Liams perspektiv:
"Are you nervous?", hon log sitt underbara leende som fick hela min kropp att skaka. Utan henne visste jag verkligen inte vad jag skulle göra. Hela min värld skulle rasa samman om jag förlorade henne. Jag var förlorad och förstörd - i henne.
"Nope, it's just the regular controll", jag skakade på huvudet. Lögn, Liam. Du är vettskrämd.
"So everything's fine then?", jag tog hennes hand och nickade. Lögn nummer två, Liam.
Vi gick in genom huvudentrén och vidare upp till våningen för specialisering av inre organ. I väntrummet väntade redan min läkare. En ung tjej i 30 års ålder med rött, tjock hår som satt i en knut. Hon hade sina svarta glasögon på nästippen och bläddrade fundersamt i papperna.
"Ah, Mr. Payne!", hon skakade lätt min hand och vände sig sen mot Laila. "You must be Miss Pankford", Laila nickade och tog Dr. Evans bleka hand.
"Shall we?", Dr. Evans började gå mot patientrummen. Jag vände mig om mot Laila som var på väg efter henne.
"You can wait here, babe. It won't take long!", jag kysste henne mjukt på hjässan innan hon satte sig ner och tog en tidning från bordet.

Dr. Evans kontor var litet med kala, vita väggar som var fulla med fotografier på släkt och vänner. På en kortsidan stod en stor bokhylla med hennes patients journaler och massa böcker. Jag hade varit här tre gånger tidigare så jag satte mig vant i stolen mitt emot hennes skrivbord. Hon satte sig ner och började bläddra igen i mina papper.
"I don't understand...", muttrade hon och flyttade glasögonen allt längre ut på nästippen. "And you've never been to a doctor before with this?", hon pekade på sina papper. Jag svalde klumpen i halsen.
"Never. I've never had more than colds or the flue.", jag ryckte på axlarna och försökte minnas senaste gången jag var på ett sjukhus. Jag hade aldrig varit inlagt eller varit sjuk allvarligt. Något ben hade väl brutits och varit tvunget att gipsats någon gång när jag var 10 men det var allt.
"D'you still have problems with your condition?I mean, you get tired during your conserts, don't you?", hon fäste mig med blicken och verkade leta efter svaren i mina ögon.
"Yes.", jag svarade kort. Jag kände mig obekväm med hennes frågor och ville helst bara gå ut här i från. Det blev en lång tystnad mellan oss och Dr. Evans spände fortfarande blicken i mig. Helt plötsligt slog hon ihop journalen och reste sig upp.
" I don't want to push you, Mr. Payne -",
"Liam...", muttrade jag. Jag hatade att bli kallad Mr. Payne. Det lät så vuxet och tråkigt.
"But you have to tell someone. I know that no one knows about this.", jag ryckte till. "Don't worry. I can't tell anyone unless you give me permission to do it, but that girl out there.", hon pekade på dörren. "And your family, your best friends and your fans, you gotta tell them. You owe them that. 'Cause they love you.", hon släppte mig inte med blicken. Fasen! Hon gav mig verkligen dåligt samvete. "I'll send your journal to Phoenix this weekend and they'll call you for the next meeting. Good luck and take care, Liam!", hon gick fram och skakade hårt min hand. Hon släppte fram ett litet leende innan hon försvann ut genom dörren och lämnade mig ensam kvar i det som förut verkade vara ett mysigt kontor. Nu var jag ensam kvar tillsammans med en bunt tankar att utreda.

Några dagar senare, Los Angeles konsert, Zayns perspektiv:
Jag var redo. Vi var redo. Los Angeles var redo för oss. Jag hoppade runt lite på stället och drog några djupa andetag.
"Nervous?", flinade Josh. Jag gjorde tummen upp mot honom innan han klev ut på scenen och gjorde sig redo. Laila stod en bit bort och pratade med Liam. Det var deras sista kväll tillsammans här i LA. Jag skulle sakna henne och Andy. Som tur var hade vi bara två veckor kvar i Nordamerika innan vi fick komma hem och ha ett break.
"Zayn!", Nialls röst avbröt mina tankar. Jag skakade lite lätt på huvudet och Niall började skratta.
"Sorry, man. Let's do this!", musiken drog igång och sen sprang vi alla ut på scenen.

