Who's that girl? - Kapitel 52
If we could only turn back time", han tog den sista tonen och tittade djupt in i mina ögon. I'm so sorry mimade han.
"Laila? Are you gonna say something?" Med allas blickar på mig stod jag bara där och tittade på Liam som om det bara var han och jag i rummet. Jag slängde mig runt hans hals och började genast gråta och skratta på samma gång.
"I can´t belive you did this..all for me" mumlade jag och drog in doften av hans parfym.
Han tittade överraskat upp och tog mig under hakan.
"So...you like it?" Han var en sån idiot ibland, hur kunde man inte älska den? Älska honom?
"I love it and I love you" Han kysste mig mjukt och jag log. Kunde man inte bara frysa tiden? Just i detta ögonblicket ville jag stanna för evigt. Alla på restaurangen stod upp, klappade händerna och busvisslade. Jag kunde se Pablo i ögonvrån och hans stora händer fumlade med en servett från bardisken.
"Mama Mia, You lovebirds. Laila, take the day off and be with your beloved" Han nickade mot Liam och jag log.
"Thanks,Pablo" Jag gav han en lätt kyss på kinden och han skrattade sitt bullriga skratt. Liam sträckte ut händerna och kysste mig på pannan.
"Where are you taking me, Mi amore?" Jag skrattade och drog med han ut på gatan, hand i hand.
Skrattandes och kyssandes sprang vi runt bland caféer och parker. Liam stannade upp och granskade mig noga.
"Stand a little more to the left" Han viftade med handen frenetiskt och skrattade. Jag himlade med ögonen.
"You´re such a jerk, Liam Payne" Ett klick hördes och han log.
"This one..I´m keeping for our album"
Trötta och med ont i benen satte vi oss med varsin glass på en parkbänk. Jag länkade mina fingrar med Liams och la huvudet på hans axel, det var så här det kändes att var kär. Vi studerade ett gammalt par som gick hand i hand och det fick mig att le.
"Promise me, that we´ll be like them one day too" Jag tittade upp och han kysste min hand. Han dröjde med svaret och suckade tungt.
"I promise"
Solen lyste starkt och människorna på gatan började sakta dra sig mot havet eller resturangen in till.
"You have no idea how much I´ve missed you" sa jag tyst och blickade ut över parken.
"I´ve missed you too, so muched it hurt" Jag kunde höra hur hans röst bröts på det sista ordet och jag ville inget annat än att kyssa honom och säga att det var okej.
"I´m sorry for everything,Laila. I truly am" Han böjde ner huvudet och placerade en öm kyss på min hals.
"I forgive you" Han suckade tungt och jag log mellan kyssarna. " For awhile there I thought you were going to leave me"
"How could I move on when I´m still in love with you?"
Vi började sakta gå hemåt och efter lite övertygande från min sida fick jag med Liam hem till min familj.
Jag rättade till hans skjorta och log brett.
"Perfect" Något slet tag i min arm och jag vände mig om.
"What if they don´t like me?" Han tittade ängligt på mig. Jag himlade med ögonen och drog in han i en kyss.
"They will love you"
"So this is the famous Liam, we´ve heard so much about". Liam stod med händerna i fickorna och log nervöst.
"Literally" sa Liam kort och nickade. Anne kramade om honom och log.
"Welcome to the family", pappa kom fram bakom Anne och tog ett fast handslag med Liam.
"How about dinner? You two must be hungry!", Anne klappade händerna som ett lyckligt barn på julafton och sprang sen ut till köket. Liam och jag gick ut vardagsrummet där Colin satt.
"Hey man!", sa Colin och lyfte blicken från Smallville som gick på tvn.
"Hey Colin! What's up?", svarade Liam och satte sig bredvid honom i soffan. Jag stod kvar lite chockad och tittade på dem när dem diskuterade avsnittet och hur det hade gått för Liam på restaurangen.
"Wait a minute...You two know each other?", jag pekade på dem och båda två tittade upp.
"Yeah, we met on the train!", sa Liam. Colin flinade och vände sig igen mot tvn.
"And you didn't tell me?", jag satte mig bredvid Liam och la upp benen i hans knä.
"Nope.. 'Cause Colin helped me with everything!", jag suckade. Vi tittade en stund till på Smallville till Anne bad Colin komma och duka.
"So where's your sister?", sa Liam. Jag satte mig upp och skulle precis fråga hur han kunde veta det då jag insåg att han och Colin måste ha hunnit med en hel del att prata om från London.
"She's with her new boyfriend, been there whole week.", sa jag och fingrade på Liams arm. Han tog min hand och kramade den lätt.
"I'm leaving...", suckade han. "Tomorrow", jag nickade. Harry hade ju berättat. Jag blundade och blinkade bort några tårar som annars skulle ha börjat rinna.
"You can stay here if you want..."¸jag kysste honom mjukt på handen.
"I'm leaving early..", han besvarade min kyss.
"It doesn't matter...", mumlade jag.
Liam åkte tillbaka till hotellet efter middagen och hämtade alla sina saker innan han återvände tillbaka hem till min familj. Vi bäddade gästrummet som hade en dubbelsäng och bestämde oss för att lägga oss tidigt så jag kunde följa med och säga hej då. Liam stod i badrummet då jag gick ut för att ringa Harry.
"Sis!", svarade Harry nästan efter andra signalen.
"Hey, I just wanted to say that everything's fine between me and Liam now", jag stängde dörren försiktigt bakom mig och gick ut och satte mig på balkongen. En lätt sommarbris svepte över mina ben och jag kunde se hur solen gick ner över hustaken.
"Great! Glad to hear that! So he will be at the airport tomorrow, right?", skrattade Harry lite nervöst. Jag log. Trodde han verkligen att Liam skulle missa en tour?
"Of cours, Harry! He won't miss it! But I gotta go back to bed now. Miss you", sa jag.
"Miss you too", Harry la på och jag gick in. Det hade blivit lite kallt i rummet så jag la mig ner i sängen och väntade in Liam. Plötsligt kände jag hur sängen sjönk ner och Liam la sina armar om min rygg. Hans kropp låg tätt intill min och hans andetag var varma mot min hals.
"Don't you dare leave me again, Liam Payne!", sa jag trött. Det tog någon minut innan hans läppar snuddade vid min hals.
"I think I can keep that promise to you. I love you. A lot!", jag log lite för mig själv och det tog inte många sekunder innan jag somnade med Liam tätt intill mig.
Who's that girl? - Kapitel 51
Tidigare i Who's that girl?: "But it's kind of complicated right now.", svarade jag och grimaserade. Hon skrattade och vi fortsatte titta igenom videos med killarna. Det fick det att verka som om dem var i närheten, det höll mitt hopp vid liv.
Liams perspektiv, Måndag kväll
"Are you sure, Liam? I can pick you up..", jag höll telefonen mot ena axeln samtidigt som jag tog fram pengarna ur bakfickan på mina jeans. Birmingham mimade jag åt tjejen i kassan. Hon knappade in något på en dator och jag räckte fram pengarna. Hon tackade lite ointresserat och jag fick min biljett.
"No, Paul! This is on my own! I'll see you on Wednesday. Bye love you", avslutade jag innan Paul hann att säga emot. Typiskt Louis och Harry att ringa till Paul och skvallra vart jag skulle. Det här var min grej. Jag hade sabbat det så nu var det mitt ansvar att laga det! Jag såg hur ett av tågen rullade in på banan mot Birmingham så jag tog min väska och sprang fram. Tjejen i dörren tog min biljett och önskade mig en trevlig resa. Än så länge hade inga fans lyckats lista ut vart jag var eller vart jag var på väg. Så fort jag satt mig ner i en kupé med en gammal dam och hennes hund, tog jag fram mobilen och skrev en tweet.
"Won't be home in London this week :( Going to fix some stuff and flying to the States on Wwednesday! See ya soon xx"
"D'you mind if I sit here?", jag var mitt uppe i mina egna tankar så jag hörde inte killen som stod bredvid mig.
"Oh sorry! Of course you can! I'm Liam, going to Birmingham!", sa jag och räckte fram handen.
"Colin, going to Birmingham as well!", sa han och log. "I'm sorry, but I can't remember where I've seen you before. You're face looks so familiar!", sa han sen och tittade på mig lite granskande. Tänk om han kände igen mig? Vad skulle jag göra då? Men jag hann inte öppna munnen och svara förrän han kom på svaret.
"You're that guy my half sister is dating from that boyband called One Caratction? No.. One Direction, right?", log han nöjt. Jag var chockad. Hur hade jag hamnat i samma kupé som Lailas halvbror? Jag visste inte ens att hon hade fler syskon än Harry. Jag tittade på honom lite chockat och han fortsatte att le.
"Wow...", fick jag bara ur mig.
"Nice to finally meet you! I guess you're going to Birmingham to see her?", jag nickade lite stumt och harklade mig sen.
"But things are a bit complicated right now so I'm actually on my way to fix it...", sa jag och kände hur jag skämdes så fort jag tänkte på det. Han nickade och verkade helt cool lugn med att hans syster dejtade en av killarna i världens största pojkband. Jag skakade på huvudet och log för mig själv när jag tog upp mobilen och loggade in på twitter.
"I can give you ride if you want? Guess you're going to my place anyway, hugh?", sa Colin och slängde väskan över axeln medan vi klev av tåget. Vi hade pratat hela vägen till Birmingham och Colin var en riktigt schysst kille med humor.
"I can't go with you now... She can't now that I'm here! And I think I might need to sneak out from the backdoor if there are any fans outside, you know!", sa jag och satte på mig luvan.
"Don't be silly! I'll give you ride to a hotel and I can check the backdoor.", sa han och följde med mig till stationens baksida. Vi öppnade försiktigt bakdörren och sprang till parkeringen. Colin låste upp sin röda bubbla och jag satte mig i framsätet. Han satte i nycklarna och bilen hostade igång.
"Come on.. come on..", mumlade Colin. "She's a bit..", längre hann han inte säga förrän motorn satte igång ett mörkt läte och efter några sekunder spann den. Colin log nöjt och körde ut på vägen.
"Where are you staying?", frågade han.
"At the Paragon.", sa jag och Colin svängde höger. Vi körde en bit och stannade sen framför en stor tegelbyggnad med torn.
"Here it is!", sa Colin. " Hope I'll see you again, bro!", han nickade åt mig och jag skrattade lite.
"See you soon!", svarade jag och stängde bildörren. Jag såg hur den rostiga, lilla röda bilen körde iväg och tog sen min väska och gick in till entrén.
Tisdag
Jag var nervös, det kunde jag inte förneka. Idag skulle jag leta reda på Laila och fixa allt. Jag hade förberett precis allt; pratat med Colin som hade hjälpt mig, ring till hennes jobb och fixat där och fixat ihop lite folk. Saker kunde gå fel, det kunde dem, men jag bad verkligen om tur! Klockan var runt fyra på eftermiddagen och jag ställde mig framför spegeln och rättade till min skjorta. Nu var det dags. Det var nu det skulle ske. This is it.
Lailas perspektiv Tisdag
"Bella, table 23 wants their potatoes!", skrek Pablo från köket. Jag rengjorde händerna på mitt slitna förkläde och torkade svetten från pannan.
"On my way!", skrek jag tillbaka och hann precis svänga undan Alice som kom med fyra tallrikar på armen. Jag pustade ut och öppnade upp svängdörren till köket. Pablo stod med svetten rinnandes nerför kinderna, högröd i ansiktet med båda händerna i den stora grytan.
"Hurry up!", han skrattade sitt bullriga skratt och jag tog med mig potatisen och några tallrikar med bröd. Dagen hade varit rena helvetet. Folk strömmade in och av någon konstig anledning skulle alla äta just nu runt fyra snåret. Det brukade sällan vara folk efter lunch!
"There's a guy at table 11. I didn't take his order, can you do it?", Alice sprang förbi mig och jag suckade tungt. Killen satt med ryggen mot mig. Han hade brunt hår och bar en lång blårutig skjorta.
"Welcome to Vapiano, what can I get you?", sa jag trött och vände upp blicken. Jag fick en chock. Han ställde sig upp och tittade mig rakt i ögonen.
"Shut the door, turn the light off
I wanna be with you
I wanna feel your love
I wanna lay beside you
I cannot hide this even though I try", jag tittade fortfarande chockat på honom. Ännu mer chockat blev jag när resten av restaurangen ställde sig upp och stämde in som kör.
"Heart beats harder
Time escapes me
Trembling hands touch skin
It makes this harder"
If we could only turn back time", jag satte mig ner på en av stolarna. Alice kom upp bredvid mig och gav mig en servett. Inte förrän då insåg jag att jag satt och grät. Pablo kom ut från köket och spelade koncentrerat på en gitarr. Allt var så välplanerat.
"If we could only have this life for one more day
If we could only turn back time", han tog den sista tonen och tittade djupt in i mina ögon. I'm so sorry mimade han.
Här har vi kap 51!!! VAD TYCKER NI???
Twitter!
Hej på er!
Idag ser det ut så här: 1 kapitel om ungefär en timma och sen ett runt klockan 22.00 :) I morgon kommer tyvärr bara ett :)
Men nu har jag skapat ett twitterkonto till Lilla Novellen. Gå in och följ mig så följer jag tbx så klart! Passa på att följa mitt vanliga med: @linnengelholm
Who's that girl? - Kapitel 50
Tidigare i Who's that girl?: "Maybe it's the right thing to do..", sa jag. Efter en stund s tänkande hade jag bestämt mig. "I'll meet you on Wednesday at the airport!", sa jag och slängde på luren innan Louis han svara. En minut senare fick jag ett sms av honom:
"Thank u for everything! Good luck, Romeo! xx"
Louis perspektiv Måndag London:
Liam hade lagt på utan att jag hann säga emot honom. Fast och andra sidan hade det varit min idé. Något som oroade mig var det som Liam hade sagt: I don't care if you're in love with her. Just promise to take care of her if I'll be gone someday!
