The man who can't be moved - kapitel 25
”Gin and tonic, please!”, killen brevid mig hävde sig fram på bardisken och överröstade ljudet med sin beställning till bartendern. Hon nickade och började blanda en Gin och tonic. Jag log vagt mot honom när han tittade på mig. ”Why are you standing here alone?”, han tog emot sin drink och vände sig mot mig.
”I’m here with a couple of friends from work.”, svarade jag artigt och fortsatte sippra på min champagne. Han var envis.
”Colin!”, han räckte fram en solbrun hand och jag skakade den vänligt men bestämt. På ena sidan av handleden syntes en tatuering av en orm. Orginellt.
”Joanna”, svarade jag. Han vände sig mot bartendern igen och beställde in en drink till och räckte den sen mot mig. Jag avböjde vänligt men han var som sagt en envis typ.
”So where are your co-workers?”, han började se sig om i lokalen. Jag pekade på Nick som dansade hej vilt med en okänd man från BBC. Han nickade.
”Ah, so your job is at BBC, producer?”, jag skakade på huvudet och tittade lite åt Harrys håll. Han mötte min blick och höjde ett ögonbryn. Jag vände mig mot Colin igen.
”My job is kind of complicated. I work as a pr-maneger.”, jag log lite halvhjärtat. Han nickade lite stumt. ”And what about you?”,
”That’s a secret.”, han blinkade mot mig som om jag skulle bli imponerad av det - och jag var inte imponerad. Jag höjde ett ögonbryn och himlade lite med ögonen. Han försökte flirta med mig förgäves. Det fanns inte på kartan att jag skulle kunna ses med en annan kille de närmsta åtta månaderna.
Det blev stelt mellan oss och jag kunde inte se en bättre chans att lämna honom ensam. Jag ställde ner drinken och vände mig om för att gå bort mot Harry och Nick.
”In England it’s rude to leave without saying goodbye.”, jag kände Colins hand greppa min arm för att hindra mig från att gå vidare. Jag ville inte skapa en scen mitt bland alla människor så jag log ett bländande leende.
”Thank you and goodbye.”, jag försökte slita mig loss men hans grepp hårdnade.
”Everything’s fine?”, Harry slöt upp bakom min rygg och Colin släppte snabbt min arm som om han hade bränt sig. Hjärtat slog tusen volter och det kändes nästan som om jag hade det på tungan. Harry la armen om min midja och jag lutade mig tryggt mot honom.
”Everything’s fine.”, mumlade Colin och vände sig om och försvann.
Harry vände sig mot mig och flackade med blicken över mitt ansikte. Han var… orolig. Det var som om han hade blivit rädd för en kort sekund.
”Are you okey?”, han nästan skrek orden åt mig för i musiken flöt orden ihop och blandades till en grytig massa. Jag nickade och kramade hans hand lätt. Jag var nog mest chockad att Colin hade blivit så hotfull helt plötsligt. Samtidigt var jag lite arg på mig själv. Harry hade gjort mig svagare på något vis. Mitt jobb hade gjort mig svagare. I vanliga fall hade jag stått upp för mig själv och satt Colin på plats utan att tveka. Men nu gick Harry först, oavsett situationen. Jag var hela tiden tvungen att tänka på vilka konsekvenser han skulle få. Det gjorde mig frustrerad och irriterad att en del av min frihet fick betala för att jag skulle få detta att fungera.
”I need some fresh air.”, jag tryckte mig fram i massan och nådde till slut den bakre utgången via VIPen. Harry stannade på insidan och gav tecken åt att han skulle gå tillbaka till dem andra. Väl ute lutade jag ryggen mot en av de svala väggarna för tältet till en popcornförsäjning. Runt omkring mig fanns folk från alla möjliga olika branscher; film, tv, musik, PR, service etc. Det var länge sedan jag känt mig så ensam som i denna stund. Jag saknade helt plötsligt Stockholm. En plats jag inte saknat på flera år. Jag saknade de fina uteserveringarna och takterasserna på sommaren. Jag saknade sena kvällar på Stockholmsberget och picknick i en park. Jag saknade att passa in. Det var tragiskt. London och England var mitt hem och hade varit det majoriteten av mitt liv. Stockholm och Sverige var längre bort än bara på kartan.
Jag rättade till frisyren och läppstiftet innan jag vände för att gå tillbaka in. Vid sidan om ingången såg jag Harry. Han var upprörd och hade käkarna hårt spända medan han stod bredbent och nära en annan person.
”Not again! Do you hear me?”, Harry puttade på personen som stod framför honom. Hans kavaj låg slängd på marken bredvid honom och alla hans andra tillhörigheter med. Jag skyndade på stegen, vilket var mycket svårare än jag trott i klänningen. Personen som stod framför honom höll upp händerna i försvar samtidigt som Harry förberedde sig för ännu en attack.
”You know why we’re both here tonight, Styles.”, det var en man med välbekant röst.
”Harry?”, jag ropade inte allt för högt men ändå tillräckligt för att han skulle höra mig. Ingen reaktion. Håret var utsläppt och lockarna föll i hans ansikte så han nästan inte såg något. ”Harry!”, jag ropade högre. Denna gång hörde han mig och släppte blicken från mannen framför honom.
”I can see why you brought her. And I can tell that you’re more than a PR-maneger, miss.”, Colin klev fram I ljuset och borstade lätt av sig sin kostym innan han gick tillbaka mot ingången. ”This weekend, Styles. This weekend!”, han vände sig om och pekade på Harry. Jag plockade upp Harrys saker från marken och räckte honom dem. Han stod med händerna för ansiktet och drog sen handen genom håret ett par gånger.