"I need to rest...", pustade Liam. Han stod med händerna på låren och försökte hitta luft. Jag gick fram och rätade upp honom.
"But we need to o out now.", vi hade bytt om för andra akten och skulle ut vilken minut som helst.
"Go out without me... Niall can sing my part. I NEED to rest during this song. Up All Night is too much jumping, you know.", han slängde sig i soffan och drog djupa andetag. Jag drog med mig de andra killarna som slängde oroliga blickar mot Liam.
"Come on, let's go! Niall, you're Liam!", Niall nickade och vi sprang ut till den fullsatta arenan.
Efter Up All Night kom Liam utspringandes, glad och ganska pigg. Han agerade som om ingenting hade hänt. Allt jag gjorde var bara att sucka och skaka på huvudet. De andra killarna tog emot Liam och började hoppa och stoja. Om dem bara visste...

Lailas Perspektiv
"I don't wanna go home...", jag kastade surt ner en topp i min resväska. Andy skrattade lågt från andra sidan rummet medan han omsorgsfullt vikte ner sina tröjor i sin väska. Jag satte mig ner på vår dubbelsäng och studerade honom. "I really don't wanna go home, Andy...", viskade jag. Jag kände hur sängen sjönk ner bredvid mig och nästa sekund drog Andy ner mig i sängen.
"He'll be fine and you'll see each other soon!", svarade han och rufsade om mitt hår.
"Yeah yeah.. Whatever..", suckade jag och fortsatte packa.

Några timmar senare stod vi alla 7 på flygplatsen. Killarna följde oss så långt det gick men till slut var vi tvungna att skiljas åt.
"I will..-", började Niall medan han kramade om mig.
"Don't you dare continue that sentence...", viskade jag varnande. Niall skrattade åt mig och vi drogs isär av Zayn.
"Bye Baby..", han kysste mig på hjässan och drog in mig i en kram. Det tog inte lång tid innan jag drogs ifrån Zayn heller. Harry slängde sig runt min hals och borrade in ansiktet i min halsgrop.
"I don't like leaving you alone on that flight...", sa han och böjde upp huvudet. Jag tittade in i hans gröna ögon och det var min tur att skratta.
"Hey! I'm on that flight , you know!", sa Andy förnärmat och jag himlade med ögonen.
"Are you crying, Harry?", jag torkade bort en tår som envist trillat ner för hans kind.
"Nooo...", han vände generat bort sitt huvud och torkade ögonen.
"Aww, my husband's crying!", tjöt Louis och drog in Harry i en kram. Jag sprack upp i ett leende. Detta var första gången på hela min resa som jag sett Louis visa humor. Han hade varit tyst nästan hela resan. Jag kunde till slut inte längre hålla mig utan slängde mig i famnen på Louis. Han stod stelt med armarna hängandes vid sidan av kroppen. Jag gav mig inte. Vi var inte ovänner men jag visste hur obekväm han kände sig med Liam som tittade på. Efter någon minut slappnade han av och slog armarna om min midja. Jag kände hur tårarna till slut började rulla nerför mina kinder. Louis' t-shirt blev blöt men det struntade jag i. Jag tog ett steg bort från honom och strök med handen över hans kind.
"You'll be fine, baby sis!", skrattade han och drog bort min hand. Jag kunde inte låta bli och le tillbaka.
"I'm sorry we haven't talked so much the last week..", började jag men avbröts av Louis.
"We're fine.", sa han bara och log igen.
"Okey, my turn!", Liam drog bort mig från Louis och jag kramade även honom länge, länge.
"I'm not gonna say good bye, you know.", varnade jag honom när han tillslut släppte mig från kramen.
"I know. You never say good bye, only "see you soon" good byes", sa han och himlade med ögonen.
"See you soon is not a good bye...", muttrade jag. Han stannade upp och log ett stort leende mot mig. Jag ställde mig på tå och kysste honom mjukt. Han smakade salt av mina tårar.
"You have to go now..", log han mot mina läppar.
"You want me to go?", svarade jag.
"Never.", skrattade han. Jag tog mina väskor och släppte till slut Liams hand. Jag gick mot gaten och precis innan jag gick igenom kontrollen vände jag mig om.
"I will miss you!", mimade jag. Andy tog min hand och vi började vår resa hem. 