Jag visste att Liam hade dåligt samvete och ville bli sams med mig och jag var också medveten om att han egentligen brydde sig om jag älskade Laila på ett annat sätt än vän, vem skulle inte det? Men hon skulle alltid vara min bästa vän hur Liam än beteddes sig. Jag oroade mig mest för "Just promise to take care of her if I'll be gone someday!". Vad hade Liam menat?
"Who was it?", sa Harry och stack in huvudet i mitt rum.
"Liam..", sa jag lite chockat. För visst var jag lite chockad över att Liam hade ringt mig. Vi hade bråkat i flera veckor.
"Finally! Are you two okey now?", sa han och vi gick in i köket. "I'm so hungry...", fortsatte han och gick mot kylskåpet. Han vände sig sen besviket mot mig.
"Yeah.. We're okey..", log jag och gjorde tummen upp. "Nothing to eat?", flinade jag.
"I hope we have pasta and some meatballs in the freezer...", mumlade Harry och jag öppnade frysen. Vi började laga till en enkel middag åt oss.
"I just need to make a call...", sa Harry och viftade med mobilen. Jag nickade och fortsatte blanda i pastan.
Lailas perspektiv, Måndag, Birmingham,
"And you didn't tell me anything about it, huh? How could you do that? I mean it's a pretty damn risk not tellIing me when it's all over the news!", pappa var nog egentligen inte jätte arg utan mer besviken på mig. Jag började pilla på en utav dom trasiga hålen jag hade på mina shorts, och jag lyssnade lite vagt på vad han hade och säga.
"Laila?! Are you even listeneing?" När han inte fick något svar fortsatte han i samma lugna tonläge.
" You know how I knew?... Because of a magazine." Han slängde fram tidningen framför mina ögon och jag hade inte behövt slita blicken från mina shorts för och förstå att det var mig och Harry på framsidan.
"Peter, give her some time to explain, I`m sure there´s a reason why she didn´t tell you in the first place", Anne log mot mig och jag var glad för det stödet jag fick, men ändå så kunde jag inte hjälpa och känna mig skyldig till varför jag inte hade berättat det för min pappa före pressen.
"Dad, I´m sorry I didn´t tell you, I really am. But..I guess I was just scared." Jag suckade djupt och sträckte mig efter väskan som hängde slarvigt på köksstolen.
"Sweetie, I made you some coffee" Anne hällde upp rykande hett kaffe i en mugg och jag tog tacksamt emot den.
"Thanks...but I really have to get going" Pappa tittade frågande på mig. "work" mimade jag och pustade ut.
När jag hade kommit en lång bit på vägen så kände jag stora droppar landa på mitt huvud och solen började skymmas av stora svarta moln.
"That´s just..brilliant"
Jag undrade vad Liam gjorde nu, förmodligen träffade han fans, tog bilder, skrev autografer...det vanliga. Tänkte han på mig? Eller förträngde han mig helt?
Och här var jag på väg till mitt jobb i en stad där jag knappt hade några vänner kvar. Jag började tänka på hur mycket jag saknade Harry, hur han fick mig att le och glömma världen för ett tag. Och ju fler dagar det gick då han inte ringde började jag tänka på att jag kanske skulle ta första steget att ringa och reda ut saker och ting, Harry var trots allt det enda jag hade kvar.
Jag öppnade dörren och fick syn på en hel drös med okända ansikten. Jag drog in doften av färsk pasta och tomatsås och förstod genast vem som stod i köket.
"Buongiorno, tesoro" Pablo log ett stort leende där en hel rad av kritvita tänder syntes. Jag viftade med handen och steg sedan in i det kalla omklädningsrummet.
"Laila?...Laila, are you ok?" Jag tittade upp och fick syn på Alice, min enda vän på restaurangen. Bordet som jag hade torkat var helt fullt med vatten och farbrorn som satt och läste sin morgon tidning grymtade något ohörbart.
"Yeah..sorry, my thoughts were somewhere else, I get so easily distracted these days" Jag försökte le men antog att det såg ut som en total katastrof. Hon la ifrån sig brickan och log snällt mot mig.
"You know what, it looks like you really need a cheer up. Let´s go to that italian ice cream resturante by the mall."
"Nah, I don´t know. I have other things to do" Hon tittade besviket på mig.
"C´mon, it´ll be fun" Sa hon och började dansa till låten som spelades i bakgrunden. Jag bet mig i läppen och suckade.
"Fine,I´ll go with you"
"Pablo,I´ll go on my luch break now"
" Sì, baby"
Jag började gå längs vägkanten. Äntligen lite tid att pusta ut på, rensa tankarna. Min Iphone vibrerade i fickan och jag väcktes genast ur mina drömmar. Jag tittade på displayen och rynkade förvånat ögonbrynen. Harry.
"Hey" Hördes en mörk röst på andra sidan änden.
"Hey Harry,How´s it going?" Varför ringer han? Harry av alla personer. Han skulle dock aldrig erkänna att han hade haft fel, så varför? Skulle vi komma någonstans med våran konversation eller skulle jag stå här i regnet och prata med en vägg?
"Erhm,Good. You know, the usual." Jag hörde röster i bakgrunden och det var inte alls för svårt att lista ut att Louis var en utav dom.
"Harry, Why are you calling? We haven´t spoken to each other for about like a week" Det blev tyst och jag kunde se Harry framför mig, hur han tänkte vad han skulle säga, om det var en ursäkt eller inte.
" I guess...I was calling to...you know, like basically..I just wanted to say" Jag skrattade för mig själv,gjorde han verkligen det jag trodde? Bad han om ursäkt?
"That you´re sorry?" fyllde jag i.
"Yeah, I suppose" sa han lite skamset och det blev tyst ett tag till och för en sekund trodde jag att han hade lagt på.
"Harry, are you there?..you´re forgiven" Jag kunde höra en lättad suck från Harry.
" For awhile I thought you were going to kill me for not calling"
"No, I´d just cut off an arm or something " Sa jag och skrattade tyst.
"So ,How´s work?" sa han och jag hörde hur Louis sjöng i bakgrunden till the A-team på radion, vilket fick mig att inse hur mycket jag saknade honom.
"It´s..eh rough, but it keeps my mind away from everything, you know?" Harry blev genast tyst för han visste vad jag menade.
"I won´t be able to see you before we´re going to the States, cause we´re flying on Wednesday." sa han och suckade.
"Woah, that soon,huh?" Jag tror han kunde höra hur besviken jag var, vilket var sant. Plötsligt hörde jag Louis' panikslagna röst.
"Oh,gosh. I have to go, Louis has burned the food again." Sa han och skrek något till Louis.
"Okay,I´ll see you soon...miss you" Vi la på och jag fortsatte på min lunch.
Resten av dagen på restaurangen var kaos. Jag fortsatte att vara helt okoncentrerad och allt slutade med att jag fick sätta mig på kontoret och fixa med städningen. Hela dagen hade jag tänkt på Harrys samtal. Det kändes så bra att allt var okey mellan oss men på samma gång fick jag en klump i magen; det fick mig att sakna dem så sjukt mycket att det värkte i varenda del på min kropp
"Are you okey, bella?", sa Pablo och stack in huvudet på kontoret. Jag ruskade på huvudet och väcktes åter igen ur mina dagdrömmar.
"Yeah.. I think so! Just tired..", sa jag och log trött.
"Noo noo boy problemo...", viftade Pablo med handen och skrattade. Pablo gick ut till köket och i stället kom Alice in.
"Excited?", sa hon och klappade med båda händerna. Jag suckade åt henne.
"Sure...", sa jag och tittade på klockan. "Oh! 4 pm already?", sa jag chockat.
"Super!", kvittrade Alice och drog med mig ut till omklädningsrummet. Jag öppnade mitt slitna skåp och drog fram skinnväskan med mobilen och nycklarna i sen gick vi ut. Det hade slutat regna och luften var frisk med doften av blöt asfalt.
"Here it is!", sa Alice och vi gick in på glass restaurangen. Det var fullt med folk; turister och likaså vanliga människor från Birmingham. Vi beställde två mjukglassar med chokladströssel och bestämde oss för att sätta oss i parken intill.
"Thank you, Alice!", sa jag och slickade toppen på min glass. "This was exactly what I needed right now!", suckade jag nöjt. Jag kunde se ett leende spridas på Alice läppar i ögonvrån.
"So, you're home, why?", sa hon och tittade nyfiket på mig. Jag skruvade mig lite nervöst.
"I miss my dad and I need to clear my mind a bit.. ", sa jag till slut. Hon nickade. Det var det som var så bra med Alice. Hon nöjde sig med ett svar och frågade sällan följdfrågor om det inte gällde något saftigt skvaller förstås.
Vi började gå hemåt någon timma senare. Vi hade precis passerat vägen som ledde hem till Alice, hon ville följa med mig hem en stund så vi skulle handla lite och laga mat, då jag får syn på ett gäng tjejer i min egen ålder på andra sidan vägen. En av tjejerna pekade blygt på mig och viskade något till sin kompis bredvid. Dem gick över vägen och kom emot oss. Fuck... tänkte jag. Jag orkade inte med Liams fans just nu.
"Excuse me! Are you Laila?", frågar en av tjejerna. Hon var lite mullig med långt, tjockt blont hår som räckte ner till svanken. Jag vände mig nervöst om och ser hur Alice tittar lite konstigt på mig.
"ehum.. Yes. It's me!", sa jag och log lite.
"Why are you here when Liam's in London?", sa en annan och tittade lite misstänksamt på mig. "Or.. that picture of you and Lou..", började hon.
"Louis and I are NOT together!", avbröt jag henne. "If you give me your twitter names I promise to make sure that Liam follows you!", log jag. Dem började ivrigt plocka fram papper och penna för att skriva ner sina namn. Jag tog tacksamt emot de små papperslapparna och drog sen iväg med en chockad Alice.
"Are you famous or something?", nästan skrek hon.
"Be quiet! Have you ever heard about One Direction?", sa jag och ökade på stegen mot affären. Hon skakade på huvudet.
"Then there's the reason why you don't know why these girls came up to me...", muttrade jag.
Alice tjatade på mig hela vägen hem om att jag skulle berätta om One Direction. Hela tiden tänkte jag på varför hon inte hade hört om dem. Vart hade hon levt under de senaste två åren? När vi väl kommit hem till mig och fixat i ordning en pizza, så satte vi oss vid twitter. Jag visade henne killarna och förklarade allt.
"Wow.. They're good!", sa hon och tuggade i sig en bit på sin mozzarella pizza.
"Yeah.. They are..", log jag stolt.
"And you're together with this Liam guy?", sa hon och pekade på Liams twitter som vi hade uppe på en flik. Jag nickade och skickade ett DM till Liam med tjejernas twitternamn.
"But it's kind of complicated right now.", svarade jag och grimaserade. Hon skrattade och vi fortsatte titta igenom videos med killarna. Det fick det att verka som om dem var i närheten, det höll mitt hopp vid liv.
Det blev ett långt kapitel idag! Och idag är mer än halva kapitlet skrivet av min syster Hanna! Vad tycker ni? Blev det sämre eller bättre än vanligt??? :)
Fick en fråga om jag ska skriva en ny novell efter denna och svaret är; SJÄLVKLART ska jag det :) Lite nyfiken på vem ni skulle vilja läsa om?? Jag har värsta dunder idén på gång men jag skulle älska era åsikter!
Eftersom detta blev ganska långt får vi se om ett till kommer upp! Men annars har ni ju detta :) xx
Who's that girl? - Kapitel 49
Tidigare i Who's that girl?: "Hi Harry, It's me - again. I'm on the train right to Birmingham now. Can you please call me so we can talk about this. If there's time, I promise I will take a flight to London next week so I can meet you! Love you...", jag viskade dem sista orden och steg sen på tåget. Det var nu min sommar skulle börja.
"Åh, äntligen! Jag har längtat så efter dig! När var du här senast, i julas va?", pappa tog min väska och vi började gå mot bilen. Jag skymtade Anne i bilen och hon vinkade glatt till mig. JAg vinkade tillbaka och började småspringa till den silvriga volvon. Hon öppnade dörren och klev ut i regnet.
"Hi sweetie! How are you? I've missed you so much!", hon kramade mig hårt.
"Gosh! I've missed you too! Where's Colin and Emma by the way?", sa jag och vände mig om mot bilen.
"Colin is with a friend in Manchester over the weekend and Emma is with her boyfriend Derek!", sa Anne och himlade med ögonen. JAg skrattade och hjälpte sen pappa in med väskorna i bilen.
"So you're moving home again?", skrattade Anne när hon fick syn på alla väskor jag hade med mig.
"Haha no, I wish I could!", sa jag och satte mig i baksätet.
"You don't like London, sweetheart?", Anne tittade på mig genom backspegeln och jag kunde se pappas oroliga ansiktsuttryck. Jag skruvade på mig.
"London's lovely! But I've some unfinished business over there before I can go home again.", sa jag och log.
"Oh, the boy, Liam, right? We'll have a girl talk later", sa hon med ett litet leende. Inte bara det... tänkte jag. Nyheten om Harry och mig som syskon var så färsk att pappa omöjligt kunde fått reda på den. Han skulle bli lite besviken på mig att jag inte hade berättat det för honom tidigare, men förhoppningsvis skulle han förstå.
"Thee or coffee?", sa pappa och började rota bland alla burkarna.
"Coffee!", sa jag och skrattade. Han började rota allt längre in i skåpen efter kaffet. När jag bodde hemma var jag den enda som drack kaffe så då hade vi det alltid hemma. Nu verkade pappa glömt bort att jag var kaffedrickare.
"Ah, there!", sa han och tog fram en dammig burk bakom en O'boy påse. Han blåste av den och hoppade ner från stolen.