”Harry…”, började jag. Han rörde sig inte. ”Harry.”, jag slängde grejerna på marken igen och tog tag i Harry. Jag kupade mina händer om hans ansikte och masserade käkarna för att få honom att slappna av. ”Harry.”, nästan viskade jag. Han lät händerna falla längs sidorna och sen vilade han dem mot mina höfter.
”Before you ask me about what just happened…”, började han. Jag skakade på huvudet.
”You seem to know that guy.”, var allt jag sa innan jag lät honom fortsätta. Harry nickade och flyttade sen mina händer och höll dem hårt i sina.
”You don’t have to worry. He’s not gonna ruin this.”, mer än så fick jag inte. Harry hade i alla fall inte förändrats på den fronten. Han skulle alltid ha hemligheter för mig och några av dem skulle jag aldrig få reda på. Frågan var om jag ens ville ha reda på några av dem.
The man who can't be moved - Kapitel 24
”It hurts!”, utbrast han och drog sig undan så snabbt att jag nästan föll ner från min position. Harry satt på toalettlocket medan jag stod och balanserade på papperskorgen samtidigt som jag hängde mig över honom och försökte sminka över hans blåslagna ansikte. Ljuset var dåligt och det hjälpte inte att Harry hela tiden drog sig undan vid min minsta rörelse. Han hade definitivt inte gillat min idé. Vi hade ägnat oberäkneliga minuter åt att argumentera om situationen. Skulle vi gå hem? Skulle vi gå in ändå? Till slut gick han med på att gå in med blåtyran översminkad. Så nu satt vi där, instängda på en av toaletterna på eventet i full shå att försöka få till så att Harry såg någorlunda presentabel ut.
”Don’t be such a pussy!”, morrade jag åt honom och pudrade över det sista. Jag tog fingrarna under hans haka och granskade mitt verk i ljuset. Det dög, han såg inte sjuk ut och inte heller blå. Jag kom på mig själv att hålla kvar ställningen alldeles för länge. Harry flyttade plötsligt sin fot så papperkorgen välte och jag hamnade med varsitt ben om sidan i Harrys knä.
”Ops!”, flinade han och höll mig kvar med blicken. Utan att tänka mig för böjde jag mig ner och kysste honom lätt. Det var läskigt hur naturligt allt föll sig och det var som om både Harry och jag kom av oss. Han besvarade min kyss och tog ett stadigt grepp om min midja. Jag var rädd att klänningen skulle spricka i tyget på grund av min helt onaturliga position. James skulle döda mig.
”We need to go out now…”, sa han till slut. Jag nickade och klev ner från Harry. Han studerade mig medan jag plockade ihop mina saker och stängde sen bestämt väskan. ”Ladies first!”, han pekade på dörren åt mig att gå ut först så ingen skulle misstänka oss tillsammans. Jag vände mig om en sista gång och såg på Harry.
”Everything will be fine, Mueller.”, han blinkade med ena ögat åt mig. Jag log ett halvdant leende tillbaka.
”Are you afraid?”, frågade jag. Plötsligt hade jag en våg av panik som sköljde av mig. Innan kvällen var slut skulle folk över hela världen veta att jag och Harry ”dejtade”. Jag skulle bli nedringd, hatad, kanske älskad och media skulle jaga mig och Harry. Var jag verkligen beredd på det?
”You’re afraid, Joanna. You’re having a panic attac, aren’t you?”, jag kände hur svetten droppade på ryggen och nästan hur min mun var lika torr som Sahara. Jag kunde inte göra det här. Det gick bara inte. Jag kastade mig mot handfatet och satte på iskallt vatten så jag kunde släcka törsten och kyla ner mig. Långt bort hörde jag Harry som försökte lugna ner mig. Han fick klara sig själv. I morgon skulle jag sätta mig på närmsta plan bort här ifrån och glömma allt.
Joanna och Harry 15 år
Jag sprang före Harry hela vägen fram till bussen. Han var alltid så himla slö och hittade alltid något att titta på eller fråga om. Väl framme såg jag hur bussen kom i kurvan. Vi skulle missa den.
”Come on, Harry!”, han började småspringa dem sista meterna så vi hann precis hoppa på bussen innan den skulle gå igen. Det var slutet på terminen och det var ovanligt varmt i år för att vara slutet på maj. Snart skulle allt stå i blom och vi skulle stå med våra avslutningskläder på trappan och vinka hej då till den gågna skoltiden. Vi var nervösa, hoppfulla och njöt för fullt av den sista tiden vi hade kvar. På vägen hem till mig hade Harry öppnat en godispåse som vi delade på. Vi firade att jag hade klarat mitt sista prov i matte och att Harry fått högsta betyg i musik. Det var en bra dag.
”I thought we could go to York this weekend.”, började Harry. Vi stannade upp utanför grinden. Inifrån huset hördes skrik och saker som kastades. Plötsligt rycktes dörren upp och farmor klev ut på trappen.
”Hi pumking, what do you say about…-”, jag trängde mig förbi henne och hörde hur både Harry och farmor ropade på mig att inte gå in. Men jag fortsatte och fann mamma och pappa i vardagsrummet. Jag önskade att jag hade stannat kvar ute på trappan.
”How could you? Is she better than me? How old is she?”, mamma var högröd i ansiktet och kastade en vas åt pappas håll. Den träffade kaminen och gick i tusen bitar precis innan pappa hann och få den i huvudet. Han trampade om och duckade igen för en gammal ljusstake. Det var då mamma fick syn på mig i dörröppningen.