Jag satte mig vid Liams Mac och loggade in på twitter. I bakgrunden kunde jag höra hur Liam satte på duschen och stängde badrumsdörren bakom sig.
"Taking a shower, babe! Don't go to your room.", skrek han.
"Ok...", jag skrollade ner bland mina mentions och log lite. Jag fick en hel del hat, men de flesta älskade mig och Liam. Mest för att jag gjorde Liam glad och för att han var lycklig. Jag stelnade till vid en tweet.

Liam at the hospital today. Looking fine tho!

Det var samma tidpunkt som Zayn hade hämtat upp mig och Andy vid flygplatsen. Jag valde att låtsas om ingenting. Han skulle säkert bara hämta ut mediciner eller liknande. Ville Liam inte berätta så behövde han inte. Men jag var orolig, och jag verkade inte vara ensam.
" Are you okey, hun?", jag kände hur blöta droppar snuddade vid min nacke samtidigt som han kysste mjukt min nacke.
"You're wet...", mumlade jag.
"I know and cold.", jag vände mig om och Liam satte sig bredvid mig på sängen. Jag tittade länge in i hans ögon innan jag kysste honom på halsen. Gud.. Den här pojken gjorde mig galen..

"Come on, Liam! Stop teasing and tell me where we're going!", vi sprang genom Los Angeles gator hand i hand. I bland svängde vi av och sprang vidare. Vi hade bara stannat en gång och det var för att köpa med oss vatten. Liam skrattade bara åt min nyfikenhet.
"Then it wouldn't be a suprise!", vi fortsatte springa. Min korta blommiga klänning fladdrade med vinden och jag var tvungen att stanna och ta av mig mina högre skor för Liam hade inga som helst planer tidigare på morgonen att berätta hur jag skulle klä mig. Tillslut stannade Liam och vi gick in genom ett par stora grindar. Det var en liten park med polande vattenfall och stora pilträd med vackra rosor planterade i rabatterna. De enda människorna i parken var vi och några äldre damer på en parkbänk.
"Wow", viskade jag. Liam log lite finurligt åt mig och drog med mig längre in i parken. "You could have told me that I would run a marathon this morning to my own date..", jag snörpte på munnen och satte armarna i kors. Han skrattade lite lågt åt mig.
"You love me.", sa han bara.
"Yeah.. Lucky you.", vi satte oss ner på en filt som han hade placerat ut under ett av pilträden.
"Lucky me!", han kysste mig. Liam hade alltid velat göra enkla men stora grejer för mig och han visste exakt vad som fick mig att bli lycklig. Hade jag fått bestämma så hade det varit att få vara med honom för alltid.
"Liam.", sa jag allvarligt och tog en klunk av vattnet. Han kisade mot solen och vände upp blicken mot mig innan han flätade samman våra fingrar. Han började leka med dem och jag rös varenda gång han rörde vid mig. Han fick mig ur balans. Jag samlade mig ännu en gång. "You know how much I love you, don't you?", han ryckte till lite vid frågan.
"Of cours I do", svarade han lugnt. Jag nickade lite. "Why asking?"
"I want to be with you like... forever!", jag slog ut med händerna.
"Forever is a very long time.", skrattade han åt mig.
"Forever is only the beginning, Liam!",
"Then forever is more than fine", jag kysste honom och vi ramlade ihop i en hög på filten.

Liam överraskade mig bara mer och mer. Han plockade fram både det ena och det andra så som ost och kex, frallor, frukt och champagne. Vi satt och njöt i solen länge innan jag vågade fråga honom.
" You actually wrote that song for me?", jag syftade på låten han hade sjungit för mig i Birmingham.
"You mean this one?", han plockade fram en gitarr bakom ryggen och började spela ackorden på låten. Jag nickade. Han mumlade texten lågt medan hans fingrar spelade igenom hela låten.
"I started, then the boys liked it and joined me. We finished it right after the tour in Australia.", han la ifrån sig gitarren.
"I love it. The lyrics is... so beautiful.",
"I wrote it for you. You're beautiful", han ryckte på axlarna och jag knuffade till honom lite lätt.
"Cheesy boy...", mumlade jag.
"You love me.", han kysste mig.
"A lot."