"Thanks! I baked a chocolate cake earlier this morning. In the red bag over there, Anne!", sa jag och pekade på en av väskorna. Hon öppnade ett fack och tog ut kakan men något föll ut samtidigt - en bild.
"Oh, you two are so adorable!",sa hon och gav pappa fotot. Jag svalde och tittade bort. Jag saknade Liam så otroligt mycket.
"The photo is taken 5 weeks ago at Harry and Louis' place outside at the balcony.", sa jag och började duka fram.
"When can we meet him?", sa pappa och la ner fotot i väskan igen. Anne började skära upp kakan.
"I don't know actually... They're on tour now and won't be back until August. And we're kind of.. fighting right now.", sa jag och suckade. Pappa tittade lite chockat på mig men Anne bara nickade. Han vände sig mot Anne.
"You knew about this?", sa han och pekade på henne. Hon skrattade och höll upp händerna till försvar.
"You know, the magazines at Joey's, the hairdresser, have much gossip about those boys!", sa hon och skakade på huvudet. Pappa grymtade till lite.
"Yeah.. We're having this argument between me and Louis...", sa jag och hon nickade igen.
"I saw the picture, his girlfriend broke up, didn't she?", vi satte oss till bords och började fika. Jag nickade som svar på hennes fråga. Jag hade ingen lust att prata om det nu.
"Can we please talk about this later?", sa jag och tittade lite bedjande på pappa. Dem båda nickade och vi började prata om mitt liv i London utan att nämna Liam.
Liams perspektiv, Måndag, London
Jag pustade och slängde väskorna på golvet. Jag var hemma. Hade allt varit som vanligt så hade jag börjat ropa på Laila för hon var alltid i min lägenhet - men allt var inte som vanligt. Hon var inte i köket och lagade mat eller låg på sängen och läste. Hon satt heller inte i soffan med sina äckliga kanintofflor och tittade på tv. Jag saknade henne helt enkelt. Vi hade varit tillsammans så pass länge nu att vi la märke till varandras vanor och ovanor och jag saknade varenda en av dem!
"What's up", jag hörde att Louis tuggade på något i bakgrunden. Egentligen visste jag inte varför jag ringde Louis om detta men det verkade som om han skulle förstå bäst. Vi hade som smått börjat prata allt mer efter den där dagen på hotellet. Nu kändes det inte lika spänt längre.
"Lou! Can you please stop eating when I'm talking to you in phone?", sa jag lite surt. Jag gick ut till köket och öppnade frysen. Det fanns några frusna mackor som jag tog fram och la i smörgåsgrillen.
"Nahh, I don't think so, man! What's on your mind?", jag hörde hur han tog ännu ett bett på det han åt.
"I just got home...", började jag.
"and you miss her..", fyllde Louis i.
"Yes..."¸ viskade jag tyst. "Gosh Louis! This is just so stupid! Why are we even fighting? Your my brother I love you. I don't care if you're in love with her. Just promise to take care of her if I'll be gone someday!", suckade jag tungt. Det var inte bara Lelle jag saknade. Jag saknade min bror också.
"I don't know, man! I miss you too... And I'm sorry! But you know what?", skrattade Louis. Jag kunde inte undgå att le när jag hörde honom skratta. Det hade varit så länge sen sedan sist.
"Harry told me she's home in Birmingham. Suprise her!", sa han och jag kunde höra hur nöjd han var över sig själv.
"She doesn't want to speak to me Lou..", sa jag tyst. Jag kände hur det doftade bränt från smörgåsgrillen och sprang i panik dit. Middagen var förstörd.
"Fuck..", mumlade jag lite tyst.
"Who cares if she doesn't want to speak to you? You were a jerk for the first time in your life, Liam! Come on! Take your princess back! Prove to her that you love her more than everything - more than this!", sa Louis och nu kunde jag nästan se Louis framför mig helnöjd över hans poetiska inslag.
"Maybe it's the right thing to do..", sa jag. Efter en stund s tänkande hade jag bestämt mig. "I'll meet you on Wednesday at the airport!", sa jag och slängde på luren innan Louis han svara. En minut senare fick jag ett sms av honom:
"Thank u for everything! Good luck, Romeo! xx"
Vad hände med alla kommentarerna?
Who's that girl? - Kapitel 48
"It's so hot! I think I will die! Can you please call mum and tell her that the funeral will take place in Australia?", Harry suckade tungt och jag kunde höra att fläkten var på i bakgrunden. Jag skrattade lite åt honom, men det märktes att han tyckte det var lite för varmt nu. Han var solbränd och hade nästan blivit lite röd om axlarna.
"Take care of your skin, Harry! You're from England, you know!", jag skrattade åt mitt skämt - som Harry inte tyckte var lika roligt men efter en stund hängde han också på.
"Gosh.. I miss you! How's Ame?", frågade han och tittade på klockan. Den visade nästan halv 3 på natten. Jag hade tvingat stackaren att vara uppe sent så vi kunde skypa - dumma tids zoner! Niall hade suttit med i början men tröttnade efter en stund och gick och la sig. Han blev glad för städningen och hade muttrat något om att nu skulle han få leta i veckor efter sina saker i alla fall. Killarna hade varit borta i snart 3 veckor och hade snart bara en vecka kvar i Australien innan de skulle åka vidare till Nordamerika.
"I miss you too.. She's great - but she misses you! Haven't you spoken to her lately?", sa jag lite fundersamt. Harry höll på att somna men vaknade till då jag nämne Ame.
"Oh yeah.. 3 days ago. She can't handle the time zones when she works so we can only text and call on the weekends.", sa han lite dystert. Men det dröjde inte länge innan han sken upp igen. "I got a suprise for you!", sa han och log lite mystiskt. Jag blev lite rädd för Harrys överraskningar slutade oftast på två sätt: katastrof eller att någon skadades. Han såg att jag blev lite orolig.
"Don't worry! When the tour is over here in Australia, we're going home for a couple of days!", jag tjöt till.
"You gotta be kidding with me!! For how long?", sa jag och log med hela ansiktet.
"Four days and we're home around next Sunday! Now you and Liam have the chance to fix things before we're gone for 2 months!", jag stelnade till. Jag skulle åka på fredagen till Birmingham. Pappa hade bett mig komma hem över sommaren och erbjudit mig jobb på en restaurang och jag hade inget bättre för mig så jag hade tackat ja. Hur skulle jag förklara för Harry att jag fortfarande hade kontakt med pappa? Jag hade ju tidigare sagt att jag inte hört av honom på flera år.
"Ehum.. Harry?", började jag. Jag ångrade mig genast att jag hade tvingat honom att skypa. Nu skulle han ju se alla mina ansiktsuttryck och jag skulle behöva se hans olyckliga ansikte.
"I'm going home to Birmingham next Friday to my dad. I lied to you and I'm so sorry! Right after mum's death I moved to dad in Birmingham..", sa jag snabbt och blundade. Jag öppnade ögonen och såg hur han öppnade och stängde munnen om och om igen som en fisk.
"But you said..", började han.
"I know what I said and I'm sorry I lied. I don't know why... And I think it's better for me and Liam to clear things up after the tour.", jag kanske hade tagit i lite för hårt mot Harry för det märktes att han blev lite paff.
"Well okey... I guess I see you in August then... I gotta go to bed now. Love you, bye", sa han och klickade bort samtalet. Fuck... Harry hade blivit riktigt besviken på mig. Toppen! Nu hade jag både Liam och Harry som var sura på mig. Louis hade jag inte pratat mer än på sms för vi ville ligga lite lågt inför Liam så han skulle lugna ner sig. Det gick inte en minut utan att jag tänkte på om Liam och Louis betedde sig normalt mot varandra. Eller hur Liam svarade i intervjuer angående sin relationsstatus. Hittills hade han svarat att det var lite komplicerat mellan oss. Det som var hetast just nu var ändå min och Harrys relation till varandra. Media överröste Harry i frågor om mig och det ringde hela tiden folk hem till mig. Jag hade nästan valt att stänga av telefonen i början, nu följde folk mest efter mig. Fansen var ganska positiva till mig och Harry dem var däremot mer oroliga över mig och Liam och hur Louis och Eleanor skulle klara sig. Allt var bara en stor röra så det skulle kännas mer än bra att åka hem till pappa ett tag till Birmingham.
Liams perspektiv:
Vår tour i Australien var snart över och jag hade inte pratat med Laila sen flygplatsen. Det gick inte en sekund utan att jag tänkte på henne; Hur mådde hon? Saknade hon mig? Vad gjorde hon? Vart stod vi? Tankarna höll på att bränna hål i skallen på mig. Jag var okoncentrerad under konserterna och även under dagarna. Det gjorde mig så fruktansvärt frustrerad för jag kunde inte ge fansen den vanliga Liam. Det som gjorde mig ännu mer frustrerad var att media var så himla intresserade över detta. Killarna hade också lagt märke till hur jag var och hur jag betedde mig och jag ville inte förstöra för dem.
"Hey man... Are we cool?", jag och Louis satt i lobbyn och väntade på dem andra att komma ner till frukosten. JAg vände blicken mot Louis och studerade honom ett tag. Vi hade inte pratat med varandra på flera veckor mer än på scenen, intervjuer eller vid fansen. Det syntes at han var rädd att jag skulle ge honom ett negativt svar.
"Why Louis... Why now? Why Laila?", sa jag och tittade avskyvärt på honom. Han kröp ihop och vände bort huvudet.
"I know that we said; no girl can come between us! But I don't know... She's my best friend and I.. I'm so sorry Liam.. 'cause I don't know. I don't have any answers...", hans röst stakade sig och jag kunde skymta en tår på hans kind.
"Then you can speak to me when you have your answers!", sa jag kallt och reste mig upp när dem andra kom emot oss. Niall såg glad ut när han såg oss prata men hans leende tynade bort då han fick se Louis bortvända ansikte. Zayn tittade besviket på oss och skakade på huvudet. Vi gick ut genom portarna och möttes av ett 50 tal fans. Jag tog på mig masken med än gång.
" Hey Lou! Liam! Can we take a picture!", sa en mörkblond tjej i Louis ålder.
"Yeah sure, babe!", svarade jag och vände mig om för att leta efter Louis. "Hey Lou! This girl want to take a picture come over here!", sa jag och vinkade. Han trängde sig fram och ställde sig bredvid tjejen. Hennes kompis knäppte en bild och hon räckte sen över "Up all night". Vi signerade och var precis på väg att gå då hon öppnade munnen.
"Are you two okey? I mean, there's so many rumours going about Laila and you two?", sa hon och rodnade. Hon ångrade med än gång det hon hade sagt. Jag tittade på Louis. Spänd på vad han skulle svara.
"Don't worry, babe! Liam takes care of me! Nothing's wrong, everything was just a total mistake!", sa han och kysste henne på kinden. Jag blev lite paff över hans svar och tankarna började genast sättas igång. Hur länge kunde jag vara arg på Louis? och vad var det jag egentligen var arg över? Han var min bästa vän, min bror, en del av mig.
Jag dunkade Louis tacksamt i ryggen och vi fortsatte genom havet av fans.
Fredag en vecka senare:
Jag suckade och la på luren igen. Harry hade inte svarat på en vecka. Jag stod på tågstationen och väntade in mitt tåg till Birmingham. Längre bort stod en mindre skara tjejer och tittade på mig. Jag vinkade åt dem och dem vinkade tillbaka. De senaste veckorna hade varit så mycket frågor; på stan, twitter, facebook och till och med ibland via hemtelefonen. Jag skulle behöva byta ut hela mitt liv efter detta.
Jag slog numret igen och hörde med än gång det välbekanta upptagettonen och sen Harrys röst: "Hi, babe! Sorry I can't answer right now but leave a message and I will try to call you as soon as possible! I'm sure I love you!", jag skrattade till lite och sen kom pipet.
"Hi Harry, It's me - again. I'm on the train right to Birmingham now. Can you please call me so we can talk about this. If there's time, I promise I will take a flight to London next week so I can meet you! Love you...", jag viskade dem sista orden och steg sen på tåget. Det var nu min sommar skulle börja.
Kapitel 48 mina vänner! Vad duktiga ni är som kommenterar så fint :') blir så rörd! Detta kapitel blev as tråkigt för jag har som helst ingen fantasi just nu haha MEN det betyder inte att det inte kommer komma några kapitel! Jag ska försöka skriva så gott det går :)
Några önskade kapitel i går (alltså ett till) men jag kunde inte. Jag skulle upp och jobba vid 7 idag så det var därför!
Who's that girl? - Kapitel 47
Tidigare i Who's that girl?: Hon viskade den där meningen som fick hela kroppen att rysa. Jag skulle sakna henne av hela mitt hjärta. Ändå gick jag där ifrån utan att säga något. Jag släppte hennes hand och så fort våra fingrar slutade nudda vid varandra kände jag mig vilse.
"Sorry, babe! I will practice the whole summer for the Olympics and I have loads of shows. Sorry! I'd love to spend some time with you after the Olympics! Ohhh no no no! Tanner come on! Shake your ass! Sorry, I have to go! I hope everything works out with Liam. Try to call her again! NO TANNER!! Bye love you!", Danielle klickade bort mig innan jag ens hann och svara. Men om Danielle inte var hemma under sommaren så återstod bara en kvar - Eleanor. Hon var nog den sista som ville prata med mig men jag hade inget val. Jag kände ingen i London och hon var den enda kvar att fråga. JAg tryckte på Eleanors nummer igen och trummade otåligt med fingrarna mot Nialls matsalsbord. Jag hade städat undan pojkens kläder i flera timmar. Nu skulle han i alla fall kunna hitta saker och ting när han kom hem.
Det tutade upptaget igen. Jag fick nog och tog Nialls hemtelefon och gick ut på balkongen. Jag slog in hennnes nummer och nu svarade hon redan efter andra signalen.