”Hi honey, how was school?”, jag vände mig om och gick med armarna hängande längs sidorna ut till Harry och farmor. De stod på trappen och väntade på mig. Harry omfamnade mig och jag föll tungt i hans famn. Jag kände hur halsen snörpte ihop och svetten började rinna. Det var min första panik – och ångestattack och Harry satt med mig hela kvällen hemma i hans källare. Den sommaren var den värsta i hela mitt liv och på hösten lämnade Harry för X factor.
Nutid
Vi hade suttit på toaletten i snart 30 minuter. Harry satt på papperskorgen och räckte mig vattenglas efter vattenglas men min törst ville aldrig släckas. Det brukade vara så och Harry visste det för han hade varit med om flera av mina panikattacker.
”When was the last one?”, han räckte mitt femte vattenglas och jag hällde i mig det med än gång. Jag drog på svaret och ville inte ge honom dåligt samvete. Det var illa som det var. Han med en blåtyra och jag med en panikattack.
”A few years ago”, sa jag kort och tittade på honom via spegeln. Svullnaden i ansiktet hade börjat lägga sig och han såg mer presentabel ut nu.
”When I left for X facor…”, konstaterade han och tittade ner på sina händer. Hade han dåligt samvete?
”No, a year after.”, jag försökte göra smärtan mindre för honom. ”When I realised you weren’t coming back”, jag hann inte stoppa mig själv. Jag var tvungen att få det ur mig. Han skulle få reda på att jag klandrade honom för mycket annat ändå. Han nickade och ställde sig upp. I spegeln rättade han snabbt till sin toffs och räckte sen ut sin hand mot mig.
”We don’t have to do this. But it would be a shame to not show the world your dress. It’s beautiful.”, det var typiskt Harry. Jag log ett snett leende mot honom och tog hans hand. Den var kall men för första gången på länge kände Harry full av värme.
”I’m not sure about this, Harry.”, han greppade min hand hårdare och tittade sen på mig med en blick jag inte sett honom göra på flera år. Den var ärlig och genuin. Han brydde sig.
”We can go out there and have fun. The world can wait.”, jag visste vad han menade. Vad gjorde det om världen väntade ytterligare en vecka? Vad gjorde det om Harry och jag råkades ses kyssandes utanför jobbet?
Harry tryckte ner handtaget och vi gick ut bakvägen mot eventet.
The man who can't be moved - kapitel 23
Jag saknade honom. Varför saknade jag honom? Vi hade inte setts på två dagar och helt plötsligt så saknade jag honom? Det var ju inte riktigt klokt. Jag blev inte klok på mig själv som kände så här. Och hela tiden så snurrade tankarna omkring i huvudet om han kände likadant. Harry smsade aldrig och det var inte helt ovanligt att han inte skulle dyka upp på eventet ikväll. James nålade fast den sista fållen och råkade sticka mig på låret samtidigt. Jag ryckte till och blängde surt på honom.
”What’s on your mind, gorgeous?”, han tog ut min ”akupunktur” och satte tillbaka nålen rätt igen innan han granskade sitt verk från håll. Jag tittade ut genom fönstret och skymtade Apollo Star, James’s favorit bar, bakom trädtopparna.
”I don’t know. Is it possible that Harry could miss me too?”, suckade jag till slut och klev ner från podiet. Jag såg i ögonvrån hur James log lite lurigt åt mig. Jag hade berättat allt om hur Harry hade sovit över och varit borta morgonen efter utan att lämna en lapp eller skickat ett sms. Liam hade dock sagt att han hade dykt upp till repet i tid på morgonen så en liten, liten chans var kanske att han hade haft bråttom och glömt bort det. Glömt bort mig pep en liten röst i huvudet. Jag sköt snabbt undan den.
”Jo, I think that you must be careful with your feelings for him.”, det var första gången jag hade hört James prata allvarligt om hela situtationen mellan mig och Harry. Jag satte mig tungt på pallen och lät det champangefärgade tyget falla till golvet. Jag så hur James försökte behärska sig för att inte säga åt mig att ta upp klänningen. I stället satte han sig på soffkanten bredvid mig. Det toge n stund innan han till slut sa något.
”Do you remember Wren?”, James grimatiserade vid uttalandet av hans namn.
”Of course I remember Wren. How could I forget?”, svarade jag och petade James på axeln. Wren hade varit en av de första pojkvännerna James hade haft. Han var välmusklad, brunhårig och hade ett toppjobb på Vouge. James föll pladaskt för honom. Men Wren höll på med svarta marknaden vid sidan om jobbet och höll på att dra in James i hans affärer. James var blåögd och gjorde allt som Wren sa, trots hans förflutna och fritidssyssla.
” The day I called the police and realised I was free from him was one of the best days of my life. Even though he did all those bad things I still loved him, and that’s proof how dangerous love can be and so blind. That day I felt stronger than ever before.”, jag nickade åt James predikan.
“But I can never love Harry. He’s not a person I can love, James.”, jag kände mig så hemsk när jag uttalade de där orden. Orden som egentligen hade svamlat omkring i skallen på mig i veckor. Var det någon som förtjänade äkta kärlek så var det Harry, han behövde känna sig älskad och behövd.
”And still you ask me if he misses you too?”, James blinkade med ögat och pekade på podiet så vi kunde fortsätta.
”He won’t show up, Liam! I promise you I’ll be standing here all alone.”, jag småviskade fram orden i mobilen. Här satt jag i taxin och lät taxametern gå allt för att jag var tvärsäker på att Harry aldrig skulle komma. Han hade inte hört av sig på hela dagen så varför skulle han komma nu? Jag ville hinna gå igenom allt; hur skulle vi agera, när skulle vi kyssas, vem skulle se det? Frågorna var så många.
