The Man Who Can't Be Moved - Kapitel 4
James stod i köket med en kopp varmt kaffe när jag sprang ner för trappan och nästan halkade in i matbordet. Jag hällde snabbt upp en skål med flingor och yoghurt och slevade i mig det utan att blinka.
"Late again, love?", flinade han och ställde försiktigt ner sin kopp i vasken innan han gick ut mot hallen. Uppklädd i mörkblå kostym med svarta skor och portföljen i handen klev han ut ur lägenheten och lämnade mig ensam kvar. Och ja, jag var sen idag - som vanligt. En bil skulle hämta upp mig om fem minuter och jag var inte ens påklädd. Jag tittade ut genom fönstret och fick se att bilen Ted hade skickat, redan hade kommit. Jag svor tyst för mig själv innan jag sprang in på mitt rum och snabbt klädde på mig en skjorta med tights. Det var precis så att jag hann ta på mig skorna och få med mig väskan i all hast innan jag sprang ner för trapporna och ut genom ytterporten.
"Miss Mueller, Mr Martins told me have a tendency to be late", mannen öppnade dörren till bilen åt mig och blinkade med ena ögat. Jag log snett. Måste vara Artur. Vi körde runt halva London innan vi väl hamnade utanför Sonys stora kontor. Jag satt kvar länge i bilen. Arthur bad mig inte heller att gå ur, jag vågade inte gå ut ur bilen. Vad väntade på andra sidan dörren? Jag var så nyfiken men samtidigt livrädd. Jag kunde inte sjunga, dansa eller någon annan talang som Sony skulle kunna hålla i. Jag var liksom bara...jag.
"Miss?", Arthur vände sig om och tittade på mig med sina stora bruna ögon. Jag väcktes ur mina tankar och skruvade lite lätt på mig. "Mr. Martins' waiting for you. Second floor and fourth door on your left.", log han. Jag nickade kort och klev sedan ut och sprang fram till dörrarna. En kvinna i 55 års åldern log varmt mot mig medan jag anmälde mig som gäst till Mr Martins. Men väl upp i korridorerna var jag helt vilse. Jag gick i en halv evighet.
"Lost, miss?", jag vände mig om och möttes av två chokladbruna ögon. Det var en kille i min ålder med kort hår. Jag kände igen honom.
"Yeah, actually. I'm looking for Mr Martins office?", sa jag lite frågandes och han skrattade lite lätt.
"Just around the corner, love. You won't miss it!", blinkade han och försvann upp för trappen som var bakom oss. Jag fortsatte runt hörnet och mycket riktigt där var Martins kontor. Det var inglasat så man såg rätt in och där satt en man med kort hår och glasögon. Ted antog jag. Men han var inte ensam. Det var två fåtöljer mitt emot hans skrivbord och i den ena satt en kille med mössa med chokladbruna lockar som hängde envist utanför kanten. En kort sekund drog jag efter andan, men ignorerade snabbt tanken som flugit förbi i mitt huvud. Jag knackade försiktigt på glasrutan och dörren öppnades.
"Ah, Miss Mueller! Better late, than never!", Ted ställde sig upp för att skaka min hand. Jag nickade kort och satte mig i stolen bredvid killen. Jag såg i ögonvrån hur han granskade mig. Jag hade inte hunnit studera vem det var än utan var fullt fokuserad på Ted. Han log som en sol en varm sommardag.
"Long time, no see, Jo", en mörk röst hördes bredvid mig.
Jag skakade på huvudet om igen. Jag ville inte lyssna mer och ställde mig upp för att lämna den här platsen och aldrig komma tillbaka.
"Please, miss Mueller!", började Ted men jag var redan halvvägs ut genom kontoret. Jag vände mig om och tittade på Harry i den orangea fåtöljen. Han satt tyst med händerna knäppta i knäet. Inte en sekund hade han mött min blick.
"I'm sorry, Mr Martins. I'm not the person you looking for. I can't take care of you "problem", nästan spottade jag fram. Där satt en av de personerna jag älskat mest under min uppväxt. Honom jag delat hela mitt hjärta med. Där satt han som lämnade mig. Han som lovade att stanna. För första gången tittade Harry på mig. De där vackra jadegröna ögonen mötte mina och jag såg den där 16 åriga killen igen. Han som lovade att komma tillbaka.
"Please, Joanna! You're my only hope!", Ted var nästan på väg att klättra över skrivbordet. Han var desperat. Hela världen var desperat.
"Can I borrow her for a moment?", killen jag mött i korridoren tidigare stack in huvudet och drog med mig ut. Vi gick under tystnad.
"You're Liam. Harry's band mate.", sa jag lågt. Liam nickade till svars och tog sedan tag i min arm.
"Please, Jo. I can call you Jo, right?", frågade han och jag nickade. "Harry is lost. When we started the band he told us about you and that he missed you so much. This is years ago and he hasn't been himself lately. We think that you can help him. You only have to turn him back to what he used to be. Nothing more, nothing less. Please, Jo", viskade han. Hans ögon var så ledsna och sårbara. Som en hundvalp. Jag kunde bara inte säga nej till honom. Sa jag nej så var det inte bara Harrys karriär jag slopade, utan också Liams och de andra killarnas. Det skulle bli en kollektiv bestraffning. Jag bet mig själv i läppen och blundade.