"El!", hennes röst lät glad och hon skrattade åt något. Jag tog ett djupt andetag.
"Hi El, it's me!", jag bet ihop och blundade, inväntade hennes reaktion.
"Oh, Hi Laila.", hennes tonfall blev plötsligt syrligt och kallt. Jag tog ett nytt andetag för att börja förklara mig men ångrade mig i sista sekunden.
"Can we talk, El? I need you to understand and I.. I miss you!", sa jag och stakade mig på slutet.
"Come to my place 8 o'clock!", sa hon och la på. Jag pustade ut. Hon hade låtit mindre syrlig på slutet och jag kunde höra en viss mjukhet i hennes röst. Jag slängde en blick på klockan som visade 7. Snabbt klädde jag på mig och låste Nialls lägenhet för att springa hem och byta om. Jag ville hinna förbi det lilla supermarket också för att köpa med mig lite Ben&Jerry's.
"Door's open!", jag hörde Eleanor inne från lägenheten och öppnade försiktigt dörren. Jag tog av mig skorna och tassade försiktigt in i vardagsrummet. Eleanor satt på golvet vid tv:n och tittade i fotoalbum.
"Look at this one", sa hon och höll fram ett foto av hon och en kille. Jag gick fram och slängde väskan med glassen på soffan. Jag stelnade till lite när jag såg vem det var på fotot - Louis.
"Oh, you look happy..", sa jag och Eleanor sprack upp i ett leende.
"Thank you, honey. I was happy!", svarade hon och plockade ner fotot igen. I stället tog hon fram ett nytt.
"This one is from Sweden last year. They recorded some songs and I took a flight to suprise him.", hon log igen åt minnet. Jag kände mig så dum. Vem trodde jag att jag var? Här skulle jag komma och be om ursäkt för något som egentligen inte var mitt fel, men som hade gjort någon väldigt olycklig. Jag skulle aldrig kunna laga henne.
"Then you came!", sa hon med ett litet skratt. Jag ryckte till. "Sweet, little, innocent Laila! And I don't blame you - cause you're damn beautiful!", fortsatte hon.
"I.. I di-didn't me-mean to...", började jag men hon avbröt mig.
"Don't be scared. I'm glad you came and saved me!", Eleanor reste sig upp och ställde in albumet i bokhyllan. Hon fortsatte in mot köket och tog på vägen med sig glassen jag hade i påsen. Hon tog fram två skedar ur en kökslåda och satte dem i en av burkarna sen kom hon tillbaka och satte sig bredvid mig i soffan. Jag spände mig - oförberedd på vad som skulle komma härnäst.
"You know why you saved me?", hon tog en sked glass och jag skakade på huvudet. "I really love Louis, I really do. But I always got that feeling that something's missing. And to be honest, I don't think we were meant to be - if you know what I mean!", hon gav mig en sked. Sen fortsatte hon själv sleva in glass.
"Even if this kiss was an accident, it made me realize that Louis and I can never be more than what we were. So thank you! I loved the time with him and I think we will stay close friends but we can never be more than that.", sa hon och log. Jag var i chock. Hade Eleanor just tackat mig för att vara anledningen till att hon och Lou gjort slut? Jesus! Jag behövde luft! Jag ställde mig upp och var på väg till dörren men hon stoppade mig.
"Where are you going?", sa hon besviket.
"I need some air!", jag gick ut och drog några djupa andetag innan jag gick in igen.
"So, you're not mad at me? At all?", frågade jag och satte mig bredvid henne. Hon skakade på huvudet så de bruna lockarna guppade runt hennes axlar.
"Not at all.", svarade hon. "Friends? Movie time?", hon tog fram några filmer och höll upp dem. Alla med titeln om något med killar. Chick-lit! Precis vad jag behövde just nu för att rensa mina tankar med en bra tjejkompis!
"Thank you thank you thank you, El!", sa jag och kramade henne.
"Wow, take it easy!", skrattade hon och satte i gång "Easy A". Vi hade hunnit se en bit in i filmen då jag var tvungen att prata med henne om sommaren.
"So summer, huh? Going somewhere?", frågade jag. Hon vände blciken från tv:n mot mig.
"Yeah, actually! I'm going two months to Paris for work!", log hon. Jag suckade. Toppen, nu var jag verkligen ensam hela sommaren...
KAPITEL 47! Som tyvärr blev ett litet mellan kapitel :) Men ni är så duktiga på att kommentera! Fortsättt så :) Love xx
Who's that girl? - Kapitel 46
Tidiagre i Who's that girl?: "Liam.. I have to tell you something?.", sa jag och satte mig på barstolen. Han snurrade runt och visade mig sin telefon. Bilden på mig och Louis var synlig med texten: "First Liam, second Harry and now Louis? Will she sleep with everyone in the band One Direction?"
"Oh nej...", var det enda jag fick ur mig.
"Eleanor called me, Laila.. How could you do this to me? You're my everything; my girlfriend, my best friend, my rock, my everything...", Liam nästan viskade ut de sista orden. Jag kände hur tårarna trängde fram och rullade ner för mina kinder. Jag strök med handen över kinden och begravde huvudet i mina händer.
"I'm so stupid.. That's why you two acted so strange last night! And Louis' been flirting with you lately! HOW COULD YOU?", Liam hade aldrig visat ilska eller skrämt mig på något sätt men nu skrämde han mig mer än någonsin - han var sårad och det var det som skrämde mig. Jag ställde mig upp för att börja förklara. Vad skulle jag säga? Att jag inte hade känslor för Louis - vilket var hela sanningen? Han skulle aldrig tro mig om jag berättade sanningen för han var för upprörd för att vilja lyssna över huvudtaget.
"Whatever you think; it's not true, Liam. Louis and I are just friends. You and Eleanor can think whatever you want, but call me when you're ready to hear the truth..", viskade jag fram. Jag ville lämna honom i fred och låta honom tänka. Problemet var att han vi hade bara något dygn på att fixa det här. Just nu kändes det hopplöst och jag tyckte synd om Louis som skulle få spendera flera månader med Liam om han vägrade höra sanningen. Detta skulle kunna förstöra hela deras turné.
Jag tog mina saker och gick ut från Liams lägenhet. jag var ganska tom i mina tankar och orkade inte gå någonstans. Jag åkte upp en våning och knackade på Nialls dörr men ingen öppnade så jag satte mig utanför dörren. Just då släppte allt. Jag grät hejdlöst och kröp upp intill dörren. Jag måste ha somnat för jag märkte hur någon bar upp mig och gick in i lägenheten. Dem starka armarna la ner mig på en säng och stängde dörren efter sig. Efter några minuter i badrummet - för jag såg för jäklig ut, så gick jag smygandes ut ur sovrummet.
"She's.. she's so broken.. They have to fix this! Louis would never cheat on Eleanor and Laila, wow.. She would absolutely never cheat on Liam..", Niall och Harry stod i köket och pratade. Jag såg hur orolig Niall var för mig och det fick mig att le lite.
"Hi guys..", sa jag och tassade ut i köket. Niall och Harry vände sig snabbt om, rädda för att jag skulle ha hört vad de pratade om. Harry gick fram till mig och slog armarna om mig. Jag klämde mig fast och kramade honom hårt. Niall kom upp bakom och kramade mig och Harry i en enda stor kram.
"Hey.. Can't breathe!", skrattade jag. De släppte mig och vi satte oss vid bordet.
"Shouldn't you be in the studio or packing?", sa jag och bet ett bett på kycklingen Niall hade lagat. Niall och Harry utbytte några oroliga blickar innan Harry svarade.
"Honey... It's 7 pm.. We've been in the studio whole day and we've packed as well. You've been sleeping the whole day here. Jose and Ame were here a couple of hours ago but they couldn't wake you up.", sa han och tittade oroligt på mig. Jag tappade gaffeln och tittade sen upp från tallriken in i Nialls klarblå ögon.
"Li-Liam.. Was he with you? And what about Louis...?", jag hade svårt att få fram orden utan att börja gråta igen. Harry låtsades inte om som han hade hört mig utan reste sig upp och gick till kranen för att fylla på kannan med vatten. Niall harklade sig.
"Liam came to the studio and so did Louis. They screamed at each other and after lunch break Liam never came back. I hope he comes to the airport tomorrow.. Louis' been trying to call Eleanor the whole day but she's not answering.", sa Niall med en suck. Jag begravde huvudet i mina händer och denna gången orkade jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag lät de rinna ner för kinderna och sen ner i knäet. Jag hörde hur en stol raspades mot golvet och några sekunder senare kände jag hur Nialls armar kramade mig.
"Whatever happened Laila, Liam has never been as broken as he is right now..", viskade Niall.
"The thing is that nothing happened...", jag snyftade ur mig hela sanningen och några minuter senare hade jag torkat tårarna och sansat mig lite.
"So.. You two never kissed? Like..kissed?", sa Harry. Jag skakade på huvudet och log lite.
"I can never love someone in the way I love Liam!", svarade jag och rodnade.
Jag sov hos Niall den natten, men fick egentligen inte så mycket till sömn. Jag låg och vred på mig nästan hela tiden. Runt tre tiden stod jag inte ut längre. Så jag tog på mig en av Nialls hoodies och gick ut på balkongen. Den kalla natten omslöt mig och jag blundade lite för att kunna rensa tankarna.
"Laila.. What the hell.. It's 3 am, you should get some sleep..",jag vände mig om och mötte Nialls trötta ögon. Jag nickade och vi gick in och la oss igen. Jag låg med ryggen mot Niall med hans armar om mig.
"Niall?", han grymtade till som svar och jag log lite. "Thank you for bringing me and Liam together...", Niall skrattade till.
"Sure, babe.. He's never been happier!", sa han och jag kunde äntligen somna igen.
På morgonen vaknade jag av att Niall höll på i köket. Han slamrade med grytor och bestick.
"Oh Morning! We're late.. the flight is in 3 hours. We have to be there in an hour.", sa han lite stressat och satte sig ner för att äta. Jag följde hans direktiv och åt jag med sen hade vi inte så mycket mer tid på oss. Jag var klar före Niall - så klart, så jag stod och studerade honom medan han sprang runt i lägenheten som en förvirrad höna. Han packade ner det sista och packade upp saker han inte behövde. Det var en drös med väskor. Tre månader var en lång tid och mycket behövdes finnas med.
"Oh brilliant.. I have to clean this mess up!", sa han och började slänga ännu mer grejer omkring sig. Jag skrattade och började styra honom mot dörren.
"I'll clean this up later..", sa jag och han protesterade. Men vad hade han för val? Jag skulle sakna dem så mycket. Jag hade heller inte hunnit prata med varken Louis eller Liam. Niall försäkrade mig om att han skulle få dem att sluta bråka - i alla fall inte göra det inför fansen eller media. På touren var allt tvunget att bli som vanligt. Harry hade också försäkrat mig om att de skulle skämta bort bilden - som förmodligen skulle visas på någon av alla intervjuer dem skulle ha. Harry skulle få de andra att säga att bilden var redigerad och fake. Allt var bara så mycket nu. Media skulle älska den här skandalen tillsammans med skandalen om Harry och mig.
Vi svängde in till flygplatsen. De andra var redan där inne och skrev autografer med fansen. Jag och Niall gick bakvägen och kom upp bakom killarna. Jag ställde mig lite avsides vid bagaget och kände blickarna från fansen. Jose och Ame kom till slut och gjorde mig sällskap.
"Är du ok?", frågade Jose och nickade mot Liam som stod en bit bort. Han kastade några blickar ibland mot mig men jag hade inte hjärta till att möta dem.
"Nej, men jag hoppas på att han ska förstå så snart som möjligt. Min känslor för Liam kommer aldrig förändras och Louis och jag kommer alltid att vara bästa vänner.", sa jag och suckade. Hon nickade. "Men vi har en hel sommar att döda, vad ska vi göra?", sa jag och bet på ett äpple. Ame och Jose tittade lite osäkert på mig.
"Jo.. Jag åker till Sverige för att vara där hela sommaren. Ame ska till sina kusiner i Italien, sa vi inte det?", jag tittade häpet på dem. Skulle jag behöva vara ensam hela sommaren?
"Åh.. jaha..", sa jag och dem tittade ledsamt på mig. Vi avbröts av Niall som sa att vi var tvugna at säga hej då. Jag reste mig upp och kramade honom hårt och länge. I ögonvrån såg jag Zayn och Jose, Ame och Harry som kysstes hej då. Jag tittade bort och avslutade kramen med Niall.
"Everything will be ok!", mimade han. Jag log och nickade. Zayn hade släppt Jose och gick fram för att krama mig. Han omfamnade mig mjukt och jag drog in hans doft.
"Gosh.. I will miss you so much!", sa jag. Det var droppen. Jag kände hur tårarna ännu en gång började rulla. Han torkade bort en tår och nickade.
"We'll miss you too, but we've skype and we can always call each other.", sa han. Jag kände hur Harrys armar kramade om mig och jag kramade honom hårt tillbaka. Det behövdes inte mer. Jag visste vart jag hade Harry och han visste hur mycket jag älskade honom. Louis stod en bit ifrån dem andra med blicken i backen och händerna i byxfickorna. Jag gick fram till hon och han slog generat upp blicken.
"She broke up with me... She said that we've never were meant to be with each other anyway. She believed me but it doesn't mattered for her.",sa han och jag kunde se hur hans ögon tårades. Jag tog hans hand och brydde mig inte om att Liams blick brände i nacken.
"I'm sorry, Lou, I really am! But I need to know. Do.. do you like me? More than friends..", han tittade på mig med tom blick.
"I don't want to ruin our friendship. But yes.. I like you and I will probably go to hell for this. But I want you to be happy and you're happy with Liam.", jag nickade lite chockat.
"I can't live without you, Lou. And we can fight for this friendship!", sa jag och han släppte min hand för att krama mig. Jag grävde ner mitt ansikte i hans nacke och han kysste mig lätt på huvudet.