”He’ll be there. Just step out of the taxi and grab a drink. He’ll be there.”, upprepade Liam igen. Jag sneglade på chauffören som satt och tog snapchats på sig själv.
”What if I make a fool of myself out there?”, jag vet inte varför jag var så plötsligt osäker. Jag svalde ett par gånger innan jag suckade igen.
”Joanna… stop making it so difficult for yourself. Go out there, have fun.”, jag hörde hur Liam försökte laga mat samtidigt i bakgrunden av vårat samtal. Han tappade något och scor högt. Jag nickade, även om jag visste att Liam inte skulle se det.
”Thank you.”, sa jag och la på. Jag skickade fram pengarna till taxichauffören och tog sedan ett djupt andetag. Det här kunde väl inte vara så himla svårt. En vernissage där pengarna gick till att rädda elefanter i Afrika. Inget svårt intalade jag mig själv.
Jag hittade Nick Grimshaw tillsammans med några andra radioprofiler i ett hörn utanför ingången. Han pratade ljudligt och högt om sin senaste resa till LA. Jag sträckte på mig för att kunna leta efter Harry men han syntes inte till någonstans. Det började bli tomt med folk utanför och jag märkte att Nick och hans vänner ville börja dra sig mot mattan för fotografering. Ett tag funderade jag på att smita bortom hörnet mellan buskarna och ropa åt mig en taxi men jag var alldeles för osmidig i dessa klackar för den sortens undanflykt. Jag fingrade nervöst på mobilen i min kuvertväska i hopp om att han eventuellt hade hört av sig eller ihop om att jag lyckades skicka ett nödsms till James så jag hade en anledning att kunna gå. Men han hade varken hört av sig och inte lyckades jag skicka iväg något till James. Det här började bli pinsamt. Nick log medlidsamt mot mig och tog Alexa om midjan för att börja gå mot mattan. Jag nickade åt dem att börja gå så länge. För att vara så bra vän med Harry hade han väldigt lite på koll honom.
Jag hade nästan bestämt mig för att gå därifrån när jag plötsligt kände en hand på min rygg och någon som lutade pannan mot den. Jag snurrade runt och möttes av Harrys ansikte.
”Hi there, I’m so sorry for being late!”, han var propert klädd och att Harry var sen var inget ovanligt. Men det var något som inte stämde. Jag drog med honom ut i ljuset av gatlampan och såg att han hade ett stort blått märke över hela vänstra ansiktshalvan.
”What the hell have you done?”, han sänkte huvudet och vägrade möta min blick. Det fanns inte på kartan att jag skulle kunna ta med Harry in på det här eventet när han såg ut så här. ”Harry…”, jag lugnade mig och försökte möta hans blick.
”I can’t go in like this.”, sa han till slut. Han drog in luft och tittade bort mot röda mattan och fotograferna. Jag nickade. Nej, det gick inte. Jag började rota i min väska och fick fram puder, concealer och ett läppstift.
”I’ve got an idea and you’re not gonna like it.”, sa jag.
Inställda inlägg
The man who can't be moved - kapitel 22
”We’re on in 10…9…8”, Matt började räkna ner till sändning. Jag satt nervöst i bakgrunden och inväntade otåligt direktsändning. Harry blickade över bordet till mig och log ett snett leende. Det här skulle gå fint. Han skulle sköta sig.
”Ey mate… Sorry for what I said before…”, jag kunde höra Nialls ursäkt till Harry på avstånd. Harry skakde hand med Niall och nickade. Ännu en lättnad släppte. Han skulle fixa det här!
”We’re back from the news and beofre that we heard Sex by the wonderful The 1975. Right now I’m sitting with all five boys from One Direction. Hi guys!”, Matt presenterade killarna och alla svarade glatt hej tillbaka. ”So we’re gonna play your new single. I’m holding it right here in my hands. Can you please tell me something about it?”, Matt viftade med singeln I handen framför kameran som livesände hela intervjun.
”Well this is a new sound for us and it’s more edgy and more grown up than our other singles.”, Zayn öppnade upp.
“You and I is about a stronger love. Stronger than everything else.”, Harry öppnade munnen. Alla tittade på Harry som sällan ens brydde sig om intervjuer.
”Well aren’t all songs about that kind of love?”, Matt log lite mot Harry som såg ut att fundera ett bättre svar. Hela rummets tod stilla. Det var som om alla var spända på hans svar. Ett skratt kommer ut ur Harrys munn.
”Yes, that’s true! But this is truly about the undying love. Nothing can stop them. The lyrics is based on true experience. Right from the heart.”, Harry pekade på Matts hjärta. Han nickade och de andra killarna stämde in.
”And while Harry Styles continues to walk the lonely road to Nirvana we can lissen to their new single. Here’s You and I!”, alla killarna skrattade lite nervöst. Det var modigt utav Matt att säga så. Men Harry höll sig i skinnet.
”I’m so proud of you!”, Jag drog in alla killarna i en kram och vi började gå mot bilarna. Det var en betydligt gladare stämmning i gruppen nu än den hade varit tidigare under kvällen. Alla killarna hade pratat glatt i intervjun och Matt hade till och med ringt upp fans som hade fått ställa frågor. Det hade varit länge sedan någon hade kunnat göra så eftersom vi hade varit oroliga över Harrys spydighet och image. Men han hade fixat det, han hade inte spårat ur. På något vänster kändes det som om vi var på väg åt rätt håll.
En efter en började hoppa in i den stora vanen. Det började bli lite väl kallt för att bara stå ute i en tröja och jag ville fort in i värmen.