"What do i get?", nästan viskade jag. Liams ögon tändes och ett nytt hopp visades.
"This will be your new job. Sony will pay you a lot of money.", svarade han. Jag nickade och lämnade honom där i korridoren. Jag slog snabbt James nummer och berättade om allt.
"I think you should take it, Jo. This may be your only chance to fix things with Harry!", James ät stressad och jag ville egentligen inte störa honom. Men han hade till visso del rätt. Detta kunde vara min ända chans. Skulle jag sumpa den? Ville jag fixa detta?
Mr Martins tittade hoppfullt upp när jag klev in genom dörren till hans kontor och satte mig bestämt i stolen bredvid Harry.
"What's the deal, Mr Martins?", Ted började bläddra nervöst i sina papper och gav mig ett häfte som inkluderade allt.
"In public you will be One Directions new PR assistant, we heard that you have an exam in PR so that will suit you well, but you're real job will be to fix Harry. If you can fix him in one year, we will pay all your student loans, bills and whatever you want us to pay. Until then we'll pay you as an equal employer here at Sony.", det lät inte dumt. Jag skulle kunna få det så mycket bättre än vad jag hade det nu. Jag skulle ha ett jobb.
"And if I can't fix him?", frågade jag. Ted suckade djupt och ryckte på axlarna.
"Then we've done everything we can.", jag förstod precis vad han menade. Det skulle vara slut för One Direction. Det skulle vara slut för Liam, Niall, Zayn och Louis. "There's one problem tho...", började Ted och tittade på mig över sina glasögon. Jag tittade misstänktsamt på honom.
"You'll have to move to another flat. We can't risk any rumors between you and James Flanagan.", jag fattade fortfarande ingenting.
"Why?",
"Well, you and Harry will have to spend a lot of time together and I will have to ask you to pretend to be his girlfriend further ahead. Then you and James can't live together, even tho James' gay.", jag såg hur Ted bet ihop käkarna och höll tummarna under bordet. I ögonvrån såg jag hur Harry tittade förvånat upp.
"She can't be my girlfriend.", det var de första orden han hade yttrat sig sedan jag kommit in. Lika förvånad som Ted, tittade jag på pojken i den blå t-shirten och alldeles förstora mössan på huvudet. Han hade flera tatueringar som dansade upp längs hans smala armar. Han var tunn och såg trött ut. Någonstans så kände jag ett sting av sorg för honom. Han var inte alls den lilla glada yrvädret som jag lärt känna för miljontals år sedan. Han hade tappat glöden i ögonen. det fanns ingen gnista kvar alls. "I can't pretend to love someone that I don't love.", fortsatte han. Och det gjorde ont. Hade han någonsin älskat mig? Hade vi någon gång ens känt varandra? Hade han bara låtsats vara min bästa kompis? Han gjorde mig upprörd och det förändrades snabbt till ilska.
"Neither can I! Don't you dare think that I want to do this, Styles. Just suck it up", fräste jag åt honom och slet åt mig kontraktet. Jag tvekade en kort sekund innan jag sedan tog bläckpennan och skrev under med min signatur. Jag var nu Harry Styles PR assistent och flickvän. På papper.
Jag knackade nervöst på dörren till Liams lägenhet och vände ryggen till för att nästan gå där i från. Men Liam var snabb. Han öppnade dörren och mötte mig med ett varmt leende.
"Joanna! Good to see you. Lou and his girlfriend will be here any minute!", jag följde med honom in och tog av mig mina ytterkläder innan vi gick in till köket. Han bodde väldigt fint. Lägenheten var prydligt inredd med krämfärgade väggar och bruna möbler. Några tavlor med vackra, moderna figurer hängde på en av väggarna medan på den andra väggen hängde flera fotografier. Liam la märke till att jag intresserad tittade på hans hem.
"Danielle likes shopping and especially to our flat.", suckade han. men han log sedan och det märktes att han tyckte om att prata om sin flickvän. Han räckte mig ett stort gals av rött vin innan han gick bort till ytterdörren för att öppna den. Snart hördes glada röster och en kille med rufsigt brunt hår, chinos och t-shirt kom in i vardagsrummet. Tätt efter följd av en lång brunett med en söt liten klänning. Hennes ögon lyste upp och hon gick snabbt förbi sin pojkvän.
"You must be Jo!", hon slängde sig om min hals och kramade mig. Chockat gav jag tillbaka glaset till Liam som stod och skrattade bredvid mig.
"Sorry about that... I'm Louis and this is my super excited girlfriend, El!", Louis slet loss sin flickvän från mig och skakade min hand. Eleanor log fortfarande och tog sedan Louis hand. Liam hade bjudit över mig till middag samma kväll och passade även på att bjuda över Louis och hans flickvän. Danielle kunde inte närvara, men Liam ville ändå att jag skulle vänja mig vid att alltid ha han och killarna runt omkring mig. Det skulle bli min nya vardag. Middag med två av bandmedlemmarna var bara en början. Och allt flöt på riktigt bra. Eleanor var riktigt trevlig och hon tjatade hela kvällen om hur vi var tvungna att gå ut och shoppa massa tillsammans nu när jag var en av "flickvänsgänget". Hon och Danielle hade redan hört om dealen och det skulle inte förvåna mig om att synas ute med dem var en av dealen också. Louis var trevlig. Liam hade sagt att han var lite av den mest humoristiska personen han kände och mest "busigaste" men kunde också vara väldigt seriös. Och ju mer kvällen gick, ju mer märkte jag hur otroligt lika han och El var. Jag förstod varför just de två var tillsammans. Sen fick jag veta att det var Harry som hade parat i hop dem och då blev stämningen lite spänd, precis som alla andra gånger som vi nämnde Harry. Jag ville berätta för de att Harry inte var någon "Voldermort". Han fick nämnas. Det var ju inte så att vi någonsin hade gjort någonting åt att fixa det vi hade haft. Jag hade chansen att fixa detta nu. Men jag gjorde nog det mesta för fansen, Liam och de andra och speciellt Harrys föräldrar. Jag visste hur mycket han betydde för Anne. Precis innan jag skulle hjälpa Liam med disken ut till köket kände jag vibrationen av telefonen i fickan. Ett sms. Av Harry? Vad ville han? Hur hade han fått mitt nummer?