Fick ett hot från en viss person *host host Joanna* haha och ja, här är 58 :) 

"Yeah, I'm okey! Don't worry about me, sweetie. I just need to go on controls sometimes. I miss you!", Harry skrek i bakgrunden på Louis. Paul skrek tillbaka och Niall klagade om hunger. Allt verkade vara som vanligt. Jag nickade lite och svalde.
"Okey! Get better, honey. I miss you too! See you in a couple of days.", vi la på. En orolig klump växte sig starkare i magen. Skräp dig! Han sa att allt var okey!, tänkte jag. Jag skakade av mig dem dåliga tankarna och gick till sovrummet för att klä på mig. Det regnade även idag och det skulle det förmodligen göra av veckan också, så på ett sett skulle det vara mer än skönt att komma iväg från London. Ame var på jobbet, hon hade fått hoppa in ännu tidigare än beräknat så jag var helt ensam i lägenheten. Jose skulle komma hem om några dagar så snart var vi alla tillsammans igen. Bara ett litet tag till killarna skulle komma hem till London. Det skulle jag klara.
Jag gick in i duschen och tvålade in mig noga och rakade omsorgsfullt mina ben efteråt. Jag lät håret ha en mjuk inpackning medan jag klädde på mig och sminkade mig innan jag sköljde ut det för att gå och äta frukost. Min blick fastnade på min spegelbild när jag passerade hallspegeln. Mitt blonda hår började blekna ordentligt i topparna men slingorna jag hade gjort för ett tag sen kunde fortfarande inte dölja den ljusbruna färgen jag hade färgat håret i för några månader sen. Lockarna hängde envist ner över axlarna och fortsatte ner en decimeter under brösthöjd. Jag syndade topparna och suckade. Det hördes en lätt knackning på dörren och någon sekund senare rusade Andy in i lägenheten.
"What'd up?", han slängde sig i soffan och tog en av tidningarna från bordet - Vouge. Han grimaserade lite ogillande mot tjejen på framsidan (som förövrigt var en svensk modell). "You actually read those magazines?", han slängde upp fötterna på soffbordet.
"Yes! Why are you here, Andy?", jag tog tag i hans fötter och drog ner dem till golvet. Han blängde surt tillbaka.
"Hey!", han satte armarna i kors och jag satte mig bredvid. "I thought we could have a little one o one talk, you know girl!", sa han och blinkade. Jag kastade en kudde på honom.
"Seriously, Andy! How can Liam be friends with you...", suckade jag.
"Seriously, Laila! Liam told me his girlfriend doesn't have a job. So this awesome guy - ", Andy pekade nöjt på sig själv. "knows another awesome guy who needs a beautiful girl like you. I'm awesome!", han smackade nöjt med läpparna och reste sig upp. Han tittade på mig och räckte sin hand.
"What?",
"You comin?", han slet upp mig från soffan och vi gick ut i hallen. Vi gick ut i det regniga vädret och satte oss i hans bil. Andy körde en bit in i Londons centrum och stannade efter några minuter utanför en liten restaurang. Utanför stod en kille jag mycket väl kände igen.
"Mazz? Seriously, Andy.. Is Mazz your "awesome guy"?", jag knäppte loss bältet och följde med Andy.
"Hey! What's up?", Mazz log med hela ansiktet och vi gick in till restaurangen. Kocken, servitörerna och tjejen i receptionen presenterade sig och alla verkade riktigt trevliga.

"You need a job? I've heard that you've been working at a restaurant before.", jag nickade och skakade den gamle mannens hand. Han ägde stället och sökte efter nya "fräscha fläktar" bland serveringen.
"Yes, I worked at an Italian restaurant in Birmingham, sir!", Andy lämnade mig ensam med Gregor och gick till baren för att köpa sig något att äta.
"Then I think you're perfect. Can you start tomorrow?", jag skulle precis öppna munnen och säga att jag skulle till LA om några dagar men Gregor han före. "I know. Start tomorrow and you can come back after your holiday!", svarade han och blinkade. Jag tackade chockat och några minuter senare lämnade vi restaurangen med två chicken cheese bolognese  och ett stort leende på läpparna (Andy log mest åt maten). Vi satte oss i bilen och körde mot Starbucks.
"How can I thank you enough, Andy?", jag tittade på honom och såg hur ett leende spred sig på hans läppar.
"Making my boy happy is enough, sweetheart", svarade han och skrattade.

Nu är 56 uppe! Det blev ju som sagt inte som jag ahde tänkt det nu med kapitel i helgen. Jag åker iväg 5 dagar nu så jag vet inte om jag ska ställa in några (har inte hunnit skriva). Kanske skriver jag 2 till idag och då kommer jag skrida ut dem under dessa dagar. Hoppas ni förstår! 