”Can we go back to your place?”, jag kände en hand om min midja. Harry viskade orden så ingen skulle höra dem. Jag svalde och nickade sen. Det var fortfarande en sak att vänja sig vid, att Harry faktiskt rörde vid mig överhuvudtaget. Jag satte mig fram hos Paul medan Harry hoppade in bakom mig bredvid Niall.
”Back to the studio!”, Paul körde ut från parkeringen och jag började kolla igenom mejlen en gång till.
”Hey! Does anyone wanna go out for drinks? Celebrate our new single?”, Louis klappade mig på axeln. Jag såg Harry som sneglade på mig I backspegeln.
”I don’t think so, Lou. I must finish all the paperwork Jane gave me this morning.”, jag höjde bunten med papper och viftade med den så Louis skulle se vilket enormt arbete dessa fem killer gav mig. Han nickade misstänktsamt.
”I think I want to have an early night Lou. Rehearsal starts at 10 am tomorrow…”, jag var imponerad av att Harry ändå försökte ljuga men detta var nog den sämsta lögnen han kunde komma på.
”Bullshit! Since when did you care about rehearsals or an early night?”, Louis avbröt Harry och kom på sig själv med än gang att han hade höjt rösten åt Harry. Det var alldeles för sent för mig att rädda honom ur detta…
”Okey fine… I have to clean up at home. Ted treated me with an unannounced meeting from the police if I don’t stop with the pills and drugs…”, alla killarna stannade upp i vad de höll på med och tittade på Harry. Till och med jag var lite chockad med lögnen.
”Then you better clean up.”, var Nialls svar innan vi alla släppte det. Jag slängde i väg ett sms till Harry och frågade om han hade ljugit. Det tog inte en sekund innan nej kom tillbaka.
Vi skiljdes åt allihop på parkeringen vid kontoret och jag tog en taxi och Harry en annan. På väg hem till mig funderade jag på Harrys lögn, som i själva verket hade varit sanning. Det gjorde mig nervös och orolig. Det var en stressfaktor att hela tiden behöva tänka på att Harry kanske fortfarande höll på med både drogerna och vara inblandad i det där gänget han hade berättat för mig. Samtidigt ville jag inte pusha honom framåt för mycket då rädslan att kanske tappa honom helt fortfarande var ett faktum. Jag försökte flera gånger skaka av mig tankarna men ibland kunde dem göra mig sömnlös på nätterna.
Det första jag gjorde när jag kom innanför dörren var att slänga mig i soffan och sätta på tv:n. Ett program om gorillorna i Rawanda rullade i bakgrunden medan jag riktigt grottade ner mig i soffan. Dagens klänning var fortfarande på och skorna med för den delen. Jag var trött och för första gången på länge kändes det som en hel del spänningar släppte när jag tänkte tillbaka på att Harry varit så medgörlig idag.
Jag hade somnat och med en snabb blick på klockan visade den 23:43. Jag hade totalt glömt bort att Harry skulle komma förbi.
”Sorry, did I wake you up?”, Harry sänkte ljudet på tv:n. Han satt inlindad i en av mina hoodies i hörnet av soffan där jag låg. Han hade tagit av mig mina klackar och slängt över en filt.
”When did you get here?”, jag reste mig sakta upp, fortfarande förvirrad över att klockan var så mycket och att Harry hade stannat.
”Around two hours ago. You were asleep when I came.”, jag tittade på honom. Där satt han i en röd-grön hoddie med håret åt alla håll och tittade på… Hannah Montana? Jag himlade lite med ögonen när jag såg vad han tittade på. Men även det där så var han så himla fin. Han hade stannat trots att jag somnat och väntat på att jag skulle vakna. Jag hade lika gärna kunnat sova igenom hela natten.
Jag blickade bort mot köket, han hade diskat upp min disk och plockat in allt i skåpen. Var han sjuk? Hade Harry faktiskt städat upp efter mig…?
”I had nothing to do and I was afraid to wake you.”, erkände han. Jag blev nästan lite tårögd. ”Oh please… I do have feelings.”, nu var det Harrys tur att himla med ögonen. Jag kröp över till honom och han öppnade upp sin famn åt mig.
”Sorry I fell asleep…”, mumlade jag mot hans hals medan jag drog in hans doft. Han luktade som hemma. Och det skrämde mig hur bekväm jag var i vissa lägen hos Harry.
”Sorry I woke you up…”, svarade han. Hannah Montana drog till med en sista refreng innan programmet var slut och nyheterna började. Det var hemtrevligt med Harry bredvid mig och på något sätt påminde det om en svunnen tid som fick nytt liv. Vi satt så en stund, som två gammlingar framför nyheterna.
”I want to go back to sleep.”, gnällde jag till slut. Jag ville samtidigt inte köra i väg Harry. Det började bli sent och jag höll honom hellre hos mig än att jag inte visste var han höll hus. Jag lite fortfarande inte till 100 % på honom. Harry reste sig upp och slet bort filten från mig. Jag tittade storögt på honom. Vad höll han på med… Sen böjde han sig ner och drog upp mig och bar mig in till sovrummet.
”Harry. Harry Styles! Let me down!”, nästan skrek jag. Men allt jag hörde var Harrys mullrande skratt som kom djupt in från bröstkorgen.
”As you wish.”, han slängde ner mig på sängen vände sig om för att gå.
”Harry.”, han vände sig om i dörröppningen och jag tvekade en sekund inna jag fortsatte. ”Can you stay? Please?”, det var andra gången idag jag hade bett honom om något. Jag måste sluta. Ett flin spred sig på hans läppar medan han stängde dörren bakom sig. Jag ställde mig upp och lät honom dra ner dragkedjan på min blåa klänning. Jag rös av hans beröring och jag kunde slå vad om att han retades när han plötsligt saktade ner i mitten av ryggen. Jag tog på mig en gammal t-shirt och kröp ner under täcket. Harry följde efter och la sig på andra sidan sängen. Jag vände mig om och möttes av att Harry låg vänt mot mitt håll.