We need to talk. Now.
H
There you go! Långt blev det. Nästa uppd. blir inte förrän nästa vecka.
The Man Who Can't Be Moved - Kapitel 3
2 dagar senare, Harry
Jag vaknade tidigt av att någon eller något bankade nere i hallen. Men det visade sig sedan att det inte alls var så tidigt som jag trott, klockan vara bara 10. Shit! Jag hade missat studiotiden med de andra. Det måste vara Paul som stod nere vid dörren. Snabbt slängde jag på mig ett par mjukisbyxor och joggade nerför trappen. Men i hallfönstret var det inte min långa livvakt. Det var Louis.
"Open the door, Harry!", han bankade hårt tre gånger. Jag tvekade en kort sekund innan jag sakta öppnade dörren. "Harry, what the fuck... Get dressed!", han slängde en sur blick på min bara överkropp och klev in genom dörren.
"Oh, am I in trouble?", skojade jag och höll upp händerna. Louis vände sig om och gick fram till mig. Han ansikte var bara någon centimeter från mitt.
"Tell me about it! Get dressed!", väste han mellan tänderna innan han gick tillbaka ut och väntade i bilen. Han beteende oroade mig lite. Visst hade jag råkat glömma studiotid och repetitioner tidigare, men de hade aldrig varit så här irriterade på mig då. Vi hade ju alltid hunnit färdigt i alla fall.
Jag slängde i mig en fralla och sprang sedan ut i bilen i bara mjukisbyxor och en t-shirt. I Bilen väntade de andra killarna och alla fyra såg lika besvikna ut på mig.
"What?", sa jag oskyldigt och ryckte på axlarna. Niall skakade på huvudet och suckade.
"You have no idea, do you...", hans ögon var trötta och fulla av besvikelse, precis som Louis hade varit för några dagar sedan.
Efter ett tag i bilen upptäckte jag att vi hade kört förbi studion för länge sedan och var precis utanför Sony kontoret. En klump i magen växte. Jag visst exakt var det här betydde Antingen skulle vi få massa beröm eller så skulle vi få uppläxning. Antingen hade Louis förvandlats till en riktig dålig morgonmänniska, eller så var det sistnämna att vänta sig inför de svarta dörrarna. Vi klev ut ur bilen och Paul följde med oss genom kontrollen och vidare mot Teds kontor. På vägen mötte vi Conor, han stod och diskuterade något med sin maneger. Väl inne hos Ted var stämningen spänd och stel. Hans kontor var målat i vitt med lila mönster på fondväggen. Han satt och bläddrade i några papper när vi kom in.
"Sit!", han tittade inte upp från det han höll på med. Jag kände hur handsvetten kom krypandes och blicken flackade.
"So, Mr Styles, please tell me all about it!", jag tittade frågandes på honom. Teds leende var hånfullt. "Everything!", viskade han och slängde upp dagens METRO på skrivbordet. Rubriken var som ett slag i magen.
The True Story About Harry Styles
"Go ahead, Harry! Read the true story about yourself!", Ted lutade sig tillbaka i sin stol och nickade mot tidningen som låg på bordet. Jag var ganska äcklad, för i den där tidningen visste jag på ett ungefär vad som skulle stå. Jag letade efter stöd i de andra killarnas ögon men ingen av dem visade något medlidande. Med darrande händer tog jag upp tidningen och vecklade upp första sidan. Jag blundade och läste sedan första stycket.
"The world's most famous boy band member, Harry Styles, gave us an exclusive interview about his fabulous life as a pop star! He tells us all about how bad he's threaten by his band member, management and how tired he is of his fans. Will this be the end of the heartthrob Harry Styles? Well, here you have the true story!"
Jag vill spy. Men min mage har ingenting att få upp mer än den där ynka frallan jag åt för någon timma sedan. Jag förstår varför Louis var så arg på mig. Varför alla var så arga på mig.
"I didn't tell her that...", försökte jag. I ögonvrån kunde jag se hur Ted drog handen för ansiktet och skrattade hånfullt. Louis smällde näven i bordet så hårt att Zayn ryckte till.
