The Man Who Can't Be Moved - Kapitel 8
"Wait, wait! Harry, can you please be serious?", ropade John, killarnas röst coach. Det var rep inför touren och Harry ansträngde sig inte för fem öre. De andra killarna gick verkligen in för allt och ville att det skulle bli den bästa turnén hittills! Men Harry.. Han satt i ett hörn längst bort och höll knappt micken till munnen. "I hate that boy...", suckade John och drog nervöst med handen över sitt trötta ansikte.
"Can I speak to him for a minute?", jag satt bakom John och hade varit med p hela repet. Om jag skulle kunna fixa Harry var jag tvungen att observera hans humör och hur han betedde sig mot människorna runt omkring.
"He's all yours!", jag log och började gå mot scenen.
"Joanna?", jag vände mig om och tittade frågandes på John. Han suckade djupt. "Just... please, just fix that boy, will you?", jag nickade. Alla hade sådana förväntningar på mig och sättet de verkligen bad mig att fixa Harry på var påfrestande. Självklart var jag som alla andra och ville få tillbaka den gamla Harry, men jag stod helt ensam.
"Harry? Let's go and grab a coffee?", jag räckte ut handen mot honom. Han tvekade och tittade misstänksamt på Liam. Alla höll andan och inväntade Harrys nästa reaktion. Liam nickade åt Harry att gå iväg och till slut reste han sig upp. I trappan nekade han min hand och bara gick förbi mig. Hans axel stötte hårt in i min. Bättre än inget, tänkte jag.
"Better than this shit..", Harry slängde mikrofonen till Niall som precis hann och fånga den innan den stötte till marken.
När vi kom ut ur replokalen plockade Harry fram sina cigaretter. Han märkte hur jag chockat tittade på honom och det verkade som han gjorde varenda rörelse mer tydlig bara för att reta mig.
"Why, Harry...?", jag lutade mig mot tegelväggen och drog ett djupt andetag men den enda luft jag fick in var från Harrys rök.
"Why not?", var hans svar tillbaka. Jag tittade på honom i profil och la märke till drag jag inte sett innan. Den lilla 16-åriga Harry som skickades i väg till X factor hade ett hår med gigantiska, markanta lockar. Han hade ett vänligt leende och en spinkig kropp. Den nya Harry som stod framför mig var full med irrelevanta tatueringar, musklad kropp och ett hotfullt ytter. Men samtidigt förstod jag varför fansen drogs till honom; hans "bad boy image" med raybans och tatueringar fångade verkligen ögat och var absolut inget vanligt i ett boy band som One Direction.
"When you were 15 you told me to stop smoking because otherwise you'd stop being my friend, remember? I think you should stop, Harry.", jag visste inte hur långt jag kunde trycka på knapparna men än så länge så spändes inga käkar eller några hotfulla blickar. Han släckte cigaretten lugnt och försiktigt mot marken innan han vände sig mot mig.
"Do not think that yesterday meant anything! I don't want to be "fixed" or anything.", och där var den hotfulla Harry framme. Han var lika nära som igår och nästan spottade mig i ansiktet. Plötsligt rycktes bakdörren upp och Zayn kom ut. Harry vände sig om och spände blicken i Zayn som tittade oroligt på mig.
"Are you okey, Jo?", Zayn gick fram och drog bort Harry ifrån mig. Jag nickade och slätade till min jacka innan jag gick in. När jag stängt dörren kunde jag höra hur Zayn och Harry argumenterade och höjde sina röster. Jag hade lovat mig själv att Harrys ord aldrig skulle tränga sig in på mig men jag kunde inte hjälpa det. Att vara i närheten gjorde allt så mycket svårare. Det var svårt att se min bästa kompis förvandlas mitt framför ögonen på mig.
Återblick Joanna och Harry 15 år:
"Stop it, Harry! He's not worth it, okey?", jag kramade Harrys hand och försökte dra tillbaka honom, men han vände sig genast om och spände blicken i mig. Det var första gången jag såg Harry upprörd och ledsen, nästan hotfull. Harry var beredd att gå in och skydda mig för allt.
"Please, Harry!", bad jag honom. Men Harry slet sig loss från mig och började gå bestämt fram till Mike, min dåvarande pojkvän. Harry var upprörd över att Mike hade kysst en annan tjej på en fest samma helg.
"Hey, Mike!", Mike vände sig om och log lite åt Harry. Han visste att han kunde ta honom hur lätt som helst mot min spinkiga, bästa kompis. Folket på perrongen drog chockat efter andan då Harry slog till Mike över munnen. Jag började springa fram mot bråket men kände hur Leon, en av Harrys kompisar höll mig tillbaka. Mike reste sig upp och höll för sin blodiga mun , innan han slog till Harry över kinden.
"Styles and Lawrence, stop!", en av lärarna på skolan som tog samma tåg som mig och Harry gick fram och särade på pojkarna. Harry reste sig triumferande och gick sakta bort till mig.
"I will never forgive you for this, Harry!", jag kände hur tårarna rullade ner för kinderna och hur Leon strök med ena handen på min rygg. Men jag grät inte för att Harry hade slagit Mike, jag var glad att han hade skyddat mig, men jag grät för jag var så rädd att förlora honom. "You could have died!", hostade jag fram. Harry skrattade åt mig och drog in mig i en kram.
"Joanna, I would do anything for you.", viskade han. Det var mitt och Harrys första bråk då jag inte pratade med honom på flera dagar. Han sprang efter mig men jag försökte undvika honom. Egentligen var jag nog inte ens sur på honom utan ville bara visa att jag hade varit orolig för honom och inte accepterade några fler dumma bråk om mig. Det var också då jag insåg att jag aldrig ville att Harry skulle lämna min sida.