”I can get used to you begging me to do stuff.”, sa han. Jag kände hur rodnaden spred sig över kinderna och ner på halsen. Jag vände mig om i protest.
”Good night, Styles.”, sa jag enkelt. Harry kröp upp närmre och drog mig intill.
”Good night, Mueller.”, svarade han.
The man who can't be moved - kapitel 21
Det var precis knäpptyst i bilen. Louis satt längst fram med Paul och chauffören med jag satt inklämd i bakre delen av bussen med Harry och Liam. Zayn hade glömt sina nycklar och jacka på kontoret så han och Niall skulle ta en annan bil senare och möta upp oss. Alla satt med mobilerna och jag tittade ointresserat ut genom fönstret. Jag var liksom fortfarande skakis efter Harrys kyss i hissen och de andra killarnas blickar när vi kom ut. Trots det kunde jag emellanåt känna Liams blick i nacken från backspegeln. Vi hade inte hunnit prata innan vi snabbt var tvungna att hoppa in i bilen och åka.
”Did you bring my papers and the second cellphone?”, frågade jag Harry medan jag rotade oroligt omkring i väskan. Jag upptäckte mitt misstag och såg Louis blick i backspegeln. ”I must have forgotten it at your place…”, jag fortsatte gräva min egen grav.
”You forgot it at the office.”, Harry blinkade med ena ögat och tog fram bunten med papper och min jobbtelefon. Jag log ett tacksamt leende för att han hade ljugit för mig men var osäker på om Liam och Louis hade gått på den lögnen. När bilen stannade utanför studion hoppade jag snabbt ut och lät Paul och Harry gå in först. Jag kollade igenom mina missade samtal och meddelande innan jag stängde bildörren för att gå in.
”What’s up with you two lovebirds?”, Louis ställde sig framför min väg. Bredvid slöt sig Liam upp. Det borde jag ha anat.
”Nothing.”, jag försökte se oskyldig ut och tränga mig förbi dem. Jag hade fel. Liam blockade vägen för mig.
”Hey! Don’t act innocent. I know you two are up for something.”, Louis kisade med ögonen. Skulle han fortsätta tänka så här skulle han få skavsår.
”You know we’re soon suppose to act like a coupple. Just get used to it. Can you please let me through?”, jag boxade mig fram och kände Liam greppa tag i min arm.
”Please, Joanna. Be careful!”, jag började bli irriterad.
”You –” jag pekade på dem båda. ”are the one who called me. You are the one who brought me in to this mess. So don’t you tell me to be careful, be grateful!”, jag gick med bestämda steg in till studion och satte mig I loungerummet. Harry mötte min blick och höjde ett ögonbryn. Jag viftade bort det så fort Louis och Liam kom in i rummet.
Det var en tung dag som segade sig fram. Speciellt eftersom Liam och Louis hade ögonen på mig och Harry hela tiden. Inte nog med det glömde Zayn saker efter saker och Niall var osynkad med gruppen. Det var som om alla fem var ur balans. Jag kände vi var tvungna att reda ut lite saker vid eftermiddagen inna radiointervjun hos Matt. Jag var rädd att det skulle skina igenom annars under själva intervjun.
Vi satt alla inklämda i lunchrummet hos BBC på våning tre. Jag hoppades på att få stöta på Nick för att eventuellt höra hur det var med James, men han hade nog slutat för dagen.
”Okey guys…”, började jag. Ingen rörde ett finger. ”Guys, we need to talk about something.”, jag höjde rösten lite och Niall tittade upp. Han boxade Zayn i sidan och jag hade hans uppmärksamhet också.
”This Wednesday there’s an event in Hyde Park. Harry and I will be there to share our first kiss in public.”, jag hörde hur Louis satte i halsen bredvid mig. Jag dunkade honom I ryggen en gång.
“Your first? Yeah sure…”, Louis tryckte in resten av sin hamburgare. Niall och Zayn tittade på Louis, sen mig och sist Harry som låtsades om att den här konversationen inte ens existerade.
”What? Have you two already kissed? Like really kissed and liked it?”, Niall hade ett hånfullt leende på läpparna mot Harry. ”Wow… I didn’t know Harry had feelings”, fortsatte han, och det var droppen. Harry knäppte. Med en smäll reste han sig upp och slängde tallriken i golvet för att sen storma ut. Jag suckade och lutade huvudet mot händerna. Nu hade jag förmodligen tappat honom totalt och vi hade en intervju om cirka 45 minuter. Inte en chans att jag kunde lugna ner honom på 45 minuter.
”Sorry.”, Niall reste sig upp för att gå efter Harry. Jag hann före och stoppade honom.
”You’ve done enough, thank you.”, jag slängde igen dörren efter mig och började leta efter Harry i korridorerna. Det var verkligen ine meningen att vara så hård mot Niall och jag brukade verkligen inte höja rösten åt dem. Men nu hade han och de andra förmodligen förtstört det jag hade byggt upp med Harry den senaste veckan. Jag kände mig otroligt förådd av de andra killarna och samtidgt hade jag en viss förståelse. Det här var ju en vanesak för dem också. Speciellt att se Harrys andra sida och den sidan av honom som han kände för mig. Det var tungt för oss allihop men den som kämpade mest i detta var varken jag eller killarna, det var Harry själv. Han brottades dagligen med sig själv och känslorna.
”Hey, Hugh! Jag såg Hugh Stewens svänga in på ett av kontoren. Han stannade upp och väntade in mig. ”I’ve lost one boy of five. Have you seen him?”, jag lutade mig mot väggen.