"I know that you didn't sleep at your place last night! I bet you were totally wasted as well.", jag skakade på huvudet och skulle börja neka allt igen men Louis hann ännu än gång före. "El was at your place yesterday around 7 am. You were not there! Don't you get it Harry? You slept with a journalist and she used you for a story! How could you be this stupid?", han var på väg fram till mig igen för att skaka vett i mig, men Liam hann före och la en hand på hans axel. Kvällen efter att vi hade bråkat blev mer klar. Jag hade gått hem med en mörk och lång brunett, vi skulle ha gått hem till mig men det var paparazzis som förföljde oss så vi hade slutat upp hemma hos henne. Jag tittade ner i golvet med händerna knäppta.
"You're ruining your career, Harry. You're ruining theres", Ted nickade mot de andra killarna och jag nickade stumt. Han suckade igen och mumlade något om vad ska vi göra med dig. Jag var på väg att säga att vi borde ta en paus ett tag då Zayn öppnade munnen.
"I think we should call her. Harry, do you remember that you had a childhood friend, a friend, you know? She kept you real!", jag frös till is vid hans ord. Mina käkar spändes och jag hörde hur de andra höll med Zayn.
"Don't! Just don't.", bad jag.
Joanna
"You've been working here for several months now, Miss Mueller.", jag nickade nervöst åt min chef. Jag hade blivit inkallad på kontoret efter lunch och jag kände på mig vad som skulle komma. Jag vågade inte möta hennes blick utan satt tyst och tittade på mina skor. "I think it's time for us to let you go and I believe you know why?", jag visste det. Jag fick sparken. Helt otroligt! James hade rätt, jag var ganska oduglig. Kunde inte behålla ett jobb i ett helt år ens! Men jag visste varför jag fick lämna Starbucks denna gång.
"I've been late almost every morning the past months...", jag mötte min chefs ögon och hon log sorgligt åt mig.
"I'm sorry, love.", svarade hon och reste sig upp för att skaka min hand. Jag log ett svagt leende och klev ut från kontoret. På vägen mötte jag Emma. Jag skakade på huvudet åt henne när hon var på väg fram. Hon stannade upp och tittade efter mig när jag gick ut i regnet. Mitt liv kunde förmodligen inte bli så mycket sämre än detta. Regnet bara öste ner och jag hade inte lärt mig efter så här länge i London att det faktiskt regnar även här. jag borde ha tagit med mig ett paraply åtminstone. Jag var ganska misslyckad. Vad skulle jag göra nu? Flytta tillbaka hem? Det kanske var dags. Väl hemma mötte James mig i dörren. Jag slängde mig i hans armar och grät hejdlöst. jag behövde inte säga någonting. Han visste. Vi visste allt om varandra och just då visste jag att han egentligen ville gå och byta om från sin Armani kostym till en t-shirt så jag kunde gråta i den i stället. Men han var min vän och lät mig fortsätta gråta ner hans kära kostym.
Vi satt i soffan och åt glass och tittade på någon tråkig tv serie då telefonen ringde. Jag låg i James knä så han reste på sig för att gå iväg till hallen och ta det.
"Let it ring, James!", gnällde jag när han sprang ut till hallen för att ta samtalet. Men han kom inte tillbaka utan jag hörde hur han mumlade med någon i andra änden. jag gick ut till köket för att lämna tillbaka glassen.
"Jo? It's for you!", James kom in i köket och räckte mig telefonen. Jag skakade på huvudet och gick tillbaka till frysen. Jag hade ingen lust att prata med någon nu. James knackade mig på ryggen och gav mig telefonen i alla fall.
"I hate you", mimade jag åt honom innan jag klistrade på ett leende och svarade i telefonen. "Hello?", jag gick ut från köket och stängde in mig på mitt rum.
"Miss Mueller? This is Ted Martins from Sony Music!", jag hade aldrig mött någon från Sonys kontor innan. Först trodde jag att samtalet var till James eftersom han brukade hålla till på det kontoret ibland, men Ted hade frågat om det var Mueller.
"Yes?", svarade jag honom och började nervöst bita på naglarna.
"Ah finally! We have an offer for you. Well, you can call it a job if you want to. Can you step by my office tomorrow so we can talk more about it? I will send a car for you.", jag visste inte vad jag skulle svara. Jag hade nyss blivit av med mitt jobb och här kommer en helt okänd man och säger att han redan har ett nytt till mig. Jag har ingen utbildning inom media eller manegement så jag förstod inte riktigt vad han skulle med mig till. Hade James fixat detta?
"Yeah, sure!", hörde jag mig själv svara.
"Brilliant! Arthur will pick you up by ten. Can't wait to see you!", sedan la han på. Chockat gick jag ut till James.
"Did you call them?", frågade jag. James tittade på mig förvånat.
"No? I thought you had applied for a job there?", men jag skakade bara på huvudet. Jag hade aldrig sökt något annat jobb. detta skulle bli mer än en intressant dag i morgon.
För jag är såååååå bäst på att uppdatera!! :D Men nu är det så här! Nästa uppdatering kommer förmodligen inte förrän söndag nästa vecka! Har mängder! Håller på att pkugga hästskötareexamen, hästens ka till veterinären, läxor, prov, examineringar och bläääääää! Men ni klarar er? Puss ;*
Vad hände sedan?
För ett tag sedan fick jag in ett par frågor gällande "Vad hände sedan" med alla karaktärer och det i min senaste novell I wanted words but all I heard was nothing. Här kommer svaren + låtlistan!
Vad hände med Olive?