I'm on fire! Haha :) Nä men jag hade en timma där jag kunde sätta mig ner och skriva så här har ni ett litet bonus dagen till ära :)
The Man Who Can't Be Moved - Kapitel 7
Harrys perspektiv
Leendet jag nyss hade haft spelandes på mina läppar försvann snabbt så fort jag fick höra om morgondagens planer. Jag ville inte vara med i den här cirkusen och behöva låtsas vara tillsammans med någon jag inte längre brydde mig om. Hon betydde ingenting för mig. Det vi hade som barn var en sak men att hon sedan ska följa med mig resten av livet hade jag inte räknat med. Vi växte i från varandra det var allt. Dessutom så ringde hon sällan när jag var iväg. Vi hade lovat att hålla kontakten och vad gjorde hon; jo, svek mig. Något år efter X factor fick jag reda på utav mamma att Jo hade flyttat till London. Jag började bygga upp scenarion i mitt huvud om hur vi "råkade" stöta på varandra på Londons gator, ta en kaffe och glömma allt som hänt. Men så blev det inte... Vi stötte aldrig på varandra, det blev ingen kaffe och vi löste ingenting. Men nu satt hon där med sitt långa, bruna hår, osäkra ögon och rödrosiga kinder. Hon pillade nervöst med sin Iphone och vägrade möta mig i ögonen. Ena dagen kunde hon vara kaxig och irriterad på mig, medan hon snabbt kunde byta om till att nästan vara rädd för mig. Och frågan var skrämde jag henne?
"Harry? Are you even listening to what I'm saying?", Louis suckade och himlade med ögonen. Tillsammans gick vi ut från arenan och ner till fansen. Skriken ökade i och med ju närmre vi kom. Jag vände mig om och såg hur Jo följde oss tätt och viskade något till Liam.
"LEAVE LIAM ALONE, BITCH!", en rödhårig tjej med stora bröst kastade sig mot stängslet och pekade på Joanna. Liam ryckte till och likadant gjorde Jo. Hon såg chockad ut, nästan lite tillbaka dragen. Den gamla Joanna hade bitit ifrån och sagt något elakt men hon stod som paralyserad.
"Hey, you there!", jag pekade på henne och hon började genast studsa. Paul la en varnande hand på min axel. Jag skakade bort den och gick med bestämda steg mot staketet där tjejen stod. "Stop talking shit about my... assistant! You hear me?", precis som alla de andra blev hon chockad. Först började hennes ögon tåras, sedan övergick hennes chock till ilska. Frustrerat slängde hon alla sina grejer och började gå bort från arenan. Jag kände hur någon drog i mig och vände mig om. Jo och Liam stod chockat bakom. Jo strök med handen längs min innerarm på min tatuering "Things I can".
"Thank you, Harry.", viskade hon. Jag drog åt mig min arm och började gå där i från.
"It wasn't for you, Joanna!", kastade jag över axeln.
Joannas perspektiv:
"Did he..did he just?", började Liam.
"Protected me? I don't know what the hell that was but sure he was protecting someone..", svarade jag. Vi var lika chockade båda två över vad som just hade hänt. Både tjejen som "anföll" mig men också det Harry hade gjort. För en kort sekund tycktes den gamla Harry väckas till liv bakom hans fasad. Men lika snabbt som han hade försvarat mig och fått mig att känna mig stolt över honom, lika snabbt byggde han upp allt igen och var tillbaka till sitt nya jag. Och det kändes helt omöjligt allt i hop. Hur skulle jag kunna fixa någon som är så motstridig som Harry? Jag kände honom bäst av alla men ändå kunde jag inte komma tillräckligt nära.
"You have studied psychology?", Liam la ut tallrikarna i en rad på köksbordet. Jag nickade åt hans fråga medan jag saltade kycklingen lite extra.
"Yeah, I studied the human being and psychology in college for a year.", kycklingen blev alldeles för salt så jag tog fram grädden i smyg från kylskåpet och hällde snabbt i pannan. Liam gillade inte att jag använde mig av de feta ingredienserna, vilket jag hade lärt mig redan från dag ett.
"Only a year?", han vände sig om och fick se mig med grädden i högsta hugg. Himlandes med ögonen tog han besticken och la ut de på borden också. "We've talked about the creme, Jojo", suckade han.
"I couldn't afford to continue my studies. I met James and yeah.. I never went back to college.", jag ignorerade hans blick på grädden och fortsatte röra om i pannan. Det var så skönt med Liam. Vi kunde prata om allt och vi hade inte alls känt varandra så länge men han var hittills den enda som stöttade mig i allt. Självklart åkte jag i väg till James i mellan åt men Modest såg till att vi inte sågs allt för ofta. De ville inte blanda in en part till. Och i morgon skulle jag ut på mitt första "officiella publicering" med Harry. Jag var nervös för vad han skulle göra, säga och bete sig.
"And you think that your psychology skills will work on Harry?", Liam höjde ett ögonbryn när jag gav honom tallriken med kyckling och ris. "How am I suppose to eat this with a fork...", muttrade han surt.
"Yes! I mean he's obviously hurt in some kind of way, right? And there's always a reason for everything.", svarade jag och pekade på skeden intill Liams tallrik. Han petade lite ointresserat i maten med tog sedan en tugga. Ansiktsuttrycket slappnade av och jag log ett säkert leende - han hade tyckt om det. Men Liam var trött och sliten.
"Are you okey, Lili?", han nickade. Men jag visste att han var trött. "The tour starts in two weeks, you can't be sick now.", jag skickade salladen över bordet till honom och han hävde upp ett berg över kycklingen.
"I'm just a bit tired of everything right know. Harry's an ass, the fans are expecting so much from us and.. well, Danni and I have been fighting again.", hans ögon föll till tallriken och petade in några stackars salladsblad. Danielle hade berättat för några dagar sedan om hur hon och Liam inte hade det jättebra just nu. Jag tog hans hand över bordet och kramade den hårt.
"She loves you, Liam". och det var allt som behövdes för Liam visste att jag var där för honom.