"I will miss you, sis!", skrattade han och rufsade mig lekfullt i håret.
"I will miss you too, brother!", Harry hoppade på Louis bakifrån upp på ryggen och dem sprang mot gaten. Jag vinkade mot dem. Liam stod lite pinsamt kvar och jag gick fram till honom. Han kramade mig lite stelt. Jag kände hur obekväm han kände sig och det gjorde mig ledsen. Helt plötsligt var det som om han kände sig "äcklad" av att röra vid mig.
"I love you. Follow your heart and listen to the truth. I'll be waiting for you!", viskade jag och han släppte mig. Jag såg hur Liam och killarna gick igenom gaten och bort från mig. Vad skulle jag göra nu?
Liams perspektiv:
Jag var sårad och förstörd. Det var helt uppenbart att Louis var kär i Laila. Tjejen som var mitt allt. Jag visste att Louis ville henne väl och hur mycket jag än ville förnekade så var jag tvungen att lita på Laila. Hon litade på mig och det var nu allt skulle sättas på prov. Litade jag tillräckligt mycket på henne och älskade jag henne lika mycket för att tro på sanningen? Tre månader skulle få bevisa det. Jag visste att Louis och jag skulle bli tvungna att göra upp saker och ting innan media fick nys om detta och innan vi började touren på allvar. men det skulle bli svårt. Samtidigt kunde jag inte leva utan Louis. Vi hade alla lovat att ingen, ingen tjej skulle få komma i mellan oss. Det var precis det som höll på att hända just nu. Jag kunde inte svika dem. Och inte heller fansen...
Hon viskade den där meningen som fick hela kroppen att rysa. Jag skulle sakna henne av hela mitt hjärta. Ändå gick jag där ifrån utan att säga något. Jag släppte hennes hand och så fort våra fingrar slutade nudda vid varandra kände jag mig vilse.
Väldigt långt! Hoppas ni är nöjda :)
Who's that girl? - Kapitel 45
Tidigare i Who's that girl?: "Can we please not talk about this now, Liam?", sa jag och gick surt in i badrummet. Liam följde efter. Dem andra hade gått hem för en stund sen och jag hade ingen lust längre att göra något "later" sen med Liam. Louis hade förstört allt. Liam kom upp och kysste mig i nacken.
"Yes now...",mumlade Liam tillbaka. Jag skrattade och lät honom bära mig tillbaka in i sovrummet
Jag vaknade med Liams arm om min midja. För än gång skull hade jag faktiskt lyckats skjuta undan tankarna på Louis under natten. Liam hade fått mig på betydligt bättre humör och det höll i sig.
"Morning, babe..", mumlade Liam och satte sig upp. Han drog undan mitt hår från ansiktet så jag kunde se in i hans ögon. I love you mimade han. Jag tog handen om hans nacke och drig ner honom intill mig igen.
"Don't you dare leave me today Liam..", han skrattade lätt mot min hals.
"How about just you and me today?", sa han. Jag tittade lite chockat på honom.
"But the tour? You have to pack your bags and fix in the studio!", sa jag. Han skakade på huvudet och ett flin spred sig på hans läppar.
"Nope, I did that yesterday and the boys will be fine without me today!", svarade han. Jag kramade om honom.
"I've missed you so much. We haven't spend so much time with each other lately..", sa jag och satte mig gränsle över honom. Han kysste mig mjukt. Han tittade på väckareklockan.
"Brunch?", jag nickade och vi gick in i badrummet för at göra oss i ordning.
"Starbucks or Subway?", frågade jag. Liam styrde mig mot Starbucks. Han beställde två kaffe och varsin fralla och sen började vi gå mot parken för att sitta och njuta i den varma Junisolen.
"How do you feel about the interwiev?", frågade Liam. Jag hade helt glömt bort att intervjun Harry och ag åkte hem till hade blivit inställd och att Harry nu skulle släppa nyheten på deras första intervju i Australien.
"It's scary... But in a good way!", log jag. Han nickade. Plötsligt hörde jag hur några tjejer kom upp bredvid oss. De viskade och pekade lite på mig och Liam. Liam märkte det och vinkade till sig tjejerna.
"Hi girls, how are you doing?", tjejerna höll nästan på att svimma när Liam tilltalade dem. De tog några bilder på oss och sen var dem nöjda. Jag tog upp mobilen och gick in på twitter. Jag fick en liten chock när jag såg vad som trendade: Louis och Laila . Jag klickade nervöst på trenden och fick fram det jag absolut hade befarat; en bild på mig och Louis i regnet - "kyssandes". Louis hade råkat kyssa mig i en millisekund men på den lilla sekunden hade någon idiot lyckats få en bild. Jag kände hur svetten började rinna. Vad skulle hända om Liam fick reda eller se bilden? Förr eller senare skulle han det. Och Eleanor.
"Come on, let's go home!", sa jag snabbt och vi började gå hemåt igen.
"Honey.. what's wrong?", sa Liam och försökte stanna mig.
"I'm not feeling so well...", mumlade jag.
När vi kom hem till Liam sprang jag direkt in på toaletten och ringde Louis.
"Have you seen it?", sa jag med än gång som jag hörde Louis röst.
"Yes...", hörde jag honom svara. "And so did Eleanor.", jag drog efter andan.
"What? What did you say?", sa jag lite försiktigt.
"I couldn't say anything 'cause she left...without hearing my explanation", jag hörde hur han kvävde en snyftning.
"I'm sorry, Lou..", mumlade jag tröstande.
"Does Liam know?", Louis röst lät nervös.
"No.. And I can't tell him.. but I have to..", jag kände hur nära tårarna var. Jag visste inte hur jag skulle förklara för Liam. Att någon skulle stöta till Louis så han råkat kyssa mig kändes som en ganska klen historia att dra - tyvärr var det sanningen och jaga hade inget annat val. Jag sa hej då till Louis och gick ut till köket. Liam stod vänd mot mig.
"Liam.. I have to tell you something?.", sa jag och satte mig på barstolen. Han snurrade runt och visade mig sin telefon. Bilden på mig och Louis var synlig med texten: "First Liam, second Harry and now Louis? Will she sleep with everyone in the band One Direction?"
"Oh nej...", var det enda jag fick ur mig.
KAPITEL 44 FINNS INUNDER DETTA INLÄGG!
GLAD MIDSOMMAR PÅ ER!!! Här får ni ett kapitel som ni kan njuta av :)
Vad kommer hända nu? Killarna ska på turné och Liam, Louis och Laila är mitt uppe i ett triangeldrama. HUR SKA DETTA SLUTA? :)
Who's that girl? - Kapitel 44
Tidigare i Who's that girl?: "Oh Sorry.." , hörde vi killen säga. Men ledsen var mer än vad jag och Louis var. Killens stöt på Louis hade gjort så att Louis hade kysst mina läppar i stället. Jag drog mig snabbt undan och tittade förskräckt omkring sen på Louis.
"It never happened!", sa vi båda samtidigt. Han vände sig om och lämnade mig kvar ensam utan för Liams dörr. Chockad av vad som nyss hade hänt.
Jag gick snabbt in genom dörren och sprang upp till Liams lägenhet. Jag kände hur klumpen växte i magen. Hur skulle vi reagera mot varandra sen? Skulle vi berätta för Liam och Eleanor? Jag sköt undan tankarna och knackade på.
"Hey, honey!", Liam öppnade dörren och jag hoppade genast in i hans famn. Han kysste mig lätt på munnen men jag ville ha mer. Jag tog upp benen runt hans midja och började kyssa honom på halsen. Han stönade till lite lågt mot mitt hår och jag ett leende spreds sig på mina läppar. Jag visste inte vart jag hade fått begäret och lusten ifrån; om det berodde på att jag saknat Liam eller för att att tysta mitt dåliga samvete.
"Babe.. The lads..", mumlade Liam mot mina kyssar. Jag stelnade till då jag hörde hur någon började skratta hysteriskt bakom oss. Gud vad pinsamt...
"Oh don't let me interrupt! Keep going! Come on Zayn and Harry.. I think they want some privacy if you know what I mean!", fortsatte Niall. Jag suckade och hoppade ner från Liam.
"You know Niall, it's more fun to do it later.. The waiting is a tease!", sa jag och kysste honom på kinden när jag gick förbi honom och in i köket. Harry skulle precis öppna munnen och säga något retfullt när jag spände blicken i honom och gav tecken att hålla tyst. Jag gick fram till kylskåpet och började plocka fram saker som vi kunde ha under filmen. Harry och Niall lämnade köket innan jag hann be dem om hjälp. Jag kände hur Liam omfamnade mig bakifrån.
"It's a pity they're here now.. ", mumlade Liam mot min rygg. Jag log och strök med handen över hans arm. Han kysste mig på halsen.
"Babe.. The lads..", mumlade jag. Han skrattade till och skakade på huvudet. Jag mimade later och han nickade.
"Later...", sa han högt och gick ut till killarna.
Plötsligt ringde det på dörren. Jag hörde Jose och Ames röster så jag pustade ut. Men efter ett tag hörde jag även Eleanors röst. Jag stelnade till och plockade snabbt ihop sakerna och gick ut till killarna i vardagsrummet. Liam klappade på sitt knä och visade så jag kunde sätta mig där. Jag satte mig i hans knä och drog upp benen på Harry. Han grymtade.
"Hey, sweetie! How was Cheshire? You didn't call me. Or Danielle...", Eleanor kom in i rummet med Louis i släptåg. Han tittade på mig men jag försökte undvika hans blick.
"I'm sorry...", mumlade jag. Hon ryckte på axlarna och fortsatte hälsa på alla andra. Louis hälsade också - på alla utom mig. Liam gav mig en konstig blick som jag låtsades att jag inte märkt. Men jag visste att Liam misstänkte att något var fel. Vi satte igång vårat maraton av riktiga feelgood filmer. Harry fick välja först och alla hade protesterat redan innan han hade hunnit fram till hyllan där Love actually stod. Han hade muttrat något om att det var länge sen vi hade sett den men då hade Zayn skrikit att det var förra veckan så Harry flinade och tig fram Pretty Woman. Louis och jag undvek varandra. Inga blickar, inga samtal, han vågade inte ens ta popcornskålen som Liam hade hos sig bar för att jag var i Liams knä.
Jag gick ut till köket för en tredje laddning av popcorn till sista filmen. Klockan började bli ganska sent och solen hade gått ner. Jag plockade fram popcornen och slängde in påsen i mikron. Tre minuter kunde gå så sakta ibland. Jag trummade nervöst med fingrarna på bänken och märkte inte att någon gick in i köket.
"I'm sorry about what happened, Laila!", sa Louis. Jag hoppade till och höll nästan på att slå ut alla popcornen när jag häll på att hälla upp dem.
"Gosh.. Lou you scared me!", sa jag nervöst och plockade i ordning sakerna på brickan. Jag började gå mot vardagsrummet.
"Laila, stop! Can we please talk about this?", försökte Louis. Jag skakade på huvudet.
" Come on!", han greppade tag om min arm. Jag ryckte till och han släppte mig förskräckt.
"Leave me alone, Lou!", sa jag nästan lite för högt för Niall hade hört vårat "bråk". Han kom in i köket.
"What's happening here?", sa han lite osäkert.
"Nothing! Nothing happened. Right, Lou?", svarade jag utan att släppa blicken från Louis.
"Yeah.. nothing happened..", mumlade Louis. Jag gick ut i vardagsrummet. Alla blickarna var vänt mot köket.
"What?", sa jag lite surt. Ingen sa något. "Harry, press play!", Harry gjorde som jag sa.
"So what's up with you and Lou?", sa Liam och tog av sig tröjan. Jag bytte om till en av Liams stora t-shirts och puffade sen i ordningen kuddarna på sängen.
"Can we please not talk about this now, Liam?", sa jag och gick surt in i badrummet. Liam följde efter. Dem andra hade gått hem för en stund sen och jag hade ingen lust längre att göra något "later" sen med Liam. Louis hade förstört allt. Liam kom upp och kysste mig i nacken.
"Not now...", mumlade jag.
"Yes now...",mumlade Liam tillbaka. Jag skrattade och lät honom bära mig tillbaka in i sovrummet.
Ännu ett till kapitel! Hoppas det duger :) I morgon kommer ett tidsinställt kapitel för dem som är sugna på att läsa under midsommar!
Who's that girl? - Kapitel 43
" So I was thinking a huuuuge massive party when we're home from the tour!", sa Louis nöjt och högg in på sin sallad. Jag kunde inte annat en att skratta åt honom.
"No party, Lou! I'm tired of drama!", sa jag mellan skrattsalvorna. Han tittade besviket på mig och gjorde en hundvalpsmin. Jag suckade och himlade med ögonen. "Fine..", muttrade jag surt och återgick till min kycklingsallad. vi satt inne på en salladsbar och det var onsdag. Killarna skulle åka om två dagar och ju mer jag tänkte på det - ju mer kramp i magen fick jag.
"Hey, babe.. Don't be sad! We'll be home soon!", sa Louis varmt och inte förrän han börjat stryka med tummen över min kind insåg jag att jag hade fällt en tår. Jag tog hans hand och kramade den hårt.
"I will miss you.. so much!", sa jag och han kramade min hand tillbaka. Jag ruskade till lätt på mitt huvud och sköt bort tankarna om fredagen.
"So a party..?", jag började prata på alla olika sorters drinkar vi kunde ha, vilka som skulle komma osv.
Louis Perspektiv:
Det gjorde ont att se henne så ledsen som hon var. Jag visste inte hur jag skulle klara mig utan henne, men det jag var mest orolig för var att jag skulle sakna henne mer än Eleanor. Hur mycket jag än älskade El så var Laila min bästa tjejkompis. Jag ville inte ha känslor för henne men på något vis visste jag att snart skulle det vara omöjligt att försöka dölja det för mig själv. Kunde man älska två personer samtidigt?