Jag tror du syftar på hennes liv och kärlek och så. Men Olive flyttade iväg efter skolan till Kanada och mötte Nathan, en kille på hennes kontor. Hon jobbade på ett stort företag som hade hand om olika databaser och Nathan var till en början hennes partner och kollega vid marknadsföring men efter något år så där så började de dejta. Och efter några år bestämde de sig för att flytta hem till Olives hem; London. Där gifte dem sig och adopterade en liten flicka från Ghana som hette Nikki. Olive och Melle förblev bästa vänner och höll kontakten genom hela livet även om den hena befann sig på andra sidan jordklotet.
Gifte sig Niall och Mel?
Ja, faktiskt. De gifte sig sommaren 2020 i Brighton, med bara familj och vänner som närvarade. Ett enkelt bröllop som media uppmärksammade men hade svårt att skriva om eftersom det var en strikt privat tillställning. De åkte sedan på smekmånad till Sverige och spenderade några veckor i Stockholms skärgård. Efter några år flyttade Mel med Niall till Irland där de levde livet ut och bildade familj.
Zayn och Perrie?
Zayn och Perrie gifte sig och flyttade hem till Bradford efter att Zayns karriär dalat ner någon gång efter One Direction lagts ner. Perrie och Little Mix blev ett av världens största tjejgrupper genom tiderna och slog igenom i nästan varenda land.
Förblev Zayn och Mel nära vänner?
Ja, Zayn och Melle släppte aldrig riktigt varandra. Melle hade tre bästa kompisar i sitt liv; Niall, Olive och Zayn. De var hennes tre bästa vänner och släppte varandra aldrig riktigt ur sikte. När Zayn åkte med Perrie till Asien för hennes turné skypade Mel och Zayn varje dag. Och när de bodde som äldre på olika platser höll de alltid kontakten.
Låtlista för I wanted words but all I heard was nothing:
- Nothing - The Script
- As long as you love me - Justin Bieber
- The Writer - Ellie Golding
- Stay - Rihanna
- Wild horses - The Sundays
- Amazing (wedding version) - Danny Saucedo
The Man Who Can't Be Moved - Kapitel 2
Joanna
Det var stängningsdags om bara någon timma. Vi hade haft fullt upp sedan lunchtid och jag hade inte ens hunnit ha min rast på eftermiddagen. James hade ringt några gånger och försökt få tag på mig. Till slut nöjde han sig med att skicka ett sms om att han skulle bli sen hem för han skulle ut på hemlig middag med en stor media profil. Något jag snabbt listade ut måste varit självaste Nick Grimshaw. Emma och jag hade kvällspasset och det var nästan bara vi kvar. En och annan stamgäst satt i ett av caféets hörn och drack sitt kalla kaffe innan det var dags att gå ut i London luften hemåt. Trött tog jag en av disktrasorna och började rengöra borden. Envis gnuggade jag på en ketchupfläck då dörrklockan pinglade till. Jag vände upp blicken och skymtar en mörk figur komma stapplandes in genom dörren. Den går obalanserat fram till Emma som står vid kassan. Det är något bekant med varelsen. Sättet han rör sig på och hans kläder. Han luktar stark alkohol och bär händerna innanför sin långa kappa. Plötsligt vänder han sig om och möter min skrämda blick. Två jadegröna ögon möter mina. Harry. Och lika snabbt som han mött min blick lika snabbt vänder han sig om och springer ut från caféet. Emma lämnar kassan och tar sig fram bland borden till mig.
"He looked exactly like Harry, Jo. Was he drunk?", hon tittar frågandes på mig.
"It was Harry...", mumlar jag till svar. Flera hundra olika frågor snurrade runt i mitt huvud. Hur kommer det sig att Harry vinglar in på just det caféet där jag jobbar? Varför under mitt pass? Varför var han full?
Harry
Det var fruktansvärt kallt. London var svinkallt och just nu hatade jag denna skitstad mer än någonsin. Jag var helt vilse och bortkommen i något kvarter jag inte hade någon aning om. Kanske frös jag för att alkoholen hade stigit mig till huvudet mer än vanligt. Vad var klockan? tjugo i sju, en vardagkväll. Detta hade blivit min vana. Dricka mig full en vardagkväll och virra omkring. Oftast i ett kvarter där ingen kände till att jag var och detta hade jag ju lyckats hålla det senaste året utan att media hittat mig allt för ofta och kunnat göra en stor grej av det. Men ikväll var det annorlunda. Jag hade råkat gå in på det där dumma caféet. Varför vet jag inte och det gjorde inte saken bättre. Varför hade jag varit så dum och gått in på just samma café där hon jobbade? Den rädsla som speglades i hennes ögon när de för en kort sekund mötte mina, var obeskrivlig. Men de var också fulla av förvåning. Vi hade inte setts på över två och ett halvt år så det var inte konstigt att hon blev förvånad. Hon var definitivt inte van vid att se mig i det här tillståndet. Och det var hennes fel att jag kände så här! De senaste dagarna hade jag inte kunnat vakna upp på morgonen förrän hon var det först jag tänkte på, jag kunde inte somna utan att det var henne jag tänkte på innan jag somnade. Hon var över allt. Jag blev hela tiden påmind om allt vi delade som barn. Alla minnen. Och den där dagen då jag lovade henne dyrt och heligt att aldrig lämna henne även att jag åkte till X Factor. Allt var som en ond cirkel. men jag var lycklig nu, eller hur? Jag hade mina bandkompisar, jag hade 100 000 tals tjejer som älskade mig, jag turnerade världen över och hade gott om pengar. Visst var jag lycklig?
