även om Liam protesterade i flera timmar.", suckade jag. Hon puffade mig lite lätt på armen och gav mig min påse.
"Han kommer bli bra vettu! Liam klarar sig alltid.", uppmuntrade hon mig. Vi hade varit ute i flera timmar och shoppat till ett av bröllopen jag skulle fixa om en vecka. Liam hade kommit hem för bara några dagar sen och det enda han gjorde var i regel att sova. Jag och killarna sov i hans lägenhet och servade honom som en liten prins. Jag var egentligen bara glad över att ha Liam hemma även om det skulle ta lång läketid innan han skulle kunna vara ute och hoppa på scenen igen.
"Vem gifter sig? Jag har glömt att fråga.", vi svängde in på gatan som ledde mot Liams lägenhet. Kusten var fri från alla fans som den senaste tiden hade campat utanför huset. Vi hade haft polisbilar körandes i flera dagar. I början var det jobbigt för fansen att acceptera Liams vila. Nu hade det mesta smält in att han var sjuk och behövde vila året ut och sen komma med nya krafter. Managementet hade lovat ersättning och gratis biljetter till den nya turnén nästa år till alla som fått konserter inställda så de flesta var ganska nöjda.
"Peter och Louisane. Några vänner till Andys föräldrar", jag ryckte på axlarna. Louisane var en kvinna lite äldre än min pappa och henne hade jag bara träffat fåtal gånger inför bröllopet. Hon hade gett mig ganska fria händer så några möten var inte nödvändigt enligt henne.
"Ska vi ut och äta en sväng? Vi kan ju springa i väg och köpa mat så äter vi den hemma.", frågade jag medan jag öppnade dörren till lägenheten.
"Visst, jag går och sätter mig i stora salen och väntar medan du frågar vad killarna ska ha.", hon började gå mot salen och jag stängde dörren bakom mig. In i från hördes en upprörd stämma och jag kunde nästan gissa att den kom från gästrummet. Liam sov i soffan så jag kysste honom lite lätt på kinden medan jag tassade vidare mot gästrummet.
"Hey boys what..-", jag slängde upp dörren och satte nästan i halsen när jag hörde vad Zayn skrek.
Zayns perspektiv:
"You're too scared to see what's happening! Can't you see that he's dying right in front of you? And she don't know ANYTHING!", jag nästan spottade orden i ansiktet på Louis. Hans ansikte var bara några centimeter från mitt.
"Shut up Zayn...", Harrys ord viskades fram. Det var en sån spänning i luften mellan oss alla fyra att man hade kunnat skära den med en kniv om man så önskade.
"Shut up? Are you crazy? You're her brother Harry! If you don't tell her I will!", jag var så arg att händerna skakade. I ögonvrån såg jag Nialls oroliga ansikte. Han skulle vilken sekund som helst storma ut det var jag nästan säker på. I stället överraskade han mig med en mening som skar allt djupare in i mig än vad något annat gjort.
"He's right, Zayn. You should shut up 'cause you didn't tell us anything. So just... just shut up...", han viskade fram orden och alla blickar vändes mot mig igen.
"Do you think this was easy for me to keep inside me? Do you know how many times I wanted to tell you? To tell HER? But I couldn't. I've made a promise against Liam's want.", mina egna bröder hade svikit mig. De bad mig hålla tyst om något som hon hade så rätt att veta om.
"You could have told us! He's our brother as well!", Louis tittade avskyvärt på mig. "And we can't tell her yet...", fortsatte han.
"Why? Cause she's a girl? D'you think she's less stronger than we are? It surprise me though that you haven't told her yet, Louis. You're her fucking best friend who's in love with her!", jag skakde på huvudet och ångrade genast orden jag sagt.
"Hey boys what..-",
"He's dying right in front of us and we're not doing anything to stop it...", jag upprepade meningen igen och kände hur tårarna började rinna. Dörren flyger upp några sekunder senare och i dörren står Laila. V vände panikslaget blickarna mot henne men allt var redan för sent. Hennes ögon var fulla med tårar och hon skakade långsamt på huvudet.
"How.. how could you..", hon slängde igen dörren och försvann ut.
"Laila!", Harry ropade efter henne men det verkade vara hopplöst. Bara några sekunder senare var vi alla efter men ytterdörren slängdes igen med en kraftig smäll.
FÖRLÅT!!!! Men nu är det snarts lut och det blir jobbigare att skriva för mig. Här får ni ett längre än vanligt och förhopningsvis kommer slutet (del a + b) i helgen! Ha det gött och kommentera massor nu!