Zayns perspektiv
Jag vaknade av Liams hostningar på morgonen. Klockan var inte mer än halv fem. Jag suckade och gnuggade händerna över ansiktet.
"Liam come on!!! For how long are you gonna hide this for me?",  jag kastade benen över sängkanten och gick fram till Liam. Han sov fortfarande. Jag ruskade honom lite lätt och såg hur han sakta började öppna ögonen.
"What..?", han gäspade och tittade på lakanet som var fullt av röda blodprickar. Han la sig ner i sängen igen och tittade trött på mig. Jag gick bort till min säng igen och råkade snudda vid Liams panna.
"Liam! You're hot like a fire! Are you ok?", dum fråga. Klart han inte var ok. "You need a doctor. I call Paul!", Liam ställde sig snabbt upp och vacklade tillbaka till sängen.
"No! Please, Zayn! I'm Okey, I promise!", han sträckte sig förtvivlat efter mig men jag tog mobilen och gick ut ur sovrummet och bort mot korridoren. Jag ringde Paul som inte alls var så glad över att bli väckt så tidigt. Jag gick snabbt tillbaka till Liam som satt och spottade.
"Don't you understand that something's wrong?", sa jag med gråten i halsen. Jag hjälpte honom upp och klädde snabbt på oss innan Paul kom förbi med de andra killarna. Vi satt tysta på vägen till sjukhuset. Ingen sa något, eller rättare sagt ingen vågade säga något. Jag skämdes. Jag borde verkligen ha sagt något tidigare. Jag anade ju att något var fel. Paul var mer arg, han kramade hårt om ratten och svängde in på akuten. Vi hjälpte Liam ut ur bilen och småsprang in.
"Liam Payne!", sa Niall och vi skickades vidare till ett stort rum med kala, vita väggar. Liam följde lydigt med en kvinnlig läkare och några sjuksköterskor.

Vi hade suttit i timmar. I alla fall kändes det som timmar. Niall satt med en stor baguette i handen, medan Louis och Harry var i kafeterian för att köpa mer kaffe. Jag satt lutad mot väggen. Om Liam inte var okey så visste jag inte vad jag skulle göra. Plötsligt kommer Liams läkare ut från rummet och börjar gå med raska steg mot mig. Jag reser mig snabbt upp och tappar nästan balansen av iver. Jag försöker tolka hennes ansiktsuttryck men hon är helt neutral - visar inga som helst känslor. Jag antar att det är det läkare får lära sig - att vara helt neutrala.
"Liam Payne's family?", frågar hon och bläddrar i journalen.
"Friends and security guard.", svarar Paul och hon nickar lite ointressant.
"Shall we sit down?", hon börjar gå mot väntrummet med några bord och stolar. Utanför har solen gått upp helt. Det börjar bli allt mer liv och rörelse på parkeringen och fler och fler människor går igenom huvudentrén. Fler kommer ut - en del med bra nyheter, andra med dåliga. Jag rycktes ur mina tankar när Harry och Louis kom tillbaka och gjorde oss sällskap.
"So, Mr. Payne has gotten high fever and he coughs blood, right?", hon fortsatte att bläddra i sina papper och tittade på oss över sina glasögon. Alla tittade tillbaka på henne helt oförstående. Jag svalde klumpen som vuxit i halsen och tog mod till mig.
"Yes that's right. Like a week now, I think.", sa jag och hon nickade. De andra vände sig mot mig.
"And you didn't tell us?", sa Louis upprört. Han ställde sig hastigt upp så stolen ramlade baklänges. Harry tog Louis hand och drog ner honom på stolen bredvid.
"Calm down...", sa han lugnt.
"Calm DOWN? They've been keeping something hidden from us, Harry! We're brothers.", Louis suckade och jag såg hur en tår trillade nerför hans kind.
"I'm sorry. He didn't know I knew something and I don't know why I didn't tell you guys... I'm so sorry..", viskade jag.
"You're on tour, I guess?", avbröt Liams läkare. Niall nickade. "I want to keep him here today but he has to visit a hospital two times a week for controls. He's awake now and it's the room over there.", hon pekade på rummet hon hade kommit ut från. Vi reste oss alla 5 snabbt och var på väg mot dörren då hon stoppade oss.
"Can I speak to you Mr?", hon pekade på mig och jag vände mig om.