"Harry for God sake! Get up!", Louis började slita i mig. På något sätt hade jag lyckats ta mig hem till Louis och El's lägenhet. Jag låg på trappan i bara jeans, t-shirt och skinnjacka, och det måste vara minst 4 minusgrader ute. Hur länge hade jag legat här? Var det redan morgon? "El? Honey? Come and help me with Harry!", jag hörde hur Louis gick tillbaka in i och ropade på El. Hon dök snart upp i dörröppningen i en morgonrock och en kopp kaffe i handen. Hon drog häftigt efter andan då hon fick se mig.
"Oh my God, Lou! He must be so cold! Is he drunk?", hon satte sig på huk bredvid mig medan hon sniffade några centimeter i från mig. Louis satte händerna för ansiktet och suckade djupt. Han såg trött ut.
"Ok, get up now!", Louis tog tag om min egna axel medan El sakta hjälpte till så jag kunde stödja på henne. Hon mumlade tröstande ord till mig och höll ett fast grepp om min midja innan de båda släppte ner mig på deras skinnsoffa i vardagsrummet.
"El, can I speak to Harry alone for a while?", Louis tog tag om Elaenors midja och kysste henne mjukt på kinden. Sedan fortsatte hon in till köket och jag kunde höra hur hon började plocka fram ingredienser till frukost. Så fort hon var borta från synhåll slog Louis till mig.
"Leave me alone!", gnällde jag och tog mig för armen precis där Louis slag hade träffat.
"What is fucking wrong with you?", han var riktigt arg. Louis brukade aldrig svära åt mig på det här sättet. "We just got home from a long tour and you think you just can come home to us, drunk and sleep on the doorstep?! You know that media is everywhere, Harry! They will hunt you down if they get to know all about this! How long have you done this? I guess it's not the first time, right?", Louis ögon var svarta av ilska och besvikelse. Och det var det som gjorde mest ont. Han var besviken på mig. Riktigt besviken.
"I'm sorry, man...", började jag men Lou hann före.
"WHY Harry, are you doing this, tell me why? Are you sick of all this?", hans ton blev mjukare.
"She's everywhere, Lou...", mumlade jag innan jag somnade in i en djup sömn.
Jag ville verkligen inte vara här just nu. Jag visste vad som skulle hända. Det var alltid samma sak nu för tiden när alla var samlade hemma hos Louis. Vi umgicks aldrig som förr utan varje gång vi nu var samlade alla fem så visste vi alla vad som skulle komma. Denna gång skulle de skälla på mig - igen.
"Harry are you really okey?", Zayn tittade bekymrat på mig och jag kunde känna hur alla de andra analyserade varenda rörelse jag gjorde.
"Everything's fine, okey?", svarade jag nonchalant. "Can I go, please? I have an important meeting.", ljög jag och reste mig upp för att gå. Liam ställde sig i vägen och puttade på mig så jag satte mig ner i soffan igen.
"You're not fine.", sa han enkelt och tittade på Louis. Frustrerat suckade jag och himlade med ögonen. Niall satt nervöst i ena hörnet av soffan och åt på ett kycklinglår medan Louis irriterat gick fram och tillbaka i rummet.
"You see, Harry, You're not fine! You were always you when you were with her, and before the fame got to you!", han släppte ut all sin ilska. Ansiktet var illrött, händerna skakde och ögonen var så där ledsna igen.
"You're lying!", väste jag tillbaka. Jag visste inte varför jag var så hård mot dem. Men det var kanske för att innerst inne visste jag hur rätt Louis och de andra faktiskt hade... Jag reste mig sedan häftigt upp och stormade ut genom lägenheten. Jag ville komma bort, långt bort från allt. Från de.
"Shall we go somewhere else?", erbjöd jag brunetten i min famn. Hon dansade tätt intill min kropp med sin varma andedräkt mot min hud. Hon log ett lurigt leende och tog min hand. Vi zick zackade oss fram genom dansgolvet på väg till utgången. Efter att jag hade stormat ut från Louis lägenhet hade hamnat på en av de lokala klubbarna. Full - igen. Brunetten i min hand tog tacksamt emot sin jacka av killen i garderoben och vi fortsatte hem till mig. En natt jag snart skulle ångra - och aldrig glömma.
Andra delen lite senare än tänkt! Men nu börjar vi komma in i novellen ganska tidigt :) Och snart kommer Joannas och Harrys vägar korsas ordentligt! Om ni är fina på kommentarerna så kanske det sker en uppdatering riktigt snart ;) (Och nej Joanna, dina 140000 kommenaterer räknas inte mer än en gång ;*)
The Man Who Can't Be Moved - Kapitel 1
Joanna 18 år - Nutid
"The world's most famous boyband One Direction has just arrived at Heathrow airport after being on tour for the past eight months! Around 1000 fans waited for their idols outside the airport this morning.", en av reporterna log lite nervöst mot kameran medan flera tjejer sprang runt och grät bakom henne. "We had the chance to have a little chat with the boys before they finally could get some rest...", jag stängde av nyheterna och slängde kontrollen i soffan. Jag var trött på att höra om One Direction varje gång jag öppnade en tidning, tittade på nyheterna eller loggade in på twitter. De var precis över allt! Jag vet inte om det var känslan över att jag var kvar på samma ställe och trampade medan flera i min omgivning fortsatte gå framåt utan mig, eller om det var att jag bara var allmänt trött på att höra om Harrys framgång. X factor var slutet på vår vänskap precis som jag hade befarat och han kom aldrig mer tillbaka, och visserligen var det lite mitt fel att inte behålla kontakten, men allt rann ut i sanden. Två år gick så fort och helt plötsligt var han världskänd och jag hade bara tagit mig i från Holmes Chapel till London. Han turnerade i flera länder och var aldrig hemma medan jag hällde upp kaffe på Starbucks. Två helt skilda liv och ingen skulle kunna gissa att vi förr hade varit bästa vänner.