”The curly one? Yeah, I saw him running up to the roof.”, han nickade mot taktrappan och jag tackade snabbt innan jag började gå mot taket. Tankar om att han skulle stå på kanten högst upp eller kanske inte ens vara där började fara igenom skallen på mig. Vägen upp kändes lång och tung. Väl framme la jag handen på handtaget och tvekade. Tänk om han var helt borta, tänk om han hade flippat ur totalt? Jag tryckte ner handtaget och klev ut i den kyliga luften. Jag hörde den rusande trafiken nedanför och iskalla vindar blåste över taket. Jag såg honom ingenstans. Jag drog handen genom håret och suckade.
”Looking for something?”, jag svängde runt och såg Harry som stod lutad mot husväggen med en cigarett i munnen. Håret hängde över huvuvdet och ner i ansiktet. Ironiskt nog såg jag den perfekta Tumblr bilden framför mig. Han tittade upp och mötte min blick. Den var annorlunda. Inte alls den han hade haft i hissen tidigare idag. Den var nästan hårdare.
”I was looking for you.”, jag tog ett steg närmare och såg hur han rätade upp sig i försvar. ”I can see you’re upset. They acted like kids.”, fortsatte jag.
”Why did you tell them? Why did you have to tell them about Wednesday?”, han släckte cigarette och gick med bestämda steg mot mig. För första gången på flera dagar kände jag mig hotad av honom. Käkarna var spända och ögonen mörkare. Jag var inte rädd för honom men jag kände ett obehag av att vara i närheten av honom.
”I-I didn’t think you’d mind? The group is splitted. They’re worried about us.”, jag behöll lugnet och stod kvar på min plats. Han stannade upp och drog in luft. Lugnade han ner sig eller skulle han tvärvända totalt?
”They’re not worried about me. They’re worried about you. About me hurting you.”, svarade han med samanbitna tänder. Jag nickade.
”It’s not true though. You won’t hurt me, I know that.”, jag var säker på att Harry aldrig fysiskt skulle skada mig. Jag nästan viskade fram orden. I vinden lät det som mummel. ”Please, Harry.”, jag hade aldrig bett till honom förut. Jag var själv förvånad över orden som kom ur min munn. Jag räckte mig efter hans hand och tog den och precis som alla andra gånger, släppte alla hans spänningar. Jag kände hur han slappnade av och att jag kunde dra mig honom intill. Jag lutade min panna mot hans och blundade.
”What is happening to me?”, viskade han. Jag skrattade till. Det var så ovant att höra honom nästan lite svag. Hans andetag blev tyngre och käkarna slappnade av. Jag kände mig lättad. Jag hade lugnat och släckt en eld.
”You’re changeing back.”, svarade jag. Jag kunde nästan känna hur han himlade med ögonen åt mig.
”Let’s go back and do that interview.”, för än gång skull var det Harry som kom ihåg jobbet och inte jag. Jag log åt honom och gick före ner för att möta dem andra.
The man who can't be moved - Kapitel 20
Harry
Jag trummade nervöst på bordet framför mig. Pulsen gick upp och ner för varje person som steg in på kontoret, ingen av dem var hon. Varför var jag så jävla nervös? Var det för att vi inte hade setts sen i lördags? Var jag faktiskt orolig över vad som var emellan oss? Skärp dig, Harry. Jag hade ju känt henne majoriteten av mitt liv. Och sen helt plötsligt har jag ett samvete och känslor igen. Usch.
Visst hade det varit trevligt och faktiskt ganska avslappnat här om kvällen med henne. Vi hade delat med oss av varandra, det hade inte längre känts konstigt eller obekvämt som det var i början. Det hade känts som vanligt. Och nu satt jag här och var riktigt jäkla nervös över att träffa min PR maneger och min gamla barndomskompis.
”Okey, guys! Let’s start!”, Ted kom in och satte sig på stolen bredvid den som Joanna brukade sitta på våra morgonmöten. Jag började flacka med blicken mot dörren och tittade lite menande på Liam.
”Are you okey?”, Louis knuffade mig i sidan och jag nickade lite stumt. Jag kunde känna Teds blick på mig, som om han väntade sig att något var fel.
”This is the third reahersal week of four before we, or you, go out on tour. This week I’d like you to prepare and try to finish everything we’ve been practicing. You know, the final finish before we polish next week.”, vår röst coach Bran börajde motet. Jag horde honom dovt medan jag fortfarande var fokuserad på dörren. Varför kom hon inte? Jag ville fråga Liam eller någon annan varför hon inte var här men då skulle det ju vara uppenbart att jag faktiskt brydde mig. Hon kanske var sjuk eller fast i trafiken. Hon hade ju en tendens att vara sen. Tanken fick mig att le men avbröt mig ganska snabbt då jag kände Louis’ frågande blick igen.
”This afternoon you’ll have an interwiev with STAR magazine at 5 pm and a radio interwiev with Matt at the BBC around 7 pm.”, killarna nickade till svars. ”The questions will be about your new tour and the upcoming album. No fuss about that…”, hon bläddrade bland sina papper, eller Joannas papper, innan hon snyggt satte in dem tillbaka i pärmen.
Mötet var snart över och Joanna hade fortfarande inte dykt upp. Jag var just på väg att räcka upp handen för att fråga när Ted avbröt mina tankar.
”Has anyone seen Miss Mueller this morning?”, jag lutade mig tillbaka.