Jag såg Harry på avstånd inne på Starbucks. Han hade på sig slitna jeans, en t-shirt och solglasögon. Hans chokladbruna lockar var gömda under en grön mössa och hade jag inte vetat att det var Harry så hade jag nog inte lagt märke till honom. Jag tog ett djupt andetag innan jag klev in och gick fram till disken.
"Hey Jo", jag vände mig om och såg hur Harry vinkade på mig. Jag vinkade lite osäkert tillbaka.
"Frappuchino, please", jag gav tjejen i kassan några pund. Men hon räckte genast tillbaka de.
"Your boyrfriend has already paid for you!", log hon. Jag vände mig om och fick se Harry med ett lurigt leende på läpparna.
"He's not my boyfriend...", muttrade jag innan jag tog min frappe och korsade mig fram till Harry. Jag satte mig ner tungt och studerade Harry. Under solglasögonen stirrade två jadegröna ögon in i mina och för en kort sekund såg jag gamla Harry.
"Let's make it quick...", och där var gamla Harry borta...
"How are you Harry? Are you happy?", jag satte benen i kors och smuttade på mitt kaffe. Han tittade misstänksamt på mig och dröjde på sitt svar.
"What kind of question is that?", jag noterade hur hans käkar spändes och blodet forsades upp till ansiktet. Jag gjorde honom irriterad.
"I mean, if this -", jag pekade på honom och mig. "is gonna work out, I have to know why you're acting so weird. Maybe you're not happy with your position in life?", ett leende smög sig fram i min ena mungipa medan jag försiktigt tittade på Harry. Han log inte. Han visade inga som helst känslor. Han tog av sig sina solglasögon och lutade sig fram.
"Why would I trust someone like you? ", väste han i mitt öra. Han var alldeles för nära. Skulle någon se att det var Harry kunde allt gå käpprätt åt skogen. Jag försökte fösa bort honom.
"Because I'm the only one you've got.", viskade jag tillbaka. Jag hörde hur Harry lät ett mullrande, lågt skratt komma ut ur strupen. Han skakade på huvudet så att nästan hans läppar rörde vid min hud. Jag höll andan.
"You can't trust someone who thinks you're crazy!", han reste sig upp så snabbt att kaffet välte ut över mig. Jag tackade mig själv för att tagit en kall dryck och inget annat. Harry slängde på sig solglasögonen och skyndade sig ut genom dörren. Jag orkade inte ens bry mig om att springa efter.
"You ok, miss?", en äldre dam böjde sig ner och plockade upp mitt kaffe, eller i alla fall det som fanns kvar av det. Jag tackade henne och lämnade sedan caféet. En liten röst inom mig skrek på att jag var tvungen att hitta Harry. Louis hade berättat tidigare att när Harry får sina utbrott kan han hamna i ett tillstånd där han inte alls vet vart han gör. Jag hade parkerat bilen något kvarter bort så jag kunde snabbt köra iväg. Det började bli mörkt också och Harry kunde vara precis vart som. Jag ringde Louis flera gånger utan svar.
"Hey, Lou! Harry got a little bit upset and now I can't find him. Please call me when you get this!", jag talade in ett meddelande och precis när jag skulle svänga ut på vägen igen ser jag en figur sitta på en parkbänk. Huvudet var nersänkt och stora lockar föll ner för hans ansikte. Jag stängde av motorn och stängde försiktigt bildörren, jag ville inte skrämma i väg honom igen. Sakta satte jag mig på bänken men höll ett avstånd.
"How did you find me?", han tittade rätt ut och mötte inte min blick. Jag kunde inte låta bli att le lite. Han var så skör och liten, men ändå försökte han att stå på sig.
"You were not at home... and I thought you needed to think.", svarade jag. Han lyfte upp blicken och jag kunde nästan se hur sårad han var.
"Do you think I'm crazy...?", han hostade lite för att dölja en snyftning och återigen kunde jag inte låta bli att le.
"No, Harry, you're not crazy. You're just hurt and miserable. And i will try to do my best to help you.", han nickade för att bevisa att han lyssnade. Och det var för första gången på länge som jag kände att jag hade kommit en bit på vägen med honom. Han lyssnade.
"I'll drive you home.", och tillsammans gick vi tillbaka till min bil. Kanske var det den mest pinsammaste bilresan i mitt liv, men det var så värt det.
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt att kapitlet kommer så sent! Men det har/ är så galet i skolan! Och sen var jag ju så klart i väg till Stockholm för artt se våra killar! Vad tyckte ni? Kan säga utan tvekan att det var bland det sjukaste jag vart med om! Satt precis vid Scen B så hade killarna nästan i ansiktet kan man säga haha
Hur som helst, Det här kapitlet visar lite hur skadad Harry faktiskt är. Men det visar också att han någonstans bryr sig. Han försvarade Joanna som person indirekt eftersom han tvekade. Och sen är Harry väldigt sårbar just nu! Kommer hon att kunna fixa honom, eller vad tror ni? Och vad tycker ni om Jo's och Liams relation? Tänkte att Liam kommer och bli hennes livboj precis som Andy var i WTG. Eftersom Andy är min absoluta favorit karaktär jag någonsin har skrivit så kommer Liam ha det tufft att bli som han ;)
Ha det bra! Och snart är det bara 1 veck akvar sen kommer uppdateringen att gå tbx som vanligt :D
The Man Who Can't Be Moved - Kapitel 6
"What do you think about this one, Jo?", Eleanor drog i tyget på en mönstrad klänning i färgerna rött och orange. Jag kisade med ögonen och la huvudet på sne.