Jag var sen, som vanligt. Snabbt lämnade jag koppen med kallt kaffe i sinken och sprang ut i hallen. James, min rumskompis och bästa vän i alla lägen, hade för länge sedan till jobbet och skulle inte vara hemma förrän sent. Som tur var hade jag inte så långt till jobbet men det var fortfarande rusningstid på tunnelbanan, risken att komma sent var ett faktum. Jag trängde mig fram och sprang ner för trappen till Kensingtons station. Det var april och solens strålar trängde sig igenom de envisa molnen på himmelen. Det tog inte mer än 10 minuter innan jag var framme, svettig och andfådd, vid ett av Londons alla Starbucks. Ett jobb jag kunnat behålla i mer än fyra månader. Annie, en av mina kollegor, blängde lite på mig medan jag mimade ett sorry till henne innan jag sprang in bakom disken. Annie var alltid på mig om mina sena ankomster och jag visste att snart kanske chefen skulle märka ordentligt på mina in och ut stämplingar. Till och med James var på mig, fast och andra sidan var han alltid på mig om saker. Allt i från bädda sängen till att handla mjölk. När klockan började passera lunchtid så bestämde jag mig för och möta upp James på restaurangen i närheten. Han stod lutad mot tegelväggen i solljuset. Nyrakad, grå kostym och portfolion på högerhanden stod han och pratade i telefon. Han log varmt mot mig innan vi gick in och satte oss.
"So honey, late for work again?", han vek upp servetten och la den i knät. Jag himlade med ögonen och nickade. "Third time this week?", han höjde ett ögonbryn mot mig och flätade i hop händerna under hakan.
"Maybe... I promis I get better next week, ok?", en av de blonda servitriserna kom fram och tog vår beställning. James kollade noga igenom menyn innan han valde husets dagliga. Som vanligt tog jag som honom. "Something new at work?", frågade jag lite ointresserat. James log finurligt.
"Well, I just had this interesting meeting with Nick Grimshaw from BBC Radio 1.", han tog en klunk från sitt vattenglas. James jobbar på ett stort produktions bolag där flera mediaprofiler kommer in och diskuterar programpunkter och James var högsta chef på radio avdelningen, vilket resulterade flera besök hos BBC.
"I know you fancy him, Jame",", James ignorerade min kommentar.
"And, he's been removed from the night shift to take over the Breakfast Show.", jag nickade lite ointressant. "You need a boyfriend, love!", svarade jag medan jag doppade pommes i ketchupen. I ögonvrån såg jag hur James himlade med ögonen åt mig. Det var hemskt att erkänna, men James som gay hade haft fler dejter på ett år en vad jag någonsin hade haft på tre år.
"By the way, isn't Harry BFF with Grimmy?", jag stelnade till av att bara höra hans namn. Jag låtsades inte höra James fråga. Jag kunde känna hans brännande blick på mig medan jag tittade ner i tallriken. "Jo?", jag suckade och tittade upp.
"I guess.", svarade jag bara kort.
"You've been thinking of him.", det var ett konstaterande, ingen fråga. Och det gjorde James ofta. Konstaterade, alltså. Han visste mer om mig än någon annan på jorden och han var också den enda som visste om Harry och mig. Jag nickade som svar.
"He's everywhere. Radio, telly, news and even on the bus!", jag slog frustrerat ut med händerna i luften och James tittade på mig med medlidande.
"You miss him.", ännu ett konstaterande. Men denna gången skakade jag på huvudet.
"No, I hate him.", och det var slut på konversationen.
Harrys perspektiv:
"So, Harry, how was your childhood, any good friends? Someone you still keep in touch with?", reporten tryckte upp micken i ansiktet på mig. Hon var lång, hade brunt hår och lite av kurvig modell. Hon skulle absolut behöva både ett näsjobb och en fettsugning. Det var så jag fick bita mig hårt i läppen för att inte säga något elakt tillbaka till henne. Allt jag ville var att åka hem och sova. Sova i min egna säng och inte behöva gå ut förrän om två veckor då vi skulle i väg till ännu en turné i USA. Tuffa livet som rockstjärna, Harry.
"I had a really good childhood with loads of friends and I liked school!", svarade jag och log mot henne.
"Not any specific friends?", hon tryckte micken lite högre upp mot mig. Jag fortsatte att le.