Laila fortsatte att babbla på om den där festen jag hade dragit i gång som ämne. Jag satt och studerade henne. Det var helt omöjligt att inte älska henne. På sättet hon pratade, gestikulerade med händerna. sa mitt namn, rodnade eller kysste Liam.. Allt var så speciellt! Men jag visste verkligen inte hur mina känslor var. Skulle jag låta hjärtat styra mina handlingar eller skulle jag låta hjärnan sköta allt?
"Hellooo? Lou? Are you there?", hon vinkade med handen framför mina ögon och jag skrattade generat till över vad jag just hade tänkt på. Hon log sitt underbara leende och jag rodnade ännu en gång.
"What's wrong with you? You never blush..", sa hon och skrattade.
Jag kommer hamna i helvetet. Jag var sååå kär i den här tjejen..
Lailas perspektiv:
Jag visste inte vad det hade tagit åt Louis. Han rodnade och hade sig. Inte alls den Lou jag kände. Jag skrattade och skakade bara på huvudet medan vi reste oss för att gå hem. Louis betalade - mot mina protester, och sen gick vi sakta hemåt till Liam. Vi skulle ha en sista filmkväll innan killarna skulle vara tvungna att packa och fixa inför turnén.
Jag gick armkrok med Louis samtidigt som han höll paraplyet över oss i sin andra hand. Det hade börjat regna ordentligt efter att vi gått ut ur fiket och jag kände redan att mina strumpor var dyngsura.
"You're cold, babe?", sa Louis och drog mig tätare intill honom. Jag skakade på huvudet och vi svängde in på gatan till Liams lägenhet. Louis släppte mig plötsligt när vi kom fram till dörren.
"What are you doing Lou?", sa jag och tittade lite förvånat på honom.
"I have to pick up, Eleanor at the dentist. I'll see you soon!", sa han och lutade sig fram för att kyssa mig på kinden. Jag vet inte vad som hände men någon gick in i Louis samtidigt som han böjde sig fram.
"Oh Sorry.." , hörde vi killen säga. Men ledsen var mer än vad jag och Louis var. Killens stöt på Louis hade gjort så att Louis hade kysst mina läppar i stället. Jag drog mig snabbt undan och tittade förskräckt omkring sen på Louis.
"It never happened!", sa vi båda samtidigt. Han vände sig om och lämnade mig kvar ensam utan för Liams dörr. Chockad av vad som nyss hade hänt.
OJ OJ OJ!!! Har Louis känslor för Laila? Och är dem i så fall besvarade? Och vad hände egentligen? Såg någon dem?
VET NI VAD? Jag fick bara en kommentar på förra kapitlet. Är novellen så kass? I så fall vill jag iaf att ni kommenterar mig och säger att jag ska sluta. Jag har faktiskt 300-400 läsare . Några åsikter borde ni väl ha? Jag vill inte tjata men käns som jag skriver åt en vägg.
Who's that girl? - Kapitel 42
Tidigare i Who's that girl?: "Cause Baby you're a firework!!! Come on show 'um what, you're worth!!!!", började jag skrik-sjunga och släppte Harrys arm. Jag sprang ut på vägen och snurrade runt. Han skrattade och sprang i fatt mig.
"You're an idiot!", skrattade han medan vi dansade in på uppfarten till huset.
"Thank you so much, Anne! I will miss you!", jag släppte hennes hand och torkade bort en tår. Robin kom fram och gav mig en kyss på pannan.
"Take care of her, Harry.", sa han och blinkade mot Harry.
"Oh my baby... Gone too soon..", grät Anne. Harry kramade om henne hårt och jag såg att han inte ville släppa henne. Gemma kom fram och slängde sig om Harrys hals.
"See you soon. Love you!", Harry tog min hand och vi satte oss i taxin som började köra mot flygplatsen.
"I will miss them. This must be so hard for you..", sa jag och torkade bort en tår som envist hade trillat ner från kinden. Harry suckade tungt och lutade huvudet mot min axel. Jag började stryka honom lätt över lockarna.
"It was painful in the beginning but now I know I will see them soon. But yeah.. I miss them everyday..", sa han. Vi hade varit hos Harrys familj i några dagar men hade varit tvugna att åka hem tidigare på grund av någon tv intervju som hade klämts in mellan alla andra tusen intervjuer och turnéer.
"Laila... I need to tell you something.", Harry satte sig upp och tittade på mig med bekymrad blick. Jag kände hur oron växte upp inom mig.
"What..?", nästan viskade jag fram.
"They will ask me and Liam today about our relationship. You know that, right?", jag svalde och nickade stumt. Usch.. Jag ville inte prata om det där. "So I was thinking about telling the world that your my sister...", jag nickade och Harr drog in mig i en kram.
"We will fix this. They can't bring you down. The fans love you and Liam. But it will be drama. You know that, don't you?", jag nickade igen. Han kysste mig lätt på pannan innan bilen rullade in på flygplatsen. Vi klev ur bilen och Harry tog tag om min midja med vi gick igenom havet av fans.
"What about Liam?"
"Are you two together now?"
"How can you do this to Liam!"
"You're disgusting"
Jag hajade till när en tjej i min egen ålder slängde ur sig den sista meningen mot mig. Jag kände hur Harrys grepp om min midja hårdnade och gav mig tecken åt att inte bry mig. Harry stannade för att skriva några autografer och fotograferas. Han svarade inte på några frågor utan bara skrattade och tittade bort. Jag beundrades av hur lätt han fick det att se ut. När han var klar gick vi in och började lasta upp väskorna på vagnen. Det stod några tjejer på andra sidan mot gaten, kanske 10 stycken, och jag såg hur Harry tittade på en av dem.
"D'you know them?", jag puttade till honom och pekade på en av tjejerna. Hon skuttade till och började fnittra när hon såg att jag pekat på henne. Harry nickade.
"They are our girls.", sa han och log ett leende som jag inte sett tidigare.
"What, tell me!", sa jag och tittade nyfiket på honom.
"They are here every single time I come home or leave Cheshire. I've recognized them since X-factor.", sa han. Jag log. Han brydde sig verkligen om sina fans. Jag drog honom i armen och började gå mot tjejerna. Han följde lydigt efter och drog upp solglasögonen.
"Hey girls! Long time ago now, isn't it?", sa han och log ett underbart leende. En av tjejerna skrattade lätt och började rodna. Harry gick fram och kramade dem alla och ställde sig för att börja prata. Jag stod lite generat kvar bredvid honom och höll i hans tröja - rädd för att han skulle lämna mig.
"Girls, this is Laila!", tjejerna kom fram och kramade mig en och en och presenterade sig. Jag blev så rörd. Harry hade verkligen hittat en skara med tjejer som betedde sig normalt.
"So, I don't want to sound rude, but why are you here with Harry? You're Liam's girlfriend, aren't you?", frågade en lång, svarthårig tjej med stålgrå ögon. Jag tittade nervöst på Harry. Han log och nickade åt mig att berätta.
"I'm Harry's half sister actually... and I'm still together with Liam. I won't leave him!", log jag. En av tjejerna drog efter andan och tittade storögt på mig.
"But don't say anything to anyone. It's a secret Sorry girls, but we have to leave you now. See you next time and I promise I will have the lads with me then!", sa Harry och kramade om alla igen. Tjejerna sa hej då och vi började gå. Harry stannade plötsligt upp och vände sig om.
"Cathrine? Hope your mum gets better, I forgot about that!", sa han och vinkade. Cathrine log och gjorde tummen upp.
"I'm so impressed, Harry. You love them like your own family.", sa jag och höjde på ögonbrynen. Han fnyste åt mig.
"They ARE my family.!", förtydligade han. Jag skrattade åt honom medan vi gick på planet.
Heathrow, London
"Finally!!!! You're home!", Ame kom springandes över hela väntsalen med de andra killarna i släptåg. Hon kastade sig om armarna på Harry och kysste honom. Han skrattade mot hennes läppar och släppte min hand. Jag släppte allt jag hade i mina händer och sprang fram till Liam.
"God! I've missed you so much!", suckade han mot mitt hår när jag hade slängt mig i hans armar. Jag släppte honom och han kysste mig försiktigt. Louis harklade sig lite dramatiskt och jag släppte en besviken Liam.
"Forgotten me?", skrattade Louis och jag kramade honom hårt.
"Never!", skrattade jag tillbaka. Eleanor stod lite gömd bakom och väntade på att jag skulle hälsa på henne med. Jag gav henne en lätt kram och kramade sen om de andra killarna!
"Where's Jose.. and Zayn?", sa jag sen när jag hade kramat om Niall. Jag hittade inte någon av dem.
"Home and cooking dinner!", sa Niall och log nöjt. Vi skrattade allihopa och började sen gå mot parkeringen.
När vi väl var hemma hos Zayn så satte vi oss alla vid matbordet på balkongen. Solen lyste varmt och det märktes för första gången på länge att det var sommar. Vi pratade om allt som Harry och jag hade upplevt i Cheshire och vad Anne och Robin hade tyckt om det hela. Liam kunde inte sluta le mot mig under hela måltiden och jag blev hela tiden nervös över hans blickar. Jag la handen på hans lår och lutade mig fram för att viska.
"Can you please stop staring at me, babe?", sa jag och kände hur han log lite stolt. Han visste precis hur han skulle få mig ur balans.
"Never, honey! I love you. A lot.", viskade han tillbaka och jag himlade med ögonen men kunde inte låta bli att kyssa honom. Han tittade besviket på mig när jag lämnade hans läppar.
"Oh come on, lovebirds!", skrattade Louis och kastade en tomatbit på mig och Liam. Den träffade mig precis innanför tröjan och jag tjöt förvånat till.
"You're dead, Mr. Tomlinson!", sa jag och spände ögonen i honom.
Efter maten gick Liam och jag en promenad ner till parken som låg vid lägenheterna. Vi satte oss på en gammal bänk och matade fåglarna där - som ett gift gammalt par. Jag skrattade åt tanken och tog Liams hand.
"Harry told you about the interview today, ah?", sa han och kastade en bit bröd till en fågel som satt vid hans fötter. Jag nickade och kramade hans hand hårdare.
"Everything's will be fine, babe. But there's one more thing I must tell you about..", han kastade den sista biten med bröd och den lilla fågeln snappade upp den och flög nöjt iväg. Liam vände sig mot mig och lyfte min hand mot sina läppar. Jag blundade och rös när dem nuddade min hud. Han log mot min hand och lika snabbt som han hade kysst min hud lika snabbt drog han bort dem.
"We're going on tour this Friday.", jag räknade snabbt i huvudet. Det var måndag nu så det var några dagar kvar. Jag nickade och tittade ner på våra händer. Jag visste ju att han var tvungen att lämna mig någon gång.
"How long?", sa jag och höjde blicken till hans ögon. Han såg ledsen ut.
"Three months..", sa han snabbt. Jag släppte hans hand och drog snabbt efter andan. TRE MÅNADER? Skulle han döda mig? "We are going to the States and Australia. I know it's a long time but we can make things work out, can't we?", sa han och sökte efter min blick. Jag nickade.
"You'll be gone the whole summer..", nästan viskade jag. Han kramade mig och jag lutade huvuvdet mot hans bröst.
"I know babe.. I know. But we'll be back in August and you can come and visit us. Andy comes when we're in L.A. You can go with him.", sa han uppmuntrande. Jag ryckte på axlarna. Jag hade i alla fall Ame, Danielle, Eleanor och Jose kvar i sommar. Trodde jag, ja..
I wanted words but all I heard was nothing - Del 1
"I can't believe i'm doing this, Olivia!", sa jag surt och blängde på henne. Vi satt på en av det närmsta raderna vid scenen. Det var bara några minuter kvar tills Boyce Avenue skulle upp på scenen och köra några låtar innan huvudbandet skulle upp.
"Oh Come on! Admit you like it?", sa hon och ruskade på sina blonda lockar av iver. Jag skakade på huvudet "Oh you're such a party pooper!", fräste hon surt tillbaka. Enda anledningen till att jag följde med på den här konserten hade varit för att Boyce Avenue skulle vara förband - mitt absoluta favorit band! Men jag råkade ha oturen att ha min bästa kompis till Directioner. Yes, One Direction var huvudbandet. Jag såg ingenting bra i det bandet. De såg okey ut men musiken var inte ens bra! Jag tänkte vara lite ful och låtsas gå på toa i mellan akten efter förbanden, men Olivia skulle säkert märka.
Någon timma senare hade Boyce Avenue spelat och jag var i extas! Jag pratade på så mycket att jag totalt glömde gå ut på "toaletten", så helt plötsligt kom fem stycket killar ut på scenen. Olivia ställde sig upp och skrek som alla andra 27 000 tjejer i arenan medan jag satt tyst kvar på stolen. De drog igång några låtar och jag satt ointresserat kvar. Jag började intresserat pilla på mina blonda lockar och letade efter kluvna toppar.
"Okey ladies and gentlemen! Time for answering some twitter questions!", jag visste trots allt vad de alla hette så den som hade skrikit ut var Liam. En brunhårig kille som hela tiden bytte frisyrer.
"First question is from @hotlikeHarryStyles , well thank you for that! And your question is; What did you have for lunch today?And you're siting on 21:222 Helloooooo!", sa Harry. Och alla killarna vinkade åt den mulliga tjejen som hoppade upp och ner från stolen av iver. "I had TACOS!", skrek alla killarna ut samtidigt. Jag suckade och tittade på mina naglar samtidigt som jag mumlade "boring...". Tjejen bredvid mig tittade surt tillbaka.
"Next question is from @MelleSwe , and your question is: Are you ever bored?", jag ryckte till. Mitt twitternamn hade precis lästs upp. Jag tittade skräckslaget upp på tvskärmen som fanns på scenen. Niall, den blonda killen hade sagt frågan och sökte efter radnummret jag satt på. Jag sjönk ner på stolen och försökte gömma mig så gott det gick. Vem fasen hade skickat en fråga från mitt konto? Jag tittade upp och möttes Olivias avundsjuka blick.