"I think it would be gorgeous at you!", El log ett bländande vitt leende och letade rätt på sin storlek. Jag fortsatte gå igenom butiken. Det hade gått en hel vecka sedan mötet med Modest och El, Danni och jag hade umgåtts nästan varje dag. Vi gjorde dock inga speciella saker som skulle dra åt sig uppmärksamhet. För hur skulle det se ut om en till tjej började hänga med killarnas flickvänner. Fansen skulle få fel vibbar. Vibbar som sen skulle visa sig vara "sanna". Det var dock för tidigt för att Harry och jag skulle visa oss offentligt tillsammans. Än så länge trivdes jag med att bara gå omkring i affärer med tjejerna och förbereda allt med killarnas turné. Dock hade jag inte träffat Perrie än, den tredje flickvännen i ligan. Hon var fortfarande ute på turné med sitt egna band och Zayn hade inte haft tid att introducera henne för mig, men det fanns gott om tid för det. Vi hade ett helt år på oss att träffa varandra. Tyvärr. Det var inte det att jag inte trivdes i Eleanor, Danielle eller Liams sällskap. Snarare tvärtom, de hjälpte mig verkligen med detta. Men det som störde mig var Harry. Jag hade vant mig nu i några år att inte ha honom i närheten, och helt plötsligt så stormar han in i mitt liv precis som den där allra första dagen på tågstationen. Skulle han fortsätta att tränga sig in i mitt liv om jag lämnade honom nu? Skulle han ändå komma tillbaka om några år och omedvetet försöka göra ett intrång? Skulle jag ännu en gång acceptera det och vara så naiv?
"Sweetie, Jo?", långt borta hörde jag Els röst. Hon tog mig försiktigt på axeln och log ett snett leende. Jag blinkade till några gånger innan jag såg hur även Danielle tittade lite lurigt på mig. "Are you okey?", Danni tittade lite bekymrat på mig och ställde ifrån sig plagget hon höll i handen. Jag viftade bort deras oro och log tillbaka.
"Totally fine, girls!", svarade jag och tittade mot provrummen. "Shall we? I bet that dress looks stunning on you, Danni!", jag gick bort mot provrummen och lämnade in antalet plagg, med El och Danni tätt efter.
Det var första dagen på mitt ”nya” jobb och jag var minst sagt nervös. Runt omkring mig sprang folk som var på väg till samma möte som jag; hela tourens crew. Killarna skulle också vara där för att informera om hur de närmsta veckorna skulle komma att se ut, men vi skulle också börja gå igenom mina uppgifter tillsammans. Och jag var nervös. För ingen visste om min och Harrys relation till varandra eller att vi snart skulle inleda ett ”förhållande”.
Jag tog ett djupt andetag, rättade till min ljusblåa pennkjol och drog undan luggen från ansiktet innan jag sedan tryckte ner handtaget och gick in till den stora lokalen. Alla var redan där och de tycktes faktiskt bara vänta på en till; mig pinsamt nog. Jag ursäktade mig fram förbi alla människor och hittade tillslut min lediga plats bredvid Liam. Han log et snett leende och tryckte lätt min hand, medveten om hur nervös jag var.
”Okey, listen up everybody! Welcome to a whole new tour and this time, as usual, we’re going to beat The Wanted!”, Louis stalled sig upp och fick allas uppmärksamhet. De skrattade lätt till hans skämt och tystnade sedan igen när Harry öppnade munnen.
”We want to welcome this year’s new crew members; Leon, sound engineer. Anna, hair dresser. Max, driver.”, de nämnda ställde sig upp och gjorde en liten vink till alla andra som log välkomnande mot de. Harry tystnade efter Max, men Louis armbågade honom lätt i sidan. Harry suckade djupt och himlade med ögonen.
”Last, but not least; Joanna, PR assistant, who will be joining us on this tour as well…”, muttrade han till slut fram. Jag reste mig upp och log ett brett leende till Harry.
”Thank you, darling”, mimade jag. Niall småskrattade lite för sig själv men tystnade tvärt då Harry gav honom en mördarblick över axeln.
”Anywho, hope you all gonna have a really good time with us! Welcome!”, Liam harklade sig och tog över. Därefter började alla gruppera sig och lägga upp scheman. Jag satte mig lite avsides på en soffa i ena hörnet och iakttog allt. Det var intressant att se hur alla engagerade sig i killarnas jobb. Innan jag blev anställd hade Liam sagt att alla var som en stor familj. Jag hade inte riktigt tänkt på det då, men nu när alla var ”in action” så hade han verkligen rätt. Alla kände till alla och hjälpte varandra om något var oklart. Det som gjorde mig mest rörd var hur killarna verkligen hälsade på alla, tog sig tid att stanna och prata. De kände varenda kotte i sitt crew och alla kände sig bekväma med att prata med dem. James hade berättat om många artister som bara kom på möten för att de var tvungna att vara där, gick bara på sound check när de blev tillsagda och kände inte alls deras kollegor. Men Liam och de andra ansträngde sig verkligen. De ville känna sina kollegor. De ville veta vilka de arbetade med.
”Joanna?”, jag rycktes ur mina tankar och tittade förvånat upp. ”Hi, my name is Jane and I’m second assistant for PR. Can I speak to you for a moment?”, en lång tjej med lockigt brunt hår och ett vackert leende log snällt mot mig. Hennes läppar var målande i en stark röd färg och hon var klädd i en svart kavaj och svarta byxor.
”Sure!”, svarade jag och reste mig upp för att följa med henne in i ett rum som låg bakom lokalen vi befann oss i.
”Anything to drink, coffee?”, jag nickade tacksamt och tog emot en rykande kopp kaffe. Hon satte sig mitt emot mig och studerade mig för en stund.
”Well, you probably wondering why I brought you here, aren’t you?”, jag nickade lite osäkert. Hon böjde sig ner och tog upp en pärm från golvet och började sedan bläddra fram och tillbaka. ”I will be you’re cover for the next 12 months, which means that I will be your assistant, but in fact, I will be your manager.”, jag förstod inte riktigt vad hon menade eller vad det var hon försökte få fram.
”You mean that in public I will be your manager, but behind close doors, you’re my manager.”, hon nickade och gav mig ett schema på mina uppgifter.
”Since you have another job as well for Modest, we thought it would be good for you to keep your mind set on that. We don’t want you to get stressed and have to focus on another job, which in fact, is just a cover for your real job with Harry.”, jag nickade förstående och började titta på schemat. Egentligen så skulle jag bara vara synlig när det gällde offentliga events och om någon frågade. Jag skulle också vara den som ringde och bokade intervjuer och så, men det var Jane som låg bakom allt. Jag var bara rösten.