"No, not any specific friends I can remember.", hörde jag mig själv svara henne. I ögonvrån kunde jag se hur både Zayn och Louis tittade förvånat på mig, men jag ignorerade dem. Efter intervjun, som tack och lov var över ganska fort, skyndade jag mig ut till bakdörren för att ta lite luft. Vi var fortfarande kvar på Heathrow och vi kunde inte lämna på grund av fansen. Jag halade upp en tändare tillsammans med det röda cigarettpaketet. Cancer dödar stod skrivet med stora, feta bokstäver. I så fall hade jag varit död sen innan, tänkte jag och tände första cigaretten. Jag hörde hur någon öppnade dörren och ställde sig bredvid mig. Zayn. Han upprepade samma procedur som jag och vi stod båda tysta. Plötsligt rusade ett av tågen in mot London förbi. Jag får bara en bild i huvudet. Joanna. Hennes långa bruna hår fladdrandes i vinden den där sommaren innan jag skulle åka till X factor på hösten. I november några månader senare var sista gången jag såg henne. Jag hade inte sett henne på snart två år och långt inom mig fanns ett sting av nyfikenhet. Vart var hon? Vad gjorde hon nu? Hur ser hon ut?
"You're thinking of her...", Zayn bröt tystnaden och släppte ut vit, puffande rök i den varma aprilluften. Jag tittade förvånat på honom. "You just lied back in there in front of the whole world and a train just passed by. I'm not stupid, Harry", han släckte sin cigarett och återvände in igen. Zayn fick mig att få dåligt samvete. Det senaste året hade varit jobbigt. Åtta månader i hela Europa och promotion turné i USA hade tagit på krafterna och jag visste att killarna inte alltid var nöjda med hur jag betedde mig. Därför var det lite spänt mellan oss just nu. Precis innan jag ska släcka min andra cigarett åker ännu ett tåg förbi.
FLASHBACK - HARRY 12 ÅR
"You're late, Harry!", jag visste att jag var sen och att hon inte var glad på mig. Hennes kinder var röda av den kyliga novemberluften och hon trampade nervöst med sin rosa ryggsäck i ena handen. Jag visste exakt hur jag skulle kunna mjuka upp henne.
"I've got mum's chocolate pie!", log jag lite klurigt. Hon kisade med ögonen, som om hon försökte se igenom mig om jag ljög. Jag sträckte därför upp min militärfärgade ryggsäck och tog fram mammas speciella chokladpaj som jag visste att Jo älskade.
"If you think a chocolate pie can change my mood, you're wrong!", hon plutade surt med munnen och jag gick fram och kramade henne. Hon stod stelt med armarna hängandes vid sidorna. Jag vägrade släppa för jag visste att efter ett tag skulle hon slappna av - vilket hon gjorde.
"We're gonna be late for school, Harry. Let me go now!", Vi började springa mot våra perronger. Jo var alltid snabbare än mig. Mössan åkte ner för min panna och skymde min sikt tillsammans med de irriterande lockarna. Jag önskar jag hade likadant hår som Jo. Hennes var långt och rakt så hon kunde sätta upp det i en hästsvans. Jag ville också ha en hästsvans så jag sparade mitt hår, men det tänkte jag inte berätta för Jo och mamma, de skulle bara skratta åt mig.
NUTID HARRY
Jag vacklade till och höll nästan på att sätta mig på marken. Det var länge sedan jag tänkte på henne. Varför skulle jag tänka på henne nu? Av alla dessa år så skulle jag tänka på henne nu. Hon hade lämnat mig. Vi hade inget mer gemensamt längre. Jag började bli lite irriterad på mig själv för att jag hela tiden fortsatte att göra mig påmind om henne, dock. Förmodligen var det väl något i de där konstiga pillren jag tog på morgonen. Ja, så var det nog. Adrian hade sagt att man kunde få hallucinationer av dem och återkommande minnen. Visserligen var han en av de nya killarna som gett mig denna omgång men man fick ju ta det som erbjöds. Jag hade ju pengar att betala med.
Så ja, detta är då första delen av The man who can't be moved. Den här historien kommer innehålla drama och väcka känslor, iaf hos mig själv, och den bygger på en rad idéer jag haft redan från början när jag skrev Who's that girl? Den kommer innehålla mycket flashbacks och minnen som Harry och Joanna har delat tillsammans för att ni ska förstå deras starka band. Och att jag nu skriver lite mera formellt i mellanåt är på grund av att tanken är att den här novellen ska översättas och läggas upp på WATTPAD, så småning om, om jag vågar. Vi får se.
Nu till den tråkiga nyheten, när jag skrev WTG så hade jag en period då jag hade ett sånt flow i min skrivning att jag ibland uppdaterade varje dag. Tyvärr kommer det inte hända så här med denna nya novellen. Jag tar studenten till sommaren, jag har två jobb och en häst att hinna med + att ta hand om vänner. Bloggen kommer inte ligga på högsta prio under våren här och frågan är om bloggen äns kommer att uppdateras till hösten. Jag vet ju inte vart jag är eller vad jag gör då! Så, min plan är at jag kommer att bestämma en dag i veckan då novellen kommer uppdateras och den dagen kommer jag att försöka hålla mig till. Har jag en bra vecka med lite i skolan och är på skrivarhumör så kanske jag lägger upp fler kapitel, men då låter jag er få reda på det. Denna vecka (v.9) kommer minst 1 kapitel, så förhoppningsvis ska kapitel 2 laddas upp innan söndag så ni hinner komma in i novellen. Jag kommer låta er få reda på min uppdateringsdag när jag har bestämt mig vilken dag som passar bäst!
Älskar er
L