Liams perspektiv
Alla killarna satt på varsin stol vid min säng. De tittade oroligt på mig och jag vågade inte möta deras blick. Jag visste att dem var besvikna på mig.
"Why Liam..?", Niall suckade och la ansiktet i händerna.
"I didn't... I didn't want you to be worried for nothing.", viskade jag. Louis slog knytnäven i sängen. Han försökte hålla masken men jag visste att det gjorde ont.
"You didn't want us to be WORRIED?" Liam, what the hell? This isn't nothing, this is seriously!", han nästan skrek ut orden.
"Does she know?", Harry tittade upp från sitt knä och spände blicken i mig. Jag visste hur mycket han brydde sig om Laila. Jag skakade på huvudet.
"No. But she'll find out sooner or later. Let's just tell her that I've been sick a lot lately. And the fans as well.", sa jag.

Dagen efter hämtade Paul och killarna mig på parkeringen. Jag var trött, jätte trött. Varje muskel i min kropp vägrade lyssna. Jag steg försiktigt in i bilen och vi började köra mot San Diego.
"No jumping tonight, Liam!", Paul höjde ett varnande finger. Jag nickade. Plötsligt känner jag hur mobilen börjar vibrera. Laila.

Lailas perspektiv
Jag slog Liams nummer en gång till. Varför svarade han inte? Harry hade inte svarat på flera timmar han heller. För varje minut som gick blev jag allt mer nervös. Tänk om det hade hänt dem något? Det måste vara Liam. Alla killarna utom Liam hade varit med på bilden som var tagen utan för sjukhusets entré i Dallas.
"Liam.", jag kände hur tårarna trängde fram. Snabbt förvandlades glädjen till ilska.
"WHY haven't you guys answered my phone calls or texts?", jag skakade. "Why are you at the hospital?"
"Calm down, honey. I'm fine. I woke up last morning feeling very sick and then the boys drove me to the hospital. I've been sick a lot lately. Sorry, I didn't tell you!", jag hörde dem andra killarna i bakgrunden och Pauls stränga stämma för att få dem att lugna ner sig.
"You promise? Nothing's wrong?", jag satte mig lättat ner på sängen och drog en suck. Han dröjde lite med svaret.
"Ye-yes. I promise! Can't wait to see you!", svarade han.

Oj oj oj... Nu börjar det dra ihop sig! Fick en kommentar som undrade om Liam hade cancer: så mycket kan jag avslöja är inte sant. Det vore tråkigt. Och nej; Laila kommer inte bli med barn. Cancer och barn läser jag typ om i varenda novell: och min är inte som alla andra :) Tycker iaf jag.. Haha

Nu kommer det se ut så här:
Onsdag: Kapitel
Torsdag: Kapitel
Fredag: Kapitel 
Lördag: Kapitel (tidsinställt, åker till skåne)
Söndag: Kapitel (tidsinställt) 
Måndag: Ev. ett kapitel (tidsinställt i så fall)
Tisdag: Ev. kapitel (tidsinställt) 
Någon gång V.29: Le grand finale!

Zayns perspektiv - Dallas, Texas, 1 vecka senare
Jag sprang ut med killarna bakom scenen. Våra skratt överröstades av fansens skrik och vi fortsatte springa mot ombyteslogen. Jag slet av mig min vita skjorta och log mot kameran som seglade förbi oss alla fem. Nicki, vår kostymör,  räckte mig Louis' randiga tröja och jag stack i armarna och trädde den över huvudet samtidigt som jag sparkade av mig de svarta lackskorna.
"Looking hot like the sunset!", flinade Harry i spegeln och gjorde en hair flip. Jag skrattade åt honom och sköt upp dörren till toaletterna. Vi hade några låtar kvar och nästa skulle vara Torn.
"4 minutes, boys!", en av killarna "med koll" skrek på oss och vi började förebereda oss för att springa ut igen. Först var jag tvungen att titta mig i spegeln en sista gång så jag gick fram till den stora spegeln på toaletten. Plötsligt hör jag hur någon hostar och gör en till kraftansträngning för att få upp det som är i halsen. Jag går fram till ett av båsen och skjuter upp dörren.
"Liam? Are you okey, bro?", jag tittar oroligt på Liam som sitter på toaletten med en bit papper i handen. Han ställer sig upp och slänger pappret i soptunnan bredvid sig.
"Nothing's fine I'm torn", sjöng Liam och klappade mig på axeln medan han trängde sig förbi mig. "Let's break some hearts out there with our amazing voices! You coming?", han stannade upp och tittade på mig med ena ögonbrynet höjt. Jag skakade på huvudet.
"Just a minute, I'll be right back..", svarade jag. Liam ryckte på axlarna och gick ut med dem andra killarna. Jag vände mig snabbt om och tog upp pappret som Liam hade hållit i och vecklade upp det. Blod - igen.