”This is crazy…”, muttrade jag nästan ohörbart.
”I know, sweetie, but it is for your best. For Harry’s best.”, jag förstod henne. Alla på Modest ville att 12 månader skulle gå fort så att de kunde få tillbaka den Harry de anställde för tre år sedan. Frågan var om jag var den rätta att hjälpa de. Tänk om allt var för sent?
”You and Harry will make your first official appearance as friends tomorrow over a coffee.”, hon plockade ihop sina saker och följde mig ut tillbaka till de andra. I ett hörn stod killarna och när vi klev in vände sig Harry mot mig. Hans tidigare leende på läpparna försvann snabbt. Toppen…
Hellooo
Puss
The Man Who Can't Be Moved - Kapitel 5
"You go first!", uppmanade jag honom. Han nickade och tog mod till sig.
"If you think you can come in to my life and "fix me", you're wrong, Joanna. I can't be tamed. What we were, is gone long time ago.", på något vänster så sårade hans ord mig. Hans sätt att titta djupt in i mina ögon när han uttalade dem. Han fick mig att tro på det.
"You're tired, right? Haven't slept in weeks, have you?", kontrade jag honom. Han ryckte till. Var inte beredd på att jag bytte ämne. "I think you're afraid, Styles. So afraid of losing what you have that you do not even notice that it's going to slip out of your hands any minute. I'm not here to help us, Harry. I'm here to save you. No matter what you think. This is my job now and I won't let you destroy me. Again.", och med de orden reste jag mig upp och gick bort till dörren. Jag vände mig om för att se om han gått efter mig men han satt stelt kvar. Funderandes över vad jag just sagt. Jag klev ut från caféet. Nöjd över vad jag kunnat åstadkomma på bara 10 minuter.
Nästa morgon samlades all personal för projektet i ett av Sonys huvudkontor. Till en början kollade vi bara igenom lediga lägenheter för mig och gjorde upp ett schema över Harrys och mitt förhållande. Vilka datum vi skulle göra våra första offentliga framträdande tillsammans och vilket datum Harrys skulle annonsera vårt förhållande, samt vilket datum han skulle säga att det var slut. Det var mer planerade inför mitt fake förhållande än vad jag hade trott det skulle vara. Efter en stund kom också alla fem killarna in och jag fick möta de andra två för första gången. Jag tyckte om Niall och Zayn redan från början. De var ödmjuka och utstrålade en tacksamhet, samtidigt som de visade respekt för mig. De visste mer om mig än vad jag hade förväntat och vi var snabbt inne i en häftigt diskussion om fotboll och mat. Harry satt hela tiden längst borta i ett hörn med sin Iphone i högsta hugg. Liam försökte flera gånger gå fram till honom och försöka göra honom aktiv i våra diskussioner men han fräste bara irriterat tillbaka. När Louis hade försökt en sista gång och fått samma respons som Liam gav jag honom ett litet leende och reste mig upp för att ta tag i mitt jobb för första gången på riktigt.
"Harry, take your ass and come over to us. We need to talk through this. Not me. Not you. We.", sa jag och räckte honom min hand. Han tittade nonchalant på mig och återgick till sin telefon. Då fanns det bara en sak att göra.
"Ow! What the hell, Joanna!", skrek han medan jag tog telefonen ur hans hand och kastade den till Zayn som fångade den, sen tog jag honom i kragen och reste honom upp.
"You can at least make it look like you want to do this.", väste jag mellan tänderna i hans öra. "And you can call me Jo, remember?", han nickade. Förvånat nog följde han sen snällt med och satte sig tillsammans med oss runt bordet. Cheferna, tillsammans med de andra killarna, tittade chockat på mig och Harry.
"Flats?", sa jag och pekade Teds datorskärm. Alla mumlade ursäktande och återgick sen till sitt arbete. Jag tittade tillbaka på andra sidan bordet och fann alla fyra killarna med leende på läpparna. De tittade triumferande på Harry som inte alls ville möta deras blickar. Detta skulle minst sagt bli ett intressant jobb.
Det slutade med att jag flyttade från James lägenhet redan två veckor senare in till en snygg trea i Westminster. Jag var väldigt glad över att Sony betalade hela kalaset för jag skulle aldrig ha råd att betala detta. Alla fem killarna hjälpte mig att fixa i ordning allt och jag var glad att jag hade fått nya vänner. James var annars den enda jag hade i London. Han var ett bra sällskap men ingen som direkt ville bära tunga möbler och väskor. På kvällen satt jag i min nya lägenhet med en kopp kaffe i ena handen och senaste numret av ELLE i andra, då det plötsligt ringde på dörren. Misstänktsam gick jag fram och öppnade dörren. Utanför stod chockerande Eleanor och en annan lång och vacker brunett. De hade blommor och kassar med sig.
"Well, will you let us in?", El log skuffade undan mig innan jag hann svara. Den andra brunetten log ett ursäktande leende och följde tätt efter.
"Hi to you too, Eleanor!", svarade jag chockat.
"This is Danielle, Liam's girlfriend.", mina läppar formades till ett "oh" medan jag tog hennes hand. Hon var betydligt mycket vackrare i verkligheten än på bilderna hemma hos Liam. Inte för att hon såg dålig ut där men ett stung av avund slog mig. Både El och Danielle var otroligt vackra och jag skulle som helst inte kunna ha en chans att tävla om deras popularitet hos fansen. Jag var tvungen att försöka vinna det i stället.
"What are you guys doing here?", El och Danielle satte sig ner i soffan och blickade över min lägenhet. Jag fortsatte ut till köket för att hälla upp två koppar kaffe åt dem.
"We want to hear everything about your fake relationship! And you're now one of us. We will be BFF's", Danielle log ett lurigt leende när jag gav henne den blå koppen med rykande hett kaffe. Eleanor stämde in med sin kompis och tog en sipp av kaffet.