Förbannade morgon. James hade hämtat mig klockan sju för att vi skulle hinna till kemtvätten innan morgonmötet som började 8.30. Men givetvis hade kemtvätten glömt att jag skulle hämta upp förra veckans kläder så ingenting var tvättat. Vi fick stressa tillbaka till lägenheten för att hitta en ny outfit för morgonens möte och intrevjuer och givetvis låste vi oss ute. Mitt i spöregn. När låssmeden väl kom var klockan redan över 8.30 och mötet hade börjat. Jag hade fyra missade samtal av Liam och ett av Ted. Det känds totalt meningslöst att ens stressa vidare. Jane hade smsat mig och sagt att hon förberett killarna för dagen så jag behövde inte oroa mig. Det kändes skönt att ha henne som backup.
Jag slängde igen dörren och sprang med bultande hjärta in i hissen innan dörrarna stängdes. Vägen upp till vång tolv kändes för första gången väldigt lång. Pulsen var fortfarande hög. Jag var nervös – givetvis. Han skulle inte bry sig att jag kom för sent. Han skulle säkert inte ens bry sig att jag inte var där. Jag försökte så gott jag kunde med att inte hålla förhoppningarna uppe. Tänk om han faktiskt ville ses, tänk om han var orolig att jag inte var där? Men det var Harry vi pratade om, den nya Harry, han skulle inte bry sig att jag var sen.
Jag stannade upp utanför dörren intill konferensen. Jag hörde Teds och Janes röster där inne. Mötet pågick alltså fortfarande. Skulle jag gå rätt in? Jag slätade ut kjolen och mötte Liams blick genom glasväggen. Han himlade med ögonen. Jag tryckte ner handtaget och klev in.
”There she is! She’s here now!”, Harry ställde sig så tvärt upp att stolen flög en meter bakåt och hela rummet tystnade. Alla tittade först på Harry och sen på mig. ”Sorry…”, han ställde tillbaka stolen och satte sig klumpigt ner. Det fick mig att le. Han hade varit orolig. Han hade säkert inte sagt någonting alls på hela mötet och nu hade han helt plötsligt skrikit ut något. Såklart alla var chockade.
”Sorry I’m late. I locked myself out this morning.”, sa jag och satte mig bredvid Ted. Självförtroendet var tillbaka. Ted nickade och fortsatte där han förmodligen slutade för någon minut sedan. Jag sneglade på Harry. Han mötte inte min blick utan tittade tyst på sina knäppta händer. Däremot mötte jag alla de andra killarnas blickar: de flinade stort allihop.
Jag reste mig upp och sköt in stolen efter mötets avslut och skulle precis gå då Ted stoppade mig.
”Harry? Joanna? Can I have a minute?”, jag log och lutade mig på bordskanten. Jag kände hur Harry slöt sig upp bakom mig. ”There’s an event in Hyde Park on Wednesday. Be there, kiss and look happy. If people ask questions be polite and answer them with your most honest answers you can give them.”, Ted vände sig ut mot fönstret och började plocka med några papper. Bakom mig hörde jag hur Harry var på väg att uttrycka sig. Jag reste mig från bordet och tog handen bakom ryggen för att nå Harry. Han stod mycket närmre än jag trott för han fångade min hand innan jag ens hunnit ge honom den.
”We’ll be there!”, Ted vände sig om och Harry släppte snabbt min hand och tog två steg tillbaka. Jag tog min pärm och log mot Ted innan jag gick ut ur konferensrummet med Harry i släptåg.
Jag gick vidare mot hissen för att hinna i fatt de andra killarna. Det regnade fortfarande ute och jag visste att bilen inte kunde vänta för länge i garaget på oss så ville vi inte ta en egen taxi var vi tvungna att skynda oss.
”Did Jane tell you about Matt’s interwiev tonight?”, jag tryckte frenetiskt på knapparna så hissen skulle komma. ”- and did she tell you about STAR magazine?”, jag visste att hon hade berättat för dem men helt plötsligt kände jag mig illamående istället för nervös i Harrys sällskap. Dörrarna till hissen öppnades och vi klev in.
”Jo?”, jag tittade upp och mötte Harrys blick i spegeln. Han la en lugnande hand på min axel och vände mig om. ”Stop. You making me more nervous than I should be in your company. And I can tell that you’re very nervous right now.”, jag kände hur hans hand skakade på min axel. Han var nervös han också. Jag blundade ett par sekunder och andades ut och in.
”Sorry.”, sa jag till slut. Han nickade och flyttade på sin hand. Jag ville att han skulle röra vid mig igen.
”Yes, Jane told us everything but you already know that.”, log han och tog mig på bar gärning. Jag kände hur rodnaden spred sig på halsen.
”I’m sorry.”, jag bad om ursäkt igen. Han skakade på huvudet så lockarna föll på plats. Vi var snart nere i garaget. Jag vände mig om igen mot hissdörrarna i hopp om att försöka skingra tankaran bort från att bara vilja ha Harrys hand på min kropp. Två våningar kvar.
Plötsligt kände jag Harrys händer om min midja. Han styrde runt mig en andra gång. Den där brännande känslan kom tillbaka som den alltid gjorde då han rörde vid mig. Han lutade sig fram och kysste mig mjukt en gång. En våning kvar. Jag besvarade kyssen och tittade nervöst på våningsräknaren. Han drog mig tätare intill sig. Dörrarna skulle öppnas vilken sekund som helst. Samtidigt var jag som förlorad i hans famn och ville inte behöva gå där ifrån. Var han tvungen att komma och tänka på detta nu? Han hade haft tretton våningar på sig.
Pling! Harry tog ett steg tillbaka och snurrade runt mig. Dörrarna öppnades och där stod Liam tillsammans med resten av gänget. Hans blick mötte min och jag vet precis vad han tänkte. Shit.