"You?", mimade jag och hon nickade. Ett litet leende spred sig på hennes läppar.
"Okey, @melleSwe where are you? You should be siting on 12:875!", sa Zayn och stegade fram till kanten. För första gången på hela kvällen var arenan nästan tyst. Olivia drog upp mig och viftade med handen så att killarna kunde se.
"Stop it! Stop!", väste jag mot Olivia och försökte ta ner hennes hand.
"Oh there you..-", Niall avbröt sig själv när han mötte min blick. Jag stannade också upp för en stund och kunde inte röra en enda kroppsdel. Hans havsblåa ögon hade förtrollat mig.
Nialls perspektiv:
Jag stod som förstenad. Hennes blonda långa hår formades i lockar som föll ner för hennes byst och nätta lilla kropp och hennes ögon var skrämt uppspärrade mot mig. Jag kunde verkligen inte slita blicken ifrån mig. Hon var så oemotståndligt vacker att det gjorde ont! Hon tittade fortfarande rakt in i mina ögon och det kändes som om hon såg rakt igenom mig och rörde vid mitt inre.
"Niall... Come on! What's happening?", viskade Zayn nervöst i örat. Jag visste att vi var tvungna att fortsätta showen, men jag kunde inte röra mig. Hela arenan höll andan.
"I have no idea.. Gosh she's so beautiful!", fick jag till slut ur mig. Zayn flinade och tog micken till munnen.
"Okey my friends! Can this beautiful gilr come up on stage, please?", sa Zayn och skickade i väg Paul mot tjejen som fanns några rader bort. Jag ryckte tag i Zayns jacka.
"What the hell are you doing?", väste jag. Han ryckte på axlarna och log ett lurigt leende.
Melles perspektiv:
Jag vaknade till liv då Zayn hade ropat åt en av livvakterna för att hämta mig. Jag börja nervöst röra på mig men Olivia höll krampaktigt fast i mig.
"You can't go away now!!", nästan skrek hon åt mig. Jag vände mig panikslaget om men trappan var blockerad. Jag hade scenskräck och att stå inför flera tusen skrikandes fans ville jag inte ha med på min lista i livet, Speciellt inte efter allt hat jag skulle få.
"Okey, sweetie! Come on!", sa livvakten och räckte fram en hand. Jag skakade panikslaget på huvudet och spärrade upp ögonen ännu mer.
"No no no no...", sa jag och höll upp händerna. Han nickade uppmuntrande och tog min hand medan Olivia puttade på mig. Han höll ett fast grepp om min midja medan vi gick de få metrarna upp till scenen.
"Don't listen to the girls... they're just jelaous!", viskade han i mitt öra. Jag hade inte märkt det förrän nu. Tjejerna spydde ut elaka kommentarer till mig. Jag vände bort huvudet och fokuserade på trappan upp till scenen. Olivia skulle få så mycket skit för det här tänkte jag samtidigt som jag tog hjälp av en hand upp på scenen.
Internet strul hela kvällen efter att jag fixat på bloggen :( Men nu är detta uppe :) Första delen av minst 4 tror jag! Kommentera!
When I'm taken
Who's that girl? - Kapitel 41
Tidigare i Who's that girl?: "Tonight we're celebrating that you're home, Styles!", sa Joe och gav mig och Harry varsin cider och skålade."And, we're also celebrating that you're here Laila!", fortsatte han och vi tog ännu en klunk.
"Let's celebrate tonight, sis!", viskade Harry i mitt öra och jag log lite lurigt tillbaka. Dags att ta reda på vem Harry egentligen var.
"So there he was; drunk and tired on his way home! Haha he fell and broke his nose!", skrattade Joe så han nästan kissade på sig. Harry såg mindre road ut åt Joes berättelse om när Harry hade blivit full första gången. Men jag skrattade jag också för det var faktiskt lite kul. Harry grymtade till och tittade bedjande på Joe att han skulle sluta.
"Come on, sweetie! We've loads of things to catch up!", sa jag och puttade till honom lätt på armen.
"I' need something to drink..", mumlade han nästan ohörbart i ljudet av musiken. Avicii's Levels spelades på högsta volym och mängder med unga tonårskroppar trycktes mot varandra på det trånga dansgolvet.
"Ok!", svarade jag och vände mig mot Joe och hans kompisar. En blond tjej vid namn Candies hängde runt hans hals.
"So, you know the others as well?", frågade hon och kysste Joe på halsen. Jag nickade och tog en klunk av min cider.
"Yes, Liam's my boyfriend.", sa jag kort. Hon plutade lite bitchigt med läpparna och återgick till Joe. Han log vänligt.
"Have you been around here in Holmes Chapel or just around Harry's house?", frågade en annan kille som hette Chad.
"I was at the bakery earlier today with Anne.", han nickade ointresserat. Vart var Harry? Ingen av hans vänner var direkt roliga eller verkade uppskatta att jag var här mer än Joe. Jag vände mig om för att se vart Harry tagit vägen men han var borta så jag tog en sväng ut till köket. Jag trängde mig fram - vilket var ganska omöjligt. Människor låg överallt; på varandra, på golvet, hånglandes på köksbänken eller upptryckta på väggen. Tillslut orkade jag inte be om ursäkt mer.
Jag hittade Harry i köket med en blond tjej. Hon var vacker. Jag såg hur hon böjde sig fram över Harry och kysste honom mjukt på kinden medans hon viskade något i hans öra. Han skrattade tyst och vände sig sen mot mig. Jag stod som förstenad. Ame skulle bli galen om Harry var otrogen. Jag var på väg att vända och gå tillbaka till Joe då den blonda tjejen kom fram till mig i släptåg med Harry. Hon log och kysste mig på kinden. Jag backade förskräckt undan.
"Harry have told me so much about you and Liam! I'm so happy for you two! Especially now when Harry has finally found you!", hon vände sig mot Harry och nöp honom i kinden. Han suckade högt och puttade på henne.
"Oh stop Annie!", sa Harry och skakade på huvudet så håret föll i ansiktet på honom.
"I'm sorry, I didn't catch your name?", sa jag lite fundersamt och tittade på tjejen.
"Oh I'm so sorry! Stupid of me! I'm Annalise Gallacher - Harry's best friend forever!", sa hon och nöp Harry igen i kinden.
"That's it!!", sa han och gick tillbaka in i köket och drog fram en öl ur kylen. Jag skrattade lågt åt att jag faktiskt hade trott att Harry skulle kunna vara otrogen mot Ame.
"What's so funny?", sa Annalise som stod kvar med mig.
"Oh this is so embarrassing..", sa jag och skakade på huvudet. "I actually thought Harry was cheating on Ame..", sa jag och satte händerna för ansiktet. Annalise skrattade högt och log sen. Harry kom upp bakom henne och kysste henne på kinden. Hon berättade för Harry och han stämde in i hennes skratt. Oh Gud...
Klockan började närma sig runt halv två när Harry och jag äntligen var på väg hem. Jag gick med mina klackskor i ena handen och armkrok med Harry i den andra. Harry hade börjat bli lite påverkad medan jag fortfarande var ganska klar i huvudet. Vi pratade på om allt möjligt. Mest om alla pinsamma saker han och Annie hade gjort medan Harry fortfarande bodde i Holmes Chapel.
"You really miss them, don't you?", sa jag och satte min haka på hans axel. Han nickade och tittade upp mot den stjärnklara himmelen. Han stannade och pekade på några stjärnor.
"Mum used to say that stars are all the human beings on Earth. We all have a light inside us that burns for someone.", sa han och tittade på mig. Jag nickade lite stumt. Sen brast jag ut i skratt.
"'Cause Baby you're a firework!!! Come on show 'um what, you're worth!!!!", började jag skrik-sjunga och släppte Harrys arm. Jag sprang ut på vägen och snurrade runt. Han skrattade och sprang i fatt mig.
"You're an idiot!", skrattade han medan vi dansade in på uppfarten till huset.
Så där nu är jag på banan igen! Skönt att ha uppe både novellens kapitel och en one shot ikväll! Nu börjar jag ju dock tyvärr jobba i morgon men men :) KOMMENTERA!
I loved you from the beginning - Novell
Idag kommer 2 delar upp (kanske en tredje. KANSKE)
MEN FÖRST SKA NI KOLLA IN DEN HÄR NOVELLEN! Jag gör som sagt lite länkbyten då och då och när jag loggade in och såg att tjejen från den här novellen ville göra ett byte blev jag super glad! Jag vill ha in en blandad skara av noveller och jag kan säga med glädje att den första icke 1D relaterade novellen bland mina novelllänkar blir en Josh Hutcherson novell! Kolla in den!
Taken
Who's that girl? - Kapitel 40
Tidigare i Who's that girl?: "Are you ok?", han kramade om mig och jag skrattade lågt.
"Take it easy, boy! We have just talked! Everything's fine. But I do want to talk with all of you.", sa jagoch menade alla i familjen. Harry nickade och jag gick ut till köket.
När jag klev in i köket satt hela familjen vid bordet - även Gemma. Hon såg inte jätte glad ut men i mellan åt kunde jag skymta hur Harry tittade strängt på henne och då försökte hon le lite. Även om Harry var "hennes"lilleror så kändes det som om Gemma var snarare en lillasyster till Harry. I alla fall av de få timmarna jag hadespenderat hos familjen. Jag satte mig ner bredvid Harry och smög in min hand i hans.
"Ok! I just wanted to tell you that I really appreciate that you can accept this craziness. I mean it's sick, isn't it?",sa jag och tittade på Harry. Han nickade och höll med. "I'm really happy that you've welcome me as a familymember and not a stranger. And I want you to know that I will always be there for you if you need something.Cause you will be kind of a family to me now...", det sista nästan viskade jag fram. Anne log och jagkunde se hur det rycktes i mungiporna på Robin. Gemma satt tyst men Harry puttade till henne och hon vändeblicken mot mig. Hennes ögon log snällt mot mig och hon suckade lätt.
"I'm sorry if you felt like I hated you or not welcomed. I do not hate you! I've always wanted a little sister andthis is just a very big surprise for me! But I think we'll have fun together!",sa hon tillslut och räckte sig över bordetför att krama mig. Jag kramade henne och kunde riktigt känna Harrys leende i nacken på mig.
"So, this is a party at my friend's house tonight and he wondered if we'd like to come?", sa Harry frågandes. Jagvar ganska trött men samtidigt var jag nu tvungen och börja lära känna Harrys gamla liv. Vi hade mycket att taigen och snart var jag väl tvungen att berätta om både pappa och ta med han till Sverige.
Jag gjorde mig i ordning för kvällen; valde omsorgsfullt kläder ur min resväska och duschade. Jag hade lagt framen ljuslila klänning och ett par svarta högklackade på sängen när Gemma kom in och satte sig bredvid kläderna.Hon pillade nervöst på en av skorna. Jag studerade henne från spegeln där jag stod och sminkade mig.
"Something wrong, Gemma?", sa jag och la på ett lager till mascara. Hon skakade lätt på huvudet och log lite.
"No, no.. nothing's wrong! I just can't believe that you're here. Harry has been talking about finding you in years now.. And one day, you just meet Liam, his best mate, and fall helplessly in love with him. It's crazy..",hörde jag henne mumla. Jag log lite och gjorde en sista titt i spegeln innan jag vände mig om och gick föratt sätta mig bredvid henne i sängen.
"I know.. I know.. it's crazy!", sa jag och kramade henne. Hon kramade tillbaka. En knackning hördes på dörrenoch Harry kom in.
"Woooow!", sa han och höll båda händerna för ansiktet. Jag tittade lite konstigt på honom innan jag fattade attdet var mig han höll för sina ögon för. Jag stod endast i ett par lavendellila underkläder.
"Ohh Come on Harry! We're sisters now, aren't we?", sa jag och plutade med läpparna. Han tittade lite generattillbaka och Gemma knuffad till honom lite retsamt när hon gick förbi honom på vägen ut ur rummet.
"It's actually my room.."¸mumlade han lite surt och satte sig på sängen. Jag ställde mig framför spegeln ochbörjade locka håret lite lätt. Jag sneglade på Harry och såg att han hade tagit på sig ett par beiga chinos och envit v-ringad t-shirt. Jag bet mig i läppen och tänkte på Ame. Inte undra på att hon var förälskad i min så kalladebror. Han kunde få vilken tjej som helst på fall med de där lockarna!
"Have you called Ame?", sa jag för att få igång ett samtal. Han nickade lite nervöst.
"Yes.. I called her a minute ago. She's fine! But she's going crazy on Niall. Zayn told me they've been fighting for hours now..", suckade han och la sig ner på sängen.
"But what are they arguing about?", frågade jag. Harry fnissade till och började sen skratta hejdlöst.
"FOOD!", skrek han nästan ut mellan skrattattackerna. Jag kunde tillslut inte hålla mig så jag stämde också in ihans skratt.
"Not a surprise.", fick jag tillslut ur mig. Harry nickade och log. Jag kravlade fram över sängen och nöp honom ikinden.
"Come on, get dressed. We're late!", sa han och nöp tillbaka i min kind. Jag suckade dramatiskt och slängde enkudde på honom när han var på väg ut ur rummet. Hans skratt hördes hela vägen ut.
"Are you sure it's here, Harry?", sa jag lite nervöst och mitt grepp om Harrys arm hårdnade medan jag gick ännunärmre honom. Jag klev nervöst över massa ölburkar, plastmuggar och utemöbler som låg huller om bullergenom trädgården som vi gick över. Harry skrattade och skakade på huvudet.