"Tell us everything!", och det gjorde jag.
Ett litet "filler" :) Tyvärr! Hoppas det blir bra iaf :)
The Man Who Can't Be Moved - Kapitel 1
Joanna 18 år - Nutid
"The world's most famous boyband One Direction has just arrived at Heathrow airport after being on tour for the past eight months! Around 1000 fans waited for their idols outside the airport this morning.", en av reporterna log lite nervöst mot kameran medan flera tjejer sprang runt och grät bakom henne. "We had the chance to have a little chat with the boys before they finally could get some rest...", jag stängde av nyheterna och slängde kontrollen i soffan. Jag var trött på att höra om One Direction varje gång jag öppnade en tidning, tittade på nyheterna eller loggade in på twitter. De var precis över allt! Jag vet inte om det var känslan över att jag var kvar på samma ställe och trampade medan flera i min omgivning fortsatte gå framåt utan mig, eller om det var att jag bara var allmänt trött på att höra om Harrys framgång. X factor var slutet på vår vänskap precis som jag hade befarat och han kom aldrig mer tillbaka, och visserligen var det lite mitt fel att inte behålla kontakten, men allt rann ut i sanden. Två år gick så fort och helt plötsligt var han världskänd och jag hade bara tagit mig i från Holmes Chapel till London. Han turnerade i flera länder och var aldrig hemma medan jag hällde upp kaffe på Starbucks. Två helt skilda liv och ingen skulle kunna gissa att vi förr hade varit bästa vänner.
Jag var sen, som vanligt. Snabbt lämnade jag koppen med kallt kaffe i sinken och sprang ut i hallen. James, min rumskompis och bästa vän i alla lägen, hade för länge sedan till jobbet och skulle inte vara hemma förrän sent. Som tur var hade jag inte så långt till jobbet men det var fortfarande rusningstid på tunnelbanan, risken att komma sent var ett faktum. Jag trängde mig fram och sprang ner för trappen till Kensingtons station. Det var april och solens strålar trängde sig igenom de envisa molnen på himmelen. Det tog inte mer än 10 minuter innan jag var framme, svettig och andfådd, vid ett av Londons alla Starbucks. Ett jobb jag kunnat behålla i mer än fyra månader. Annie, en av mina kollegor, blängde lite på mig medan jag mimade ett sorry till henne innan jag sprang in bakom disken. Annie var alltid på mig om mina sena ankomster och jag visste att snart kanske chefen skulle märka ordentligt på mina in och ut stämplingar. Till och med James var på mig, fast och andra sidan var han alltid på mig om saker. Allt i från bädda sängen till att handla mjölk. När klockan började passera lunchtid så bestämde jag mig för och möta upp James på restaurangen i närheten. Han stod lutad mot tegelväggen i solljuset. Nyrakad, grå kostym och portfolion på högerhanden stod han och pratade i telefon. Han log varmt mot mig innan vi gick in och satte oss.
"So honey, late for work again?", han vek upp servetten och la den i knät. Jag himlade med ögonen och nickade. "Third time this week?", han höjde ett ögonbryn mot mig och flätade i hop händerna under hakan.
"Maybe... I promis I get better next week, ok?", en av de blonda servitriserna kom fram och tog vår beställning. James kollade noga igenom menyn innan han valde husets dagliga. Som vanligt tog jag som honom. "Something new at work?", frågade jag lite ointresserat. James log finurligt.
"Well, I just had this interesting meeting with Nick Grimshaw from BBC Radio 1.", han tog en klunk från sitt vattenglas. James jobbar på ett stort produktions bolag där flera mediaprofiler kommer in och diskuterar programpunkter och James var högsta chef på radio avdelningen, vilket resulterade flera besök hos BBC.
"I know you fancy him, Jame",", James ignorerade min kommentar.
"And, he's been removed from the night shift to take over the Breakfast Show.", jag nickade lite ointressant. "You need a boyfriend, love!", svarade jag medan jag doppade pommes i ketchupen. I ögonvrån såg jag hur James himlade med ögonen åt mig. Det var hemskt att erkänna, men James som gay hade haft fler dejter på ett år en vad jag någonsin hade haft på tre år.
"By the way, isn't Harry BFF with Grimmy?", jag stelnade till av att bara höra hans namn. Jag låtsades inte höra James fråga. Jag kunde känna hans brännande blick på mig medan jag tittade ner i tallriken. "Jo?", jag suckade och tittade upp.
"I guess.", svarade jag bara kort.
"You've been thinking of him.", det var ett konstaterande, ingen fråga. Och det gjorde James ofta. Konstaterade, alltså. Han visste mer om mig än någon annan på jorden och han var också den enda som visste om Harry och mig. Jag nickade som svar.
"He's everywhere. Radio, telly, news and even on the bus!", jag slog frustrerat ut med händerna i luften och James tittade på mig med medlidande.
"You miss him.", ännu ett konstaterande. Men denna gången skakade jag på huvudet.
"No, I hate him.", och det var slut på konversationen.
Harrys perspektiv:
"So, Harry, how was your childhood, any good friends? Someone you still keep in touch with?", reporten tryckte upp micken i ansiktet på mig. Hon var lång, hade brunt hår och lite av kurvig modell. Hon skulle absolut behöva både ett näsjobb och en fettsugning. Det var så jag fick bita mig hårt i läppen för att inte säga något elakt tillbaka till henne. Allt jag ville var att åka hem och sova. Sova i min egna säng och inte behöva gå ut förrän om två veckor då vi skulle i väg till ännu en turné i USA. Tuffa livet som rockstjärna, Harry.
"I had a really good childhood with loads of friends and I liked school!", svarade jag och log mot henne.
"Not any specific friends?", hon tryckte micken lite högre upp mot mig. Jag fortsatte att le.