Vi var tillbaka på hotellet och vi var helt slut allihopa. Paul var själv så trött att han hade släppt oss i lobbyn och själv gått till restaurangen. Niall följde tätt efter Paul medan vi andra gick mot hissarna. Vi var alldeles för trötta för att orka prata med varandra så vi stod alla fyra lutade mot hiss speglarna och slöt ögonen medan hissen åkte de 10 våningarna upp till våra rum.
"See you tomorrow!", Louis viftade med handen och tog med sig Harry in på deras rum. Jag och Liam öppnade sakta våran dörr och nästan släpade fram våra fötter fram till sängen. Jag slängde mig ner och borrade in ansiktet i kudden. Liam gjorde det samma med en djup suck. Jag reste på mig och stödde min kropp på mina armbågar. Liam vände blicken mot mig.
"One week.", sa han och suckade igen. Jag nickade. Jag visste hur svårt han hade det. Han saknade henne varje minut, varje sekund, varje andetag. Jag saknade Jose med, men vi hade ett lite mer avslappnat förhållande om man säger så. Folk visste att vi var tillsammans men ändå så kändes det i bland som om vi bara var vänner. Det var inte alls som förhållandet Liam och Laila hade eller Ame och Harry.
"We have to get some sleep. Going to San Diego tomorrow.", Liam reste sig upp och gick in på toaletten. Han hostade några gånger. Jag suckade och slängde mig på sängen igen.

Lailas perspektiv, London
"Så, är du nervös?", jag tittade på henne. Vi satt i lägenheten mitt på golvet med varsin B&J och Vouge. Jag nickade på huvudet.
"Ja, lite... Vi har inte varit ifrån varandra så här länge någon gång. Jag saknar honom så de gör ont, Ame!", suckade jag och stack ner skeden i min glass. Hon nickade lite och stoppade in en browniebit i munnen.
"Jag vet hur du känner. Jag saknar Harry så det värker i hela kroppen. Jag är så avundsjuk på att du får följa med Andy. Visserligen skulle jag aldrig stå ut med e så lång flygresa som till LA med honom, men jag vill vara med Harry. NU!", hon suckade lite och sträckte på fötterna.
"Du åker tillbaka till Italien snart eller?", hon skakade lite på huvudet så hennes mörka lockar lossnade från tofsen.
"Nej, jag har bara inte tid. Jag måste fixa på jobbet, det krisar lite med folk nu.", svarade hon besviket. Jag tog hennes hand och kramade den försiktigt.
"Hur ska du klara av Andy i så många timmar, i 4 hela dagar dessutom?", skrattade hon. Jag visste själv inte svaret. Andy hade glatt hämtat upp mig från tåget för någon vecka sen och vi hade umgåtts ganska mycket innan Ame kom hem. Jag hjälpte honom då och då på hans företag, dvs. jag styrde upp allt och fick ordning på o ordningen.
"Jag vet inte... Jag vet inte.. Han är ju som han är!", vi skrattade en stund åt Andy innan vi ställde in glassen och la oss i soffan för att se en film. Det regnade ute så vi kunde inte göra så mycket annat under dagen. Jag tänkte en stund på Liam, han och killarna sov förmodligen nu. Jag ville bara ringa honom och säga hur mycket jag saknade honom.

Ja... Nu börjar det dra ihop sig :) Är lite nyfiken på vad ni tror? Hur TROR ni att den kommer sluta??

Tidigare i Who's that girl?: "Miss you too", Harry la på och jag gick in. Det hade blivit lite kallt i rummet så jag la mig ner i sängen och väntade in Liam. Plötsligt kände jag hur sängen sjönk ner och Liam la sina armar om min rygg. Hans kropp låg tätt intill min och hans andetag var varma mot min hals. 
"Don't you dare leave me again, Liam Payne!", sa jag trött. Det tog någon minut innan hans läppar snuddade vid min hals. 
"I think I can keep that promise to you. I love you. A lot!", jag log lite för mig själv och det tog inte många sekunder innan jag somnade med Liam tätt intill mig.