"Of course I am! I played in this garden as a boy, sweetie!", svarade Harry och drog med mig in i det stora vitahuset. Jag tog ett ännu fastare tag om Harry och hörde hur han grymtade till av smärta när mina naglar skar in ihans hud.
"Don't hurt me!", sa han lite surt. Han blev snabbt på bättre humör när en lång brunhårig kille komframspringandes genom hallen och kastade sig över Harry. Jag slungades in i hatthyllan och såg hur Harrybörjade skratta igen.
"This is my best mate Joe!", sa Harry nöjt medan han drog upp mig från golvet. Jag räckte fram handen och Joeskakade den.
"So you must be Ame, Harry's girlfriend!", sa Joe och log lite lätt. En bländande vit tandrad syntes och jagskakade lätt på huvudet.
"Ame's home in London. This is my sister Laila!", sa Harry innan jag hann och presentera mig. Jag slog till honomlite surt på magen och han skrattade till. *
"Ohh, THE Laila! Sorry for mistaken!", sa Joe och bugade. Visste alla om vem jag var i den här stan eller? Harry himlade åt mitt ansiktsuttryck och drog med mig in i köket efter Joe.
"Tonight we're celebrating that you're home, Styles!", sa Joe och gav mig och Harry varsin cider och skålade."And, we're also celebrating that you're here Laila!", fortsatte han och vi tog ännu en klunk.
"Let's celebrate tonight, sis!", viskade Harry i mitt öra och jag log lite lurigt tillbaka. Dags att ta reda på vem Harry egentligen var.
Äntligen är 40 här! Kommentera på vad ni tycker! Vad tror ni kommer hända nu?
Wicked summerlove
Släktträdet
- Anne är inte Harrys riktiga mamma och Gemma är bara hans halvsyster
- Lailas mamma fick Harry under tiden hon bodde i Holmes Chapel--> hennes man (Lailas pappa) var i Sverige och jobbade under hennes år i England
- Harrys pappa och Lailas mamma gick alltså bakom ryggen på deras fru och man.
- Kate (Lailas mamma) bodde i Holmes Chapel i två år och var Harrys pappas assistent.
- Harrys pappa lämnade Anne för Kate --> dock fick han sen reda på att hon hade en man och lämnade henne ensam med Harry (cirka 1 månad gammal)
- Kate blev orolig och kunde inte lämna sin man i Sverige --> Anne (som inte är Harrys mamma) skriver om födelsepapperna och skriver in sig själv som mamma (hon jobbade på ett sjukhus). Kate existerar inte som moder på papperna!
- Anne tar hand om Harry och uppfostrar honom som sin egen son (olaglig adoption kan man säga)
- Kate och Anne håller kontakten medan Harrys pappa avslutar all kontakt med både Gemma, Anne och Kate
- Kate åker hem till Sverige och föder ett år senare Laila --> tre år senare får Lailas pappa reda om Harry
- Anne håller kontakten med Kate och berättar även för Harry som tonåring hur allt ligger till --> Laila förblir ovetande
- Anne träffar Robin som blir en faderfigur för både Gemma och Harry under åren
Bilden visar hur dem är släkt blodsmässigt!
Who's that girl? - Kapitel 39
"I'd love to!", sa jag.
"I'll talk to Gemma!", sa Harry och reste sig upp för att gå iväg och ringa henne. Nu skulle jag äntligen få vetavad som hade hänt och hur allt låg till.
"So how did you and Liam meet? Harry told me that you're not a fan.", vi hade lämnat Harrys hus och gick ut på gatan för att ta en promenad runt om i grannskapet. Anne hade lovat att visa mig runt lite. Nu var det så sent på kvällen att det förmodligen inte skulle vara några fans ute på gatan vid den här tidpunkten.
"At a café. I spilled the coffee and ruined my laptop. Liam took me home to Harry and Louis so Niall could fix it.", jag log lite vid tanken på den där dagen för snart en och en halv månad sen.
" I guess it was love at first sight.", hon ställde det inte som en fråga utan som ett påstående så jag bara nickade och log.
"But when the boys found out about my mum and that I've been looking for my lost brother a couple of days ago, I realized how much I love all of them.", sa jag och kisade mot solen när jag tittade på Anne. Hon nickade.
"I heard about the accident last year. I'm sorry.", jag nickade och fick en klump i magen när hon sa så. Jag ville inte börja gråta nu, speciellt inte när jag inte var säker på vad Anne och Robin tyckte om detta.
"I'm sorry that I come here and take Gemma's brother and your son...", snyftade jag till slut fram. Hon skrattade lite och drog in mig i sin famn. Jag kramade henne hårt.
"Sweetie... Don't be sorry! I'm so glad that Harry found you. Even though you're not my daughter, you're still Harry's "sister". And he loves you.", hon torkade bort mina tårar och vi började gå mot ett litet café längre bort.
"Before the X Factor, Harry used to work here!", sa hon stolt. Vi gick in och en man kom genast fram för att hälsa på Anne. De pratade en stund innan vi satte oss ner vid ett av fönstren.
"Harry never told me he can bake..", sa jag och tittade mig omkring.
"Harry hasn't told you so much. You have a lot to catch up!", sa hon och log. Jag log tillbaka och smuttade försiktigt på kaffet som Anne hade beställt.
"I guess you want to know more about Harry's father and your mother.?", jag nickade blygt.
"As you already know Harry's not my real son. Gemma is my daughter and she's Harry's father's dauther as well. But he was unfaithful with your mum when she lived here in Holmes Chapel right before you were born. Your mum was beautiful and I remember how she used to walk nearby our house just to catch him before work.", hon log lite. På något sätt verkade det som om Anne inte alls hade bekymmer med att Harrys pappa hade varit otrogen med min mamma.
"I never loved him anyway. But I was so angry when he told me about your mum and that she was pregnant. And he left me. Alone with Gemma. She was only 2 years old and she had no clue why her father left her.", hennes ansiktuttryck förändrades när hon tänkte på Gemma och jag led med henne.
"How did they they first meet?", frågade jag lite försiktigt.
"She was his assistant.", så typiskt amerikanskt tänkte jag.
"Anyway. When Harry was born, your mum didn't feel ready for a child and Harry's father never wanted another child. But the thing was that your mum was married to your father. He was home in Sweden and she worked here in Holmes Chapel during his time as a politician.", jag drog efter andan.
"What a mess..", suckade jag. Anne nickade instämmande.
"So when Harry's father found out about that your mum was married he left her too. Harry had no parents left so your mum and I falsified Harry's paper. I worked at the hospital at that time so there was no problem. Your mum doesn't even exist in the birth papers, but I do. I'm not his mum in real life but in paper he's my son. I told Harry about this a couple of years ago and it was at that time when I still had contact with your mum. She was my husband's lover but she gave me the best thing I ever could ask for. And she became a really god friend of mine.", Anne torkade bort en envis tår som trillade ner för hennes kind.
"When she got home to Sweden one year after Harry was born she got pregnant with you. But of course your father found out about Harry so he left her too. I knew about you the whole time and I begged to Kate that she should have told you about Harry and everything. But she didn't...", jag nickade stumt. Sen fick jag lite dåligt samvete.
"I told Harry that I don't know where my father is. The thing is that I lived with him and his family in Birmingham right after my mum died. I still go "home" to Birmingham when I'm not in London. His new wife, Anne, helped me to get a flat in London.", Anne nickade lite och tog min hand.
"You didn't tell Harry that because you're afraid and he hasn't told you things that you should know. I guess you''re even.", jag kände hur all lättnad bara släppte mig. Jag var liksom fri. Jag hade fått reda på allting nu.
Plötsligt började det blixtra till utanför fönstret. Anne suckade och svor lågt. Vi reste oss och betalade. Utanför stod några fotografer som tydligen kände igen både mig och Anne. Nu skulle ryktena definitivt sättas igång. Anne brydde sig inte om fotograferna utan började snabbt gå hemåt.
"Are you ok? I don't know how much Liam has told you how to react on them?", hon vände sig om för att försäkra sig om att ingen var efter. Jag nickade stumt bara. Det var fortfarande en chock varje gång någon ville fotografera mig.
När vi kom in i hallen kom Harry fram och tittade oroligt på mig och Anne.
"Are you ok?", han kramade om mig och jag skrattade lågt.
"Take it easy, boy! We have just talked! Everything's fine. But I do want to talk with all of you.", sa jag och menade alla i familjen. Harry nickade och jag gick ut till köket.
Jag är ganska ledsen för att det blev värsta släktträdet i det här kapitlet! Haha :) Men jag behövde det här kapitlet för att reda ut lite saker och ting :)
Jag kommer vilja ha minst 5 kommentarer för nästa del! Måste börja kräva lite av er för jag vill ha lite mer feedback. Har flera hundra läsare men bara två - tre trogna som kommenterar jämt :S
Who's that girl? - Kapitel 38
Tidigare i Who's that girl?": "So there's more you haven't told me..?", sa jag och kände hur jag snörpte ihop munnen till ett streck. Han nickade lite skamset. Plötsligt knackade det på dörren. Harry hann inte ställa sig upp förrän en vacker brunette kom inspringandes i Harrys rum.
"Mum told you were home! Why didn't you..-", mer hann hon inte säga förrän hon fick syn på mig.
"Hi Gemma!", sa Harry och ställde sig upp för att krama henne. Hon tittade först på Harry och sen på mig. Hon backade ett steg och tittade anklagande på Harry.
"You didn't tell me you were home AND you didn't tell me you had your girlfriend with you!", sa hon och tittade surt på honom.
"Sorry, Gemma! But she's-", han hann inte säga något mer innan hon hann fram till mig och kramade mig.
"Harry have told me everything about you, Ame!", sa hon och kramade mig. Va? Ame? Hallå?
"Sorry, Gemma! But I'm not Harry's girlfriend. I'm Liam's girlfriend and Harry's friend.", sa jag och kände hur hon släppte taget om mig.
"You're cheating on your girlfriend with your best friend's girlfriend?", sa hon upprört och gick fram till HArry och började slå på honom. Han skrattade till lite nervöst och tittade ursäktande på mig.
"Gemma, stop! Stop!", sa han och tog tag om hennes handleder. "This is Laila! And we're not cheating on anyone!", sa han sen. Jag såg hur Gemmas rörelser saktades ner och sen vände hon sig sakta om.
"Laila? THE Laila?", frågade hon Harry. Jag kände hur en klump i magen började växa. Visste hon om mig? Klart hon gjorde.. Men hon var den enda som hade vågat fråga Harry varför jag egentligen var med hem till Holmes Chapel.
"Shut up..", väste Harry. Längre hann vi inte prata för det knackade på dörren till Harrys rum.
"Hey! Dinner's ready!", Anne stack in huvudet och log.
"I can help you with something!", sa jag och sprang ut efter Anne. Jag hörde hur Harry och Gemma började diskutera häftigt uppe på hans rum. Jag ville inte att dem skulle bråka på grund av mig.
"Come on Harry! YOU KNEW THIS WOULD COME!!", Gemma kom nerrusandes från trappen med bestämda steg. Hon sprang raka vägen ut genom ytterdörren och skrek något om att hon åt ute med vänner. Jag suckade tungt och satte mig ner på en stol.
" I'm so sorry..", sa Harry och gick fram för att krama mig. Jag ställde mig upp och började gå mot bakdörren.
"I should call Liam...", mumlade jag och gick ut. Jag hörde hur Anne sa något tröstande till Harry och Robin som instämde.
"Hi babe! What's up?", Liam hade svarat på första signalen och jag kunde höra Niall i bakgrunden som bråkade med Ame.
"Hi, honey! I miss you..", sa jag och satte mig ner på en av stolarna som fanns i trädgården. Solen lyste starkt och jag tittade ut lite över Harrys bakgård. Det fanns en pol och några möbler.
"Hey.. what happened?", Liam reste sig upp och Nialls upprörda stämma försvann allt längre.
"I can't do this, Liam! Gemma already hates me and I can feel the weird looks Anne gives me.", snyftade jag fram. Liam skrattade konstigt nog. "What? It's not funny!", sa jag upprört och kände hur ilskan började bubbla upp inom mig.
"Sweetie... This is such a weird situation but they can't hate you for being there! Anne can't hate anyone except from the fans outside their house..", sa Liam och jag kunde känna leendet på hans röst. Det gjorde mig bara mer irriterad.
"You're not here! You're not me, Liam! How do you know that they will accept me?, ahh?", jag höjde rösten.
"I just know that. Go back inside and tell them why you're there!", jag suckade. Jag visste innerst inne att Liam hade rätt. Jag la på och drog ett djupt andetag. Show time!
"Can I have the salt, please?", sa Harry och räckte sig över halva bordet. Jag såg hur Anne himlade med ögonen - men log. Det syntes på henne att hon överlycklig att äntligen ha Harry hemma.
"Soo, can you tell us the major reason why you're home, Harry?", Robin stoppade in en tugga med sallad i munnen och pekade på HArry med gaffeln. Harry började skruva nervöst på sig bredvid mig. Jag tog hans hand under bordet och tryckte den lite lätt.
"Actually.. I think you know why we're here!", sa jag och sökte Harrys blick. Robin grymtade till lite och Anne nickade.
"And I'm sorry that you had to meet me like this and now and -", sa jag nervöst och pladdrade på som bara den. Anne avbröt mig med ett leende.
"Don't be sorry! How about a walk after dinner, just you and me?", sa hon och jag slappnade av. Harry trycke lätt i min hand och jag besvarade med ett leende.
"I'd love to!", sa jag.
"I'll talk to Gemma!", sa Harry och reste sig upp för att gå iväg och ringa henne. Nu skulle jag äntligen få veta vad som hade hänt och hur allt låg till.
Ok! Jag är ledsen att det blev ett så dåligt kapitel men jag har varit så trött! Jag ska sluta lova saker haha men jag hoppas på att kunna skriva ett bättre i morgon! Jag måste ju komma i gång nu igen :)
Taken