"No, not any specific friends I can remember.", hörde jag mig själv svara henne. I ögonvrån kunde jag se hur både Zayn och Louis tittade förvånat på mig, men jag ignorerade dem. Efter intervjun, som tack och lov var över ganska fort, skyndade jag mig ut till bakdörren för att ta lite luft. Vi var fortfarande kvar på Heathrow och vi kunde inte lämna på grund av fansen. Jag halade upp en tändare tillsammans med det röda cigarettpaketet. Cancer dödar stod skrivet med stora, feta bokstäver. I så fall hade jag varit död sen innan, tänkte jag och tände första cigaretten. Jag hörde hur någon öppnade dörren och ställde sig bredvid mig. Zayn. Han upprepade samma procedur som jag och vi stod båda tysta. Plötsligt rusade ett av tågen in mot London förbi. Jag får bara en bild i huvudet. Joanna. Hennes långa bruna hår fladdrandes i vinden den där sommaren innan jag skulle åka till X factor på hösten. I november några månader senare var sista gången jag såg henne. Jag hade inte sett henne på snart två år och långt inom mig fanns ett sting av nyfikenhet. Vart var hon? Vad gjorde hon nu? Hur ser hon ut?
"You're thinking of her...", Zayn bröt tystnaden och släppte ut vit, puffande rök i den varma aprilluften. Jag tittade förvånat på honom. "You just lied back in there in front of the whole world and a train just passed by. I'm not stupid, Harry", han släckte sin cigarett och återvände in igen. Zayn fick mig att få dåligt samvete. Det senaste året hade varit jobbigt. Åtta månader i hela Europa och promotion turné i USA hade tagit på krafterna och jag visste att killarna inte alltid var nöjda med hur jag betedde mig. Därför var det lite spänt mellan oss just nu. Precis innan jag ska släcka min andra cigarett åker ännu ett tåg förbi.
FLASHBACK - HARRY 12 ÅR
"You're late, Harry!", jag visste att jag var sen och att hon inte var glad på mig. Hennes kinder var röda av den kyliga novemberluften och hon trampade nervöst med sin rosa ryggsäck i ena handen. Jag visste exakt hur jag skulle kunna mjuka upp henne.
"I've got mum's chocolate pie!", log jag lite klurigt. Hon kisade med ögonen, som om hon försökte se igenom mig om jag ljög. Jag sträckte därför upp min militärfärgade ryggsäck och tog fram mammas speciella chokladpaj som jag visste att Jo älskade.
"If you think a chocolate pie can change my mood, you're wrong!", hon plutade surt med munnen och jag gick fram och kramade henne. Hon stod stelt med armarna hängandes vid sidorna. Jag vägrade släppa för jag visste att efter ett tag skulle hon slappna av - vilket hon gjorde.
"We're gonna be late for school, Harry. Let me go now!", Vi började springa mot våra perronger. Jo var alltid snabbare än mig. Mössan åkte ner för min panna och skymde min sikt tillsammans med de irriterande lockarna. Jag önskar jag hade likadant hår som Jo. Hennes var långt och rakt så hon kunde sätta upp det i en hästsvans. Jag ville också ha en hästsvans så jag sparade mitt hår, men det tänkte jag inte berätta för Jo och mamma, de skulle bara skratta åt mig.
NUTID HARRY
Jag vacklade till och höll nästan på att sätta mig på marken. Det var länge sedan jag tänkte på henne. Varför skulle jag tänka på henne nu? Av alla dessa år så skulle jag tänka på henne nu. Hon hade lämnat mig. Vi hade inget mer gemensamt längre. Jag började bli lite irriterad på mig själv för att jag hela tiden fortsatte att göra mig påmind om henne, dock. Förmodligen var det väl något i de där konstiga pillren jag tog på morgonen. Ja, så var det nog. Adrian hade sagt att man kunde få hallucinationer av dem och återkommande minnen. Visserligen var han en av de nya killarna som gett mig denna omgång men man fick ju ta det som erbjöds. Jag hade ju pengar att betala med.
Så ja, detta är då första delen av The man who can't be moved. Den här historien kommer innehålla drama och väcka känslor, iaf hos mig själv, och den bygger på en rad idéer jag haft redan från början när jag skrev Who's that girl? Den kommer innehålla mycket flashbacks och minnen som Harry och Joanna har delat tillsammans för att ni ska förstå deras starka band. Och att jag nu skriver lite mera formellt i mellanåt är på grund av att tanken är att den här novellen ska översättas och läggas upp på WATTPAD, så småning om, om jag vågar. Vi får se.
Nu till den tråkiga nyheten, när jag skrev WTG så hade jag en period då jag hade ett sånt flow i min skrivning att jag ibland uppdaterade varje dag. Tyvärr kommer det inte hända så här med denna nya novellen. Jag tar studenten till sommaren, jag har två jobb och en häst att hinna med + att ta hand om vänner. Bloggen kommer inte ligga på högsta prio under våren här och frågan är om bloggen äns kommer att uppdateras till hösten. Jag vet ju inte vart jag är eller vad jag gör då! Så, min plan är at jag kommer att bestämma en dag i veckan då novellen kommer uppdateras och den dagen kommer jag att försöka hålla mig till. Har jag en bra vecka med lite i skolan och är på skrivarhumör så kanske jag lägger upp fler kapitel, men då låter jag er få reda på det. Denna vecka (v.9) kommer minst 1 kapitel, så förhoppningsvis ska kapitel 2 laddas upp innan söndag så ni hinner komma in i novellen. Jag kommer låta er få reda på min uppdateringsdag när jag har bestämt mig vilken dag som passar bäst!
Älskar er
L
The Man Who Can't Be Moved - PROLOG
The hours turned to days, days to weeks and weeks to months. Nothing has changed, I'm still in love and you're still gone.
Vilken människa släpper sin 7 åriga dotter själv på en perrong för att kunna ta sig själv till första dagen i skolan? Tydligen min mamma. Hela stationen var full med människor som skulle till jobb och skola eller ta 9 tåget till London. Jag satte mig ensam på en av perrongens bänkar. Krampaktigt höll jag den lilla vita biljetten mellan fingrarna. Bokstäverna och siffrorna var snart helt oläsbara efter alla gånger biljetten åkt upp och ner ur min ficka.