"I'll see you soon...", viskade han. Jag skakade på huvudet och kramade hans händer hårdare.
"Two weeks...", sa jag nästan ohörbart. Han skrattade till och kysste mig på pannan.
"Call Andy, he may not be the best company but...",
"Andy is busy with work. I don't want to disturb him.", avbröt jag honom. Han skrattade igen och jag tittade upp på honom lite surt.
"You don't want me to leave, do you?", sa han. Jag tittade in i hans nötbruna ögon och la handen om hans kind.
"Never, Liam.", viskade jag. Jag ställde mig på tå och kysste honom. Han besvarade den och tog ett hårdare tag om min nacke.
"Flight 23H to London...", hördes det i högtalarna. Liams grepp lossades lite och jag drog honom tillbaka.
"I have to..", han tysnade.
"No..", jag kramade honom en sista gång och han kysste mig försiktigt på mina läppar. Han smakade salt.
"Don't cry. I'll see you soon. I love you - a lot.", sa jag och snuddade vid hans läppar en sista gång innan jag vände mig om och gick förbi den lilla folkmassan av fans som hade samlats vid utgången. Kvar stod Liam i väntan på att få åka tillbaka till London.

"So I was thinking about party all day, all night, all da...-", Andys röst ekade i telefonen. Jag fick hålla den en bit ifrån örat.
"Andy, stop. Andy stop! You HAVE to fix your phone, dude!", skrek jag för att överösta honom.
"Whaaaaat? Nothing's wrong on my phone, sweetheart!", svarade han surt.
"Andy, she's right!", Mazz gälla röst hördes i bakgrunden men dämpades troligtvis på grund av att Andy slängt en kudde på honom.
"So what'd up, babe?", jag hörde hur Andy tryckte in något i munnen och det blev bara värre i telefonen. Det knastrade och avbröts då och då med rapar.
"Liam went off to London yesterday. I'm all alone here. Dad and Anne left  with Colin and Emma to Manchester this weekend.", sa jag trött och ställde in mjölken i kylen. Familjen skulle vara borta hela helgen och jag skulle vara helt ensam. Jag funderade på att åka hem lite tidigare till London. Ame skulle komma hem en vecka tidigare än planerat och jag skulle då kunna fixa i ordning hemma i lägenheten.
"Lonely, ah?", sa Andy lite ointresserat och det märktes att han hade slutat lyssna för länge sedan.
"I'm coming home, Andy.", jag hade bestämt mig och sprang med telefonen upp till mitt rum och började packa. Jag hörde hur Andy hostade till i andra änden på luren.
"Now? What about work?", nu lyssnade han definitivt.
"They don't need me more this season. I worked my last day yesterday.", jag började slänga i mina kläder i väskan och stoppade i mina badrumstillbehör.
"Oh.. ok! I'll pick you up. Call me when you're in London!", jag tackade och klickade bort honom. Pappa skulle förstå. Jag skickade ett sms och berättade hur det låg till.

Zayns perspektiv, New York
"I miss you. But can I talk to you later?", jag avslutade samtalet. Jag saknade mamma och pappa hemma i Bradford men det skulle ta några månader innan jag skulle kunna träffa dem igen. Jag öppnade dörren till Liams och min lägenhet och slängde mig trött på sängen. Liam var hos Niall i rummet bredvid. Dem satt förmodligen och diskuterade om hur vi skulle göra med maten ikväll. Det var helt galet här i New York. Vi kunde knappt gå utanför hotellet utan att folk sprang efter oss. Paul var helt slut om dagarna.
Jag drog med händerna över håret och reste mig upp för att gå bort till badrummet. Jag öppnade dörren och tittade mig i spegeln. Det syntes att jag var trött; håret var flottigt  och jag hade stora påsar under ögonen. Jag lutade mig över handfatet och skulle precis sätta på kranen när jag ser den röda strimman som ligger på botten. Jag drar med fingrarna över det och för det till näsan. Det luktar lite metalliskt. Blod. Detta var tredje gången på två dagar som jag hittat blod i handfatet. Första gången hittade jag lite i duschen men då brydde jag mig inte om det. Jag borde prata med dem andra - speciellt Liam. Men han skulle bara förneka det och säga att allt var bra. 

Jag säger bara förlåt.