"Are you lost, pumkin?", jag lyfte upp blicken och mötte en lång kvinna med brunt, tjockt hår. Hon hukade sig ner och tog försiktigt biljetten ur min hand. Bredvid henne stod en liten pojke med lika brunt hår som sin mamma fast med otroliga lockar. Han log ett självsäkert leende och lutade sig lite kaxigt mot en av pelarna. Jag nickade osäkert till kvinnan som försökte tyda vilket tåg jag skulle ta.
"You will have to take 2390. It arrives in 4 minutes. We'll wait with you! ", hon satte sig bredvid mig och jag log tacksamt mot henne. Hennes son satte sig på andra sidan om mig och öppnade sin väska. Han tog fram en av sina actionfigurer och räckte mig en.
"I'm Harry! And that's Captain America! He likes tacos, d'you like tacos?", hans jadegröna ögon tittade djupt in i mina innan jag nickade och tog emot Captain America.
"I'm Anne, Harry's starting school today.",
"I'm Joanna!", svarade jag tyst. Anne tittade på klockan och ställde sig upp. "We should go, Harry. The train has arrived!", hon log snällt mot mig. "I'll see you, Joanna! Don't forget 2390!", jag gav tillbaka Harrys actionfigur.
"You can keep him, We can meet here at 3 if you want to? I'll come with 2349, platform 7.", Harry stängde sin väska och sprang efter Anne. I ögonvrån såg jag hur mitt tåg rullade in. Chockad över hur jag faktiskt skulle ta mig till skolan, klev jag på tåget och såg hur Harry gjorde det samma. Och det var så det började. Varje måndag klockan 3 möttes Harry och jag på perrong 7 där hans tåg rullade in.
"He's late - again!", muttrade jag. Jag satt på caféet som låg i närheten av Harrys perrong. Surt tuggade jag på en av mammas smörgåsar som egentligen skulle varit till lunch men som blivit kvar. Det var höst, jag hade nyss fyllt 10 år och Harry och jag hade varit kompisar i snart tre år. Efter den där första dagen på perrongen så hade Harry och jag varit oskiljaktiga. Det visade sig att vi bara bodde några kvarter i från varandra hemma i Holmes Chapel. Varje måndag klockan tre mötte jag Harrys tåg och vi brukade sedan gå hem och göra läxor tillsammans. Oftast gjorde jag läxorna och Harry sprang runt och gjorde annat. Men alltid var det något som kom i vägen, Harry hade alltid en ursäkt till sin sena ankomst. Jag fick alltid vänta på honom och han hade alltid en ny ursäkt varje gång. Nu var klockan kvart över tre och Harry hade fortfarande inte kommit. Hans tåg hade anlänt för flera minuter sedan. Kvinnan vid disken tittade lite misstänksamt mot mig där jag satt. Bredvid mig satt en äldre man i 60 års åldern. Han bar en brun kappa med basker, jag hade sett honom några gånger förut men aldrig riktigt lagt märke till honom. Plötsligt plingade det till i ytterdörren och in kom Harry springandes med löven virvlandes kring fötterna.
"Joanna! Joanna! I saw this super cool-", Harry slet upp mig från stolen och vi fortsatte ut från caféet.
"Save it, Harry!", avbröt jag honom och han svarade med ett av hans klingande skratt.
Harry och Joanna 16 år
Han var som vanligt sen och det här med att gissa ut vilken ursäkt han skulle använda började bli en rolig lek. Idag hade jag fått vänta i närmare 30 minuter, nästan 15 minuter längre än vanligt. En titt till på klockan och det fick mig att sucka ljudligt.
"That boy is always late, ah?", jag ryckte till och vände mig om. Bakom mig satt samma man som alltid brukade sitta på kaféet. Han hade alltid samma kläder och läste samma tidning, varje måndag. Ingenting verkade förändras mer än hans åldrande. Jag nickade stumt som svar.
"Who are you waiting for?", frågade jag nyfiket.
"Infinity.", svarade han och plockade omsorgsfullt ihop sin tidning och sköt in stolen. "Have a nice day, miss!", log han sedan och lyfte på baskern. Samtidigt öppnades dörren och Harry kom in. Han sprang in i den gamla mannen och böjde sig genast ner för att plocka upp hans tidning som föll till golvet.
"Oh, sorry, sir!", mannen skrockade och stängde sedan dörren efter sig. Jag ställde mig upp och slängde väskan över ena axeln innan jag samlade ihop mitt tjocka, långa hår i en hästsvans.
"What kind of excuse are we using today, Styles?", suckade jag. Vi tog armkrok och gick ut från kaféet medan vi fortsatte hemåt. Jag hade tonvis med läxor att slutföra och hoppades på att vi var på väg hem till Harry för då kunde Anne tjata åtminstone lite på honom att göra sina egna.
"You know that cool guitar I've always wanted? Danny's music store just got it!", Harry hoppade runt som en idiot. Omedveten om att jag redan köpt gitarren till Harry i sextonårs present.
"Great!", mumlade jag. Jag visste hur mycket Harry älskade musik och att sjunga var hans stora dröm. Kvällarna bestod av flera timmar vid youtube och tv-soffan när X-factor var på tv:n. Jag tog en klunk av min vattenflaska.
"I think I'm gonna apply for the X-factor this year!", jag spottade ut vattnet ur munnen och tittade på Harry.
"Great!", svarade jag.
"You're not happy, are ya?", han rynkade ögonbrynen. Jag nickade men tvekade för en sekund att svara.
"What if you will get famous and forget about me?", han skrattade och drog in mig i en kram.
"How can I forget about my best friend?", svarade Harry,omedveten om att det var ett löfte han aldrig kom att hålla.
Här är då prologen för den nya novellen :) Kommentera gärna era åsikter!
